Freden i Mellanöstern avgörs i Washington

Thomas Friedman har en brännpunktsartikel i New York Times om det förändrade läget i Mellanöstern i och med valen i Irak och Palestina och mordet på Rafik Hariri i Libanon. Han undrar om Mellanöstern kan ha nått vad

Malcolm Gladwell kallar en Tipping Point.

The Israel-Palestine drama has gone from how Ariel Sharon will use any means possible to sustain Israel’s hold on Gaza, which he once said was indispensable for the security of the Jewish state, to being about how Mr. Sharon will use any means possible to evacuate Gaza - with its huge Palestinian population - which he now says is necessary for saving Israel as a Jewish state. The issue for the Palestinians is no longer about how they resist the Israeli occupation in Gaza, but whether they build a decent mini-state there - a Dubai on the Mediterranean. Because if they do, it will fundamentally reshape the Israeli debate about whether the Palestinians can be handed most of the West Bank.

Gladwells bok, som är intressant och mycket populärt skriven, är en version av Thomas Kuhns Paradigm Shift och som sådan tyvärr inte speciellt originell.

Jag tror inte att områden som Mellanöstern kan undergå ett paradigmskifte eller en Tipping Point på så kort tid. De förändringar som sker rör sig över hundratals år. Det skulle vara lika befängt att tala om ett snabbt paradigmskifte i det röda USA som ett i Mellanöstern.

Så kommer valet i Palestina att förändra något? Svaret ligget helt i den politiska dynamiken i Washington.

Om två år är det val igen, inte presidentval men väl val till kongressen, och i och med det valet kommer Bushs makt i Washington att allvarligt begränsas. Han kan inte återväljas, men republikanerna i kongressen måste ställa upp till återval, och det finns ingen chans att de kommer att ställa upp på någon som helst press på Israel efter 2006. Snarare tvärt om.

Så de kommer helt enkelt inte att stödja Bushs politik om de tror att den skulle äventyra hans eget återval.

Så skall Bush göra något so måste det ske i år eller nästa år. Men det är värre än så. Valkampanjen inför valet i november 2006 startar redan i början av nästa år, så Bush har som mest ett år och några månader på sig.

Ingen amerikansk presidentkandidat kan vinna ett val genom att stöta sig med Israel, och det enda Sharon behöver göra är att förhala eventuella beslut till i början av 2006 så har han vunnit. Och vi bör minnas vad som hände med Bushs tidigare fredsinitiativ.

Och f.ö. vad Bush och Sharon menar med fred är långt ifrån vad någon annan menar med fred.
Som alltid så gömmer sig djävulen i detaljerna.

Trots detta tror jag att situationen i Mellanöstern långsamt går mot en avgörande Tipping Point om man så vill om kanske 50-75 år. Om bara 25 år - eller ännu tidigare - kommer palestinerna att ha absolut majoritet i Israel-Palestina och i takt med att Palestina och arabvärlden långsamt moderniseras så kan inte Israel fortsätta att existera som en ö i en alltmer integrerad värld.

Precis som de vita i Sydafrika och de östtyska kommunisterna inte kunde isolera sig från omvärlden kommer Israel på sikt inte heller att kunna bygga en liten isolerad ö utan kontakt med sin omgivning.

Tvärt om tror jag att en integrering av Israel och Palestina skulle kunna skapa en ekonomisk och kulturell renässans i Mellanöstern.

Vi lever i en mångkulturell värld där kulturer stöts och blöts och integreras. Det kan vara möjligt att hålla sig utanför den processen i några generationer men på sikt är det omöjligt.

Därför kommer Israel om några generationer att förvandlas till en mångkulturell stat precis som Sverige. Det är f.ö. ironiskt att de som t.ex. Folkpartiet, som mest värnar om Sverige som ett mångkulturellt land samtidigt är de som mest verkar vara emot precis samma process i Mellanöstern.