Der är enastående enkelt att börja blogga. Det kostar inte ett öre och det tar bokstavligen inte mer än fem minuter att starta en ny blogg på Blogger
Men trots det så
är det ändå rätt dyrt att blogga. Det tar nämligen tid, mycket tid t.om., om man vill skriva något vettigt.
Det verkar som om
många bloggare också överskattar sina möjligheter att kunna påverka den offentliga debatten i Sverige. Bloggning är inte ’broadcasting’ utan ’narrowcasting’. Dvs man startar sin egen kanal som aldrig kommer att bli speciellt bred. Så ens genomslagskraft kommer aldrig att bli annat än marginell.
Visst finns det undantag
som bekräftar regeln. Som Juan Coles fina Irakblogg. Men att börja blogga i hopp om att bli känd är ungefär som att börja spela gitarr i hopp om att bli en ny popstjärna.
För något år sedan
startade fyra anglosaxiska invandrare till Sverige, ja det finns faktiskt riktigt många amerikaner som invandrar till Sverige, en gruppblogg med namnet Stockholm Spectator. Idén var att man skulle syssla med ’mediakritik’, mest genom att kritisera DNs kulturreportage från höger.
Det var inget dumt
initiativ, men nu verkar det som om verkligheten slutligen har hunnit ikapp Stockholm Spectaror, som nu meddelar att man kommer att trappa ner och istället försöka ge ut en tidskrift i PDF format.
Jag tror att det
ligger en läxa här för alla som bloggar. Michael Moynihan var mycket bra på att göra PR för sin blogg, men man kommer bara så långt med PR. Han blev omnämnt av några tidningar och jag tror även TV och Radio. Men att bli omnämnd är en sak, att försöka leva på ’mediakritik’ är en helt annat sak.
Den som vill försöka
delta i den offentliga debatten via en blogg i Sverige måste ha en egen privatinkomst. Det är ingenting man kan göra på deltid.
Och däri ligger privatbloggarens
begränsning. Det är lätt att få storhetsvansinne när man ser sina alster i tryck och vet att hela Sverige, ja hela världen egentligen, i princip kan läsa vad man skriver.
Men sanningen är att
för den som ser sin blogg som något annat än en kul hobby så är det här fel gebit att ge sig in på. Lyckligtvis är min egen blogg just precis en hobby och den kommer därför att fortsätta. Den kommer också att utvecklas. Som den redan f.ö. har gjort.
Men trots våra gigantiska
meningsskiljaktigheter så tycker jag att Stockholm Spectator var ett intressant grepp. Det enda misstag de gjorde var att tro att de skulle kunna skaka om i mediavärlden. Tyvärr behövs det mer än en blogg för att göra det.
Prisjämförelser 
Läsarkommentarer
Stockholm Spectator urartade ju till att uteslutande ägna sig Ã¥t ett aggressivt försvar för allt som har med USA att göra och dess s.k. “mediakritik” (som inledningsvis tog ett par poänger) har ju sedan länge enbart bestÃ¥tt i rabiata angrepp pÃ¥ allt och alla som vÃ¥gat kritisera amerikansk politik. En specialitet var att klistra förnedrande epitet pÃ¥ meningsmotstÃ¥ndare, helst kvinnliga sÃ¥dana. Man har marginaliserat sig själva och insikten om detta är nog vad som ligger bakom “nedtrappningen.”
Det tycker jag är en bra sammanfattning. Och just den alltmer extrema och raljanta tonen var ju knappast ett sätt att skaffa sig fler läsare..
Kanske det också beror på att allteftersom bloggosfären växer och blir mer accepterad så förlorar såna här extrembloggar sin relevans. Helle Kleins sågning av Michael Moynihan träffade ju under vattenlinjen.