Hur är det att växa upp i två kulturer samtidigt? Mina egna barn har växt upp i hela tre kulturer och det verkar endast ha vunnit på det, inte minst språkmässigt.

Men vissa kulturer är mer olika än andra. Azadeh Moaveni har skrivit en fascinerande bok, Lipstick Jihad , om hur det är att växa upp i en Iransk familj här i Silicon Valley och sedan flytta “tillbaks”, som hon själv skriver, till Mellanöstern.

Jag har just läst boken som är på 249 sidor och mycket lättläst,och kan rekommendera den för alla som vill få en inblick i hur det är att leva i en mångkulturell familj.

Azadeh Moaveni föddes i Iran 1976 men växte upp en exiliransk familj i det exklusiva Palo Alto här i Silicon Valley. Efter fullbordade universitetsstudier beslöt hon sig sedan för att flytta till Iran år 2000 för att arbeta som journalist för Time Magazine. Hon stannade i två år. Hon hade tur i att hon lärde sig Farsi från sina släktingar i Kalifornien, alla exilbarn lär sig inte sina föräldrars språk och det är ofta tragiskt.

Hon börjar med en viktig iakttagelse. Att vara en ung iransk tjej i Kalifornien var något helt annat än att vara en ung iransk kvinna i Iran. In hindsight, these two points seem startlingly obvious, but no one ever pointed them out, probably because if you need them pointed out you clearly have problems

Så från att ha varit en Iransk tjej i Kalifornien blev Azadeh en Kalifornisk tjej i Iran.

De iranska flyktingarnas liv i Kalifornien så som Azadeh beskriver det, påminner inte så litet om de ryska flyktingarnas liv i Berlin under 20-talet så som de har beskrivits i Vlaidmir Nabokovs mästerliga Speak Memory och också hans första ryska roman, Mashenka.

De slets från ett priviligierat liv med tjänare, magnifika villor och sommarhus till ett ofta svårt liv i Silicon Valleys fattigkvarter.

En av de saker som man saknade mest i den iranska exilen, skriver Azadeh Moaveni, är de persiska trädgårdarna kring vilka livet i Iran är fokuserat. Hon beskriver rörande hur iranierna i exil i Kalifornien försökte återskapa de klassiska persiska trädgårdana på små gräsplättar.

Azadeh Moaveni kommer ofta tillbaks till den tragedi som exil är för alla människor, oavsett vilket land de kommer ifrån. Människorna i exil tappar snabbt kontakten med sitt födelseland och, precis som många svenska invandrare här i Kalifornien, så jämför man dagens USA med det Sverige man lämnade för kanske ett decennium sedan. Men tragedin är att man för alltid kommer att leva mellan - inte i - två världar.

När Azadeh Moaveni sedan skrev om och frÃ¥n Iran för Time Magazine blev hon tvingad att använda generaliseringar och etiketter som “reformister” “liberaler”, “progressiva”, “konservativa”, som betydde att hennes amerikanska läsare inte fick något grepp om en Iransk vardag de aldrig skulle kunna förstå för att de inte förstod Irans historia och det Iranska samhället.

Vad som är mest slående för mig i den här boken är hur svårt det är att förstå främmande länder, speciellt länder med ett språk och en kultur man inte delar. Men det finns också, som Azadeh Moaveni påpekar i bokens början, en tidsdimension till att förstå främmande kulturer. Man kanske minns USA som det var för 10 år sen och man förstår inte att dagens USA, eller dagens Sverige, har förändrats. Hon visar också hur slentrianmässigt vi närmas oss främmande kulturer. Vi använder generaliseringar och etiketter som kanske passar i vår egen kultur men inte alls in t.ex. Iran. En Svensk liberal skiljer sig t.ex. milsvitt från en Amerikansk liberal.

Azadeh Moaveni

Azadeh Moaveni beskriver målande hur dagens iranska ungdomar kämpar mot de iranska mullornas religiösa förtryck. Men boken är i första hand inte politisk. Det är istället en mycket levande beskrivning av hur det är att vara ung i dagens Iran. Hur det är att leva i Tehran, att vara kär, delta i de iranska valen, bli arresterad av moralpolisen, träffa exiliranien på besök i Iran, osv. Man fÃ¥r en mycket levande beskrivning av den iranska atmosfären.

Det är speciellt intressant att jämföra Iran som Azadeh Moaveni föreställde sig det när hon växte upp i exil med det Iran hon sedan upptäckte när hon flyttade dit.

Boken påminner en smula om Rachel DeWoskins mästerliga Foreign Babes in Beijing som jag har bloggat om tidigare.

En intressant och medryckande bok som bl.a. recenserats i San Francisco Chronicle