Det Progressiva USA

Att åka skridskor under palmerna, vad kan vara mer exotiskt? Den här isrinken ligger i San Jose, den pånyttfödda miljonstaden som jag har bloggat litet om de senaste dagarna.

Intressant nog har San Jose ett ishockeyteam som heter San Jose Sharks och som jag tror är känt även i Sverige. Jag har aldrig själv sett dom spela men det finns en del inomhusrinkar här omkring och en del skolor har ishockeyträning.

Vintersport är mycket populär här, palmerna till trots. Varje vinter strömmar tiotusentals Silicon Valleybor upp till bergsområdena kring Lake Tahoe pÃ¥ gränsen till Nevada för att åka skidor. Det är inte så litet förvånande att hitta en vintersportaffär mitt i sommarsolen häromkring, men de finns.

När jag bodde i Davis utanför Sacramento, halvvägs upp till bergen, kunde man på samma dag se människor med skidor på taket köra upp till bergen och andra med surfbräden köra in mot San Francisco.

Naturen är verkligen storslagen här i området, och den som vill åka skridskor behöver bara köra ner till San Jose och den här fina isrinken.

En orsak till att det är så svårt att se in i framtiden är att vi inte har en aning om vilka nya upptäckter och uppfinningar som kanske ligger alldeles om hörnet och som kan komma att helt förändra våra liv.

En sån uppfinning var Internet, ett nätverk som idag binder samman datorer över hela världen. Men datorn är en mycket speciell slags maskin och världen består av en ofantlig mängd saker och ting som i alla fall idag inte är elektroniska och som inte kan kommunicera över Internet.

Nu har vetenskapsmän och ingenjörer börjar planera för ett nytt Internet, men den här gånger är det inte ett Internet av datorer utan ett internet av saker, alltså an Internet of Things.

Vad som gör ett Internet av Saker möjligt är å ena sidan miniatyriseringen av microprocessorer och elektroniska komponenter och å den andra kommunikationsteknologin RFID.

RFID är en kommunikationsteknologi som gör det möjligt att skicka information över radiovågor på mycket korta men också på betydligt längre avstånd. En RFID läsare kan läsa av saker som är försedda med en RFID-chip.

Så i stället för att manuellt räkna antalet lådor i ett varuhus använder man idag ofta RFID. En truck kör in med ett antal RFID-försedda lådor, som automatiskt kan räknas i en RFIDläsare. Vägtullar är ett annat bra användingsområde.

Men om man kan baka in ett litet RFID chip i en mojäng så kan man också göra den grejen intelligent, åtminstone till en viss grad. För RFID-chipet kan kopplas till sensorer så att vår bilmotor kan tala om för oss när den behöver service, och ett bildäck när det behöver bytas ut.

På det här sättet kan vi bygga upp pyttesmå nervsystem som sedan kan kommunicera med oss och med varandra. Välkommen till the Internet of Things.

Ett Internet av Saker används redan på Golden Gate bron här i San Francisco för att varna om det blir strukturella fel i bron och för att hålla reda på barn på nöjesparker.

International Telecommunications Union har en bra rapport på Webben som ger en fin översikt över vad det här nya konceptet är.

Den som är intresserad av RFID teknologin kan läsa RFID Journal på webben.

En sak som gör an Internet of Things så intressant är att man inte behöver en dyrbar infrastruktur för att utveckla applikationer inom den här nya domänen och det betyder att fattiga men teknologiskt kunniga länder har en lika stor chans att utveckla nya produkter som den rika världen. Intelligenta saker med sensorer som kan manipuleras via RFID och som kan kommunicera med varandra. På sikt kommer det att revolutionera våra liv, och samtidigt göra oss ännu mer beroende av maskiner.

Allteftersom mer detaljer kommer fram om hur omfattande de amerikanska tortyrflygningarna har varit så måste vi ställa oss en viktig fråga.

En orsak till flygningarna verkar vara att man har torterat fångarna i luften för att undvika att tortyren sker på något visst lands territorium. Men flygningarna kan också ha haft ett annat syfte. För när man hör talas om flygplan och tortyr så förs tanken snabbt till de argentinska tortyrflygningarna på 1970-talet. Är det möjligt att de amerikanska flygningarna använder samma metoder som de argentinska? Det är inte helt otroligt att så kan vara fallet.

När man väl har fått reda på vad man vill från fångarna, vad händer då? Har man liksom den argentinska juntan kanske injicerat dom med sömnmedel och sedan helt sonika slängt ut dom levande över Atlanten?

Det skulle vara mycket svÃ¥rt att hitta några spår av ett sådant förfarande, och man undrar om Cheney och Rumsfeld skulle ta risken att dessa fångar någonsin skulle bli fria och kunna tala med journalister.

Det här är givetvis ren spekulation, förhoppningsvis är det helt och totalt fel. Men eftersom de här flygningarna har varit så omfattande och skett under ett så stort hemlighetsmakeri så är det en fråga som måste ställas, och besvaras. Och extremister som professor John Yoo pÃ¥ Berkeley anser fortfarande att presidenten har full makt att utkämpa kriget mot terrorismen sÃ¥ gott som helt utan som lagliga inskränkningar.

Som väntat har Bush nu hållit sitt viktiga tal om Irakkriget på sjökrigsskolan i Annapolis strax utanför Washington. Hur bör vi se hans tal? Låt oss börja med kriget, sedan den inrikespolitiska situationen och till sist titta på själva talet.

Trots att man inte märker det på ytan så har något som liknar en nationell consensus om Irakkriget vuxit fram här i USA under de senaste veckorna.

Det är som den gamla leken där ett antal människor med förbundna ögon försöker identifiera en elefant genom att röra på den. Trots att den amerikanska fredsrörelsen, John Murtha, generalerna i Irak, Vita Huset och Irakierna själva alla har ser på Irakkriget på olika sätt så är man nu överens om att det är de amerikanska trupperna själva som är orsaken till den irakiska gerillans hårdnackade motstånd. Och ja även George Bush verkar idag inse detta. Och det är denna insikt som nu kommer att driva USA:s reträtt från Irak.

Så Bush och generaler som chefen för CENTCOM John Abizaid , överbefalhavaren i Irak, George Casey och chefen för USA:s generalstab, Peter Pace anser idag att ju snabbare man kan dra sig tillbaks ju snabbare kommer gerillan att tappa sitt stöd.

Den här insikten, hur den än kom till stånd, betyder att den enda viktiga frågan idag är hur snabbt man kan träna den Irakiska militären att ta över från de amerikanska trupperna.

Här har Bush ett svårt problem att lösa för en klar majoritet av det amerikanska folket är idag emot kriget och det republikanska partiet vill se betydande truppreträtter i god tid före valet i november 2006.

Om truppreträtterna inte kommer till stånd inom de närmaste fyra månaderna så kommer Bush att det få allt svårare att hålla de republikanska kongressledamöterna bakom sig.

De framgångar som man har haft med att träna den irakiska militären har varit så stora att man nu tror sig kunna börja dra tillbaks flera 2.000-man brigader under första hälften av nästa år.

Det råder heller inget tvivel om att Vita Huset är mycket oroligt över opinionssiffrorna som påverkar presidentens förmåga att återta initiativet på inrikesplan. 62% av det amerikanska folket är idag emot Irakkriget och endast 37% tycker att Bush idag gör ett bra jobb. Det betyder att Bushs politiska bas på omkring 45% av det amerikanska folket börjar naggas i kanten. Och det är inte bra för republikanerna.

Efter novembervalen nästa år kommer kampanjen för presidentvalet 2008 att börja nästan omedelbart. Bushs makt kommer då att minska ytterligare och han kommer att bli en sk. “lame duck”, alltså en president med mycket inskränkt makt.

SÃ¥ även om han inte sade det sÃ¥ anser de flesta observatörer idag att Bush kommer att börja dra tillbaks amerikanska enheter från Irak under de närmaste fyra månaderna. Hur denna reträtt kommer att påverka läget i Irak är en öppen fråga. Reträtten kommer sedan att accelerera under 2007 och målet verkar idag vara att endast ha kvar en mindre styrka på kanske 40-50.000 man 2008.

Om vi nu vänder oss till själva talet så lägger vi omedelbart märke till att det hölls på en militärhögskola inför militära lyssnare. Det faktumet visar att Bush ännu inte förstår att han måste nå ut till USA:s befolkning. Talet hade fått en helt annan genomslagskraft om det hade hållits inför ett s.k. town meeting någonstans i t.ex. mellanvästern.

Det andra vi lägger märke till är att samtidigt med talet har Vita Huset har publicerat ett s.k. White Paper om Irak . När man ser ett White Paper så ställer man sig omedelbart frågan vem det är skrivet för. Och här ser vi ett av Bushs problem med att övertyga det amerikanska folket.

Det här är dokumentet är skrivet av byråkrater för byråkrater. Jag har just läst igenom hela dokumentet men kan inte klart beskriva vad det egentligen säger och jag tror inte att många andra kan det helle. Det hade t.ex. varit mycket bättre om man hade inkluderat information i grafisk form.

Så Irakkriget går nu in i sin tredje fas, den amerikanska reträtten. Hur länge denna fas kommer att vara och vad resultatet kommer att bli vet ingen vid det här laget. Men det verkar troligt att Irak kommer att utvecklas till en Islamsk Shiah-stat med stark koppling till Iran. Knappast det resultat som de neokonservativa hade hoppats på när de startade kriget.

Michael Hirsh, Scott Johnson och Kevin Peraino har en bra analys om USA:s planer i Newsweek:

But since August, without much public notice, the Baghdad highway has been largely secured. In April 2005, when control of the route was primarily American, there were 37 casualties. By October 2005—when Iraqi Special Police checkpoints were in the forefront—there was only one person wounded. The number of attacks plummeted, too, from 27 to eight. November has also been fairly quiet, says Lt. Col. Barry Johnson of the Multinational Forces in Iraq.

What changed? A key difference is the 70 or so Iraqi Special Police who have operated those 24/7 checkpoints along the road since June, Johnson says. The Iraqis play a key role that Americans couldn’t, and they’re backed by two Iraqi Army platoons that conduct operations along with units of the U.S. Third Infantry Division. There are no more U.S. checkpoints. “It simply would have produced more targets,” says Johnson. In a TV interview last week, Secretary of State Condoleezza Rice cited the highway as a place where, along with parts of the north and south, Iraqis are “stepping up” and their American mentors are “actually seeing them hold territory.”

Piece by painful piece, this is the new American plan for succeeding in Iraq—and, just as important, for getting out of Iraq. Move in, clear the area of insurgents, and then hold it with an increasing proportion of better-quality Iraqi troops. That will allow the benefits of peace and reconstruction to flow in. Military commanders say their old “whack-a-mole” approach—hitting towns to scatter insurgents, then moving on—will continue through the all-important Dec. 15 election for the first permanent Iraqi government. But a dramatic shift will take place in the new year, with U.S. forces trying to give more responsibility to their Iraqi counterparts.

El Sabroso Mexican Grill ligger på 17 South 4th Street i San Jose, alldeles invid stadshuset. Färgen är typisk för de mexikanska byggnader som man ser allt oftare här i området.

Skillnaderna mellan den mer sydländska och den trÃ¥kigare byggnadsstilen från den amerikanska mellanvästern och östkusten är slående. Bjärta färger, ett eldigare, mer sydländsk temperament på något sätt.

Men det finns faktiskt en del byggnader kvar från den mexikanska eran.Den som inte har besökt de fina gamla mexikanska missionsstationerna bör göra det. De är för det mesta mycket välbevarade och används fortfarande som kyrkor.

Interiörerna är mycket vackra och det är också intressant att se de gamla trädgårdarna, som ofta bestod av omfattande kaktusodlingar.

En dag befann jag mig på en överfull buss mitt ute bland risfälten och vattenbufflarna på landsbygden i södra Taiwan. Jag var ensam västerlänning på bussen. Det var sommar och hett och fuktigt, och bussen hade ingen luftkonditionering.

Plötsligt reser sig en krigsveteran som har fått sig litet för mycket kinesiskt risbrännvin i kroppen upp och vänder sig mot mig och börjar vråla ungefär: “Du din djävla amerikan, du kommer hit och stjäl våra kvinnor och svinar ner vårt land och du skall inte för fan tro att…..”

Han håller på i flera minuter. Ingen i bussen säger nått. Men när jag senare stiger av kommer den mycket artiga och inte minst söta kvinnliga busskonduktören fram till mig och ber om ursäkt på det taiwanesiska folkets vägnar, vilket jag tyckte var mycket fint gjort.

Nu är det ironiska med den här episoden att jag inte, som det här fyllot trodde, var en amerikansk soldat utan en helt vanlig svensk student. Och ännu mer ironiskt är att krigsveteranen inte talade mandarinkinesiska utan fukkienesiska. Hade han bara talat mandarinkinesiska hade jag säkert lärt mig en massa nyttiga nya ord.

Men min fukkienesiska har alltid varit mycket bristfällig och den dagen förstod jag inte en enda av hans svordomar. Och fukkienesiska svordomar är mycket målande och uttrycksfulla. Mina medpassagerare hjälpte mig senare att rekonstruera mannens svada till kinesiska: “jasså det var det som han ville göra med mina könsorgan, låt mig anteckna”. En av de saker han hade sagt var att han ville dränka min mamma i kodynga. Tydligen hade han tillgång till hur mycket kodynga som helst för min mamma är rätt kraftig. Ah, svenska svordomar är så torftiga!

Jag kommer att tänka på den stackars krigsveteranen när jag läser Johan Ingerös inlägg om det amerikanska demokratiska partiet på sin blogg Right Online. Det är samma virriga vulkanutbrott, och precis som då så förstår jag inte ett enda ord.

De två amerikanska partierna står varandra politiskt mycket nära idag så det är litet svårt att se orsaken till Ingerös ursinniga inlägg. Hela hans inlägg verkar gå ut på: Varför i helvete är demokraterna inte lika mycket till höger som republikanerna? Men all logik fattas. För USA är ju faktiskt en demokrati så demokraterna får väl för sjutton föra vilken politik dom vill?

Ingerö verkar ha hur mycket dynga som helst till övers och han har fått för sig att han med omedelbart verkan måste skyffla det över det demokratiska partiet.

Även om hans analys är helt ointressant från ett amerikansk perspektiv så är den desto intressantare för den bild som den ger av hur en - som jag antar - typisk folkpartist ser på dagens USA. Den bilden ger i sin tur en bra insikt i var Folkpartiet står i svensk inrikespolitik. Och det är inte en helt vacker bild.

Det första jag lägger märke till är den obligatoriska gallan mot den svenska pressen som anses så okunnig om USA att den inte ens kan läsa innantill i amerikanska tidningar. Vi kan lämna den kritiken därhän, den är, som jag har sagt många gånger, oinformerad och sakligt felaktig.

Det andra är att Ingerö, som han säger, stödde Bush i förra presidentvalet och vill se ett USA med en “aggressiv” utrikespolitik. Idag är en majoritet av det amerikanska folket inte alls lika förtjust i just aggressiviteten, som Bush själv har fått erfara. Jag hade trott att Folkpartiet skulle vilja se ett USA med en ansvarsfull utrikespolitik som är brett förankrad i FN. Men Ingerö verkar hata FN precis lika mycket som han tycks hata det demokratiska partiet.

Det tredje är att Folkpartiet idag tydligen ställer upp på Bush-regeringens homofobi, abortförbud och anti-Darwinism, vilket kort sagt är litet underligt för ett förmenat liberalt parti. Ingerö säger visserligen att “Jag stödde George W Bush i senaste valet, men hoppas i själ och hjärta fortfarande på en kandidat som förenar aggresiv utrikespolitik, tilltro till marknadsekonomi och handel och motstånd mot skattehöjningar med en avslappnad inställning till abort, homosexualitet och religion. “.

Men Bushs homofobi och tokreligion är en lika stor del av Bush världssyn som judehatet var för Hitler. Man kan inte få det ena utan det andra. Så att stödja Bush är att stödja den Kristna Högerns inrikespolitik i alla dess detaljer. Och en aggressiv utrikespolitik utan skattehöjningar, hur får man det att gå ihop?

Den fjärde iakttagelsen är kanske den mest intressanta. Dagens demokratiska parti står helt och totalt för de ståndpunkter som det klassiska Folkpartiet omhuldade. Och trots detta sätter Ingerö in sina egna massförstörelsevapen just mot Folkpartiets forna allierade :

Alltså något helt annat än den skattehöjande, försvarshatande, tullkramande, FN-krypande, semi-socialistiska freak-show som personifieras av förutom John Kerry även Howard Dean, Al Sharpton, Dick Gephardt, Nancy Pelosi, Dennis Kucinich och många fler.

Det här är så extremt och felaktigt att man riktigt häpnar. “FN-krypande ??”,” försvarshatande”??. Så när John Kerry och John Murtha riskerar sina liv i Vietnamn medan Dick Cheney, George Bush och Karl Rove skaffar sig uppskov så är det försvarshat? När demokraterna röstar för Bushs försvarsbudget så är det försvarshat? Freak-show?? Det har aldrig ens de mest extrema republikanerna hävt ur sig. Det här är inte en analys, det är ett vredesutbrott på webben.

Den här våldsamma nidbilden av det demokratiska partiet är så uppeldad och rent hätsk att man undrar vad som ligger bakom den. Förhoppningsvis är det inget mer än ölkoma.

För tvärt emot vad Ingerö påstår så är det demokratiska partiet t.ex. välrepresenterat i sydstaterna. Och de demokrater som Ingerö verkar hata med ett blint raseri som Nancy Pelosi står precis för de värderingar som Folkpartiet traditionellt har stött.

Och tvärt emot vad Ingerö säger så anser åtminstone republikanerna idag att demokraterna har en riktigt bra chans att vinna nästa års kongressval.

Och Ingerö verkar inte ens förstÃ¥ att om Hillary Clinton vill ställa upp som demokratisk presidentkandidat så kan det demokratiska partier inte stoppa henne.

En sån här “analys” hade varit pinsam om den hade skrivits av en helt vanlig bloggare. Men eftersom den är skriven av en man som tydligen har en viss ställning i Folkpartiet så är den inte bara pinsam, den är skrämmande.

Jag börjar nu se varför det nya Folkpartiet uppträder som det gör i svensk inrikespolitik. Det mest skrämmande är den intolerans som genomsyrar hela inlägget, och jag tror, mer och mer av Folkpartiets politik.

Och sist av allt visar Ingerös inlägg hur svårt det är att analysera andra länders inrikespolitik utifrån om man inte lägger ner stor tid och möda på det. Det räcker inte med att bara att ta några bärsor och sedan börja vråla.

Jag kände ett visst medlindande med den kinesiska krigsveteranen på bussen i Taiwan. Det var varmt och fuktigt på bussen, han var fattig, hade kämpat med Chiang Kai-shek i kriget mot kommunisterna och han hade druckit litet för mycket och ville avreagera mig. Jag känner inget liknande medlidande för Ingerös intoleranta utbrott.

Jag har just läst en av de finaste presentböcker som jag har läst på länge. En presentbok heter “coffee-table book” på engelska, dvs. en bok som man lägger på vardagsrumsbordet så att ens gäster kan bläddra i den.

Och det här är verkligen en blädderbok, med fantastiskt fina färgbilder på varenda sida.

När USA och Storbritannien invaderade Irak så hade man som vi idag vet inga som helst planer på att skydda några av de statliga byggnaderna och institutionerna efter det att man väl hade störtad Saddam Hussein, förutom oljeministeriet.

Resultatet blev att trots att man vann slaget så förlorade man efter bara några dagar ockupation hela kriget. Inte nog med att irakiska motståndsmän kunde tömma depåer och gömma undan tonvis med krigsmaterial som man idag använder för att döda amerikanska soldater, men ockupationsmakten tillät även att ett av världens viktigaste museer plundrades, efter att en amerikansk stridsvagn väl hade beskjutit det.

När den helt onödiga plundringen väl blev känd beslöt sig ett antal amerikanska historiker och museiexperter att återskapa Baghdads museum i bokform, och det är den boken jag har bläddrat igenom.

Iraks antika historia är en utomordentligt viktig länk i hela mänsklighetens historia och dagens krig i Irak har redan förstört oräkneliga oersättliga spår efter hela mänsklighetens förflutna. Att Bush-regeringen nu tydligen tänker sätta in massiv bombning mot gerillan i de Sunnimuslimska områden kommer att leda till ännu större förödelse av mänsklighetens historia.

Den här boken är en liten ljusglimt i krigets mörker.

Within a month of the American invasion of Iraq inMarch 2003, people around the globe and from all walksof life were stunned by the news of the systematiclooting and wanton destruction of the Iraq Museum inBaghdad, one of the world’s great repositories of Western civilization. Within its vaults and displaycases were artifacts chronicling more than 60,000years of history; not just Iraqi history, but human history, our history.

Like so many, we desperately wanted to respond, but how? Then, one beautiful New York afternoon over a civilized cup of tea far from the tumult that engulfed Baghdad, Manuela Dunn, a visionary hook creator, suggested that, in fact, there was something we could do. We could create a book that told the story of the museum, not of its horrific destruction but of its creation and the building of its remarkable collections. “Perhaps,” she said, “we could give it renewed life as a virtual museum in a book that would tell not only its story, but the story of ancient Mesopotamia.”

In the days that followed, we brought together a team that included Barbara A. Porter, a scholar of the ancient Near East who would guide us through the rarificd world of Mesopotamian archaeology. Barbara and Iraqi archaeologist Zainab Bahrani aided us in assembling an exceptional cadre of archaeologists who had worked in Iraq before, during, and in the wake of Saddam Hussein’s regime.

To our delight, those we contacted were not only eagerto share their amazing stories with a larger audience,but vowed to do all they could to restore order in the wake of chaos. It is to these people and their continuing efforts that The Looting of the IraqMuseum, Baghdad is dedicated.

…

The Iraq Museum was every man’s museum. its destruction affects people through-out the world and its loss will remain a hole as we go forward into the future. But if any good can come out of this catastrophic loss, it is in the lessons learned. Other institutions and repositories of human history around the world should take heed. As we have learned, time is of the essence.

Även om julen inte är riktigt lika stor i USA som den är i Sverige, så är den ändå viktig. San Jose, miljonstaden som ligger i södra ändan av Silicon Valley, har en mycket vacker jultradition. Mitt i stan, på Plaza de Cesar Chavez, vid Market Street mellan San Carlos och San Fernando gatorna, har man en mycket vacker julgransutställning som alla som bor här helt enkelt måste se.

För att göra det hela så jullikt som möjligt har man t.om. lagt vidt lakan på gräset.

Som den här bilden visar så består utställningen inte bara av en mängd vackert dekorerade julgrananar utan också många andra fina jul- och vintermotiv för barnen. Allt är gratis och i området runt omkring utställningen ligger en fin gågata med en mängd affärer, San Joses konstmuseum och en isbana där man kan hyra skridskor.

I parkens östra ända finns också ett antal gatustånd där man kan köpa mexikansk mat. San Jose är idag till stor del en mexikansk stad.

Jag tycker själv att den stora latinamerikanska invandringen har varit mycket positiv för Kalifornien. Man märker mer och mer byggnader i den mer färggranna latinamerikanska stilen. De flesta låglönejobben här i dalen utförs idag av mexikanska invandrare och hela dalen skulle stanna om de plötsligt lämnade Kalifornien.

Och eftersom Kalifornien utsprungligen var mexikanskt så är det ju bara rättvist att det återigen blir latinamerikanskt.

Julgranar bland palmerna. En liten vignette från Silicon Valley.

Hur kommer USA:s strategi i Irak att utvecklas under Bushs kvarvarande mandatperiod? I ett inlägg för ett par dar sedan lade jag fram en hypotes om att Bush nu inser att han måste överge Irak för att kunna återfå initiativet i USA:s inrikespolitik. Seymour M. Hersh har en utomordentligt bra och läsvärd artikel i New Yorker som är baserad på intervjuer med militärer i Irak och Washington, och hans artikel ger en nästan rakt motsatt vy.

Det är så här det är med underrättelseverksamhet. Det är aldrig lätt att veta vad en så hemlighetsfull regering som dagens amerikanske kommer att göra.

Hersh artikel motsäger dock egentligen inte helt den andra vyn, att Bush har bestlutat sig för att dra tillbaks amerikanska trupper. Men den lägger till en mängd viktig lokalfärg och visar att Bush föreställer sig att han kan fortsätta kriget genom intensifierade flygbombardemang.

Uträkningen är tydligen att vad det amerikanska folket motsätter sig är inte kriget i sig utan de stigande amerikanske förlusterna. Genom att dra tillbaks trupperna och ersätta dom med intensiva flygbombardemang så skulle det amerikanska folket vara mer benäget att stödja ett fortsatt krig.

En sak som militären säger i artikeln är dock fel. “Irakkriget är större än USA:s inrikespolitik”. Det är typiskt militärt trångtänkande. USA:s inrikespolitk kommer alltid att vara viktigare än dess utrikespolitik.

Framtiden får utvisa om Seymour Hersh har rätt eller om det här ens är hur Bush och Cheney tänker. Men hur vi än ser på frågan så står USA idag framför ett vägskäl. Bush kan antinen få kanoner eller smör som man säger i USA. Han han inte få båda två på en gång.

Här är mer från Seymour Hersh:

A key element of the drawdown plans, not mentioned in the President’s public statements, is that the departing American troops will be replaced by American airpower. Quick, deadly strikes by U.S. warplanes are seen as a way to improve dramatically the combat capability of even the weakest Iraqi combat units. …

“We’re not planning to diminish the war,” Patrick Clawson, the deputy director of the Washington Institute for Near East Policy, told me. Clawson’s views often mirror the thinking of the men and women around Vice-President Dick Cheney and Defense Secretary Donald Rumsfeld. “We just want to change the mix of the forces doing the fighting—Iraqi infantry with American support and greater use of airpower. ..

He continued, “We want to draw down our forces, but the President is prepared to tough this one out. There is a very deep feeling on his part that the issue of Iraq was settled by the American people at the polling places in 2004.” The war against the insurgency “may end up being a nasty and murderous civil war in Iraq, but we and our allies would still win,” he said. “As long as the Kurds and the Shiites stay on our side, we’re set to go….

One Pentagon adviser told me, “There are always contingency plans, but why withdraw and take a chance? I don’t think the President will go for it” —until the insurgency is broken. “He’s not going to back off. This is bigger than domestic politics.”

Current and former military and intelligence officials have told me that the President remains convinced that it is his personal mission to bring democracy to Iraq, and that he is impervious to political pressure, even from fellow Republicans. They also say that he disparages any information that conflicts with his view of how the war is proceeding.

Det förvånar mig litet att åtminstone vissa svenska medier skriver att de sårade svenska soldaterna vårdas på hemlig plats i Europa. Det vårdas med mycket stor säkerhet på det stora amerikanska militärsjukhuset i Landsthul i Tyskland, där de svårast sårade amerikanska soldaterna från Irakkriget vårdas.

Landstuhl är det största amerikanska militärsjukhuset utanför USA och har mycket avancera utrustning för att vårda mycket svårt sårade amerikanska soldater, som kan förflyttas dit från Irak inom 12 timmar.

Det är intressant att de svenska soldaterna tydligen opererar som en del av den amerikanska armén i Afghanistan, åtminstone vad beträffar det medicinska stödet.

Landstuhl ligger nära den stora amerikanska flygbasen Ramstein , dit kistorna med döda amerikanska soldater flygs för vidarebefordran till USA.

Det är inte ofta jag lyckas ta bra djurbilder. Men den här söta ekorren som sitter på ett staket på San Jose State University blev mycket lyckad.

Urspungsbilden är så detaljerad att jag kan se varje hår i ekorrens päls. Vad jag egentligen skulle vilja göra är att ta bilder av de kollibrifåglar som vi har i trädgården. Men då skulle jag behöva en digital SLR kamera plus en mojäng som automatiskt tar en bild när någonting flyger förbi objektivet. Åtminstone tror jag att naturfotograferna använder sådana kameror.

Det finns en mängd djur häromkring som är värda att fotografera. Allt från skallerormar till kollibrin, sjöfåglar, valar, hjortar, s.k. mountain lions och hackspettar.

På vintern är det populärt att ta båtturen ut på Stilla Havet för att spana in valar. Men idag dödar man dom inte, man bara plåtar dom.

En söt ekorre alltså.

För att plagiera Ulf Lundell, “Du kanske säger San Jose, det är jävla stad, då har du aldrig vart på stadens norra promenad”. San Francisco är Kaliforniens och hela USA:s pärla. Det är en av de få amerikanska städer som kan tävla i skönhet och coolness med Paris och London.

Men 7.5 svenska mil söder om San Francisco ligger Silicon Valleys Norrköping, styvbarnet man inte talar om i finare kretsar. Om ni har släkt eller vänner som bor här i området kommer de, som jag, att berätta om San Francisco och ni kommer att känna er avundsjuka.

Men jag garanterar att när en svensk tjej gifter mig med en superrik kalifornisk drömamerikan så kommer hennes mamma aldrig någonsin att säga “jo kan du tänka dig, min dotter har just flyttat till San Jose!”, även om det är precis där hon bor. Det är som att säga “min son har just fått en plats i Borlänge” eller att gå till ett inneparty kring Stureplan klädd i folkdräkt.

Om det är någon som får intrycket att San Jose är en tråkig stad så har ni fattat helt rätt. Man bor inte i San Jose, man bor 7 mil söder om San Francisco. Och så kommer det alltid att förbli, vad San Jose än gör.

Inga svenska turister åker någonsin till San Jose. San Jose, säger de, var ligger det? Tusentals svenska turister besöker Silicon Valley utan att ha den minsta aning om att bara ett par mil söderut ligger miljonstaden San Jose. Staden är faktiskt omkring 50% större än San Francisco, den har en internationell flygplats och den lider av ett mindervärdighetskomplex som går tillbaks till 1700-talet.

Som alla städer förföll San Jose under många decennier, men de sista åren har San Jose blivit trött på att alltid vara San Franciscos styvsyster. Man har börjat renovera och resultatet är imponerande. Om inte San Francisco låg så nära så skulle turisterna idag strömma till San Jose.

Som den här bilden visar har man t.ex. ett imponerande genomskinligt rådhus med vattenånga som pyser ut från ett par dussin långa stänger framför rådhuset.

Rådhuset är en del av ett renoveringsprojekt som inkluderar vackra gågator, ett museum, San Joses egen Globen och ett fint universitetscampus mitt inne i stan. San Jose är definitivt på väg att bli en mycket fin och mysig liten stad. Man kan nästan tro att man befinner sig i Europa, ja kanske t.om. i Norrköping.

En söndag i San Jose, riktigt romantiskt faktist.

I Anders Björnssons bok Midvinterblot citerar författaren på sidan 116 filosofen Mary Warnocks nidporträtt av Margret Thatcher som en ideologiskt fanatiker, helt ointresserad av vad andra människor tycker. Hennes simplistiska lösning på alla problem är “konkurrens” och hon vill dessutom avskaffa den fria pressen i Storbritannien.

Thatcher vill inte ha en demokratisk tävlan med Labor, hon vill förinta Laborpartiet precis som George Bush idag vill förinta demokraterna.

Idag förekommer det en intensiv ideologisk strid i USA om den amerikanska - och svenska - högerns Thatcheristiskt simplistiska skolpolitik. Och högern är på defensiven.

Det var den amerikanske ekonomen Milton Friedman som först postulerade att “konkurrens” är vad som behövs för att reformera USA:s notoriskt dåliga skolsystem. Genom att ge eleverna rätt att välja vilka skolor de ville gå i skulle de söka sig till de bättre skolorna. Det skulle tvinga de sämre skolorna att förbättra kvaliten eller gå under. Resultatet skulle bli lägre skatter och högre testresultat.

Professor Caroline Hoxby vid Harvard.

En av den amerikanska nyliberalismens stjärnforskare är den afro-amerikanska ekonomen Caroline Hoxby vid Harvard University. Hon ville testa Friedmans tes och hon kom på ett genialt sätt att göra det.

Om man räknar hur många skoldistrikt som finns i en kommun så skulle man kunna korrelera detta med elevernas testresultat. Men kommuner kan ha olika mängder skoldistrikt av många orsaker, och det var här som Caroline Hoxby fick sitt geniala idé. Hon upptäckte att kommuner ofta genomkorsas av åar, och att skoldistrikt ofta dras utefter åkanterna.

Så kommuner med många åar borde ha bättre skolor än städer med färre åar. Och Caroline Hoxby fann mycket riktigt vad hon letade efter. Konkurrens, dvs mÃ¥nga skoldistrikt, gjorde skolorna bättre och sänkte skatterna. Nyliberalismen had visat sig ha rätt och Caroline Hoxnby, som bl.a. är knuten till den nyliberala tankesmedjan Hoover Institution vid Stanford University blev en stjärna bland de nyliberala skolpolitikerna.

Professor Jesse Rothstein vid Princeton.

Allt var frid och fröjd inom nyliberalismen tills Jesse Rothstein en progressiv 31-årig ekonomiprofessor vid Princeton University började granska Caroline Hoxbys forskning, och inte kunde få det att stämma. Vad han fann var att det helt enkelt inte gick att räkna åar och skoldistrikt så som Hoxby påstod. Hur bred är en å, det varierar, så där Hoxby hittade 5 åar i Fort Lauderdale i Florida, som är byggt i ett träsk, hittade Rochstein 12 och hans forskningsassistent 15, trots att de använde precis samma metod som Hoxby.

När Rothstein framförde kritik mot Hoxby, som hade vägrat att dela med sig av sitt forskningsmaterial, gick Hoxby till en ursinnig motattack och i en intervju i Harvards studenttidning The Crimson anklagade hon Rothstein för att vara rasist och anti-feminist och att hans forskning finansieras av fackföreningar.

Jon S. Hilsenrath Wall Street Journal har en mycket intressant artikel om den akademiska striden - 24 oktober 2005, sidan A1 - och skriver bl.a. att man tidigare har försökt bevisa att konkurrens höjer testresultat och sänker skatter men aldrig lyckats.

Vad som är intressant här, är att nyliberaler idag ofta använder akademisk forskning för att bevisa sina teser. Ofta blir forskningsresultaten vinklade från början, som här, men de får ändå genomslagskraft eftersom de flesta läsare inte är så insatta som Jesse