I Anders Björnssons bok Midvinterblot citerar författaren på sidan 116 filosofen Mary Warnocks nidporträtt av Margret Thatcher som en ideologiskt fanatiker, helt ointresserad av vad andra människor tycker. Hennes simplistiska lösning på alla problem är “konkurrens” och hon vill dessutom avskaffa den fria pressen i Storbritannien.

Thatcher vill inte ha en demokratisk tävlan med Labor, hon vill förinta Laborpartiet precis som George Bush idag vill förinta demokraterna.

Idag förekommer det en intensiv ideologisk strid i USA om den amerikanska - och svenska - högerns Thatcheristiskt simplistiska skolpolitik. Och högern är på defensiven.

Det var den amerikanske ekonomen Milton Friedman som först postulerade att “konkurrens” är vad som behövs för att reformera USA:s notoriskt dåliga skolsystem. Genom att ge eleverna rätt att välja vilka skolor de ville gå i skulle de söka sig till de bättre skolorna. Det skulle tvinga de sämre skolorna att förbättra kvaliten eller gå under. Resultatet skulle bli lägre skatter och högre testresultat.

Professor Caroline Hoxby vid Harvard.

En av den amerikanska nyliberalismens stjärnforskare är den afro-amerikanska ekonomen Caroline Hoxby vid Harvard University. Hon ville testa Friedmans tes och hon kom på ett genialt sätt att göra det.

Om man räknar hur många skoldistrikt som finns i en kommun så skulle man kunna korrelera detta med elevernas testresultat. Men kommuner kan ha olika mängder skoldistrikt av många orsaker, och det var här som Caroline Hoxby fick sitt geniala idé. Hon upptäckte att kommuner ofta genomkorsas av åar, och att skoldistrikt ofta dras utefter åkanterna.

Så kommuner med många åar borde ha bättre skolor än städer med färre åar. Och Caroline Hoxby fann mycket riktigt vad hon letade efter. Konkurrens, dvs mÃ¥nga skoldistrikt, gjorde skolorna bättre och sänkte skatterna. Nyliberalismen had visat sig ha rätt och Caroline Hoxnby, som bl.a. är knuten till den nyliberala tankesmedjan Hoover Institution vid Stanford University blev en stjärna bland de nyliberala skolpolitikerna.

Professor Jesse Rothstein vid Princeton.

Allt var frid och fröjd inom nyliberalismen tills Jesse Rothstein en progressiv 31-årig ekonomiprofessor vid Princeton University började granska Caroline Hoxbys forskning, och inte kunde få det att stämma. Vad han fann var att det helt enkelt inte gick att räkna åar och skoldistrikt så som Hoxby påstod. Hur bred är en å, det varierar, så där Hoxby hittade 5 åar i Fort Lauderdale i Florida, som är byggt i ett träsk, hittade Rochstein 12 och hans forskningsassistent 15, trots att de använde precis samma metod som Hoxby.

När Rothstein framförde kritik mot Hoxby, som hade vägrat att dela med sig av sitt forskningsmaterial, gick Hoxby till en ursinnig motattack och i en intervju i Harvards studenttidning The Crimson anklagade hon Rothstein för att vara rasist och anti-feminist och att hans forskning finansieras av fackföreningar.

Jon S. Hilsenrath Wall Street Journal har en mycket intressant artikel om den akademiska striden - 24 oktober 2005, sidan A1 - och skriver bl.a. att man tidigare har försökt bevisa att konkurrens höjer testresultat och sänker skatter men aldrig lyckats.

Vad som är intressant här, är att nyliberaler idag ofta använder akademisk forskning för att bevisa sina teser. Ofta blir forskningsresultaten vinklade från början, som här, men de får ändå genomslagskraft eftersom de flesta läsare inte är så insatta som Jesse Rothstein. I Sverige använder bl.a. Tankesmedjan Timbro precis den här metoden.

Sanninger verkar vara att forskare med ideologiska skygglappar alltid kommer att hitta vad de letar efter, och ve den som kritiserar dom.