En dag befann jag mig på en överfull buss mitt ute bland risfälten och vattenbufflarna på landsbygden i södra Taiwan. Jag var ensam västerlänning på bussen. Det var sommar och hett och fuktigt, och bussen hade ingen luftkonditionering.

Plötsligt reser sig en krigsveteran som har fått sig litet för mycket kinesiskt risbrännvin i kroppen upp och vänder sig mot mig och börjar vråla ungefär: “Du din djävla amerikan, du kommer hit och stjäl våra kvinnor och svinar ner vårt land och du skall inte för fan tro att…..”

Han håller på i flera minuter. Ingen i bussen säger nått. Men när jag senare stiger av kommer den mycket artiga och inte minst söta kvinnliga busskonduktören fram till mig och ber om ursäkt på det taiwanesiska folkets vägnar, vilket jag tyckte var mycket fint gjort.

Nu är det ironiska med den här episoden att jag inte, som det här fyllot trodde, var en amerikansk soldat utan en helt vanlig svensk student. Och ännu mer ironiskt är att krigsveteranen inte talade mandarinkinesiska utan fukkienesiska. Hade han bara talat mandarinkinesiska hade jag säkert lärt mig en massa nyttiga nya ord.

Men min fukkienesiska har alltid varit mycket bristfällig och den dagen förstod jag inte en enda av hans svordomar. Och fukkienesiska svordomar är mycket målande och uttrycksfulla. Mina medpassagerare hjälpte mig senare att rekonstruera mannens svada till kinesiska: “jasså det var det som han ville göra med mina könsorgan, låt mig anteckna”. En av de saker han hade sagt var att han ville dränka min mamma i kodynga. Tydligen hade han tillgång till hur mycket kodynga som helst för min mamma är rätt kraftig. Ah, svenska svordomar är så torftiga!

Jag kommer att tänka på den stackars krigsveteranen när jag läser Johan Ingerös inlägg om det amerikanska demokratiska partiet på sin blogg Right Online. Det är samma virriga vulkanutbrott, och precis som då så förstår jag inte ett enda ord.

De två amerikanska partierna står varandra politiskt mycket nära idag så det är litet svårt att se orsaken till Ingerös ursinniga inlägg. Hela hans inlägg verkar gå ut på: Varför i helvete är demokraterna inte lika mycket till höger som republikanerna? Men all logik fattas. För USA är ju faktiskt en demokrati så demokraterna får väl för sjutton föra vilken politik dom vill?

Ingerö verkar ha hur mycket dynga som helst till övers och han har fått för sig att han med omedelbart verkan måste skyffla det över det demokratiska partiet.

Även om hans analys är helt ointressant från ett amerikansk perspektiv så är den desto intressantare för den bild som den ger av hur en - som jag antar - typisk folkpartist ser på dagens USA. Den bilden ger i sin tur en bra insikt i var Folkpartiet står i svensk inrikespolitik. Och det är inte en helt vacker bild.

Det första jag lägger märke till är den obligatoriska gallan mot den svenska pressen som anses så okunnig om USA att den inte ens kan läsa innantill i amerikanska tidningar. Vi kan lämna den kritiken därhän, den är, som jag har sagt många gånger, oinformerad och sakligt felaktig.

Det andra är att Ingerö, som han säger, stödde Bush i förra presidentvalet och vill se ett USA med en “aggressiv” utrikespolitik. Idag är en majoritet av det amerikanska folket inte alls lika förtjust i just aggressiviteten, som Bush själv har fått erfara. Jag hade trott att Folkpartiet skulle vilja se ett USA med en ansvarsfull utrikespolitik som är brett förankrad i FN. Men Ingerö verkar hata FN precis lika mycket som han tycks hata det demokratiska partiet.

Det tredje är att Folkpartiet idag tydligen ställer upp på Bush-regeringens homofobi, abortförbud och anti-Darwinism, vilket kort sagt är litet underligt för ett förmenat liberalt parti. Ingerö säger visserligen att “Jag stödde George W Bush i senaste valet, men hoppas i själ och hjärta fortfarande på en kandidat som förenar aggresiv utrikespolitik, tilltro till marknadsekonomi och handel och motstånd mot skattehöjningar med en avslappnad inställning till abort, homosexualitet och religion. “.

Men Bushs homofobi och tokreligion är en lika stor del av Bush världssyn som judehatet var för Hitler. Man kan inte få det ena utan det andra. Så att stödja Bush är att stödja den Kristna Högerns inrikespolitik i alla dess detaljer. Och en aggressiv utrikespolitik utan skattehöjningar, hur får man det att gå ihop?

Den fjärde iakttagelsen är kanske den mest intressanta. Dagens demokratiska parti står helt och totalt för de ståndpunkter som det klassiska Folkpartiet omhuldade. Och trots detta sätter Ingerö in sina egna massförstörelsevapen just mot Folkpartiets forna allierade :

Alltså något helt annat än den skattehöjande, försvarshatande, tullkramande, FN-krypande, semi-socialistiska freak-show som personifieras av förutom John Kerry även Howard Dean, Al Sharpton, Dick Gephardt, Nancy Pelosi, Dennis Kucinich och många fler.

Det här är så extremt och felaktigt att man riktigt häpnar. “FN-krypande ??”,” försvarshatande”??. Så när John Kerry och John Murtha riskerar sina liv i Vietnamn medan Dick Cheney, George Bush och Karl Rove skaffar sig uppskov så är det försvarshat? När demokraterna röstar för Bushs försvarsbudget så är det försvarshat? Freak-show?? Det har aldrig ens de mest extrema republikanerna hävt ur sig. Det här är inte en analys, det är ett vredesutbrott på webben.

Den här våldsamma nidbilden av det demokratiska partiet är så uppeldad och rent hätsk att man undrar vad som ligger bakom den. Förhoppningsvis är det inget mer än ölkoma.

För tvärt emot vad Ingerö påstår så är det demokratiska partiet t.ex. välrepresenterat i sydstaterna. Och de demokrater som Ingerö verkar hata med ett blint raseri som Nancy Pelosi står precis för de värderingar som Folkpartiet traditionellt har stött.

Och tvärt emot vad Ingerö säger så anser åtminstone republikanerna idag att demokraterna har en riktigt bra chans att vinna nästa års kongressval.

Och Ingerö verkar inte ens förstÃ¥ att om Hillary Clinton vill ställa upp som demokratisk presidentkandidat så kan det demokratiska partier inte stoppa henne.

En sån här “analys” hade varit pinsam om den hade skrivits av en helt vanlig bloggare. Men eftersom den är skriven av en man som tydligen har en viss ställning i Folkpartiet så är den inte bara pinsam, den är skrämmande.

Jag börjar nu se varför det nya Folkpartiet uppträder som det gör i svensk inrikespolitik. Det mest skrämmande är den intolerans som genomsyrar hela inlägget, och jag tror, mer och mer av Folkpartiets politik.

Och sist av allt visar Ingerös inlägg hur svårt det är att analysera andra länders inrikespolitik utifrån om man inte lägger ner stor tid och möda på det. Det räcker inte med att bara att ta några bärsor och sedan börja vråla.

Jag kände ett visst medlindande med den kinesiska krigsveteranen på bussen i Taiwan. Det var varmt och fuktigt på bussen, han var fattig, hade kämpat med Chiang Kai-shek i kriget mot kommunisterna och han hade druckit litet för mycket och ville avreagera mig. Jag känner inget liknande medlidande för Ingerös intoleranta utbrott.