Det Progressiva USA

När jag reste till Taiwan för att studera kinesiska så visste jag knappast något om landet långt borta i Fjärran Östern. Jag hamnade i södra Taiwan och kastades rakt in i - en japansk familj. Jag bodde i ett litet japanskt hus med tatamigolv och tunna pappersväggar där man tog av sig skorna och åt japansk mat.

Värdparet hade bott i Japan i över tio år, talade japanska i hemmet och var mer japanska än kinesiska. Värdinna talade överhuvudtaget ingen kinesiska alls, bara japanska och fukkienesiska.

Sedan den dagen har Japan och den fascinerande japanska kulturen ofta armbågat sig in i mitt liv. Först kom det fascinerande Go-spelet. För den som spelar schack är Go en fantastisk - helt befriande upplevelse. Medan schack handlar om två arméer som försöker slå varandra blodiga så är Go-spelet en intellektuell drabbning där det gäller att överblicka och analysera komplicerade mönster. Det går att skriva datorprogram som kan besegra den bäste schackspelaren, men det är ännu långt kvar tills vi kan skriva ett liknande Go-program.

Här är en mycket bra websajt för den som vill börja lära sig Go.

Det finns japanska stenträdgårdar på olika platser här i Silicon Valley som den ovan, och jag har alltid tyckt mycket om dom. Det är värt att påpeka att alla som besöker Silicon Valley absolut bör besöka Hakone Gardens i Saratoga. De är ett helt autentiskt japanskt tempelområde med utsökt japansk arkitektur.

Zenbuddhismen är en annan aspekt av den japanska kulturen som har gjort ett starkt inflytande på mig. Janwillem van de Weterings bok ‘The Empty Mirror’ är en mycket bra populär introduktion till Zenbuddismen. Jag tror att läran är helt fel men det betyder inte att den inte är fascinerande. De flesta läror är fel på ett eller annat sätt men trots det värdefulla och lärorika.

Den som inte blir fascinerad av Matsuo Basos Haiku som det nedan: världens mest berömda groda bör sluta titta på VM i fotboll och lära sig Haiku istället.

Mina barn har också gjort bekantskap med den japanska skolan via Kumon som är mycket japanskt sätt att drilla matematik och andra ämnen. Jag tror inte att det här systemet skulle gå vägen i Sverige men det har verkligen hjälpt mina barn.

Två regissörer får avsluta den här virvelvindsturen av mitt Japan. Akira Kurosawa, hur kan man vara intresserad av film utan att älska Kurosawa? Speciellt hans ‘Kumonosu jô’, ‘Throne of Blood’. Vad som gör Kurosawas filmer så intressanta är att de ofta är baserade på Shakespeares pjäser, som Throne of Blood som är baserad på Macbeth. Jag tycker också mycket om Juzo Itamis fantastiska film Tampopo och Doris Dörries fina film Erleuchtung garantiert är också en måste-se film för alla japanälskare.

Ja men japansk mat då kanske någon frågar. Jo men jag har faktiskt skrivit rätt mycket om det , som Mochi, och igen här, och andra aspekter på den japanska kulturen som Taikotrummor och även Hokusai. Och givetvis Kotatsu och Coyfiskar Min dotter växte också upp med japanska tjejgrejer som de kanske litet väl gosiga Sanrio-grejerna.

Så finns det inga negativa aspekter på den japanska kulturen? Jo givetvis, fattas bara annat! Den japanska vördnaden för auktoritet av alla de slag är mycket motbjudande och rent farlig. Precis som Nordkorean idag isolerar sig från omvärlden gjorde Japan detsamma på 1600-talet. Det var först 1854 som USA med vapenmakt tvingad Japan att öppna sig mot omvärlden och 90 år senare som man slutligen - med atombomber - fick Japan att överge det traditionella samhällsskicket. Men än idag får man inte ta någons ‘face’ i Japan och samhället är fortfarande mycket traditionellt.

Den lilla staden Ojai , som uttalas Ohai, ligger några mil nordost om Los Angeles. Med en befolkning på omkring 8000 hör staden definitivt inte till de stora i Kalifornien. Den ligger inte ens vid kusten och har inte mycket att erbjuda världen, förutom en av västkustens bästa musikfestivaler! Och vi talar inte amerikansk popmusik, vi talar modern klassisk musik! Ja det finns modern klassisk musik, dvs nykomponerad musik i klassisk stil.

Det är inte förvånande att just Kalifornien leder USA i den här musikgengren med spännande program av San Fransicsosymfonikerna liksom Los Angelesfilharmonikerna, som man nu också kan lyssna på på iTunes.

Brett Campbell har skrivit om festivalen i Wall Street Journal, 29/6 sid D8.

Ojaifestivalen som varar fyra dagar drog 3000 lyssnare i år och kan erbjuda förstklassig musik som t.ex. den brasilianska sångerskan Luciana Souza, gitaristen Romero Lubambo och den mycket populära Osvaldo Golijov.

Men det finns också andra mindre kända klassiska musikprogram i Kalifornien, som Orange Countys Pacific Symphony under den dynamiske Carl St. Clair som även dirigerar i Europa.

De här två programmen är typisk amerikanska så tillvida att de är skapade av eldsjälar på lokalnivå. Det har också lyckats skapa en ‘community’ kring sitt program som lockar skolbarn och helt vanliga amerikaner som annars aldrig skulle lyssna på klassisk musik.

Klassisk musik i Kalifornien alltså. Alltså inte bara sol, hav och surfare utan också en hel del kultur.

Den amerikanska Högsta Domstolens domslut om att George Bush måste följa amerikansk lagstiftning i Guantanamofägelset handlar egentligen endast delvis om Guantanamo och fångarna där.

Domslutet, som man kan läsa i sin helhet här beskrivs som ’withering’ alltså förgörande av Jesse Bravis i en stort uppslagen förstasidesartikel en dagens Wall Street Journal.Justices Bar Guantanamo Tribunal. High Court Says President Exceeded War Powers; He May Turn to Congress. Ruling Won’t Free Prisoners’.

Domarna säger att Bush har brutit mot amerikansk militärlag i form av Uniform Code of Military Justice och även mot Genèvekonventionen. Eftersom Bush-regeringen för länge sedan har slutat följa Genèvekonventionen så är det säkert extra irriterande för honom att domarna påminner om den.

Domarna säger ingenting om presidenten har rätt att hålla människor fängslade utan rättegång, bara att om Bush vill döma människor för krigsförbrytelser så måste han följa lagen.

Det är i detta sammanhang ironisk att USA under George Bush inte kan vända sig till Den Internationella Krigsförbrytartribunalen i Haag eftersom man sedan länge bojkottar den.

Bush hade hoppats på hemliga militära skenrättegångar av Guantanamofångarna efter vilka de anklagade snabbt skulle avrättats. Sådana system användes av både Hitler och Stalin och Bushs amerikanska variant skulle se nästan exakt likadan ut. Dvs. de anklagade skulle inte få tillgång till bevisen, de kunde uteslutas från förhandlingarna och åklagarna kunde använda hörsägen och icke bevisbara fakta. Ingen som skulle ställas inför en sådan rätt skulle ha den minsta chans att undvika ett snabbt dödsstraff. Och domsluten skulle inte kunna överklagas.

Bush kan fortfarande hålla fångarna i Guantanamo tills de dör, det säger rätten ingenting om. Han kan också kan stödja sig på the Uniform Code of Military Justice och ställa dom inför modifierade militärrättegångar. Eller också kan han be Kongressen att instifta lagar om hemliga krigstribunaler. Och det verkar idag som om han kommer att gå den sistnämnda vägen.

Vad HD-domslutet gör klart är att USA inte kan döda fångar i hemlighet utan att någon klart är ansvarig. Om nu Kongressen tar på sig ansvaret så kan Bush få sina avrättningar, kanske redan om några månader, men då måste kongressledamöterna klart skriva sina namn under den nya lagen. Och de kommer sedan själva att kunna dömas av historien.

Men Bushs försök att avrätta fångar helt utanför lagen har alltså stoppats.

Samtidigt har HD visat att Bushs diktatoriska makt inte är helt oinskränkt. Men det var mycket nära. Domslutet blev 5-3 med en domare som avstod. Det hade mycket lätt kunnat gå åt andra hållet och då hade USA kunnat börja skjuta fångar helt utan rättslig prövning.

För sådär en femton år sedan fick jag besök här i Silicon Valley av en svensk kompis från Stockholm. När han såg min bil med en svensk flaggdekal på bakre kofångaren så utbrast han spontant: ‘du inser väl att i Sverige är det bara tokhögern som har såna dekaler?’

Jag vet att idag har den svenska tokhögern inte alls svenska flaggdekaler på bilarna, man har amerikanska flaggor, som Folkpartiets Johan Ingerö som satte upp en stor amerikansk flagga på sin blogg. Dock ingen svensk dylik.

Den fjärde juli, USA:s nationaldag närmar sig och det är intressant att se hur svenskar och amerikaner ser på sina respektive länder och flaggor.

Medan svenskarna för det mesta vill ut i världen så är amerikanerna betydligt mer ambivalenta.

Även om min dotter redan har träffat en mängd amerikanska studenter från University of California som pluggar svenska på universitetet i Lund så slutar världen för de flesta amerikaner vid USA:s gränser.

De flesta amerikaner blir mycket irriterade och rent aggressiva om man påminner dom om att det är hög tid för USA att anamma metersystemet och Celsiusskalan eller dra ner på sin energiförbrukning. ‘Vad har du med det att göra’ får jag alltför ofta höra. Europa har väl ingenting med med det att göra? Vi lägger väl oss inte i vad ni använder?

De som är litet mer artiga ler litet besvärat och byter snabbt samtalsämne. Man måste ju vara artig mot konstiga utlänningar.

Jag ställde samma fråga till en kompis som har gått på Stanford och som är progressiv och mycket sympatisk. ‘Men det är helt omöjligt får oss att anamma metersystemet’ sade han förvånat. ’Det borde du väl veta som bor här, då måste vi ju skriva om alla kokböcker och hur skall man kunna göra det, det skulle ju bli kaos’!

Massvis med amerikanska flaggor och patriotism på tisdag alltså. Jag måste erkänna att jag föredrar den mer avslappnade attityden till patriotism och flaggor mm.

Här i USA vill miljoner människor att det skall vara straffbelaggt att bränna den amerikanska flaggan. Det kanske vore bättre om man börjar bränna alla kokböcker?

Kasimir Malevich: Knivsliparen

Datorn, Internet, embryonisk stamcellsforskning, nya rön inom en mängd vetenskapliga discipliner, vi går mot en lysande framtid - eller gör vi verkligen det? Framtidstro eller framtidsskräck, futurister har ofta haft två diametralt olika syner på framtiden. Paul Ehrlichs The Population Bomb’ beskrev hur jordens snabbt växande befolkning skulle leda till en världskatastrof medan Herman Kahns ‘The Next 200 Years’ hade en nästan fanatisk framtidstro.

Här i Silicon Valley är det vanligt att IT-evangelister stiger upp i närmaste virtuella predikstol och med hög röst predikar om hur underbar världen kommer att bli om vi bara får bredband, starkare datorer, eller om alla bara börjar blogga.

Men som Reihan Salam skriver i en synnerligen intressant artikel i Slate så är det minst lika troligt att det blir fanatiker och dårar som blir de första som anammar ny teknologi. I det sammanhanget har Johan Östling en viktig understreckare i SvD om hur det Nazistiska Tyskland hade mycket gemensamt med Roosevelts New Deal-USA

Det är lätt att glömma att Hitler var utomordentligt snabb att anamma all ny teknologi som kunde gagna hans psykopatiska mål. På precis samma sätt använder George Bush idag den moderna IT-teknologin för att bygga upp världens mest avancerade avlyssningssamhälle.

Bloggosfären är full av troll och psykopater och här i USA och i Mellanöstern använder religiösa fanatiker Internet och DVD:n för att sprida sina sjuka budskap. Tron på att nya vetenskapliga rön och ny teknologi obönhörligen kommer att skapa en bättre framtid förblindar oss för möjligheterna att resultatet kommer att bli det rakt motsatta med krig , hemlig avlyssning, allt mer avancerad tortyr och smältande inlandsisar.

Futurismen som akademisk disciplin nådde sin höjdpunkt med den på alla sätt gigantiske Herman Kahn på 1970-talet. Det är hög tid att vi återknyter till hans forskning och inser att ny teknologi inte nödvändigtvis garanterar en bättre framtid.

Här är Reihan Salam i Slate:

In his 1976 Time essay “Is There Any Future in Futurism?” Stefan Kanfer wrote that you could divide futurists into neo-Malthusians and Cornucopians. Neo-Malthusians are convinced that the world is going to hell. Some, like The Population Bomb’s Paul Ehrlich, blamed population growth; others, like the Club of Rome, blamed economic growth. Either way, the prescription remained the same: You’ve got to change your evil ways, Earthlings.

The Cornucopians, in contrast, promise vast riches. Growth is the solution, not the problem. According to the 1976 Hudson Institute report The Next 200 Years, the coming decades would see declining population growth (true), a rising standard of living (also true), superintelligent robots in every home (do you own an Xbox?), and vast undersea cities (glub glub). Over the last few decades, it’s safe to say that the Cornucopians generally got things right and that the neo-Malthusians generally got things wrong.

Reihan Salam nämner den amerikanske bloggaren Glenn Reynolds bok An Army of Davids och hans tes att bloggar och nätrötter kommer att göra världen bättre. Men det är tyvvärr endast en försvinnande liten del av människorna i Sverige och USA som bloggar. Och många av dom har sina egna agendor och tillhör små sekter och klickar som är med intresserade av att gagna sig själva än samhället. Så framitden kommer tyvärr att förbli oviss.

Den som vill följa den politiska idédebatten i USA har tillgång till ett antal mycket bra källor. Trots den republikanska och religiösa dominansen i dagens amerikanska samhälle så förekommer det en livlig samhällsdebatt som man kan lära sig mycket av även i Sverige. Jag skulle våga en gissning på att de flesta politiska idéer som framförs i Sverige idag direkt eller indirekt kommer från USA.

För progressiva människor finns den ypperliga The Nation som bör läsas av alla som står till vänster om Djingis khan. Tidskriften etablerades redan 1865 och täcker både politik och kultur. Det är en mycket bra motvikt till den amerikabild man får i SvD och DN. Jag föreställer mig att Göran Greider skulle kunna skriva för The Nation.

The New Republic ligger till höger om mittlinjen men är ändå inte direkt pro-Bush. Dess linje kanske mest liknar DN:s. Utrikespolitiskt är The New Republic mycket pro-israelisk och neokonservativ. The New Republic (TNR)har också en blogg som heter The Plank. TNR har ofta intressanta och tänkvärda artiklar och är definitivt värd att läsas.

I vår vandring mot höger kommer vi till National Review, som grundades av den amerikanske högerintellektuelle ikonen Bill Buckley. National Review är den intellektuella högerns husorgan och den tidskrift som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Timbro och MUF drar sin inspiration från. Jag har alltid tyckt om Buckley kanske mest för att han inte kunde med Aynd Rand och för att han inte är tokdoktrinär.

Som The Nation och The New Republic så håller National Review för det mesta en hög intellektuell standard och även den som inte befinner sig på högerkanten kan ofta hitta intressanta artiklar i den här tidskriften.

Det här är de tre viktigaste, men det finns även två andra som är värda att nämnas.

Den ena är den Commentary Magazine som publiceras av American Jewish Committee och innehåller artiklar om och för den amerikanska judiska minoriteten i USA, men också många intressanta artiklar av allmänintresse.

Den andra är Utne Reader. Den publicerar progressiva och tänkvärda artiklar från andra källor och är en mycket bra plats att gå till för den som vill få en överblick över intressanta artiklar som man lätt kan missa.

Det finns givetvis mängder med andra tidskrifter i USA, men för den som är allmänt intresserad av den politiska idédebatten i USA så är de här tidskrifterna en bra början.

Den amerikanska politiska debatten så som den förs i de här tidsskrifterna förbigås tyvärr oftast i den svenska pressen. Den svenska högern lånar dock flitigt från National Review och amerikanska tankesmedjor som Hoover Institution , Cato Institute och Hudson Institute och kommer, om den svenska progressiva rörelsen inte vidtar motåtgärder, att snart helt dominera debatten i Sverige med amerikansk lånegods.

President Bushs försök att införa hemliga militärrättegångar i USA stoppades idag av Högsta Domstolen. Tanken var att han skulle kunna döda de fångar som har hållits i Guantanamo och på många andra platser runt om i världen utan att behöva ställa dom inför rätta. Endast en kort skenrättegång som de i Stalins Sovjet, sedan en snabb arkebusering och sen skulle han kunna stänga Guantanamo.

Nu har USA:s konservativa Högsta Domstol alltså förhindrat att Bush inför hemliga skenrättegångar i USA och det betyder att det illegala kriget mot terrorismen blir allt svårare.

På sikt betyder den här glädjande nyheten att Bush kommer att bli tvingad att stänga sina hemliga fängelser och och antingen ställa fångarna inför rätta eller släppa dom fria. HD:s extremhögerdomare Clarence Thomas, Antonin Scalia och Samuel Alito röstade för hemliga militärrättegångar. Det här domslutet har helt klart räddat USA från avgrundens rand. Bush-administrationen har redan infört ett omfattande avlyssningssamhälle och om man till det skulle ha lagt hemliga militärrättegångar så skulle USA ha tagit ett stort steg mot ett alltmer totalitärt samhälle.

Det sista är att presidenten nu säger att han kommer att introducera ett nytt lagförslag som skall göra militärrättegångar lagliga. Det kommer knappast att lyckas.

Associated Press har mer om den här viktiga nyheten:

The Supreme Court ruled Thursday that President Bush overstepped his authority in ordering military war crimes trials for Guantanamo Bay detainees.

The sprawling detention site known as Camp Delta is part of the detention center at Guantánamo Bay, Cuba.

The ruling, a rebuke to the administration and its aggressive anti-terror policies, was written by Justice John Paul Stevens, who said the proposed trials were illegal under U.S. law and international Geneva conventions.

The case focused on Salim Ahmed Hamdan, a Yemeni who worked as a bodyguard and driver for Osama bin Laden. Hamdan, 36, has spent four years in the U.S. prison in Cuba. He faces a single count of conspiring against U.S. citizens from 1996 to November 2001.

Two years ago, the court rejected Bush’s claim to have the authority to seize and detain terrorism suspects and indefinitely deny them access to courts or lawyers. In this follow-up case, the justices focused solely on the issue of trials for some of the men.

The vote was split 5-3, with moderate Justice Anthony M. Kennedy joining the court’s liberal members in ruling against the Bush administration. Chief Justice John Roberts, named to the lead the court last September by Bush, was sidelined in the case because as an appeals court judge he had backed the government over Hamdan.

Thursday’s ruling overturned that decision.

Även om det finns tecken på att det går bra för den amerikanska ekonomin - f.n. en 5.6 årlig tillväxt i GDP - så är många amerikaner djupt oroliga för framtiden. USA är ett samhälle som är helt baserat på busbillig enerergi och de kraftigt stigande oljepriserna har slagit hårt mot de fattiga och även mot medelklassen.

De nya ekonomiska realiteterna med massiva utlokaliseringar, fallande löner för medelklassen och stigande energipriser kommer att ställa USA inför aldrig tidigare skådade problem. Man får aldrig underskatta USA:s möjligheter att agera blixtsnabbt om så behövs, men det är svårt att se hur man skulle kunna genomföra de massiva omstruktureringarna som behövs för att leva med höga energipriser.

Det är speciellt intressant att se att precis som i Sverige så oroar sig amerikanerna för arbetslösheten. Och i USA är det en ekonomisk katastrof att bli arbetslös eftersom man saknar socialt skyddsnät. Så attityderna i Sverige och USA är mer lika varandra än man skulle tro.

Doyle McManus har mer i Los Angeles Times:

‘Americans are closely divided on whether the economy is in good shape, with 50% saying it is doing well and 47% saying it is doing badly, the poll found. In January, when Bush launched his campaign to spread good news, the national mood was slightly better: In a Times Poll that month, 55% said the economy was doing well.

And Bush doesn’t get much credit for the economy’s relative health, the new survey found. Of respondents, 39% say they approve of the president’s handling of the economy and 19% say they think the economy is better because of his policies — numbers that are basically unchanged since the beginning of the year.

People questioned in the poll cited several reasons for their gloomy views, but two were mentioned most frequently: fears of higher unemployment, and the high price of gasoline and other fuels.

About six of every 10 respondents said they considered Bush at least partly responsible for the high price of gasoline; almost six in 10 said their families had cut back on spending in other areas because of the cost of fuel.

Nu på söndag hålls ett synnerligen viktigt presidentval i Mexico. Mexikansk politik är vanligtvis lika intressant som kommunalpolitik i västernorrland på 1800-talet, men i år är det annorlunda.

Andrés Manuel López Obrador är vänstermannen som har en genuin chans att vinna valet och sätta stora självan i USA:s republikaner. Om Obrador, som har varit borgmästare i Mexico City, skulle vinna så skulle det bli ännu ett tecken på att Latinamerika långsamt men säkert lösgör sig från USA:s traditionella dominans. Hans rival, Felipe Calderón, skulle föra en traditionell Bush-vänlig politik.

Den massiva invandringen från Latinamerika och främst från Mexico håller snabbt på att förändra det amerikanska samhället och vänstervindar från Mexico skulle kunna få stort inflytande i det idag alltmer konservativa USA.

Kalifornien är idag - liksom många andra delstater - tvåspråkigt och hela USA håller snabbt på att bli mångkulturellt på ett sätt som det aldrig har varit tidigare. Precis som Folkpartiet i Sverige för republikanerna en populistisk politik i ett försök att befästa status quo och sin egen makt. En seger för Obrador skulle skaka upp den amerikanska högern och ge hopp för de mellan 12 och 20 miljonerna illegala invandrare hör i landet.

JAMES C. McKINLEY Jr.har mer i New York Times

Mexico’s polarizing presidential campaign ended officially on Wednesday and, with four days to go before the vote, it has come down to a contest between a gritty, charismatic advocate for the poor and a well-educated technocrat.

Like many elections, this one is a struggle between promise and fear and remains too close to call. On one side is Andrés Manuel López Obrador, the former mayor of Mexico City who has traveled little outside Mexico and says he is inspired by Gandhi and Franklin D. Roosevelt. On the other is Felipe Calderón, the former energy minister with a Harvard degree who talks of fitting Mexico into the globalized economy.

But for many voters the choice is complicated because Mexico only emerged six years ago from seven decades of single-party, autocratic rule and there are some who say that what is at stake on Sunday is the survival of still-fragile democratic institutions.

“My fear is that with López Obrador we could end up very soon with an all-powerful president again,” Enrique Krauze, an author and historian, said Monday at the Council on Foreign Relations in New York, adding that Mr. López Obrador was “very ignorant” and “inward looking” and “dismisses the rule of law as something made by the bourgeoisie to oppress the poor.”

Such accusations and concerns — and many consider them nothing short of fearmongering — have defined the race for many voters.

Jag läser ett inlägg i en blogg som inte är riktigt klart men jag vill kommentera det ändå:

Bloggaren Masoud Vatankhah i Göteborg skriver:

Apropå språktester

Det var ett reportage med Luis Figo inför den senaste Portugalmatchen på tv. Figo är ihop med en svenska och de har ett barn ihop.

Reportern/berättarrösten avrundar det hela med att berätta om språkförbristningen hemma hos dem och en leende Figo säger till kameran att paret pratar spanska med varandra, han portugisiska med barnet och hon svenska.

För mig en jävligt skev uppfattning om språk, kommunikation, kompetens, brist och rikedom.

Det är inte riktigt klart om det är Masoud eller TV-reporten som tycker att det är konstigt att man talar mer än ett språk. Men strunt i det, det är precis så som mina barn har vuxit upp, alltså trespråkiga, fast språken har varit litet olika än de som paret Figo använder. Resultatet har enbart varit positivt. När våra franska släktingar kommer på besök blir det fem språk, och ingen verkar ha några problem med det: Franska, svenska, fukkienesiska, engelska och kinesiska. Tala om språkrikedom, kommunikation och kompetens. Och inte för att jag vill skryta men jag är antaligen en av de få svenskar som kan svära riktigt friskt på fukkienesiska.

Inte Jan Björklund

Svenskar kan inte svära, det har vi aldrig kunnat På arabiska och fukkienesiska svär man som man borde göra även på svenska: ‘må din svärmor ramla av sin dräktiga kamel och tvingas färdas till Mecca i en Saab från 1956 utan luftkonditionering körd av en överförfriskad Jan Björklund’, eller något liknande. Om ni någonsin har ramlat av en dräktig kamel så vet ni hur otrevlig det kan vara. Och om ni någonsin har hört Jan Björklund tala - även i nyktert tillstånd - så vet ni hur det skulle kännas för er svärmor att färdas genom sanddynerna med honom. Varför tror ni att dom uppfann Bhurkan? Hur som helst flerspråkighet är mycket positivt.

Eftersom C.L. Acquerette frågade om opera här i dalen så kan det vara värt att påpeka det faktiskt finns en mängd kultur mitt bland alla datorer här i Silicon Valley, liksom i resten av USA.

Det är en ren och skär vaneföreställning att USA skulle vara kulturlöst. Vi har San Franciscooperan och Opera San Jose på några mils avstånd, liksom det utmärka San Francisco Museum of Modern Art och San Francisco Ballet.

Flint Center här i Cupertino är ett slags Folkets Hus för centrala Silicon Valley där man ofta har kulturella evenemang och sedan får vi inte glömma det fina Mseum of the Legion of Honor i San Francisco. Sedan har vi Los Angeles med bl.a. Los Angeles Opera

De stora kultutmetropolerna är annars
givetvis New York och Washington, men även Boston, Philadelphia och Chicago kan mäta sig med vilken europeisk storstad som helst.

Jag tror att vi har Hollywood att tacka för iden att det inte skulle finnas någon kultur i USA. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

I det här sammanhanget, och det här har ingenting med kultur i USA att göra så hade min yngste son i flera år en pseudonym på webben som han inte längre använder. Jag tycker att det är synd att han slutade använda den. Det var ‘Sidney Operahouse’, stavat just så.

Kan man livnära sig på att blogga? Nick Wingfield har en bra artikeln i Wall Street Journal, måndag 26/6/2006 sidan B6, Bloggers Find Financial Backers For Their Independent New Sites som visar vart bloggar som medium är på väg.

Bloggen som kommunikationsmedium är vida överlägsen tidningen eftersom det är så mycket billigare att ge ut en blogg än en tidning. För fristående journalister kan det därför bli möjligt att leva på att blogga, om man bara kan finna investerare.

Som Nick Wingfield skriver i Wall Street Journal så håller det nu att bli verklighet i USA, åtminstone i mindre skala.

Bloggar som www.paidcontent.org, www.ShareSleuth.com och www.gigaom.com har alla funnit investerare som är villiga att ta en chans med det nya mediet.

Rafat Ali som driver PaidContent kommer att ta in mer än en miljon dollar i år, upp från $60 000 för tre år sedan. Pengarna kommer främst från reklam men även från sponsorer.

Är det möjligt aqtt göra detsamma i Sverige? Jag tror att liknande bloggar även kommer till oss, speciellt om de kan hitta en bra nisch. Vad som bloggarna som Nick Wingfield skriver om intressant är att de inte enbart är glamor och kändigbloggar som de som Nick Denton ger ut.

Om Malik, a contributing writer for Business 2.0, will soon leave his full-time job at the magazine after raising less than $1 million from True Venture Partners for GigaOmniMedia Inc., the parent company of his blog focused on the broadband market, GigaOm.com. Mr. Malik started the site six years ago as a place for his résumé and for details from his reporting at Red Herring magazine, his employer at the time.

Meanwhile, Christopher Carey, a veteran investigative business reporter for the St. Louis Post-Dispatch, has left the newspaper to create Sharesleuth.com LLC, a Web-publishing venture that Mr. Carey says will focus on ferreting out cases of fraud and other misdeeds from corporate filings with securities regulators and other documents. Mr. Carey raised an undisclosed amount of money for the venture from Mark Cuban, owner of the Dallas Mavericks basketball team and several other companies.

Mr. Ali started PaidContent.org four years ago when he couldn\’t find work after two publications he wrote for, Inside.com and Silicon Alley Reporter, shut down. His site has since developed a following among people interested in how the Internet and other technologies are affecting the media business. The pages of PaidContent.org and two sister sites devoted to the mobile and Indian online-media markets — MocoNews.net and ContentSutra — collectively are viewed five million times a month by visitors, Mr. Ali says.

Mr. Ali says ContentNext will generate more than $1 million in revenue this year from advertising and event sponsorships, up from about $60,000 three years ago, and the company is profitable.

Samtidigt som det alltså finns miljoner konstiga människor i det här landet så finns det också precis lika många charmiga och trevliga människor.

Ett par bor granne med oss och de har en bil på vilken de har satt en dekal som det står ‘Nygifta, sedan 51 år’ på. Såna små ömhetstecken är typiskt amerikanska och jag tvivlar på att ett svenska par skulle sätta en sådan skylt på sin bil.

Man ser liknande små dekaler och andra personliga uttryck litet här och var, och det är en sak som jag saknar i Sverige.

Jag klandrar Luther och kanske vädret men vad det än är som ligger bakom så kan vi lära oss en hel del från den här aspekten av det amerikanska samhället. Jag undrar inom parentes om de köper en ny skylt varje år.

Just nu lyssnar jag till Rossinis mästerliga ‘Overtyren till Barberan i Sevilla’. Nästan lika bra som allsång på Skansen som jag också har tittat på. Och med det får jag säga god natt för idag.