Det Progressiva USA

Den här fina brasilianska mataffären och taquerian på en liten gata i San Mateo får mig att tänka på mina resor till södra Brasilien för några år sedan.

Jag hade ingen som helst erfarenhet av Sydamerika. Ingen aning vad som väntade mig och jag var inte ens speciellt intresserad av att resa. Det första som slog mig när jag landade på Guarulhos flygplatsen i Sao Paulo var att Brasilien var betydligt mer europeiskt än amerikanskt.

Den fortsatta flygresan ner till den lilla staden Joinville i Santa Catarinaprovinsen slutade med en helt oförglömlig landning mitt i djungeln där människorna satt uppkrupna på kylarna på sina bilar för att skåda kvällens höjdpunkt, när planet från Sao Paulo kom inflygande från havet i skymningen in i den smala dalen och sedan landade med ett vrål.

Att hyra en bil från någon som inte pratar ett ord engelska när man själv inte pratar ett enda ord portugisiska var ett äventyr, och att köra i Brasilien är något jag endast rekommenderar mina fiender.

Men landet, speciellt den södra delen långt från det Baghdad-liknande Sao Paulo är rent sagolikt. Atmosfären går helt enkelt inte att beskriva. Den som inte har sett det fina Central do Brasil bör absolut göra det. Den fångar Brasiliens atmosfär och är mycket autentisk även om den utspelas i norra och inte södra Brasilien.

Jag minns också ett par små tiggargossar utanför vårt hotell som hade försvunnit vid mitt nästa besök. De hade, sade mina vänner, förts upp i bergen och skjutits av militärpolisen i en av de regelbundna upprensningsaktionerna. Jag vet inte om det var sant eller inte men det trodde i alla fall lokalbefolkningen.

Men vi kan i alla fall njuta litet av de brasilianska läckerheterna i den här affären i San Mateo. Brasiliansk mat är, för den som inte har smakat den, mycket exotisk och ***mycket*** god.

Jag har alltid haft en svaghet för mycket små s.k. small factor datorer. Jag har t.o.m. uppfunnit ett svenskt ord för de här datorerna, pyttedatorer. Koncepter bakom de här datorerna kommer från Taiwan där Moderkortstillverkarna insåg att de kunde tjäna mer på att bygga en hel dator runt sina moderkort istället för att bara sälja korten till utländska datortillverkare.

Shuttle USA, en av de ledande pyttedatortillverkarna, och man har kommit ut med X-100 som är en helt fantastisk liten dator. Den har en energisnål 1.6Ghz eller 2.0Ghz Intel Core Duo processor, minnet är 1GB DDR2 533 (up till 2GB) dual channel, och den kommer med en 250GB 7200-RPM SATA 3Gb/s hårddisk. Den har ett ATI Mobility™ Radeon® X1400 128-bit 4-channel DDR1/DDR2/GDDR3 memory interface och Native PCI Express x16 bus interface. Mycket fin audio och även en optisk disk och 1Gb Ethernetadapter. plus wireless och inte färre än 5 USB 2.0 ports. Den kommer laddad med Windows. Det är intressant att man inte har valt att gå med laptop-diskar som är mindre, men man har valt större diskar och jag tror att det är ett bra val.

Tyvärr kommer X100 inte som ett bart system som man sedan kan bygga på, och priset har skjutit i höjden från $700 till $900 på grund av tekniska problem, men det är trots det en superb produkt som visar vart de här pyttedatorerna är på väg. Alla datorspelare känner till de här datorerna som man kanta med sig överallt för s.k. Lan parties.

Jag har redan en Shuttle pyttedator, fast inte den här som sitter i en liten bokhylla i mitt skrivbord och kör Ubuntu Linux och nästan inte ens syns. Det är så här som framtidens datorer kommer att se ut.

För den som vill försöka förstå detta fascinerande men samtidigt mycket svårgripbara land så är det bäst att börja med vissa konkreta människor. Svenskättlingen Grover Norquist och hans flock av psykopatiska samhällsomstörtande skattesänkare är några av dom som vi på något sätt måste få grepp om om vi skall ha en chans att förstå dagens USA.

Om vi börjar med personen Nordquist så råder det inte det minsta tvivel att alla som någonsin har träffat honom, oavsett deras politiska hemvist, anser att han är en riktig skitstövel.

Grover Norquist. ‘a mean-spirited, humorless, dishonest little creep’

Här är ett rätt allmänt omdöme om honom:

Even within conservative circles, Norquist has made some enemies, possibly due to what some describe as a combative personality. Writer and TV show host Tucker Carlson criticized him as a “mean-spirited, humorless, dishonest little creep … an embarrassing anomaly, the leering, drunken uncle everyone else wishes would stay home…[he] is repulsive, granted, but there aren’t nearly enough of him to start a purge trial” [18]. In his book Blinded by the Right, former conservative David Brock revealed that even fellow right-wingers privately refer to him as “Grosser Nosetwist” and try to avoid being trapped in conversation with him at social gatherings because he never talks about anything other than politics.

En skitstövel alltså, men vänta, vi har bara skrapat litet på ytan. Norquist sitter också entusiastiskt med i styrelsen för National Rifle Association, som förser amerikanerna och en stor del av världen, däribland Hizbollah, med automatvapen och alla andra slags vapen utom möjligen atombomber.

Norquist, som leder Americans for Tax Reform befinner sig pÃ¥ det republikanska partiets absoluta högerkant. Hans mÃ¥l är helt enkelt att störta den amerikanska regeringen och införa ett gammaldags anarkistiskt samhälle genom att strypa regeringens tillgÃ¥ng till skattemedel sÃ¥ att man kan göra staten sÃ¥ liten att man, som Norquist sÃ¥ poetiskt säger, ‘kan dränka den i ett badkar’. Norquist älskar vÃ¥ldsamma poetiska metaforer.

Det enda problemet är att han menar precis vad han säger. Och ni kanske tror att Hizbollah är farlig?

Norquist, leader of libertarian-leaning groups like his unofficial leave-us-alone-coalition and Americans for Tax Reform (ATR), is renowned in Washington as the avatar of scorched-earth tax reduction. He’s a hero to so-called “movement conservatives” (people for whom conservatism is religion) because they still see, through Reaganesque lenses, the government as always the enemy, never the solution. Norquist is the man who compared any and all recipients of government funds — presumably excluding the Defense Department — to cockroaches. He also famously announced that he and his brethren in the anti-government movement wanted to reduce the federal government to a size so small “that it could be drowned in a bathtub.”

Problemet är också att Nordquist som inte har några som helst ekonomiska meriter, nu är en av de galningar som president Bushs lyssnar på som om han vore en mindre profet. Och eftersom Norquist har helskägg så är det långt ifrån omöjligt att Bush verkligen tror att han är en gammaltestamentlig profet.

Norquist och hans fundamentalistiska flock är väldigt typisk för den galnare periferin i det republikanska partiet. Samma periferi man allt oftare hittar även inom Timbro. Om vi bara kan ta avskaffa alla skatter så kommer vi att skapa en Edens lustgård där Grover och hans jihadister kommer att styra, beväpnade till tänderna.

Man finner ofta den här sortens libertarianska galningar i Texas och Montana, men det är ovanligare att man hittar dom i Washington. Så varför är den här galningen så viktig? Jo han respekterar en rätt vanlig typ av amerikaner för vilka regeringen och statsmakten är något förhatligt och något som man med alla medel måste störta.

Man tror att om man bara kan störta regeringen så kan man sedan ta makten och skapa ett nytt himmelrike på jorden. Det påminner inte så litet om Lenin och hans Bolsjeviker. Och resultatet skulle säkert bli detsamma.

Jag har träffat en hel del såna här människor i mina vandring runt USA. Det är påfallande att de allra flesta är mycket enkelspåriga, mycket hatiska inte bara mot regeringen utan mot hela sin omgivning, och mycket mycket farliga.

En mycket farlig skitstövel alltså. Grover Norquists namn dyker rätt ofta upp i olika sammanhang här i USA och det är långt ifrån omöjligt att Timbro skriver om honom och hans sekt också. Nu vet vi vad vi bör akta oss för. Ni är varnade.

Hur skulle världen förändras om alla barn hade sin egen dator? En liten bärbar dator som de kunde ta med sig överallt.

Och hur skulle världen se ut om alla jordens människor och inte endast vi i den Första Världen kunde surfa Internet och kommunicera med varandra?

Nicholas Negroponte på MIT:s Medialab har ett projekt med namnet One Laptop per Child som försöker nå just det målet.

Att bygga en bärbar dator för människor i Tredje Världen är en helt annan sak än att bygga en för människor i den ombonade Första Världen. Det finns ett stort antal olika projekt som försöker marknadsföra sin ide om en billig dator för den tredje Världen. Alltifrån Microsoft till Indias egen Simputer.

Det här projektet kommer också att få ett stort inflytande på den amerikanska mjukvarumarknaden, där två ledande Mac-användare har överget Apples operativsystem OS X till förmån för Ubuntu Linux, som jag själv har bloggat om och som kommer att spela en stor roll för datorer i den Tredje Världen.

Vi är bara i den allra första början av datoråldern och vi kan bara hoppas att alltfler människor i Tredje Världen snabbt får chansen att förbättra sina - och våra - liv genom att få tillgång till de IT resurser som redan har förändrat vår värld så mycket.

Och här är det på plats att påminna om att Bill Gates Gates Foundation spelar en allt viktigare roll.

Douglas McGray skriver om datorn för Tredje Världen i Wired Magazine.

Fastighetsmarknaden i USA spelar en utomordentligt viktig roll i världsekonomin.

Last year, real estate agents, property managers and leasing agents did nearly $1.6 trillion in business nationwide, up from about $1.5 trillion in 2004, said Steve Cochrane of Economy.com. The value of the services they provide equals about 12.5 percent of the nation’s gross domestic product.

Men att köpa och sälja ett hus är fortfarande en helt manuell process där s.k. real estate agents tar omkring 6.5% av säljpriset för att i stort göra ingenting. De databaser som fastighetsmäklarna har tillgång till är slutna och man har hittills lyckats förhindra att marknaden öppnas och köp- och söljproserna sänks.

Dvs fram till nu. San Jose Mercury News berättar om en intressant fastighetesmässa i San Francisco där man klart kan se hur allt fler teknologiföretag nu försöker bryta sig in på den här marknaden med innovativa lösningar som kommer att ge mannen på gatan tillgång till den hemlighetsfulla data som fastiughetsmäklarna hittills har lyckats behålla för sig själva.

Teknologiföretag som Redfin och Zillow är ett dödligt hot mot fastighetsmäklarna som nu kanske med litet tur kan förpassas till historiens skräphög.

Många som säljer sina hus sätter idag ut virtual reality-visningar av villorna på webben och man kan också se vilka villor som är till salu. Men mer substantiv information om villorna finns alltså endast i fastighetsmäklarnas interna databaser och de är dessa som de nya teknologiföretagen alltså nu hoppas kunna öppna upp.

Och för den som undrar så ligger medianpriser på en trerumsvilla på mellan $600 000 och $700 000 här i området.

En av USA:s många sociala problem har varit de miljoner fattiga amerikaner, mest från USA:s afro-afrikanska befolkning, som saknar utbildning och därför har fastnat i socialhjälpen livet ut. Hur kan man få sådana människor att börja klättra uppför den sociala stegen och bli självförsörjande?

Economist har en intressant artikel: Tough love works. Why America’s pathfinding reform holds lessons for other countries om hur Bill Clinton för precis tio Ã¥r sedan introducerade under en socialhjälpslag som har visat sig förvÃ¥nansvärt effektiv i att reformera det amerikanska välfärdssystemet och fÃ¥ miljoner fattiga amerikaner ut i arbetslivet. Det här är ett tveeggat svärd för samtidigt har samhället tagit ett steg tillbaks frÃ¥n att ta sitt ansvar för de svaga i samhället.

Men programmet har otvivelaktigt varit framgångangsrikt och allt fler europeiska länder, däribland Sverige, kopierar idag delar av den amerikanska välfärdsmodellen.

En orsak till USA:s kroniska arbetslöshet har varit att många av de allra fattigaste nästan helt har saknat utbildning. Så genom att mer eller mindre tvinga de svagaste i samhället att skaffa sig en grundläggande utbildning så har miljoner amerikaner fått chansen att bli självförsörjande. Samhället har också hjälpt till med skattelättnader för fattiga barnfamiljer.

Man kan diskutera om det möjligt att överleva på de låga löner som många av USA:s fattiga tjänar, speciellt eftersom de för det allra mesta saknar sjukförsäkring. Men sanningen är att de i alla fall inte hade det bättre på socialhjälpen.

För den som är ung och har god hälsa och en brinnande ambition så är det möjligt även för de fattiga att slå sig fram i USA genom att studera på de ypperliga och billiga Komvux-skolorna där jag själv och mina barn har studerat. Det finns också träningsskolor som Chubb där många lär sig praktiska datakunskaper.

USA är ett land där man får slå sig fram på egen hand och där samhället inte har något egentligt intresse av dig och ditt välbefinnande. Som i alla samhällen får man lära sig vilka regler som gäller och sedan följa dom. Men för den som följer reglerna så är det alltså möjligt att bli mycket framgångsrik.

Det intressanta med de amerikanska välfärdsreformerna är delvis att de otvivelaktigt har varit framgångsrika sedda ur amerikansk synpunkt men också det stora inflytande som de har fått i Europa. Förmodligen har Timbro skrivit mycket om de här reformerna. Så det är bra att känna till dom.

The reform, controversial enough in America, was reviled in many parts of Europe. Its opponents said that welfare claimants, most of them single mothers, would be unable to find work. They and their families, it was argued, were being condemned to destitution.

Ten years on, such dire warnings have been proved spectacularly wrong (see article). America’s welfare rolls have fallen by over half as existing claimants have found work and fewer people have gone on benefit in the first place. A strong economy, generating plenty of jobs, has undoubtedly helped; but the main reason for the steep decline in caseloads is the reform itself. Furthermore, there has been no upsurge in the poverty rate; in fact, it has fallen over the period. Most of the jobs taken by former claimants are poorly paid, but in general they are doing somewhat better than when they were on welfare.

The reform has succeeded by combining sanctions and incentives. The sanctions comprise strict limits on the length of time that benefits are paid. Families are normally not allowed to receive welfare for more than five years and all mothers are expected to work whatever the age of their children, although states can exempt those with a child under one. The incentives include financial support for low-income earners through a more generous Earned Income Tax Credit, which has burgeoned over the past ten years, and much higher public spending on child care.

…

Welfare recipients, whether lone parents or the long-term unemployed or many disability claimants, tend to be poorly educated with few skills. Help with basic learning and training for people re-entering employment is another way in which welfare reform can be improved. And what’s even more important is to ensure that children do better in school in the first place.

Israels urskiljningslösa bombkrig mot civilbefolkningen i Libanon har nu lett till den fruktansvärda massaker av barn och kvinnor i Qana som kommer att gå till historien med Guernica som exempel på krigets meningslösa grymhet.

Samtidig anser många bedömade här i USA att det här är en så allvarlig eskalering av bombkriget att världen nu står inför risken ökar för ett regionalt storkrig.

Bushs beslut att stödja Israels strävan att vinna en renodlad militär storseger för att sedan kunna diktera en take-it-or-leave-iti-fred mot en kuvad omvärld betyder att dödandet kommer att fortsätta i veckor om inte månader.

Världen verkar nu ha fÃ¥tt upp ögonen för hur lÃ¥ngt Bush, Blair och Olmert är beredda att gÃ¥ i det här kriget, för som SABRINA TAVERNISE och CHRISTINE HAUSER skriver i den mycket Israel-trogna New York Times sÃ¥ är den här massakern en sÃ¥ flagrant eskalering av kriget mot den libanesiska civilbefolkningen att USA, Israel och Storbritannien nu stÃ¥r isolerade mot en allt mer skräckslagen och rent illamÃ¥ende värld. Först nu förstÃ¥r man att Bush, Blair och Olmert är beredda att utföra ett regelrätt folkmord om det är vad som behövs för att vinna ‘kriget mot terrorismen’.

Efter tre års krig i Irak har Bush och Blair endast lyckats förvandla Irak till en öken och man är nu på väg att göra detsamma med Libanon. Men det finns en skillnad. Det land man nu förstör var ett av Mellanösterns mest demokratiska länder. Och det kommer att tära på de mest härdade nerver att dag ut och dag in få se mer barnlik grävas fram ur Libanons ruiner.

Jag tycker att Ali Esbati skriver mycket bra om det rent fysiska illamåendet man känner inför detta brutala mördande: Det är så svårt nu, att stå ut med det som sker. Men man har ett mänskligt ansvar för att inte stänga av, inte förlora förstånd och intresse. Medlidande räcker inte långt för dem som nu slaktas och får sina liv grundligt förstörda

Risken finns nu att det här lilla kriget helt spårar ur. Även om jag inte tror att Bush är galen nog att börja bomba Syrien eller Iran så ser han enligt vad amerikanska bedömare skriver Libanon som en ny front mot Iran. Han verkar helt ha tappat kontrollen över USA:s utrikespolitik. Och de kan få förödande konsekvenser för framtiden.

Här är New York Times:

The attack in Qana appeared to propel the conflict, and the American diplomatic effort to address it, into a critical new escalation, as the Lebanese government said it could not negotiate with the bloodshed continuing and as anger in Lebanon broadened to include the United States and United Nations. Protests also erupted in Gaza City, where Palestinian gunmen stormed the main United Nations compound in protest against Israel’s bombing in Qana, Reuters reported.

The Qana attack also drew vows of reprisal from Hezbollah and highlighted Israel’s determination to continue attacking targets in Lebanon side-by-side with any political moves to end the fighting. The Israeli prime minister, Ehud Olmert, said Israel needed another 10 to 14 days to press its offensive, according to a senior Israeli official.

The strikes on Qana came as Ms. Rice was in Israel to press for a substantive agreement that could lead to a more rapid cease-fire and the insertion of an international force along the Lebanon. She is expected to return to Washington on Monday, bypassing her trip to Beirut.

Jag brukar vanligtvis inte läsa Times of London, men idag hittar jag tvÃ¥ helt sanslösa artiklar. Den ena har titeln ‘Brutal Battle for lasting peace’ och handlar om utplÃ¥ningen av Libanon. ‘Krig är fred’ som George Orwell sade, och Times kan tydligen sin Orwell.

Men det är den andra artikeln som jag tycker är nästan ännu mer sanslös, om det överhuvudtaget är möjligt. The anti-war tycoon splits Democrats, om hur den progressive Ned Lamont har ställt upp mot den Bushtrogne demokraten Joe Lieberman i Connecticuts förval.

The scion of a wealthy Connecticut banking family, Lamont inherited one fortune, made himself another and married a third. His decision to invest his millions in a long-shot campaign to become a US senator has shaken the Democratic party and turned a seemingly routine state election race into a tantalising preview of the forthcoming presidential battles over the war in Iraq.

To the dismay of the Democratic establishment, and to the delight of Republican strategists nervous about mid-term elections due later this year, Lamont has plunged his party into a potentially ruinous debate about its policy towards Iraq — or what critics decry as its lack of one.

In what amounts to the opening shot of the 2006 election season, Lamont is threatening to unseat one of his party’s best-known leaders in a Democratic primary on August 8.

Enligt Times skall demokraterna vara nöjda med sin plats som republikanernas eviga stödparti. Ett parti som alltid förlorar vartenda val de ställer upp i.

Men tvärt emot vad Times tror så har Lamont gjort ett fantastiskt bra jobb och det amerikanska folket är djupt olyckliga över Bushregeringens ändlösa krig mot terrorismen. Lamont har faktiskt en chans att vinna.

Det här valet har utvecklats till en strid på liv och död om det demokratiska partiets själ. Hillary Clinton och gruppen kring henne ser hellre att partiet förlorar i nästa presidentval än att man byter kurs och börjar göra motstånd mot de alltmer extrema republikanerna och deras demokratiska stödtrupper som Joe Lieberman. Vad Times inte säger är att Lieberman tillhör det gamla trötta demokratiska gardet. Han har suttit i senaten i hela 18 år och det är dags för en ny generation att ta över.

Jag misstänker att Lieberman trots allt vinner om en vecka. Det är så mycket enklare för demokraterna att ligga kvar på sofflocket än att masa sig upp och göra motstånd mot de republikanska hunnerna. Men om Lamont trots allt skulle vinna så skulle det sända chockvågor genom hela det demokratiska etablissemanget. Det skulle bli ett varningsskott framför fören på Hillary Clintons gigantiska atlantångare. Hillary har blivit så oroad att skickade Bill Clinton till Connecticut för att hjälpa Lieberman - och Bush - vinna den demokratiska nomineringen.

För om man kan besegra Lieberman så kan man kanske också förhindra Hillary från att leda hela det demokratiska partiet över klippan och ner i havet i nästa presidentval.

Shailagh Murray har mer i Washington Post

Lieberman, the Democrats’ 2000 vice presidential nominee and a major player on Capitol Hill for years, seemed invincible until a few months ago. But an insurgency fueled by liberal anger over the senator’s support for the Iraq war, coupled with an agile, well-financed campaign by Lamont that capitalizes on that discontent, is threatening to topple Lieberman in the Aug. 8 Connecticut Democratic primary. If he loses, Lieberman is likely to run as an independent in November, drawing on his popularity with Republicans and unaffiliated voters. Yet the stunning turnabout is a cautionary tale of how quickly a political career can unravel.

The strain shows. At campaign events, Lieberman at times appears subdued and weary. He projects little of the cheerful enthusiasm that marked his long-shot presidential bid two years ago. “It’s difficult personally,” Lieberman said last week of the defections by party veterans such as Stolberg. “I am competing in the most difficult part of the Connecticut electorate for me.”

Och för att gno salt i såren på Lieberman så har New York Times just öppet deklarerat att man stöder Lamont.

Mr. Lamont, a wealthy businessman from Greenwich, seems smart and moderate, and he showed spine in challenging the senator while other Democrats groused privately. He does not have his opponent’s grasp of policy yet. But this primary is not about Mr. Lieberman’s legislative record. Instead it has become a referendum on his warped version of bipartisanship, in which the never-ending war on terror becomes an excuse for silence and inaction. We endorse Ned Lamont in the Democratic primary for Senate in Connecticut.

Go Ned!

Jag har tidigare bloggat om San Franciscos vackra Museum of the Legion of Honor som är en 3/4 kopia av Parismuséet med samma namn.

Det är lätt för besökare att missa muséet eftersom det ligger utanför själva centrum. Men muséet, som ligger bara ett hundratals meter från Stilla Havet är definitivt värt ett besök. Det är lätt att hitta parkering i området och muséet är ett bra avstamp för en inte alltför tröttsam promenad fram till - och om man så vill över - Golden Gatebron.

Claude Monet spent much of his life in Normandy in northern France and his art reflects his special relationship with this countryside and its topographical features, with its towns and villages, and the seasonal rhythms of the region. Monet gained artistic inspiration from these subjects and returned to them throughout his career. Of particular interest is his interpretation of the sparkling, surging bodies of water found in Normandy, from the bustling commercial harbor at Le Havre, to scenery along the Seine, or beside quiet river banks, such as the Epte, to the crashing waves at Etretat.

Manmade monuments, such as Rouen cathedral, also figure in Monet’s repertoire and will be represented in this selection of approximately 50 paintings.

Just nu visas en utställning av 53 av tavlor som Monet målade vid kusten i Normandie.

Söndag vid kusten med Claude alltsÃ¥. En liten oas av kultur och fred mitt i dagens vanvett. Jag kan bara citera Blandaren: ‘mitt i vanvettets spöknatt lyser ett snus som övergÃ¥r allt förnuft’. Det är svÃ¥rt att hitta en bättra sammanfattning av dagens världssituation.

Efter att ha försökt lappa ihop relationerna till resten av världen efter Bushs valseger i november 2004 har nu Condi Rice och Bush beslutat sig för att bryta med EU och visa sina sanna färger.

Det verkar som om man har format en trippelallians mellan USA, Israel och Storbritannien för att vinna Kriget mot Terrorismen – i Libanon. Strategin, om man nu kan kalla terrorbombning av kvinnor och barn för en strategi, verkar gå ut på att statuera ett exempel och ge civilbefolkningen i i det demokratiska Libanon så mycket stryk att landet totalförstörts och ingen kommer att våga lyfta ett finger mot Israel eller USA på flera generationer. Bombningen av Hizbollah verkar närmast vara en eftertanke.

Tony och George, together again! Det later som en gammal folkparksakt om det inte vore för att den här akten redan har visat vad man går för i Irak. Det är som Bert och Ian på turne beväpnade med massförstörelsevapen. Det är kul så länge det varar, barnen dör i hundratal och ingen lämnar Folkparken levande.

Men vad händer sedan, när man har dödat alla Libaneser? Den enda förklaringen till Bushs och Blairs nya go-it-alone strategi som har den minsta interna logik är att man inser att Irak är förlorat och att om man inte kan visa på någon seger i Kriget mot Terrorismen så kommer Bush att förlora novembervalet. Det kan var bra för libaneserna att veta att de inte dör helt i onödan.

Robin Wright har en skakande analys av Bushs nya strategi i dagens Washington Post: Returning to Old Approach, U.S. Faces

The Bush administration is now entangled in a risky new diplomatic venture in the Middle East — and one with huge potential pitfalls even if Secretary of State Condoleezza Rice succeeds in negotiating a cease-fire between Israel and Hezbollah in the days ahead, according to several former diplomats and specialists with long experience in the region. The controversial U.S. position — which has pitted Washington against most European and Arab allies that pressed unsuccessfully for an immediate cease-fire — also reflects a shift back to the Bush administration’s first-term strategy, foreign policy specialists said. With Rice at the helm of foreign policy, the second Bush term had been characterized by a more realistic and collegial approach to foreign policy, a shift from the hard-charging go-it-alone push epitomized by the Iraq war during the first term.

But now, analysts said, the administration is effectively back endorsing all-out force again, in defiance of allies, as part of its policy of trying to rid the Middle East of militants and radicals, or the “drain the swamp” policy. In his weekly radio address, President Bush placed the Lebanon crisis in the context of Iraq and the broader U.S. war on terrorism. “As we work to resolve this current crisis, we must recognize that Lebanon is the latest flash point in a broader struggle between freedom and terror that is unfolding across the region,” Bush said.

Det finns horder av politiska analytiker, bedömare, specialister och konsulter i USA. Men i denna väldiga buffelhjord av lättglömda och utbytbara tänkare och så har en skaffat sig ett alldeles speciellt rykte. Kevin Phillips jobbade inom Richard Nixons kampanjorganisation under 1968 års presidentval och året efter gav han ut en bok med titeln: The Emerging Republican Majority.

I den förutspådde han att republikanerna skulle kunna skapa en ny politisk majoritet genom att tillämpa en version of Nixons ’Southern Strategy’. Man skulle kunna knyta samman sydstatsrepublikaner som aldrig skulle glömma hur demokraterna hade integrerat sydstatssamhället, med värdekonservativa medelklassamerikaner i den gigantiska mellanvästern. Det enda som skulle bli kvar var de båda kusterna som skulle förlora allt politskt inflytande.

Vi vet idag att Phillips fick rätt och han var den ende som insåg hur republikanerna skulle komma att dominer USA tills man idag kontrollerar USA:s alla tre konstitutionella maktorgan: presidentämbetet, Kongressen och Högsta Domstolen. Idag är Phillips något av ett orakel här i USA.

Nu senast har oraklet skrivit en ny bok, sin tolfte, och som alla hans böcker har den blivit omskriven, Boken heter The Emerging Republican Majority och måste helt enkelt läsa av alla som vill förstå dagens amerikanska politik. Den har bl.a. blivit recenserad i New York Times.

Jag har bläddrat i boken som är på 462 sidor och beskriver hur en dogmatisk och allt radikalare kristendom idag spelar en allt viktigare roll inom det republikanska partiet.

Boken består av tre delar som beskriver de tre huvudströmningar som Philips ser inom det republikanska partiet .

Den första är oljan och den oljeindustri som den amerikanska ekonomin och det amerikanska samhället är baserad på. USA är uppbyggt på tillgången till mycket billig olja som gör det möjligt för miljoner amerikaner att leva i lantliga luftkonditionerade förorter och sedan köra miltals i gigantiska SUV:n till jobben i städerna.

Philips tror att precis som Storbritannien förlorade sitt imperium när man förlorade kontrollen över de billiga kolresurser som utgjorde grunden för det brittiska imperiet så kommer det amerikanska imperiet att försvagas när USA inte längre kan garantera tillgången av billig olja. Eftersom hela USA är så totalberoende av billig olja så kommer man inte att kunna bygga om samhället till de nya energikällor som kommer i framtiden.

Den andra delen av boken beskriver alltså de allt radikalare amerikanska kristna kyrkorna som nu helt dominerar landet och som snabbt håller på att förvandla det tidigare så liberala och moderna USA till något som mest liknar dagens fundamentalistiska Iran eller Saudi Arabien.

Den amerikanska kristendomen har radikaliserats under en längre tid. Det här är inget nytt fenomen, radikaliseringen har varit ett faktum ända sedan slutet av 1700-talet. Men den har tagit fart under de senaste 40 åren. Det var 1960-talet och dess generationsbrytning som blev början till USA:s reträtt från de moderna strömningarna i världen. Det var då som amerikanska radikala kristna lade grunden till brytningen mellan USA och Europa .

Medan Europa välkomnade kvinnans likställdhet och det öppnare mindre traditionsinriktade samhället så är hela USA:s historia sedan dess en enda lång kamp mot modernismen och det öppnare, mjukare samhället. De amerikanska kristna samfund som välkomnade modernismen, som t.ex. Metodisterna, har förlorat medlemmar till de fundamentalistiska kyrkor som ser hela jordens historia sen Edens Lustgård som en enda stor orgie i syndigt leverne.

Den tredje och minst intressanta delen av boken handlar om det gigantiska amerikanska budgetunderskottet.

Det här är en mycket bra och insiktsfull bok, och en bok som definitivt bör läsas. Men trots det kanske boken täcker litet för mycket mark. Det hade varit bättre om Phillips hade struntat i oljan och utlandsskulderna och fokuserat på just den amerikanska religiositeten.

Som det nu är presenteras vi med fakta men får inga riktigt hållbara hypoteser eller förklaringar. Hur kan ett modernt folk gripas av religiöst hysteri och längta tillbaks till Jesus tid? Hur kan miljoner amerikanska män som vill kriminalisera homosexuella äktenskap samtidigt ha ett så starkt emotionellt förhållande till en annan man? Skyltar som ‘Real men Love Jesus’ syns litet här och var även i Silicon Valley. Vad är det med den moderna världen som de finner så anstötligt? Vi lever längre, bättre än någonsin förut. Så varför kan de inte hantera dagens öppna samhälle? Vad är det de vill. Ingen verkar kunna förklara det, utom att de med hela sin kropp, hela sin själ längtar till himlen och Jesus.

Dagens USA är ett samhälle på villovägar, ett samhälle som blir alltmer splittrat, ett samhälle som inte längre kan ta tag i de massiva problem som plågar USA. Kevin Phillips har gjort ett bra försök att analysera några av de allvarliga problem som det amerikanska folket måste lösa om man skall kunna fortsätta att förbli en stormakt eller ens relevant även i det här århundradet.

När man beskriver den amerikanska opinionen om Israels invasion av Libanon så måste man hålla isär ett antal faktorer. Den första är att USA:s politiska stöd för Israel är så nära hundraprocentigt som man kan tänka sig. Senatens hundraprocentiga resolution för den Israeliska invasionen är bara ett exempel. Det skulle vara politiskt självmord för en senator att kritisera Israel.

Samtidigt ser demokraterna nu en chans att kritisera presidenten för bristande stöd för Israel och därigenom vinna poäng i valet. Så båda partierna kommer att tävla om att visa vem som är mest Israelvänligt. Men när det kommer till folket på gatan är situationen inte riktigt densamma.

De siffror som vi har visar att Israels invasion idag stöds av 61% av alla amerikaner medan 26% är kritiska.

Men folkopinionen är splittrad för hela 56% tycker inte att George Bush sköter situationen i Mellanöstern som han bör. Det verkar som om omkring en fjärdedel av amerikanerna är skeptiska mot invasionen medan omkring 60% stöder Israel. Men en klar majoritet vill att Bush gör någonting, även om de inte vet vad det skulle vara.

Hur det här kan komma utvecklas om kriget fortsätter återstår att se. Men Bushs rykte som utrikesexpert är redan sargat och ett längre krig kommer knappast att bli fördelaktigt för honom eller hans parti.

En president måste visa sig beslutsam och man är van vid att när USA agerar så händer saker. Orsaken till kritiken mot Bush är inte i främsta hand Irak-kriget som sådant utan att Bush inte verkar kunna uträtta något. Kriget bara fortsätter och Bush verkar inte bry sig. Så om USA inte gör något i Libanon så kommer folket att vända sig mot Bush. USA kan antingen krossa Hizbollah eller också få till stånd ett vapenstillestånd. Men att göra ingenting är inte längre möjligt.

Israel kan antagligen fortsätta kriget fram till novembervalet men inte mycket längre. Det kommer också snart att stå klart att det blir de amerikanska skattebetalarna som kommer att få betala hela kalaset, och det kan lätt komma att kosta hundra miljarder eller mer.

Vad som komplicerar situationen är att Bush-regeringen inte kan ses som om man tvingade Israel till eftergifter, för då skulle demokraterna kunna vinna valet i november. Vi kan antagligen vänta oss ett antal vapenvilor i Libanon medan Israel får fri hand i Gaza.

Samtidigt blir situationen i Irak alltmer desperat och Bushs inrikespolitiska agenda ligger på is medan ekonomin förvärras. Washington kan knappast hantera två storkrig samtidigt. Och eftersom man inte kan få fred i Irak så är det troligt att man försöker få slut på Libanonkriget. Dilemmat är dock att en vapenvila skulle uppfattas som en storseger för Hizbollah och allvarligt försvara Israels strategiska position. Och eftersom Israel nu har bombat sönder det demokratiska Libanon så kommer man nu att få ett icke-demokratiskt och djupt antagonistiskt samhälle på sin norra gräns.