Det är ett mycket intressant fenomen du tar upp. Troligen ligger svaret någonstans inom det politiska fältet, detta kombinerat med västvärldens dåliga samvete för Förintelsen.

Eller oxo i en kombination med att vänstern alltid tar den svages parti, palestinier och libaneser färskt exempel. Det kanske leder per automatik att motsatta sidan tar parti?

Intressant inlägg! Det kanske är så att Israel är en projektion av några underliggande drömmar om att skapa ett idealsamhälle från grunden? Jag menar bara att i det sionistiska projektet fanns från början en del rent socialistiska tankar, t. ex. i Kibbuz-rörelsen. Många unga västerländska idealister åkte ju under 1970-talen och jobbade på dessa Kibbuzer, så sympatin för Israel sträckte sig långt in i vänsterleden. Min farmor, som i övrigt är en person med mycket vettiga åsikter, brukar ofta framhålla att israelerna “fick öknen att blomma”, vilket implicit antyder att det antingen inte fanns några människor där innan, alternativt dessa var odugliga araber.

Det sionistiska projektet, att skapa ett hemland för judarna, hade många sympatiska drag, i likhet med den svenska folkhemstanken. Problemet var att i ekvationen togs det inte hänsyn ett viktigt faktum: landet var redan bebott av palestinska araber och judar, vilka har levt tillsammans i tusentals år. För att förverkliga den ETNISKA drömmen om Israel var det alltså tvunget att genomföras en etnisk rensning, som med FN:s välsignelse påbörjades efter Andra Världskriget. Den etniska rensning som Israel byggdes på kommer att hänga tungt över landet, precis som andra liknande etniska statsbildningar, som Aparthed-Sydafrika och Republika Srpska i det delade Bosnien. Alla dessa statsprojekt bygger på att man separerar olika etniska grupper längs nationslinjer, istället för den i mitt tycke mer riktiga motsatta strategin: Att verka för samexistens mellan olika grupper, sida vid sida och att betona det som är gemensamt istället för det som skiljer. I den meningen är såväl det israeliska statsprojektet som Hamas strävan efter islamisk överhöghet förkastliga återvändsgränder för Mellanöstern. Det långsiktiga målet, enligt min mening, måste vara att stödja de grupper av judar och araber som verkar gemensamt, t. ex. i International Solidarity Movement (ISM). I ISM verkar judar, araber och frivilliga från resten av världen genom icke-våldskamp mot den segregering som byggandet av Apartheidmuren innebär.

I övrigt anser jag att det varken finns någon anledning att oroa sig för vare sig den judiska eller svenska kulturen, trots att dessa kulturer bärs upp av några få miljoner människor. Kulturer har visat sig vara livskraftiga genom historien, och överlever ofta kortvariga och efemära statsbildningar som t. ex. Sverige och Israel.

Eftersom filosofi är en av mina privata perversioner, hävdar jag att den idoliserande besattheten av ett land, klass, etc, etc, handlar om att vilja knyta sig an till makt i förhoppningen om att bli besmittad av den. Will to power by proxy. Typ. Egentligen är objektet som sådant inte det primära, utan känslan av att stå det nära. Uppfattningen av objektet handlar inte om erfarenheter från en relationen till det, utan om projiceringar om hur det borde vara det. Mitt favorit-exempel är Svenska skatte-rättshaverister som med darrande röst säger: “Fastighetsskatten är Omoralisk och måste avskattas. Tänk om vi ändå haft det som där borta, dom har minsan ingen fastighetsskatt.”, sedan pekar de ut mot det förlovade landet i väster.

Om vi pratar om Palestina-frågan, tror jag inte att man skall underskatta den religiösa aspekten av stödet till Israel från kristna människor. Jag skulle bli förvånad om det bara är en slump att vår statsminister, samme man som stod i riksdagen och sa att vårt rike bygger på bibeln, har sett till att sen svenska utrikespolitiken bytt sida. Och då handlar det väl om att man vill stå på rätt sida av konflikten i en förutbestämd historia som övervakas av gud. Fast det är ju oxå Will to Power by proxy … äsch … fan ta Nietzsche det lilla aset.