Vem sjutton är Eliot Spitzer?

Det finns vissa personlighetstyper här i USA som är väldigt amerikanska och som vi inte har några riktiga motsvarande till i Sverige. En av de mest typiska är den omutlige åklagaren som ställer maffialedare och korrumperade politiker inför rätta.
Den specielle federale åklagaren Patrick J. Fitzgerald som utredde korruptionen inom vice president Dick Cheneys stab är ett paradexempel. En annan är Rudy Guiliani. Ledsen, men Krister van der kvast är inte riktigt samma sak.

Demokraten Eliot Spitzer i New York är säkert dagens mest kände och rampljushungrige åklagare och nu har Washington Post-journalisten Brooke A. Masters skrivit en biografi över Spitzer: Spoiling for a Fight: The Rise of Eliot Spitzer på 353 sidor. Kimberley A. Strassel har recenserat den i Wall Street Journal, 28/7/2006, sid. w4.
Som Strassel skriver så lärde sig Spitzer, som har en personlig förmögenhet, tidigt hur viktigt det är att välja sina offer med stor skicklighet. Helst företagsledare, finansmän och investeringsbankirer där man kan få folket med sig. Sedan gäller det att samla in tonvis med bevis som han sedan har kunnat läcka till pressen med jämna mellanrum. Och det är också viktigt att visa upp de arresterade i handbojor på väg till arresten.
När man går igenom alla Spitzers fall i New York så inser man hur genomsyrad med korruption affärsvärlden i New York är. Bl.a. så upptäckte Spitzer i det s.k. Music Royalty Settlement (2004)-fallet att musikindustrin som idag försöker stoppa fildelning hade lurat sina egna artister på $50 miljoner dollar.
Inte undra på att amerikanska tankesmedjor som American Enterprise Institute i och Cato Institut avskyr Spitzer.
Men Spitzer är också, som han själv säger, en passionerad person. Andra skulle kanske använda andra adjektiv, men det är klart att det inte är bra att få Spitzer emot sig:
On a personal level, the AG has also struggled to explain away his penchant to threaten people in private. Former Goldman Sachs Chairman John Whitehead wrote on this page in December that after he’d published an op-ed criticizing Mr. Spitzer, the AG had called him to say: “Mr. Whitehead, it’s now a war between us and you’ve fired the first shot. I will be coming after you. You will pay the price. This is only the beginning and you will pay dearly for what you have done.”
Mr. Spitzer denied any threat, although he noted (without admitting guilt) that he simply had a lot of “passion.” Meanwhile, new emails unveiled this week show that even as Mr. Spitzer was taking the soft approach, his aide, Darren Dopp, was trashing Mr. Whitehead to news reporters, calling him “nutty.”
This is hardly an isolated incident. Consider: Former GE chief Jack Welch confirmed last year that Mr. Spitzer told him to deliver a message to Ken Langone–whom the AG is suing along with Mr. Grasso. Mr. Welch couldn’t remember the precise words, but broadly confirmed a Newsweek account that the AG had threatened to “put a spike through Langone’s heart.” (A Spitzer spokesman later said this was a “hearsay account from a hallway conversation.”)
Det hör också till saken att Eliot Spitzer har ställt up i årets guvernörsval i New York, så boken är mycket passande. Som så många amerikanska politiker är Spitzer ‘larger than life’. Det är svårt att föreställa sig någon sådan person i den svenska politiken.
Förhoppningsvis vinner Spitzer guvernörsvalet . Vi behöver fler demokratiska våldsmän som kan stå emot republikanerna.
Technorati Tags: USA, Eliot Spitzer, The Passion of Eliot Spitzer , Kimberley A. Strassel, Brooke A. Masters
Svenska bloggar om: USA, Eliot Spitzer, The Passion of Eliot Spitzer , Kimberley A. Strassel, Brooke A. Masters









Vill bara säga att du har en grym blogg och ett grymt engagemang. Ett klart föredöme.
Instämmer i Blogge Bloggelitos beröm. Det bästa med Lennarts blogg är att man faktiskt hittar sådant men inte redan läst i de svenska tidningarna. Annars är det mycket repetitioner och amatöranalyser av redan kända nyheter på svenska bloggar, min egen inräknad. Av det femtiotal bloggare jag följer är nog Lennart och Andrew Sullivan de som jag respekterar mest. Inte för att jag alltid håller med om de åsikter de framför, utan för att ambitionsnivån är imponerande hög. Det är därför jag “hänger” här så mycket som jag gör.
Ville bara få det sagt nu när ämnet kom upp.
För mig är det just “amatöranalyserna” som gäller. Som motvikt till alla lobbystyrda “proffsanalyser”.
Slutsatserna håller jag inte alltid med om, men oftast. Hjärnsläpp ibland ger krydda åt skärpan
I mig har du sent omsider fått en trogen läsare.