Det Progressiva USA

Bob Woodwards viktiga nya bok om Irakkriget, ‘State of Denial’ som jag har skrivit om här och här innehåller mängder med intressanta och pikanta detaljer som kastar nytt ljus över kriget och dess amerikanska aktörer.

En av de mest intressanta insikterna om hur kriget förs kommer när Bob Woodward beskriver hur USA:s högste befälhavare i Mellanöstern och Centralasien, den allmänt respekterade John Abizaid, ser på sitt jobb och på försvarsminister Donald Rumsfeld.

I vad som säkert är en ögonöppnare för många så anser inte Abizaid att det inte ankommer på honom att utforma den strategi som de amerikanska styrkorna skall följa i Irak, det åligger på försvarsminister, utrikesminister och presidenten! Även om det formellt är riktigt att de politiska målen måste bestämmas av regeringen så har alla amerikanska generaler från John J. Pershing i Första Världskriget till George C Marshall och Dwight Eisenhower i det andra och William Westmoreland under Vietnamkriget alla formulerat den strategi som har tillämpats för att nå de politiska målen.

Och när de inte har haft de resurser som har behövts eller när de har förstått att man inte kan nå de politiska målen så har de aldrig dragit sig för att klart och tydligt informera regeringen. De stora amerikanska generalerna skulle aldrig tro sina öron om de hade hört John Abizaid idag.

Lika viktigt är det faktum att John Abiziaid helt klart anser att kriget är förlorat och att USA bör dra tillbaks trupperna, men att han ljuger om det för Kongressen och de amerikanska folket. Det är oklart om han ens har bett om truppförstärkningar.

Mitt i ett av avsnitten i Bob Woodwards bok, som finns återgivet i Washington Post, se länken nedan, så finns ett guldkorn som visar att Abizaid har en lika enkel som skakande insikt som alla krigsivrare har missat. Abizaid som talar arabiska förstår att varje gång som amerikanska soldater slår in en dörr till ett hus i Irak och beordrar ut de irakiska männen medan de går igenom de irakiska kvinnornas ägodelar så skapar de automatiskt ett dussin nya gerillasoldater.

Innan någon MUF- eller LUF-anhängare protesterar så låt mig påminna om att detta är Abizaids egna ord, inte mina, se nedan.

Så vi har en befälhavare som inte tror på sin uppgift, en regering som lever i sin egen bubbla, och ingen reträttplan. Och presidenten får endast positiva nyheter från Irak.

Men Condi Rice då, hon är ju i alla fall intelligent, berättar inte hon sanningen för presidenten?

Bret Stephens på Wall Street Journal (höger om höger) har just intervjuat Condi Rice och vi kan själva se vad hon berättar för presidenten: (Läs hela den intervjun, den är mycket intressant)

Finally, inevitably, there is Iraq: “The strategic direction is set,” she insists. She points to successes, such as the killing of Abu Musab al-Zarqawi and military operations in the Euphrates Valley to stop infiltration from Syria, as well as the need to “get some of the militias under control.” She acknowledges the possibility of error: “If there are adjustments that you can make, if there are things that are not being pressed hard enough, if there are some alternative ideas, by all means, I think we’d be delighted to have them,” she says in reference to former Secretary of State James Baker’s Team B-style exercise on Iraq strategy.

What she doesn’t repeat, however, is a story I heard her tell at a previous meeting with Journal editors last year, when she said that she had telephoned George W. Bush as she flew out of Baghdad on her (then) most recent visit: “Mr. President,” she said (and I quote from memory) “this is going to be a great country.”

Perhaps she feels that way still: It would be distressing indeed if she did not.

General John Abizaid

Men det kanske mest intressanta guldkornet om John Abizaid är det faktum att han besökte den demokratiska kongress ledamöten John Murtha när han sist var i Washington. Murtha är pensionerad marinkårsöverste som har mycket goda källor inom marinkåren och som har blivit en av krigets bittraste kritiker. Det faktum att Abizaid ens talar med Murtha säger mycket om var han står, och att han sedan säger till Murtha att hans egna åsikter om Irakkriget är så gott som identiska med Murthas måste anses som sensationellt.

Här är Bob Woodwards egna ord om sin bok i Washington Post:STATE OF DENIAL Behind Public Optimism on Iraq, Administration Had Doubts

Some of them, including retired Gen. Wayne A. Downing and James V. Kimsey, a founder of America Online,
visited Abizaid in 2005 at his headquarters in Doha, Qatar, and then in Iraq.

Abizaid held to the position that the war was now about the Iraqis. They had to win it now.
The U.S. military had done all it could. It was critical, he argued, that they lower the American troop presence.
It was still the face of an occupation, with American forces patrolling, kicking down doors and looking at the
Iraqi women, which infuriated the Iraqi men.

“We’ve got to get the [expletive] out,” he said.

Abizaid’s old friends were worried sick that another Vietnam or anything that looked like Vietnam would be the
end of the volunteer army. What’s the strategy for winning? they pressed him.

“That’s not my job,” Abizaid said.

No, it is part of your job, they insisted.

No, Abizaid said. Articulating strategy belonged to others.

Who?

“The president and Condi Rice, because Rumsfeld doesn’t have any credibility anymore,” he said.

This March, Abizaid was in Washington to testify before the Senate Armed Services Committee.
He painted a careful but upbeat picture of the situation in Iraq.

Afterward, he went over to see Rep. John P. Murtha in the Rayburn House Office Building.
Murtha, a Pennsylvania Democrat, had introduced a resolution in Congress calling for American troops in Iraq to
be “redeployed” — the military term for returning troops overseas to their home bases —
“at the earliest practicable date.”

“The war in Iraq is not going as advertised,” Murtha had said. “It is a flawed policy wrapped in illusion.”

Now, sitting at the round dark-wood table in the congressman’s office, Abizaid, the one uniformed military
commander who had been intimately involved in Iraq from the beginning and who was still at it,
indicated he wanted to speak frankly. According to Murtha, Abizaid raised his hand for emphasis,
held his thumb and forefinger a quarter of an inch from each other and said, “We’re that far apart.”

En av de mest häpnadsväckande avslöjanden som kommer fram i Bob Woodwards bok ‘State of Denial: Bush at War, Part III’ är den stora roll som den 83-årige Henry Kissinger spelar i utformningen av Bush-administrationens krigsstrategi i Irak och Mellanöstern. Bob Woodward skriver om Kissingers inflytande i en artikel i dagens Washington Post: STATE OF DENIAL. Behind Public Optimism on Iraq, Administration Had Doubts

Kissinger hittills okända roll knyter samman Vietnam- och Irakkriget på ett synnerligen konkret sätt. Att Bush-administrationen nu utkämpar Irakkriget genom att tillämpa de lärdomar som Kissinger säger sig ha lärt sig från Vietnam kan få allvarliga konsekvenser för utvecklingen i hela Mellanöstern.

Kissinger anser att USA vann Vietnamkriget militärt men slutligen förlorade kriget på grund av att hemmafronten gav upp. Det påminner inom parentes om Hitlers och nazisternas bild av hur Tyskland ‘vann’ Första Världskriget men förlorade på grund av ‘dolkstöten’ på hemmafronten.

Att USA nu står inför ett fruktansvärt dilemma i Irak och hela Mellanöstern är utom alla tvivel. Men att man i sin desperation nu har vänt sig till Kissinger för att få råd är rent bisarrt. För vad man behöver idag är inte flummiga utläggningar om Vietnam för en generation sedan. Vad man behöver är en helt ny politisk ledning, en ny president, en ny försvarsminister, en ny utrikesminister, och framför allt behöver man en insikt om att USA inte längre kan bestämma hur Mellanöstern skall se ut.

Kolonialtiden är förbi, det borde Kissinger inse bättre än någon annan.

Kissinger har själv skrivit i Washington Post om sina tankar om Irakkriget Lessons for an Exit Strategy:

When the Vietnamese army, with substantial U.S. air support, broke the back of the North Vietnamese all-out offensive in 1972, Vietnamization could be judged a success. Shortly afterward the North Vietnamese accepted terms that they had rejected for four years. (That they did, however, does not settle the debate over whether a different withdrawal rate — slower, faster or none at all until after a settlement — could have speeded that day.) Three years later, these results were reversed, not because of internal violence but because of an external attack by Hanoi’s conventional military force, in violation of every provision of the Paris agreement.

America’s emotional exhaustion with the war and the domestic travail of Watergate had reduced economic and military aid to Vietnam by two-thirds, and Congress prohibited military support, even via airpower, to the besieged ally. None of the countries that had served as guarantors of the agreement was prepared to lift a diplomatic finger.

All this demonstrated two principles applicable to Iraq: Military success is difficult to sustain unless buttressed by domestic support. And an international framework within which the new Iraq can find its place needs to be fostered.

Länder får de ledare de förtjänar och ingenstans är det mer uppenbart än i dagens USA. Är George W Bush en klartänkt, vidsynt och målmedveten ledare stöpt i samma form som Franklin D. Roosevelt, eller är han en trångsynt fanatisk extremist mer likt en Savonarola eller Lenin än en amerikansk president?

I Bob Woodwards första två böcker om Bush-regimen, Bush at War och Plan of Attack gav Woodward Bush en hjältegloria och beskrev honom som en stor och klartänkt krigsledare som ledde västvärlden i ett fälttåg mot internationell terrorism.

Det är svårt att se varför Woodward nu känner sig nödsakad att revidera sin syn på Bush så radikalt. Det är givetvis alltid vanskligt att skriva nutidshistoria, men det är också högst ovanligt att en erfaren biografiker som Woodwards nu erkänner att det porträtt han målade upp i sina första två böcker var lögn från början till slut.

För Bush har inte ändrat sig på något sätt, det är istället Woodward och kanske det amerikanska folket som har ändrat sig och man har litet svårt att riktigt förstå varför.

I grunden är det här en fråga om USA:s bild av sin egen roll i världen. Republikanerna ser USA som världens enda supermakt som har ett finger med i varenda byk världen över. Ett land som inte kan eller kommer att tolerera något motstånt eller några andra ideologier. Och som kommer att gå till oprovocerade anfallskrig om man får för sig att något annat land hotar dess ställning.

Demokraternas problem är att man inte kan sätta upp något egentligt alternativ till det här scenariot som kunde vara hämtat direkt från Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire. och jag tror att det är den tragedin som speglas i Woodwards scenaste bok.

Michiko Kakutani har läst boken och recenserar den i New York Times: A Portrait of Bush as a Victim of His Own Certitude

In Bob Woodward’s highly anticipated new book, “State of Denial,” President Bush emerges as a passive, impatient, sophomoric and intellectually incurious leader, presiding over a grossly dysfunctional war cabinet and given to an almost religious certainty that makes him disinclined to rethink or re-evaluate decisions he has made about the war. It’s a portrait that stands in stark contrast to the laudatory one Mr. Woodward drew in “Bush at War,” his 2002 book, which depicted the president — in terms that the White House press office itself has purveyed — as a judicious, resolute leader, blessed with the “vision thing” his father was accused of lacking and firmly in control of the ship of state.

As this new book’s title indicates, Mr. Woodward now sees Mr. Bush as a president who lives in a state of willful denial about the worsening situation in Iraq, a president who insists he won’t withdraw troops, even “if Laura and Barney are the only ones who support me.” (Barney is Mr. Bush’s Scottish terrier.) Mr. Woodward draws an equally scathing portrait of Secretary of Defense Donald H. Rumsfeld, who comes off as a bully and control freak who is reluctant to assume responsibility for his department’s failures, and who has surrounded himself with yes men and created a system that bleached out “strong, forceful military advice.” Mr. Rumsfeld remains wedded to his plan to conduct the war in Iraq with a lighter, faster force (reflecting his idée fixe of “transforming” the military), even as the situation there continues to deteriorate.

Den tidigare så Bushvänlige journalisten Bob Woodward har alltså skrivit sin tredje bok om George Bush och hans Krig mot Terrorismen: State of Denial: Bush at War, Part III , och den bild han målar av presidenten och hans närmaste män är inte längre lika positiv som tidigare. Tvärtom, vi ser i det närmaste ett skräckscenario av en grupp män som mest liknar en mentalt rubbad Jönssonliga beväpnade med massförstörelsevapen som startade ett storkrig bara för att de tyckte att det var kul och som nu inte har en aning om vad de skall ta sig till.

Det blir nu allt klarare att Irak snabbt går mot en blodig klimax nästa år och att presidenten och militärledningen säger det rakt motsatta till det amerikanska folket.

Det faktum att Henry Kissinger, av alla olämpliga människor, har blivit en av presidentens rådgivare bör ge oss alla mardrömmar.

Klicka på länken för att se en video där Bob Woodward talar om sin nya bok

Så kommer den här boken att skada Bush och öppna amerikanernas ögon för att man för länge sedan har förlorat Irakkriget?

Svaret är tyvärr ett rungande nej. Bushs anhängare läser inte New York Times eller Washington Post, de lever i sin egen bubbla med George Bush och Jesus och de kommer att stödja presidenten så länga han sitter kvar vid makten, oavsett hur situationen utvecklas i Irak. Men Woodwards bok är ändå viktig på grund av att han till skillnad från Seymour Hersh har haft tillgång till männen kring Bush och för att den bild den förmedlar alltså är baserad på förstahandsinformation.

Woodwards bok visar också med all tydlig klarhet att USA och världen nu står inför en blodig katastrof i Irak, en katastrof som Bush i dagarna har gjort ännu värre genom att få Kongressen att gå med på tortyr och skenrättegångar mot muslimska fångar. Bush och männen kring honom är antingen helt förvirrade eller också försöker de med berått mod driva fram ett gammaltestamentligt Armageddon i Irak nästa år. Det kommer i så fall att bli ett gigantiskt blodbad som också kommer att spilla över till Iran.

Jag tvivlar på att George Bush och hans närmaste medarbetare någonsin har hört talas om Wagner, men vad vi ser just nu är en iscensättning av Richard Wagners Göttendämmerung i Mellanöstern.

Dan Froomkin skriver om Woodwards bok i Washington Post:Is Woodward Calling Bush a Liar?

CBS News reports: “Veteran Washington reporter Bob Woodward tells Mike Wallace that the Bush administration has not told the truth regarding the level of violence, especially against U.S. troops, in Iraq. He also reveals key intelligence that predicts the insurgency will grow worse next year. . . .

“According to Woodward, insurgent attacks against coalition troops occur, on average, every 15 minutes, a shocking fact the administration has kept secret. . . .

“The situation is getting much worse, says Woodward, despite what the White House and the Pentagon are saying in public. ‘The truth is that the assessment by intelligence experts is that next year, 2007, is going to get worse and, in public, you have the president and you have the Pentagon [saying], ‘Oh, no, things are going to get better,’ he tells Wallace. ‘Now there’s public, and then there’s private. But what did they do with the private? They stamp it secret. No one is supposed to know,’ says Woodward.”

Woodward also tells Wallace that aged Republican war-horse Henry Kissinger is closely advising Bush, telling him there is no exit strategy other than victory.

“Woodward adds. ‘This is so fascinating. Kissinger’s fighting the Vietnam War again because, in his view, the problem in Vietnam was we lost our will.’ . . .

“President Bush is absolutely certain that he has the U.S. and Iraq on the right course, says Woodward. So certain is the president on this matter, Woodward says, that when Mr. Bush had key Republicans to the White House to discuss Iraq, he told them, ‘I will not withdraw, even if Laura and Barney are the only ones supporting me.’”

Nu har forskare upptäckt att hajarna migrerar till en plats mellan Baja California och Hawaii för att äta och fortplanta sig. Akvariet i Monterrey kommer snart att släppa ut sin första haj i friheten och man kommer då att kunna lära sig mer om hajarnas liv i friheten.

Det är lätt att glömma hur viktigt Stilla Havet är för Kalifornien. Hajar och valar migrerar årligen utefter den långa kusten som utgör en livsiktig kommunikationsled för USA:s viktigaste delstat

Medan New York, den amerikanska östkusten och Mellanvästern är vänt mot Europa så är Kalifornien vänt mot väster och Japan och Kina. (Sydstaterna är vänt inåt och uppåt, mot Gud och Jesus).

Jag tror inte att vi skall ta det för självklart att USA kommer att överleva som ett homogent samhälle i all framtid. Slitningarna mellan de olika landsändarna ökar och det är långt ifrån omöjligt att Kalifornien stärker kontakterna med Japan, Kina och Latinamerika så till den grad att resten av USA alltmer framstår som ett främmande och alltmer svårförståligt land.

Och den kaliforniska kusten är en upplevelse som ingen som ser den någonsin glömmer. Och nu lär vi oss alltstå mer om hur hajarna tillbringar sina liv i Stilla Havet.

Pete Thomas beskriver de senaste rönen om hajarna i Los Angeles Times: The Great White Way:

To be sure, the young great white that is luring visitors by the thousands to this waterfront city’s popular tourist attraction has a far more exciting future in store, if he can survive into adulthood.

After outgrowing the Outer Bay exhibit in a few months, he’ll swim to Southern California and spend a year or more preying upon rays, halibut and other fish.

When he gets big enough, and hungry enough, he’ll migrate north, seek larger prey and ultimately spend the fall ambushing pinnipeds at either of three main elephant seal colonies near San Francisco.

By then, he will have become eligible for an annual rite of passage scientists are only now becoming familiar with: winter pilgrimage to a vast offshore destination referred to simply as the White Shark Café.

“It’s a place where you might go to get a bite to eat. Or you might go there to meet a person of the opposite sex,” said Salvador Jorgensen, a shark ecologist leading an extensive satellite tagging effort that began last fall. “It’s a little ambiguous what you’re doing there. We don’t know so we just called it the Café.”

Researchers four years ago made the startling discovery that the fearsome predators leave the coast and travel as far as Hawaii, and their soon-to-be published study appears to have solved one of nature’s great mysteries by pinpointing where California’s white sharks spend the winter and spring.

Joel Malmqvist som jag har träffat både här i Silicon Valley och i Sverige har en mycket artig och elegant framtoning men under den alltid lika välknutna flugan gömmer det sig en tiger för att inte säga en intellektuell slugger. Att han har studerat på University of Michigan här i USA bidrar säkert till hans intellektuella skärpa.

Joel har på ett mycket elegant och effektivt sätt slagit knockout på den svenska bloggosfärens nyliberale gossen Ruda, C.L.K. Aqurette som nu ligger utspridd i små buljongtärningar över en stor del av Österlen. Det är inte en vacker syn och det kan utgöra en trafikfara så skånska betodlare varnas härmed.

Joel Malmqvist

Att de starka i samhället sveper sig i ideologiska mantlar för att få oss att tro att deras egoistiska agerande egentligen är principfast och beundransvärt är väl knappast något nytt, det gjorde redan socialdarwinisterna för hundra år sedan. Att dessa mantlar sedan vid närmare granskning visar sig ha mer hål än en schweizerost förvånar väl inte många. Själv har jag för länge sedan slutat tro på några ideologier överhuduvtaget.

Här i USA är det de rika nyliberalerna som snabbast ropat på statsbidrag när de förlorat sina investeringar, som i Enronskandalen. För nyliberalism liksom kommunism gäller inte för den utvalda eliten utan endast för de breda massorna, något som Bertrand Russell upptäckte så tidigt som 1920 när han besökte det bolsjevistiska Ryssland.

Läs Joel Malmqvists inlägg här och Aquerettes och den svenska nyliberalismens intellektuella härdsmälta på den här länken. (Varning, inte för de yngsta)

Rykten från södra Skåne gör gällande att Aqurette nu är redo att kapitulera och göra offentlig avbön för sina tidigare åsikter och gå med i Socialdemokratiska Partiet och Skånes Arbetarkommun.

Som en ung journalist på Washington Post var Bob Woodward med och avslöjade Richard Nixons kriminella aktiviteter i Vita Huset under Watergateskandalen.

De senaste åren har Woodward skrivit ett antal uppmärksammade böcker om Bush-regeringen och dess Krig mot Terrorismen. Men till skillnad mot den lika berömde journalisten Seymour Hersh så har Woodward slutit en Faust-liknande pakt med Bushregeringen i utbyte mot tillgång till källor inom administrationen.

Men trots att Woodward måste gå försiktigt fram för att inte stöta sig med regeringen så innehåller hans senaste bok State of Denial en hel del politiskt sprängstoff.

Vi får en bild - enligt recensionen i New York Times (Se nedan) boken publiceras nästa vecka - av en helt paranoid Dick Cheney som ringer upp amerikanska tjänstemän i Irak klockan tre på natten med anvisningar om precis var de med säkerhet kommer att hitta gömda massförstörelsevapen.´

Porträttet av en president vars enda intresse är att få igång kriget och som sedan förlorade allt intresse för detaljerna stämmer så väl med vad andra har skrivit att man inte längre förvånar sig.

Donald Rumsfeld, ligans andra huvudmedlem framtonar också med all tydlighet som helt ointresserad av verkligheten och fångad i sin egen dogmatiska tankar om små och billiga amerikanska styrkor som aldrig hade den minsta chans mot gerillan i Irak. De amerikanska generalerna till slut visar sig vara fega byråkrater som endast är intresserade av att skydda sina pensioner. Det här är Jönssonligan i Irak, beväpnad med massförstörelsevapen.

Vi har en klassisk studie framför oss, en studie av hur en liten grupp dogmatiska fanatiker kunde få hela det amerikanska folket med sig på ett blodigt storkrig i Mellanöstern, ett krig som kommer att vara i många år till och som kommer att kräva hundratusentals dödsoffer innan det är över.

David E. Sanger har läst en förhandskopia av Woodwards bok och recenserar den i New York Times: Book Says Bush Ignored Urgent Warning on Iraq:

The White House ignored an urgent warning in September 2003 from a top Iraq adviser who said that thousands of additional American troops were desperately needed to quell the insurgency there, according to a new book by Bob Woodward, the Washington Post reporter and author. The book describes a White House riven by dysfunction and division over the war.

The warning is described in “State of Denial,” scheduled for publication on Monday by Simon & Schuster. The book says President Bush’s top advisers were often at odds among themselves, and sometimes were barely on speaking terms, but shared a tendency to dismiss as too pessimistic assessments from American commanders and others about the situation in Iraq.

As late as November 2003, Mr. Bush is quoted as saying of the situation in Iraq: “I don’t want anyone in the cabinet to say it is an insurgency. I don’t think we are there yet.”

Secretary of Defense Donald H. Rumsfeld is described as disengaged from the nuts-and-bolts of occupying and reconstructing Iraq — a task that was initially supposed to be under the direction of the Pentagon — and so hostile toward Condoleezza Rice, then the national security adviser, that President Bush had to tell him to return her phone calls. The American commander for the Middle East, Gen. John P. Abizaid, is reported to have told visitors to his headquarters in Qatar in the fall of 2005 that “Rumsfeld doesn’t have any credibility anymore” to make a public case for the American strategy for victory in Iraq.

För första gången sedan Stalin- och Hitlertiden kommer nu ett västland att ta öppet avstånd från den viktiga rättsprincipen Habeas Corpus och införa skenrättegångar där fångar kommer att dömas till döden och avrättas utan att ha rätt att veta varför de har arresterats och varför de måste dö.

Fångarna kommer alltså inte att ha rätt att höra vilka bevis som finns mot dom eftersom dessa bevis är hemliga och precis som i Stalins Sovjetunionen har eventuella erkännanden framtvingats genom tortyr.

Det här är alltså det amerkanska folkets svar på International Criminal Court och skillnaderna mellan rättsförfarandet i EU och USA kan nu beskådas av hela världen.

Att den amerikanska kongressen har kapitulerat inför Bush-regeringen och gått med på att införa det här lagvridiga förfarandet betyder slutet för USA som rättsstat.

Bush vill börja avrätta muslimska fångar så snart som möjligt och resultatet kommer att bli att hela USA nu får blod på händerna i ett snabbt eskalerande religionskrig.

Det sista hoppet står nu till den amerikanska Högsta Domstolen, trots att Senaten har bett HD att inte blanda sig i den här smutsiga byken.

USA har tidigare stått som avskräckande exempel för västvärlden med slaveriet och McCarthyepoken. Att man nu röstar fram något så groteskt som att ta avstånd från den amerikanska rättvisans grundbult, nämligen Habeas Corpus bör fylla oss alla med den djupaste avsky.

David G. Savage och Richard Simon skriver i Los Angeles Times om hur USA idag tar steget in i rättsmörkret Legal Battle Over Detainee Bill Is Likely. The Senate approves Bush’s plan for military tribunals. Limits on terror.suspects\’ options for appeal could lead to a Supreme Court ruling.

The Senate on Thursday approved President Bush’s plan to question and try foreign terrorism suspects before military judges — without oversight by the federal courts.

Bush is expected to receive a bill he can sign into law in the next few days, but legal challenges almost assuredly will be pursued against the prosecution process, which the administration considers a key element in its war on terrorism.

The measure\’s most disputed provision would block foreign prisoners held by the military from turning to the federal courts to end their imprisonment. By preventing detainees from challenging their confinement in court, it sets up a potential constitutional conflict before the Supreme Court.

The Senate by a 51-to-48 vote Thursday rejected a proposal to include this right in the bill establishing rules for the new military tribunal system. The overall bill was then approved, 65 to 34.

The measure is virtually the same as one passed by the House on Wednesday.

Klicka på bilden för att läsa mer om Wiffiti = Wirelss+Graffiti

Miljoner människor över hela världen sänder miljontals privata SMS meddelanden varje dag. Vad händer om kaféer, uterestauranger och andra allmänna platser sätter upp stora elektroniska graffititavlor där vi kan läsa alla andras SMS meddelanden? I alla fall de som vill bli lästa? Hus skulle en allmän SMS-diskussion se ut?

Kommer det kanske att göra det underlätta allmänna diskussioner eller leda till det som Howard Rheingold och andra kallar Smartmobs.

Hittills verkar digitala medier och Internet har gjort oss mer isolerade trots att det i samma veva har gjort det lättare för oss att nå ut till tusentals människor världen över.

Det är inte troligt att Wiffiti kommer att göra det enklare för oss att umgås med andra människor i vår omdelbara omgivning men som all ny teknologi kan den kanske finna en nisch som vi idag inte kan ana.

Det är idén bakom Wiffiti, trådlös graffiti som Economist skriver om i sin senaste uppgaga: The writing on the wall. Technology and society: Is the mobile phone mightier than the spray can? New “digital graffiti” systems are being put to a variety of uses:

The latest digital-graffiti systems are rather more elaborate, thanks to the efforts of companies such as LocaModa, a start-up based in Somerville, Massachusetts. It has installed eight “Wiffiti” screens (a name derived from “wireless graffiti”—it has no relation to Wi-Fi networking) in coffee-shops in several American cities, sometimes with the support of sponsors. Between double espressos, patrons send text messages to the 50-inch screens. What they write is also mirrored on the web, so that visitors to wiffiti.com can remotely observe what\’s going on at, say, the Hurricane Café in Seattle, the Filter Coffee Lounge in Chicago or Half Fast Subs in Boulder, Colorado.

When Jason Hetherington, a 26-year-old exam instructor, was working in Dubai for six months, he often visited wiffiti.com to see what was up at Somerville\’s Someday Café in Somerville, Massachusetts, his old haunt. “It was a great way to get a taste of what was going on back home,” he says. Stephen Randall, the boss of LocaModa and one of the founders of Symbian, a company that makes software for smartphones, likens the result to a location-based blog. He plans to have sponsored screens capturing “the word on the street” in 10,000 places by 2009.

Some of the messages sent to the screens are remarkably banal, but things occasionally get spicy. In March one woman received a marriage proposal via the Wiffiti screen at Toscanini\’s café in Cambridge, Massachusetts. What is more, she accepted via Wiffiti—after a mere 29 minutes of contemplation. Although it might seem to make more sense to talk to, rather than text, the person sipping coffee nearby, “people are looking for a way to break the ice,” says Tamara Mendelsohn of Forrester, a consultancy. Furthermore, systems like Wiffiti are “noncommittal—you\’re not going to face rejection,” she adds.

Nästa år kommer Irakkriget att ha kostat USA mer än hela Vietnamkriget, åtminstone räknat i pengar. Moraliskt sätt har det kostat betydligt mer i minskat inflytande och växande kritik mot USA:s självsvåldiga agerande i Mellanöstern.

Men medan amerikanerna slutligen fick nog av Vietnamkriget och gick ut på gator och torg för att demonstrera och få slut på kriget så är de flesta amerikaner idag helt likgiltiga inför kriget.

Man kanske inte stöder presidenten lika okritiskt som tidigare, men man är heller inte beredd stoppa kriget genom att demonstrera.

En annan generation, andra attityder till USA och omvärlden. För en generation sedan reagerade amerikanerna med bestörtning mot My Lai massakern. Idag reagerar man knappast ens på det utstuderade våldet i Abu Ghuraib, Guantanamo, Haditha och Faljua eller de dagliga avslöjanden a om nya mord på civilbefolkningen i Irak och Afghanistan.

Det är den här attityden som får mig och säkert många republikaner att tro att amerikanerna inte skulle motsätta sig ett amerikanska bomkrig mot Iran.

Men det finns faktiskt ett litet fåtal människor som protesterar och demonstrerar mot Kriget mot Terrorismen. Som den lilla grupp progressiva från nätverket Declaration for Peace som arresteras - märk väl arresteras - för att de utövar sina medborgerliga fri- och rättigheter på Capitolium, den amerikanska demokratins födelseplats i USA.

CBS news rapporterar om fredsdemonstrationerna: 26 War Protesters Arrested At Capitol
About 100 Anti-War Demonstrators March At House Office Building

About 100 demonstrators protesting the Iraq war marched past the Capitol carrying mock coffins Wednesday and lay down in front of doorways at a House office building, where 26 were arrested.

Many covered themselves with sheets designed to make them resemble dead bodies.

“I had to bring my body down here to say no,” Paki Wieland, 63, of Northampton, Mass., said as she waited in line to get on a police bus.

The protest was organized by Declaration of Peace, a coalition of about 500 groups that has organized war protests around the country during the past week. The events started Sept. 21, to coincide with the United Nations International Day of Peace.

Av 184 nobelpristagare inom medicin och fysiologi har endast sju varit kvinnor. Så när Paul Greengard vann ett av de tre nobelprisen i just medicin och fysiologi år 2000 så beslöt han sig för att göra någonting åt det.

CLAUDIA DREIFUS skriver i New York Times om hur Paul Greengard har instiftat ett stipendium för framstående kvinnliga forskare inom biomedicinen: He Turned His Nobel Into a Prize for Women:

Q. Why create the Pearl Meister Greengard Prize?

A. There were two factors. One was the observation that there was still discrimination against women in science, even at the highest levels. On a personal level, I wanted to create something in honor of my mother, Pearl Meister, who died giving birth to me.

Q. Had your mother been a scientist?

I don’t have a single photograph of my mother. When I married, my wife, Ursula, put a picture of a woman we thought was Pearl Meister above our mantelpiece. Ten years later, we discovered this was someone else’s mother. Since there’s not a shred of physical evidence that my mother ever existed, I wanted to do something to make her less abstract.

Rockefeller University will be awarding the third annual Pearl Meister Greengard Prize in November. It will go, this year, to a British biologist, Mary Lyon.

A. She was a secretary until she married. I’m told she was an extremely bright woman. I didn’t even know of her existence until I was 20. Thirteen months after my birth, my father, who was Jewish, married an Episcopalian who kept me from knowing we were related to anyone named Meister.

Jag har skrivit en del om den dolda diskriminering mot kvinnor inom vetenskapen här I USA. Det positiva är att man nu alltmer inser hur mycket den här diskrimineringen kostar det amerikanska samhället och också hur utbredd diskrimineringen är.

När rektorn för Harvarduniversitetet tvingas avgå för sina stenåldersåsikter om kvinnor inom vetenskapen så inser man att det behövs krafttag för att rätta till en mycket utbredd och mycket gammal oförrätt. Och Paul Greengard är alltså en av de forskare som nu gör sitt för att göra det lättare för kvinnliga forskare att nå den absoluta vetenskapstoppen här i USA.

Och det positiva är att Paul Greengard långt inte är den ende som försöker vändra klockan framåt.

De vetenskapliga framstegen under 1900talet ledde till två fundamentala upptäckter inom fysiken: Einsteins två relativitetsteorier som förklarade hur storskalig materia, som galaxer, stjärnor och planeter uppför sig under inflytande av tyngdkraften.

På 1920talet kom sedan kvantmekaniken som bl.a, leddes av Niels Bohr och som förklarade hur småskalig materia uppför sig på mycket små avstånd och som Einstein aldrig kunde få sig att tro på.

Det stora slutmålet för fysiken idag är att försöka jämka samman dessa två teorier till en theory of everything.

En av de viktigaste redskapen i det här sammanhanget är string theory och Jim Holt har skrivit en intressant och lättillgänglig artikel i New Yorker om två ledande kritiker av String Theory: UNSTRUNG. In string theory, beauty is truth, truth beauty. Is that really all we need to know? som jag stark rekommenderar.

En av de två fysikerna som han tar upp i sina artikel, Lee Smolin, har skrivt ett antal mycket bra populävetenskapliga böcker om kosmologi. Ett fundamentalt ämne alltså, strängteori, och vem vet, den kanske kommer att hjälpa oss att förstå universums fundamentala lagar.

It is the worst of times in physics. For more than a generation, physicists have been chasing a will-o’-the-wisp called string theory. The beginning of this chase marked the end of what had been three-quarters of a century