Det Progressiva USA

Amerikanerna läser böcker som aldrig tidigare och New York Times bestsellerlista är en bra plats att ta pulsen av vilka böcker amerikanerna läser idag.

Om vi håller oss till faktakategorin så finner vi följande böcker i ledningen:

1.
The Innocent Man, by John Grisham “>THE INNOCENT MAN, by John Grisham

John Grisham är en av USA:s mest kända populärförfattare som skriver om brott i den amerikanska södern. Han är själv född i Arkansas.

Den här boken handlar om ett rättsfall i Oklahoma år 1982 där en man blev arresterad för våldtäkt och mord och sedan till bringade många år i fängelse in väntan på att bli avrättad innan han slutligen blev frisläppt år 1999. Han dog sedan av sviterna av sin fängelsevistelse. Det här är en skakande kommentar av det amerikanska rättssystemet och det är positivt att se att en sådan bok blir nummer ett på New York Times Bestsellerlista. Det visar att den kritik som jag själv har riktat mot det amerikanska rättssystemet faktiskt delas av många amerikaner.

2. THE AUDACITY OF HOPE, by Barack Obama

Illinoissenatorn Barack Obama behöver ingen introduktion för läsare av den här bloggen. Han är inte bara det demokratiska partiets mest karismatiska nya stjärna, han kan också en mycket bra författare som säkert skulle kunna försörja sig på att skriva böcker.

Michiko Kakutani recenserar Obamas bok i New York Times:

He recalls a meet-and-greet encounter at the White House with George W. Bush, who warmly shook his hand, then “turned to an aide nearby, who squirted a big dollop of hand sanitizer in the president’s hand.” (“Good stuff,” he quotes the president as saying, as he offered his guest some. “Keeps you from getting colds.”) And he recounts a trip he took through Illinois with an aide, who scolded him for asking for Dijon mustard at a T.G.I. Friday’s, worried the senator would come across as an elitist; the confused waitress, he adds, simply said: “We got Dijon if you want it.”

3. STATE OF DENIAL, by Bob Woodward

Bob Woodwards bok State of Denial handlar alltså om George Bushs Irakkrig och den är, bör det tilläggas, synnerligen kritisk till de neokonservativas krig i Irak. En måste-läsa bok för att som är intresserad av USA:s utrikespolitik och av hur dagens amerikanska regering för landets utrikespolitik.

CULTURE WARRIOR, by Bill O’Reilly

Bill O’Reilly är en synnerligen otrevlig amerikansk hårdhögerkommentator på Fox News. En skitstövel med andra ord, en man som representerar den Bush-trogna amerikanska högern mot resten av världen. Han är i stort sätt emot hela det moderna samhället och alla de länder som USA ännu inte har ockuperat. Inge en man som man vill träffa på nån gata sent på kvällen.

Om vi tänker oss en av de mer intellektuellt hämmade medlemmarna av Hells Angels efter en spritfest så har vi typen.

5 I FEEL BAD ABOUT MY NECK ON BEING A WOMAN by Nora Ephron

Efter allt okvädet från Bill O’Reilly så är Nora Ephrons bok som en frisk fläkt. Ephron har skrivit ett antal underhållande böcker och hon har också jobbat i Hollywood.
aaa

JANET MASLIN recenserar Nora Efrons bok i New York Times:

I Feel Bad About My Neck And Other Thoughts on Being a Woman

This brief, long-overdue book is for readers still willing to buy into Ms. Ephron’s familiar writing persona: that of a sharp, funny, theatrically domesticated New Yorker who can throw both arrows and good money at the petty things that plague her. When she says that she can trace the history of the last 40 years through changing trends in lettuce, she isn’t kidding.

A lot has changed since Ms. Ephron’s salad days as a smart, fearless, blisteringly funny newspaper and magazine writer. Harry met Sally, for one thing. And they carried this stellar journalist (who wrote “When Harry Met Sally”) off to the world of filmmaking, where the pastures were so much greener. She has not abandoned her first-person reportage, but this is only the fifth nonfiction book she has published. Unless you count “Heartburn,” which you probably should not.

Så vilka slutsater kan vi dra från de här böckerna? Barack Obamas bok visar hur många amerikaner vill se ett slut på den allt mer groteska Bush-regeringen och att det djupa sprickorna i det amerikanska samhället på något sätt kan över bryggas.

Grishams bok visar hur medvetna amerikanerna är om alla de problem som existerar i det amerikanska samhället, speciellt i sydstaterna. Bob Woodwards bok, givetvis visar hur allt överskuggande Irakkriget har blivit, och Nora Ephrons bok slutligen visar hur äldre amerikanska kvinnor har börjat skriva och tala om sin livssituaton.

En bunt bra böcker alltså som förhoppningsvis snart kommer att översättas till svenska.

När jag kom till USA efter tre år i Taiwan så möttes jag av vänsteraktivister som undrade hur jag kunde bo i ett fascistiskt land. I Kina hade ju Mao befriat bönderna som för första gången i Kinas historia nu levde i full frihet.

Nu hör det till saken att chefen för Taiwans hemliga polis, Jiang Jingguo, son till landets härskare Jiang Kaishek, hade insett att om man inte avskaffade de jättelika godsen på Taiwan och gav marken till bönderna så skulle Mao och kommunisterna snart också ta makten i Taiwan som man hade gjort i Kina.

Så han beslagtog helt enkelt 90% eller mer av marken på alla de stora godsen, gav marken till fattiga bönder och genomförde en av historiens allra mest framgångsrika jordreformer.

Men ingen av vänsteraktivisterna var det minsta intresserade av att höra om någonting som gick stick i stäv med deras övertygelse.

När det senare stod klart för allt fler att Kina liksom Sovjet faktiskt inte var en idyllisk demokrati så blev reaktionen en av två: 1) Ja men Kina är ju inte kommunistiskt, riktig kommunism är någonting helt annorlunda. Riktig kommunism fanns tydligen endast på platser som man kände så litet till om som möjligt: Kambodja, Cuba, Vietnam.

2 )Ja men det är USA:s fel. Om inte USA hotade Kina så skulle landet för länge sedan ha blivit en demokrati.

Det är mycket intressant att se att så många svenska nyliberaler har precis samma inställning till de som kritiserar deras ideologi som mina kommunistiska vänner hade på sin tid.

Nyliberalismen så som den formulerades av Robert Nozick, Milton Freedman och andra är liksom kommunismen en befrielseideologi. Den är också absolut och kan inte ifrågasättas utan att det är något fel på kritikern.

Robert Nozick.

Friheten är själva grundvalen av nyliberalismen, men precis som i fallet med kommunismen så leder den totala och ohämmade friheten för somliga ofta till diktatur och elände för andra.

I fallet nyliberalismen så är den stora faran att de företag som vinner konkurrensen etablerar monopol som sedan inte kan hotas av nya uppstickare för att monopolföretagen omger sig med skyddsvärn av olika slag som konkurrenterna inte kan ta sig över.

Det är av den orsaken som USA alltid har haft lagstiftning för att förhindra monopol, lagstiftning som dagens regering rätt och slätt struntar i.

Så precis som jag har varit med om kommunister som försvarar diktatur och kallar den frihet så ser jag samma reaktioner från dagens nyliberaler som hyllar monopol och kallar den konkurrens och frihet.

Världen har aldrig svart-vit. Ingen ideologi har någonsin lett till det perfekta samhället, ofta till det rakt motsatta. Ett fungerande samhällssystem kan sällan byggas upp på en enda ideologi som förklarar allt och som man kan lära sig på några timmar med ett par bira i handen. Som jag gav exempel på igår så är det också fallet med dagens mest populära pop-ideologi, nyliberalismen.

Jag uppfattar också många av dagens nyliberaler som intellektuellt väldigt lata. De påminner en hel del om de människor som föredrar att tillbringa en eftermiddag med att läsa Nya Testamentet för att förstå kosmos istället för att lära sig Kvantmekaniken och Relativitetsteorin.

Det betyder inte att allt som nyliberaler som Robert Nozick skriver är helt fel. Han skriver f.ö. mycket bra och medtryckande och alla som är intresserade av modern amerikansk politik bör läsa hans The Examined Life. Vilken skillnad mot att läsa den självdöda Ayn Rand! Att läsa henne är ungefär som att läsa telefonkatalogen från 1950 sida upp och sida ner. Men nyliberalismen kan aldrig bli den enda lösningen på USA:s eller världens många utomordentligt komplicerade problem. Den kan på sin höjt kanske kan ge vissa dellösningar av vissa problem, men det är allt.

Den som tycker om att spela dataspel,och det gör de flesta programmerare, om inte annat än för att kolla den senaste dataspelsteknologin och speciellt då grafiken, så är Gateways nya FX530XL en måste-ha till Jul, eller ännu hellre till Första Advent? Den har en 2.93GHz Core 2 Extreme X6800 processor som kan bli överklockad till 4.2GHz direkt från fabriken, med garanti!

Det är vanligt att dataspelsentusiaster överklockar en processor på egen hand, men det är litet farligt för det betydet att man inte kan byta ut den om man har en garanti. Nu kan man alltså köpa en överklockad dator direkt från fabrikanten med garanti och allt.

Men vänta, det blir ännu bättre, för den här datorn kommer att ha stöd för Intes nya quad CPUs när de kommer ut. Bara $5 000, vad väntar vi på?

Trots att data- och då speciellt programmeringsyrket i dag är helt mansdominerat, åtminstone i USA och jag tror också Sverige, så var det inte alltid så. I slutet av 40-talet och början av 50-talet så var så gott som alla programmerare kvinnor. Orsaken var att programmeringsyrket inte gav någon status och därför lugnt kunde överlåtas åt dåligt betalda kvinnor.

Grace Hopper. amerikansk datapionj�r

Men även när männen gav sig in på det nya området och började skriva datorprogram så höll sig en del av kvinnorna, som t.ex. den legendariska dataprogrammeraren Grace Hopper kvar och utförde banbrytande arbete på IT-området.

Orsaken till att kvinnorna övergav programmeringsyrket är svårtydda, men en orsak är helt klart unga tjejer som skulle kunna bli programmerare idag inte har några rollmodeller förebilder och det är djupt tragiskt.

Det faktum att de flesta dataspel också är skrivna för pojkar gör inte saken bättre. Programmeringsteknologin skulle helt klart utvecklas mycket snabbare och i helt nya riktningar om mer tjejer av sig in på IT-området.

Men orsaken till att tjejer i Sverige och USA inte är intresserade av IT verkar vara en kulturyttring för kinesiska och indiska tjejer är inte alls lika avoga mot att programmera. Här i Silicon Valley finns det hur många kvinnliga kinesiska och indiska programmerare som helst, alla invandrare.

Klicka på bilden

Så vad är skillnaden mellan Sverige, USA å ena sidan och Kina och Indien å den andra? En faktor är att Kina och Indien traditionellt lägger en mycket större tyngdvikt på skola och utbildning än vad vi gör i västerlandet. Man lägger också större vikt vid matematik och logik än vad man gör i Sverige och USA.
‘

Men det finns en viktig grupp som alla tjejer som är intresserade av IT eller teknologi i allmänhet bör gå med i och det är Women in Technology som nu har kommit igen efter en tids svacka de senaste åren.

Michelle Quinn skriver om den expanderande WITI som även finns i Sverige. Det är en mycket bra nätverksorganisation för tjejer och alla tjejer som bloggar kan lätt gå med där.

Det är en ypperlig nätverksorganisation där man kan få kontakter som kan leda till jobb och tips om ny intressant teknologi mm.

Ja idag är det alltså Halloween och alla barn klär ut sig och går dörr till dörr och knackar på och ropar ‘Trick or Treat’, det är mycket sött, speciellt med de allra minsta. Treat betyder givetvis att dom vill ha nått gott att äta, men vad är Trick? Jo ursprungligen var meningen att om barnen inte fick några godsaker så skulle de spela något spratt, som att kasta toapppersrullar i träden eller hälla ut innehåller i soptunnorna eller något liknande.

Nu har det där lyckligtvis försvunnet så det enda som finns kvar är godiset, som säljs och äts i gigantiska kvantiteter.

Det är också vanligt att man klär ut sig på jobbet och i affärer och på bibliotek o.d. Där tror jag att amerikanerna är mer lekfullt än svenskarna.

I Sverige verkar Halloween mest bestå av tonårspartyn, och visst finns det Halloweenbjudningar här också, men det här är som sagt framförallt barnens kväll.

Vi verkar se samma trender i den svenska som i den amerikanska bloggosfären: mode- och prylbloggare som skriver om konsumentprodukter blir allt viktigare.

Det är egentligen rätt naturligt att läsare gärna vill få tips om produkter från andra konsumenter istället för att bara läsa företagsreklam.

Så den här trenden liknar rätt mycket den vi ser inom t.ex. den politiska delen av bloggosfären. Frågan är nu hur självständiga prylbloggarna kommer att bli visavi de företag som de blir alltmer beroende av och vice versa. Här i USA har modeföretagen t.ex. börjat bjuda in modebloggare till de stora visningarna, något som tidigare var helt okänt.

Det finns egentligen en mängd andra produkter, tjänster och varor som man också skulle kunna blogga om, jag noterar t.ex. att en blogg om bilar, Bilfeber, ligger långt uppe på Bloggtoppen. Däremot hade jag väntat mig betydligt fler musik- och resebloggar, för att bara nämna några exempel.

Det är också intressant att se att bloggar och bloggosfären fortfarande till allra största delen är ett ungdomsfenomen i Sverige. Äldre människor verkar inte vara lika intresserade och man undrar varför då. Men det betyder också att bloggosfären långsamt kommer att expandera när dagens ungdomar kommer upp i åren.

Maria Sundén skriver i SvD om modebloggaren Sigrid Dahlberg-Krajewski och svenska modebloggare och deras växande inflytande:

Medan modekedjorna talar om en tydlig men svårmätt påverkan, mäter näthandeln den exakta vidden av att synas på de största bloggarna, eftersom bloggarna ofta länkar direkt till produkterna på olika shoppingsajter. Och näthandeln talar om ett enormt inflytande.

– Vi har väldigt, väldigt mycket trafik från bloggarna och den ökar hela tiden. Plötsligt säljs något oväntat mycket, då märker vi att någon har skrivit om det, säger Jarno Vanhatapio, vd för nätshoppen Nelly som säljer tjejkläder och omsätter cirka 27 miljoner kronor i år.

….

Även klädkedjan H&M ser en påverkan från modebloggarna. Men enligt Katarina Midby, modetalesman på H&M, är fenomenet åldersbegränsat.

– Det är framför allt åldern 20 till 30 år som är inne på bloggarna, men för den här yngre kundkategorin tror jag absolut att det har betydelse. Skulle vi göra en mätning skulle det nog märkas.

Det är inte bara val till senaten och representanthuset i USA den 7:e november, alla delstater och kommuner håller också sina egna val. Och det verkar nu som om demokraterna har vinden i ryggen och kan komma att vinna ett antal viktiga delstatsval.

Det är viktigare än man kan tro för år 2010 blir det ny folkräkning i USA och det parti som har majoriteten i t.ex. Kalifornien är det parti som då kommer att kunna genomföra en ny Gerrymandering, dvs dra om distriktsgränserna för valkretsarna till representanthuset.

Sedan kommer rikspolitikerna givetvis alltid från lokalpolitiken, som t.ex. George Bush som var guvernör i Texas. Så demokratiska framgångar i delstaterna skulle också hjälpa USA:s kvinnor för demokraterna är ett kvinnoparti och har dubbelt så många kvinnor inom politiken på lokalplanet som republikanerna, som är ett utpräglat grabbparti.

Kirk Johnson skriver i New York Times om demokraternas chanser i delstatsvalen: Democrats Are Seen to Gain in Statehouse Races:

… the groundwork for redrawing Congressional districts after the 2010 census will be done under the 50 capitol domes, and the party in power will set the table for those discussions in ways favorable to its interests. Gains made this year, analysts say, will help give incumbents a leg up in the final elections leading up to the redistricting.

If the Democrats take control of a majority of the legislatures, which polls indicate could happen, women could also attain leadership positions in greater numbers, since Democratic women in state capitals outnumber Republican women by nearly two to one. The next generation of national political leaders, by tradition, is nurtured in the state legislatures.

“This is a national election with big issues,” said Alan Rosenthal, a professor of political science at Rutgers University who tracks state election issues, “and that will filter down to the people who nobody knows about.”

One indication of both parties’ interest in the local races is the money that has been flowing into them.

The Democratic Legislative Campaign Committee plans to spend $9 million to $10 million on legislative races, up from $6 million to $7 million in 2004. Its counterpart, the Republican State Leadership Committee, has nearly doubled spending on state races, including for legislators, to $20 million.

Egentligen skulle jag bara kunna skriva ‘ja’ och sedan skulle hela det här inlägget vara klart. Men låt mig förklara: Det finns två slags människor i världen, de som är ideologiskt dogmatiska och de som inte är det.

De som är dogmatiska är som den soldat som bevakade ett vapenförråd när japanerna anföll Pearl Harbor. En stor grupp soldater kom springande och ville få vapen för att skjuta mot de japanska planen. ‘Inte utan en order som är underskriven av en officer’ blev svaret.

När Kim Il-sung skulle reformera det kommunistiska Nordkorea så använde han stalinistiska ekonomiska metoder som Ryssarna visste inte skulle fungera. Han vägrade lyssna på dom och resultatet blev en katastrof.

Rebecca Smith skriver i Wall Street Journal, nyliberalismens husorgan, om en liknande blind dogmatisk idioti från amerikanska nyliberaler som har avreglerat energimarknaden i Texas. För resultatet har inte blivit lägre energipriser utan raka motsatsen för Texasborna. Företag som TXU och AEP har höjt priserna istället för att som de nyliberala teorierna lovade, sänka dom.

Nu förtjänar Texasborna all det stryk och allt det elände som de får för att de har givit oss världens sämsta president, men trots det så är det viktigt att påpeka att dogmatiska nyliberaler ofta gör livet till ett helvete för oss andra bara för att de är för dumma för att inse att deras s.k. teorier inte fungerar och aldrig heller har fungerat.

Rebecca Smith skriver alltså i Wall Street Journal, 27/10 sid.A1, Power Hitter. As Texas Deregulates Enery, Top Company is a Big Winner. Tack vare nyliberalerna och deras manipulering av energimarknaden i Texas idag så betalar man 18 till 19 cent per kilowattimme i Texas mot 8 cent för resten av USA.

Problemet är att lagstiftningen inte gagnar konsumenterna utan företagen som kan höja priserna men som aldrig behöver sänka dom, annat än om deras konkurrenter tvingar dom till det. Men företagen fifflar ofta med energitillgången så att de kan hålla priserna höga. Det är något som man redan vet från den katastrofala avregleringen i Kalifornien som kostade oss skattebetalare miljarder dollar.

Allt fler delstater inser idag att nyliberalismen inte fungerar för energisektorn, men det är alltså något som nyliberalerna i Texas inte vill kännas vid. Som med Kim Il-sung så är teorin viktigare än realiteten, och om människor sitter emellan så är det ingenting som man behöver bry sig om. Och det är skillnaden mellan de som är dogmatiska och de som inte är det. Som Dalai Lama sade, ‘om religionen inte stämmer överens med den moderna vetenskapen så får vi väl ändra på reigionen’, inget konstigt med det. Säg det till Cecilia Stigö-Chilò och du kommer att få en slägga på tårna.

Även om priserna har kommit ner något den senaste tiden så ligger de ännu långt över snittet för USA, och konsumenterna i Texas har fått betala hundratals miljoner dollar i vinst till företagen som de inte hade behövt betala om man hade behållit det gamla systemet.

Nu är det som sagt säkert bra att de här pengarna har gått till företagens fickor. Annars hade Texasborna säkert bara köpt massförstörelsevapen eller sprit för pengarna, men det här kan ju också komma att drabba andra.

Faktum är att det finns stora likheter mellan de gamla dogmatiska kommunisterna och dagens dogmatiska nyliberaler. Förhoppningsvis kommer nyliberalerna också förr eller senare att dö ut. Åtminstone får vi mer och mer exempel på hur katastrofala deras ‘teorier’ är.

Klicka på tjejen för att läsa om Street Chic: Istanbul. Foto: Jenny Kwok

Som det immigrantsamhälle det är så har USA alltid varit betydligt mer informellt än det mer traditionella Europa.

Skillnaderna håller idag på att utjämnas men en norsk forskare berättar en typisk historia från 1980-talet när han kom till Cal Tech i Pasadena här i Kalifornien som utbytesstudent. Han skulle studera under den berömde professor Murray Gell-Mann, och när han kom till receptionen och frågade efter professor Gell-Mann så reste sig en man i t-tröja och jeans från en soffa och sade ‘Hi, I’m Murray’.

Inom USA har Kalifornien också alltid varit den mest informella delstaten och jeansmodet kommer också härifrån San Francisco där Levi Strauss skapade vad som skulle komma att bli det mest populära plagget i världshistorien redan på 1850-talet.

På 1960- och 70-talen började amerikanska och europeiska turister smuggla jeans och rockmusik till Sovjetunionen och ett tag såg det ut som om amerikansk musik och amerikanska kläder skulle komma att hota det sovjetiska kommunistpartiets makt över folket.

Men snart blev det accepterat att kläder och musik inte leder till politisk liberalisering. Det självdöda sovjetiska kommunistpartiet malde på som på autopilot. Men vi vet idag att jeansen och musiken faktiskt var ett tecken på att det fossiliserade sovjetiska systemet höll på att förändras inifrån.

Det var inte så att jeansen och musiken gjorde folk mer skeptiska till kommunismen, men det var de mest synliga tecknen på att folket höll på att utsättas för nya stimula och att systemet inte kunde överleva mycket längre om det inte reformerade sig självt. För tillsammans med jeansen och rocken kom också andra mindre synliga saker som böcker och idéer, memer om vi så vill, som efter några decennier skulle få Sovjetunionen på fall.

Så vad har det med den söta tjejen ovan att göra kanske ni säger. Ja om jag skall vara ärlig så kom tjejen först och hela den här omständliga förklaringen efteråt. Men jag tror faktiskt att krystad som den kanske är så ligger det något i den. För faktum är den här tjejen är turkiska, en güzelik som man säger på turkiska, det blir närmast ’sötnos’ på svenska. Hon bor i Istalbul och representerar det nya muslimska Turkiet. Det Turkiet som om vilken Economist just har skrivit en artikel Is the West losing Turkey?

Jag tror inte ett ögonblick att någon håller på att förlora Turkiet eller någon annan del av Mellanöstern. Jag tror att västerländska kläder, musik och idéer på sikt kommer att förpassa mullorna och deras medeltida samhälle till samma skräphög där Brezhnev och hans kompisar nu vistas. Om de bara kunde få sällskap av den Kristna Högern så skulle världen bli mycket bättre.

Det enda problemet är att nästa gång jag sätter upp en bild av en söt turkisk tjej så måste jag hitta på en himla bra ursäkt. Jag kanske kan hitta något samband med Turkiets nobelpristagare i literatur Orhan Pamuk?

Som bilden ovan visar så var det jämnt mellan demokraterna och republikanerna i slutet av augusti. Trots det pågående kriget, trots alla skandalerna så var USA:s väljare beredda att ge republikanerna fortsatt förtroende.

Sedan kom Mark Foley-skandalen i september som fick miljoner republikanska väljare att överge partiet. För första gången under Bushs sex år vid makten fick demokraterna en chans att vinna kongressvalen.

Sedan fortsatta raset fram till in i oktober. Men nu, som bilden visar, så har skandalen spelat ut sin roll och republikanerna håller snabbt på återhämta sig medan stödet för demokraterna minskar.

Jerome Armstrongs progressiva MyDD blogg från vilken statistiken ovan är hämtad, tror att demokraterna kan komma att vinna omkring 20 säten i representanthuset. De måste vinna minst 15, så valet kommer att bli en riktig nagelbitare.

Armstrong tror att en demokraterna kommer att vinna i representanthuset för att USA:s oberoende väljare nu flockas till demokraterna. Vi får hoppas att han har rätt.

Men en majoritet på 20 kan lika gärna bli en majoritet på 26, eller en på 14, och ingen har besegrat den republikanska mästerstrategen Karl Rove i ett val, någonsin. Så vi får hålla tummarna tills de vitnar.

Den som inte har läst Azar Nafisis hyllning till den västerländska pluralismen och liberalismen, Reading Lolita i Tehran bör göra så idag. Det är en mycket fascinerande bok och hon är en av de intressanta iranska kvinnor som idag har börjat introducera det moderna Iran till oss i västvärlden.

Nu är Azar Nafisi idag sedan länge bosatt i USA och idag kanske mer amerikansk än iransk, men hon har ändå viktig som en tolk av mullornas Iran.

Jag har tidigare skrivit om Azadeh Moavenis fina bok Lipstick Jihad som trots den olyckliga titeln är en mycket välskriven och viktig bok om en ung amerikansk kvinna som växer upp här i Silicon Valley som dotter till iranska flyktingföräldrar för att sedan flytta till Iran och själv uppleva sina föräldrars land.

På något sätt tycker jag att Azadeh Moaveni verkar mer sympatisk än Azar Nafisi, men jag har inte träffat någon av dom. Men orsaken till att jag nämner Azadeh Moaveni är att hon har fungerat som ‘ghost writer’ åt den iranska fredspristagaren Shirin Ebadi med en bok med titeln: Iran Awakening. A Memoir of Revolution and Hope.

Det är en memoarbok, alltför kort på 216 sidor, som mycket levande beskriver Shirin Ebadis karriär och liv i Iran under en grupp fundamentalistiska religiösa mullor som ideologiskt och religiöst mycket liknar dagens Kristna Höger här i USA. En intressant bok för alla som vill få en insikt i hur kvinnornas - och männens - liv i ett dogmatiskt religiöst samhälle gestaltar sig.

Azadeh Moaveni

Tillbaks till Azadeh Moaveni som idag lever i Tehran med sin USA-födde iranske man. Hon väntar sitt första barn som hon kommer att uppfostra i Iran.

Azadeh Moaveni är beskriver med mästerlig hand hur livet ter sig för dom som växer upp i internationella miljöer. Att jag läser allt hon skriver beror på att min egen dotter idag på samma sätt som Moaveni upplever sin fars hemland. Det är svårare än man tror och när jag läser Moavenis beskrivning av sin lilla västerländska bubbla i det fundamentalistiska Iran så känner jag igen mig i min egen progressiva bubbla här i George Bushs alltmer hotfulla fundamentalistiska USA.

En annan kulturbok i samma genre som jag har läst två gånger är Rachel DeWoskins humoristiska Foreign Babes in Beijing som också starkt kan rekommenderas. Att flytta mellan kulturer är oerhört fascinerande, men också knepigare än man någonsin skulle tro.

Ett nytt Iran håller snabbt på att ta sin plats på världsscenen och det är viktigt att vi lär oss mer om detta intressanta land. Och vi kan knappast hitta bättre ciceroner än dessa tre iranska kvinnor.

Det finns 435 medlemmar i Representanthuset, men tack vare s.k. Gerrymandering så är de allra flesta av dessa säten helt säkra.

Valet till Representant huset kommer att avgöras i omkring 20 valkretsar där skillnaden mellan de två partierna idag är hårfin. Glöm senaten, den kommer att gå till Republikanerna, frågan idag är om Demokraterna har en chans att återta kontrollen av Representanthuset.

För en vecka sedan anade Demokraterna segervittring. Efter den republikanska sexskandalen tydde allt på en demokratisk storseger. Men idag ser valutgången mer osäker ut. Sexskandalen är bortglömd och Republikanerna är allt mer säkra på en slutseger inte bara i Senaten utan också i Representanthuset och orsaken är att den fruktade republikanska partiorganisationen under Ken Mehlmam och Karl Rove med sin toppmoderna IT-teknologi som demokraterna inte kan matcha är i det närmaste oslagbar.

T.o.m. Howard Dean, demokraternas kampanjchef, erkänner att republikanerna har en bättre kampanjorganisation.

Demokraterna har verkligen försökt i år, och har bl.a. lyckats få omfattande donationer från affärsvärlden , som tidigare mest har stött republikanerna. Men Demokraterna saknar fortfarande en klar ledare och de flesta verkar inte rösta på demokraterna så mycket som mot Bush.

Den troligaste utgången som det ser ut just nu är att Republikanerna behåller kontrollen av senaten och att Demokraterna med litet - läs mycket - tur får en tunn majoritet i Representanthuset. Men jag tror att den kan komma att bli mycket tunn. Jag är ledsen men jag litar helt enkelt på att Demokraterna skall kunna ro det här i hamn. De har förlorat alltför många val för att jag skall ha det minsta förtroende för dom.

Men även om de skulle förlora Representanthuset så kommer Republikanerna ändå att helt dominera politiken under de närmaste åren. Alla de stora tankesmedjorna är republikanska, och Republikanerna dominerar också de amerikanska medierna och speciellt den viktiga pratradion.

Demokraterna har också slutit en pakt med djävulen genom att förflytta sina egna positioner så långt till höger som man överhuvudtaget kan.

Och det politiska språket, ontologin om man så vill, ägs av Republikanerna och inte av Demokraterna. Det är Republikanerna som bestämmer vad som kan sägar i den politiska debatten, och det är utomrdentligt farligt.

Detta är verkligen ett ödesval för USA och det faktum att Demokraterna trots alla Republikanernas felsteg ändå inte kan vara säkra på att vinna ens en delseger är mycket oroande.

Så här skriver Adam Nagourney i New York Times:

Democrats are pushing into high gear this weekend a sharply expanded campaign to get their voters to the polls, even as some party leaders expressed anxiety that Republicans would again out-organize them in the approximately 20 House and 3 Senate races that both sides agree will determine the outcome of the midterm elections.
Skip to next paragraph

After two national elections in which Republicans’ sophisticated get-out-the-vote operation helped them triumph over their opponents, Democrats have invested heavily in catching up.

The success of that effort could be crucial to their hopes on Nov. 7. Notwithstanding polls that show broad Democratic strength, control of Congress appears to rest on a relatively few races in which the candidates are separated by razor-thin margins. Those are precisely the kinds of races where turnout efforts can make a difference, and the Republicans’ track record on getting their supporters to the polls in districts they focus on is a primary reason that the White House continues to express confidence that it can at least limit Democratic gains this year.

Howard Dean, the Democratic national chairman, said Friday that he was confident that a swell of enthusiasm among Democratic voters, combined with what he characterized as despondency among Republicans, would push Democrats to victory, an assessment that even some Republican strategists said they shared. But in an interview, Mr. Dean said that Republicans continued to have a clear superiority in identifying voters they can persuade to vote for their candidates and then getting them to cast ballots.

“I think we’ve closed the gap, but I don’t think we are there yet,” Mr. Dean said. “It’s going to take some time. I think we could match them in 2008, if everything goes right, in voter turnout.”