Det Progressiva USA

Det är väldigt viktigt att man förstår alla nyanserna i en så komplicerad konflikt som kriget i Irak. Jag har berättat om Rajiv Chandrasekarans bok Imperial Life in the Emerald City men jag vill gärna citera ytterligare en incident från boken som visar hur komplicerat situationen ofta är:

När de amerikanska trupperna kom till Baghdad så försökte många av dom hjälpa Irakierna. En av dom som gjorde det var sergeant Jerry Swope och hans pluton som hade till uppgift att förbättra de sönderfallande sanitetssystemet i Sadr City.

Det här var ett initiativ som borde ha gjort Shiairakierna vänligt inställda till ockupationsarmén. De röranläggningar som förde bort det mänskliga avfallet för de Shiairakier, 2.5 miljoner, som levde tätt sammanpackade i Sadr City, hade rostat igen och efter kriget var situationen desperat. Innevånarna i Sadr City hade förföljts av Saddam och hans hemliga polis, och nu kom alltså amerikanska soldater för att återställde det livsviktiga sanitetssystemet.

Hade jag varit där hade jag väntat mig att de skulle välkomna de amerikanska soldaterna med öppna armar. Men som Rajiv Chandrasekarans skriver på sidan 266 i sin bok, en ny Shiamuslisk ledare, Moqtada al Sadr hade börjat kritisera den amerikanska närvaron i allt mer inflammatoriska ordalag, mest för att han själv ville spela en roll i det nya Irak, och den amerikanska ståthållaren i Írak, Jerry Bremer, kände sig slutligen tvingat att stänga Sadrs tidning och några dagar senare arresterades en av Sadrs närmaste män.

Så dagen efter anföll Sadrs män Jerry Swope och männen i hans sanitetspluton och dödade ett antal amerikanska soldater.

Man fick sätta in sju massiva Abrams M1A2 stridsvagnarsom var och en vägde 68 ton och som var drivna med jetmotorer för att rädda vad som fanns kvar av plutonen.

Så innevånarna i Sadr City fick klara sig utan den amerikanska hjälpen. Man insåg snabbt att al Sadr och hans män var starkare än amerikanerna, i alla fall dominerade de helt Sadr City, och eftersom folk inte ville bli dödade så vände man kappan efter vinden och fortsatte leva under en ny diktaror och utan ett modern sanitetssystem.

Andra gånger gick amerikanerna husesyn på jakt efter gerillasoldater och gick, utan att någon hade talat om för dom att det var tabu, in i de förbjudna rum där kvinnorna bodde. Vips kunde gerillan värva ett helt kvarter.

Så Irakkriget är en total katastrof helt utan hjältar men med ett stort antal skurkar bland de neokonservativa republikanerna i kring George Bush i Washington som inte hade den ringaste aning om vad man gav sig in på när man invaderade Irak.

Klicka på bilden

En sällan tidigare skådad patriotism, ett förlorat krig , en sönderfallande demokrati, Weimarrepubliken har funnit sin plats som avskräckande exempel i historieböckerna.

Idag ser vi Hitler och nazismen i backspegeln s.a.s, och vad vi inte ser är att Tyskland före Nazismen var Europas och världens helt dominerande kulturella stormakt, den tidens USA om vi så vill.

Visst, England och Frankrike konkurrerade på olika områden men det var Tyskland som dominerade inom vetenskap, filosofi, musik, literatur och även till stor del inom industrin.

Nazismen var skrämmande nog för att den överhuvudtaget kunde uppstå, den var mångdubbelt skrämmande för att den kunde uppstå i ett så kulturellt och civiliserat land med en så gedigen medelklass.

Metropolitan Museum i New York har en intressant utställning om konst under den tidiga Weimarrepubliken: Glitter and Doom: German Portraits from the 1920s, som hjälper oss att förstå den tidsanda som rådde på på det hektiska, hotfulla, nervösa 20:talet. En atmosfär som bl.a. har speglats i Fritz Langs omtalade film Metropolis.

Det skall bli intressant att se hur framtidens människor ser på dagens USA genom vår tids konst. Kommer man att se de mörka strömingar och ded missmod som idag flödar genom landet?

I varje fall visar den här utställningen hur den tidens tyskar, som hade växt upp i det gamla trygga Wilhelminska Tyskland, kände sig efter det katastrofala Första Världskriget följt av Spanska Sjukan och sedan sviterna av Wall Streetkraschen år 1929.

Although often romanticized as the backdrop for erotic cabaret shows and sexual licentiousness, German cities of the 1920s were actually in the throes of rampant unemployment, hyperinflation, and social panic.

After the initial patriotic fervor for—followed by the crippling devastation of— World War I, a group of artists known as the Verists questioned their own involvement in the atrocities and focused on the country’s quickly changing social landscape and uncertain political future.

Peter Plagens recenserar utställningen i Newsweek: ‘Glitter and Doom’: Art to Make You Wince. Strolling through the cruel honesty of a new exhibit of German expressionism is like looking in a mirror.

Sabine Rewald, Ian Buruma, och Matthias Eberle har också skrivit en superb bok om utställningen

De tre stora amerikanska tevebolagens intervjuprogram på söndagsmorgonen, som närmast kan jämföras med Ekots lördagsintervju har helt dominerats av minnesprogram över förre presidenten Gerald Ford som dog på Annandagen.

Trots att Gerald Ford var president för 30 år sedan så har två av hans närmaste men, Donald Rumsfeld och Dick Cheney, båda nära vänner, spelat katastrofala nyckelroller i George Bushs regering. Rumsfeld var försvarsminister redan i Fords regering och Cheney var Fords stabschef

Det är mäkta förvånande att två så erfarna människor skall ha förblivit så totalt klantiga livet ut utan att någon skulle ha insett det förrän nu.

Tillsammans har de orsakat USA betydligt mer skada än både Osama bin Laden och Saddam Hussein tillsammans och om de kunde ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag så skulle åtminstone Rumsfeld få ett långvarigt fängelsestraff för brott mot de mänskliga rättigheterna.

ABC News: This Week with George Stephanopoulos har haft en intervju med John Kerrys vicepresidentkandidat John Edwards som nu offentliggör att han ställer upp i 2008 års presidentval.

John Edwards

John Edwards är en politisk lättviktare som på sin höjd kan komma att spela en roll som pontentiell vicepresidentkanidat för Hillary Clinton eller Barack Obama. Men jag tvivlar på det. Jag tror att vem av de två som än vinner så kommer de att försöka få en demokrat med militär bakgrund som vicepresidentkandidat. Kanske General John Abizaid från Centcom, om han är intresserad. Såna är tiderna här i USA idag.

I årets sista självande minuter lyckades den irakiska gerillan döda den 2999:e och den tre tusende amerikanska soldaten i Irak.

Det var för att avleda uppmärksamheten från den bistra milstolpen som man får anta George Bush beslöt att döda Saddam Hussein precis dagen innan.

Nu domineras tidningarna fortfarande av Saddam och vad som annars hade blivit en stor nyhet har krymt väsentligt.

Det här är en fruktansvärt deprimerande nyhet och speciellt när man inser att ytterligare tre tusen amerikaner med stor sannolikhet kommer att förlora sina liv under de närmaste två åren.

Hur många irakier som har förlorat sina liv räknar ingen, men den ansedda britiska medicinska tidskriften The Lancet har publicerat en idag allmänt vedertagen siffra på någonstans kring 650 000 människor:

George Bush har som vanligt gått till offensiven med det enda kort han har kvar att spela för att avleda amerikanernas uppmärksamhet. Tre tusen amerikanska soldater och 650 000 döda irakier mot Saddam Hussein. Bush är verkligen inte sparsam med amerikanska liv.

Marc Santora, James Glanz och Sabrina Tavernise skriver om avrättningen i New York Times: http://www.nytimes.com/2006/12/30/world/middleeast/30hussein.html”>HUSSEIN IS EXECUTED. Dictator Who Ruled Iraq With Violence Is Hanged for Crimes Against Humanity.

Saddam Hussein, the dictator who led Iraq through three decades of brutality, war and bombast before American forces chased him from his capital city and captured him in a filthy pit near his hometown, was hanged just before dawn Saturday during the morning call to prayer.

Video from Iraqi state television showed a noose being placed around Saddam Hussein’s neck before his hanging early Saturday.

The final stages for Mr. Hussein, 69, came with terrible swiftness after he lost the appeal, five days ago, of his death sentence for the killings of 148 men and boys in the northern town of Dujail in 1982. He had received the sentence less than two months before from a special court set up to judge his reign as the almost unchallenged dictator of Iraq.

Nu finns det inte längre någon orsak för de amerikanska trupperna att stanna i Irak. Målet är nått. Men kriget kommer ändå att fortsätta med ökad intensitet i minst två års tid till.

Juan Cole har en ypperlig artikel om rättegången och avrättningen i Salon Magazine.

Min fru har alltså varit i Taiwan och kom bl.a. hem med den här fina bilden från ett vackert och väldigt typiskt Buddhisttempel i 日月潭 - Sun Moon Lake i Taiwan.

Taiwan är ett intressant samhälle, på samma gång mycket traditionellt och samtidigt toppmodernt. Trots att jag tillbringade hela tre år där så har jag aldrig längtat tillbaks.

Jag vet inte riktigt varför. Det är antagligen av samma orsak som jag inte längtar till Kina. Jag skulle väldigt gärna resa till Ryssland, Island och Japan, men jag fick liksom nog av Kina när jag var där.

Däremot läser jag ofta om landet och jag har t.ex. skrivit om Rachel Dewoskins förtjusande bok Foreign Babes in Beijing som jag hoppas översätts till svenska.

Det var mycket lätt att tala med fattiga och ‘enkla’ människor i Taiwan men det var destå svårare att komma de utbildade människorna inpå livet. Mycket kretsade kring att inte förlora ansiktet och man fick höra det som ens motparter trodde att man ville höra. Även om man talade språket.

Det fanns också alltför mycket hemlighetsmakeri, frågor som man aldrig fick svar på , frågor som man inte fick ställa, saker som man aldrig talade om. Det där kom säkert från flykten från kommunismen i vad som svenska Moderater fortfarande med ett nästan stalinistiskt rätttänkande kallar ‘Fastlandskina’. Men mycket av den kinesiska kulturen har alltid gått ut på att släta över och att undvika öppen konflikt.

Samtidigt är den kinesiska traditionen mycket mer pragmatisk än t.ex. den svenska och amerikanska. Det kom amerikanska högermänniskor till Taiwan och frågade “nå hur är det, ni har väl abortförbud” och man fick svaret “jovisst, abort är helt förbjudet”. Sedan kom det feminister och ställde samma fråga och man fick svaret “Jovisst, abort är fritt tillgängligt”. Vilket var sant för abort var då förbjudet men lagen efterföljdes aldrig. Enkelt och effektivt.

Idag är Taiwan med sina 23 miljoner innevånare och en areal som endast uppgår till en tredjedel av Lapplands ett av Asiens ekonomiska dragmotorer. Det förekommer en ansevärd invandring från Filippinerna och Indonesien och en omfattande turism med Kina. Idag bor flera hundra tusen Taiwan-medborgare i Kina, speciellt i Shanghai och Taiwans ekonomi är alltmer sammankopplat med Kinas.

Taiwan är en förunderlig blandning av det traditionella och det moderna. .Det är bara synd att det skall vara så svårt att komma människorna inpå livet. Men jag har hört att det är precis detsamma med EFS-människor i Umeåtrakten. Och i Taiwan behöver man i alla fall inte oroa sig för Surströmmingen. Kanske någon som vet kan kommentera.

Då är amerikanerna i alla fall WYSIWYG, “what you see is what you get”, något som man som sagt också finner bland de enklare människorna i Taiwan men mer sällan bland de utbildade människorna.

Om man förstår vad som motiverar en människa kan man ofta förstå hur hon agerar. Dagen efter det amerikanska kongressvalet ställdes USA:s republikaner inför ett helt oförklarligt mysterium. Efter att resolut ha vägrat att sparka den allt mer impopuläre försvarsministern Donald Rumsfeld, trots att han därmed antagligen hade kunnat vinna valet, så väntade Bush med att sparka honom till dagen efter sitt stora nederlag, när det inte längre hade någon betydelse, varför?

För att försöka svara på den frågan måste vi bege oss tillbaka i tiden till eftermiddagen den 7:e november 1942 och till Adolf Hitlers tåg ‘Amerika’ som långsamt är på väg söderut till München och Hitlers villa Berghof uppe i bergen vid Untersberg. Allteftersom eftermiddagen fortskrider så kommer information om en väldig allierad armada som i rask takt forcerar Gibraltar sund och fortsätter in i Medelhavet. Vart är man på väg, Hitler förklarar snabbt vad han skulle göra om han vore i de allierades kläder. Han skulle styra kurs mot centrala Italien och ockupera Rom som är helt oförsvarat. På så sätt skulle han snabbt slå ut Italien och strypa förbindelserna för den tyska Afrikakåren under Erwin Rommel med Tyskland.

Albert Speer, som var med på tåget och som beskriver det här på sid.324-326 i sin förstklassiska bok Inside the Third Reich, insåg plötsligt att Hitler inte kunde förstå att de allierade inte var beredda att ta några som helst risker.

Istället för att som Hitler hela tiden spela poker eller roulette och riskera allt så tog men ett välplanerat steg i taget och nöjde sig med att ockupera Nordafrika som i sin tur sedan blev ett språngbräde mot Italien och södra Frankrike.

Precis som Hitler, som ockuperade Rhenlandet med några dåligt beväpnade bataljoner och därmed chansade allt på att Frankrike och England inte skulle reagera, så har Bush under hela sin karriär också drivits av samma spelmissbrukssyndrom.

Han har alltid sysslat med ‘brinkmanship’ och eftersom han precis som Hitler konsekvent har brutit mot alla gällande regler och lagar så har han också vunnit makalösa framgångar - ända fram till det sista valet. Så orsaken till att han inte sparkade Rumsfeld före valet är enkelt, sin vana trogen satsade han på sin instinkt - och fick säkert en kick av de risker han medvetet tog. Men den här gången, för första gången i sitt politiska liv så förlorade han stort.

Istället för att som de Allierade under Andra Världskriget ha tagit ett försiktigt steg framåt i taget och byggt broar till demokraterna så har han konsekvent valt att riskera allt och vinna omröstningar i Kongressen med minsta möjliga marginal. Och det var så han invaderade Irak, som Rajiv Chandrasekaran beskriver i sin välskrivna Imperial Life in the Emerald City.

Det är precis för att han precis som Hitler hela tiden har agerat precis tvärt emot vad den politiska expertisen har tagit för givet som han har vunnit, och det är av samma orsak som han nu kommer att eskalera kriget i Irak istället för att börja dra sig tillbaks.

Han spelar kvitt eller dubbelt. Drar han sig tillbaks nu har han förlorat. Han kan fortfarande vinna, tror han, genom att gå över på offensiven.

Jag börjar alltmer luta åt att han också kan komma att inleda en flottblockad mot Iran av samma orsak.

De här är givetvis en hypotes och vi får se om den stämmer, men om den skulle vara riktig så kommer 2007 att bli mycket farligt eftersom Bushs planerade offensiv knappast kommer att lyckas. Och vad kommer då hans nästa kvitt eller dubbelt att bli om ett år?

”

Klicka på bilden

Det finns många länder som inte finns. Jag hade turen att tillbringa tre år i ett av dom, Taiwan, och har därför full förståelse för hur palestinierna känner det när de nu under allt grymmare former och i allt snabbare takt förlorar sitt fädernesland.

Till min stora förvåning hittade jag nyligen Mariam Shahins fantastiska Palestine A Guide i en bokhandel här i trakten. Boken är tryckt i år, alltså 2006, och den är på hela 500 sidor och mycket rikt illustrerad med rent fantastiska färgsprakande bilder.

Vad som först slår en när man läser den här boken och inte minst tittar på bilderna som finns på varje sida, är hur enastående rikt Palestina är på historia - hela vägen det gamla Egypten, Assyrierna, Perserriket, Alexander den Store, Romartiden, Korsfararna hela vägen fram till den ottomanska eran, historia och fornlämningar som fortfarande utgör en levande del av landet. Det andra är att Palestina lika gärna kunde ligga i Kalifornien. Det är samma färgsprakande natur, samma klimat, samma frukter och grönsaker. Men det tredje är att herregud, det finns ju nästan ingenting kvar av landet! Hur kan man tvinga människor att leva såhär? Hur kan världen behandla dessa människor så här.

Och när man nu läser, som Steven Erlanger skriver i New York Times att Israel nu fortsätter att utöka sina kolonier i Palestina: Israel to Build New Settlement in Occupied West Bank så inser man att om femtio år, eller ännu tidigare, så kommer det inte att finnas några Palestinier kvar i Palestina, överhuvudtaget.

Precis som i Irak förknippas nu allt fler Palestinska städer, som Jenin som beskrivs i kapitel 17 lika mycket med moderna massakrer och massmord som med dess gamla historia.

Israeliska vägspärrar i Palestina

Finns det något som helst hopp för det här folket som har en lång tradition av lärdom och utbildning och som, om de tilläts göra det, skulle kunna bli en rival till Israel som ett av Mellanösterns stora IT- och vetenskapsländer?

Det är svårt att säga men om jag skulle gissa så kommer det först att bli oerhört mycket värre innan det kan bli bättre.

Kanske dagens barnbarnsbarnsbarnen till dagens innevånare kommer att stå lika oförstående till dagens hat och kolonisering som dagens tyskar och fransmän gör till sina farfarfarsfäders nationalism och inbördes hat.

Men det här är inte en politisk bok så mycket som en reseskildring och en kärleksförklaring till Palestina och Palestinierna, ett folk som verkligen är i behov av en ömhetsförklaring efter allt det hat och våld det får utstå idag.

Och den som vill få litet bakgrund till de senaste årens politiska utveckling bör läsa president Jimmy Carters uppmärksammade bestseller om Palestina och Israel.