Det Progressiva USA

Ja det är litet svårt att se för bilden är så förminskad för att passa på bloggen men Mount Diablo i Silicon Valley är snöklätt! Det ligger också snö på Mount Hamilton några mil söderut.

Det ligger hur mycket snö som helst uppe i de olympiska skidorter uppe kring Lake Tahoe i Sierra Nevada 37 mil från Silicon Valley. Men det är mer ovanligt att det snörar har nere, även om det brukar inträffa någon gång vartannat år, men då endast uppe på bergen som Mount Diablo och Mount Hamilton.

Mount Hamilton är f.ö. hem till det berömda Lick Observatory,världens första bergsbaserade observatorium som byggdes av James Lick mellan 1876 och 1887. James Lick blev miljonär på att framställa de emballage som alla fruktodlare här i området använde för att packetera sina frukter så att de skulle kunna fraktas österut via den transkontinentala järnvägen.

Som nybliven mångmiljonär erbjöd Lick staden San Francisco en gigantisk pyramid för att odödliggöra sig själv och sina omslagspapper. Stadens borgare sade “tack men kan du inte resa din jäkla pyramid nån annan stans än här”? Så det fick bli ett gigsantiskt teleskop längst upp på Mount Hamilton istället, där James Lick nu ligger begravd.

För kanske tio år sedan snöade det några flingor här nere på marken också. Jag pekade på min näst älste son vars skuldror var vita av snö. Min dotter som då aldrig hade sett snö skakade på huvudet och utbrast :” men det där är ju mjäll!”. Jag fick använda all min föräldraauktoritet och förklara att jag kan för sjutton se skillnad på snö och mjäll!

Det är fredag kväll, du är på väg hem i bilen från jobbet och så plötsligt blir det tvärstopp på motorvägen. Fyra filer i vardera riktningen och det är stopp på alla filerna, i båda riktningarna!

Vad sjutton är på gång? Jo långt ute på vägkanten, ett par meter vid sidan av vägen i södergående riktning står en gammal lastbil med huven uppslagen och med ett par gubbar som står och mekar med bilen. Alla bilar saktar omedelbart in för att titta på vad som är på gång och kilometerlånga köer bildas på några minuter. Det är detta som kallas för rubbernecking, alltså att vrida på huvudet som om man hade en nacke gjord av gummi.

Så här skriver Answers.com om rubbernecking::

Rubbernecking is where drivers slow down to look at recent collisions or anything ut oof the ordinary on the highway. Events ranging from gruesome car accidents to a police car stopped on the shoulder can cause traffic jams on both sides of the road, even if the roadway has been cleared.

Although caution is advised when there is unexpected activity on the side of a road, a car with a flat tire on the side of a highway often causes as much slow down as a real accident would due to rubbernecking. The slowdown in traffic persists even after the accident scene has been cleared if traffic is dense. Traffic experts call this phenomenon a phantom accident. This behaviour can potentially cause additional and sometimes more serious accidents among the distracted rubberneckers.

Studies have shown some evidence of just how dramatically rubbernecking affects traffic flow, with estimates [1] being as significant as every minute of actual congestion resulting in 10 minutes of flow-on congestion. Such impact is readily observed in the event of a crash on a major arterial route, where traffic backs up on both sides of the road at roughly equal rates.

Och när bilarna saktar in i södergående riktning så saktar bilarna i norrgående riktning givetvis också in. Det här är någon slags masspsykos som regelbundet drabbar miljoner amerikaner över hela landet.

Mina erfarenheter är att det här mest verkar inträffa på kvällen när man tydligen inte vill hem till familjen utan föredrar att sitta i kilometerlånga bilköer och vänta. Sedan kommer man äntligen fram till den gamla lastbilen och plötsligt trampar alla gasen i botten. Man har suttit i femton minuter och väntat för att få se en gammal lastbil vid vägkanten med två gubbar som står och mekar. Sammanlagt har det här nöjet kostat flera tusen dollar, men folk verkar vara nöjda, det är så man vill tillbringa en del av sin lediga tid på fredagskvällen. Människor är förunderliga!

Klicka på Bildts blogg

På den gamla goda tiden, om en svensk utrikesminister ville föra fram en speciell åsikt så skrev han en debattartikel i DN. Den bemöttes av journalister eller politiker och småfolket satt i sina stugor och följde hur de styrande debatterade.

Folket var där som statister, de hade ingenting med det hela att göra, och om någon bondjävel absolut ville blanda sig i debatten så kunde han ju alltid skriva ett insändarbrev, som han hade en minimal chans att få antaget, ofta i starkt redigerat skick.

Inte undra på att både medier, politiker och debattörer nu börjar oroa sig när de plötsligt - var har de varit de senaste fyra åren - inser att Carl Bildt inte längre är beroende av de etablerade medierna för att ge uttryck för sina åsikter.

Har har sin egen mediekanal, sin egen virtuella DN och SvD och med den kan han helt sonika förbipassera medierna och tala direkt till de breda massorna liksom till journalisterna. Vill journalisterna och politikerna läsa och kommentera vad han skriver så har de inte längre någon gräddfil.

Medierna demokratiseras och nomenklaturan fnyser och harklar sig. Vart är världen på väg, en utrikesminister som bloggar - fasanfullt, han sviker sin klass.

Samtidigt verkar de fortfarande sväva i lycklig okunnighet om hur bloggosfären verkligen fungerar. Så här säger t.ex. Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i SvD: Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Men varför skulle politiker slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor bara för att de skriver på sin egen blogg och inte på DN debatt?

Bloggosfären är som vi alla vet det mest kritiska medium som överhuvudtaget finns. Skriver man om något vad det vara kan så får man ofta höra från experter på ett sätt som sällan är fallet med de etablerade medierna, som har en betydligt mindre spännvidd. När jag skrev om något så specialiserat som Sadr City i Bagdad så visade det sig t.ex. att en av mina läsare har bott där! Skriver jag om Japan, Kina eller Ryssland så får jag kommentarer av svenskar som bor eller har bott där, osv.

Precis som det tog Howard Dean här i USA att sätta de politiska bloggarna på kartan så har det tagit Carl Bildt att profilera det politiska bloggandet i Sverige. Många svenska politiker har bloggat tidigare, Annika Billström t.ex. Men Bildt är den som har förstått bloggen och som utnyttjar dess potential bättre än andra svenska politiker.

Jag delar väldigt få av Bildts politiska övertygelser, men det betyder inte att jag inte kan respektera honom som bloggare. Han har gjort bra ifrån sig och har med ens skrämt upp det svenska politiska etablissemanget. Bra gjort, inte minst för det svenska folket som nu faktiskt kan kommunicera direkt med landets utrikesminister, utan att behöva gå via pressekreterare och andra betjänter. Inte undra på att man hör mumlanden och gormanden i maktens boningar.

För sex månader sedan fick jag tandvärk som visade sig vara en s.k. rotkanal. Ja det var egentligen fyra rotkanaler på samma tand. Tandläkaren lyckades ta bort tre men den fjärde misslyckades de med.Jag måste nu få en tandimplantation och hela proceduren kommer att ta nio månader, involvera tre tandläkare och kosta 10 000 dollar.

Men vad händer om man inte har 10 000 dollar och om proceduren - med komplikationer - kostar en kvarts miljon dollar, ja då kan man dö, som 12-årige Deamonte Driver utanför Washington. Det finns ingen plats för sådana människor i världens rikaste land. Du får klara dig själv, dina krämpor och sjukdomar är inte samhällets problem, det är dina problem. Klarar du inte av att betala dom, ja då får de gå som det går.

Mary Ott skriver i Washington Post om hur illa fattiga barn far i världens rikaste land For Want of a Dentist. Pr. George’s Boy Dies After Bacteria From Tooth Spread to Brain:

Twelve-year-old Deamonte Driver died of a toothache Sunday.

A routine, $80 tooth extraction might have saved him.

If his mother hadn’t been focused on getting a dentist for his brother, who had six rotted teeth.

By the time Deamonte’s own aching tooth got any attention, the bacteria from the abscess had spread to his brain, doctors said. After two operations and more than six weeks of hospital care, the Prince George’s County boy died.

Deamonte’s death and the ultimate cost of his care, which could total more than $250,000, underscore an often-overlooked concern in the debate over universal health coverage: dental care.

Some poor children have no dental coverage at all. Others travel three hours to find a dentist willing to take Medicaid patients and accept the incumbent paperwork. And some, including Deamonte’s brother, get in for a tooth cleaning but have trouble securing an oral surgeon to fix deeper problems.

Kriget mellan hökarna och duvorna i Washington om USA:s Iranpolitik fortsätter. Just idag har man offentliggjort att USA kommer att delta i en regional konferens om Irak med bl.a. Iran och Syrien.

Helene Cooper och Kirk Semple skriveri New York Times om det nya initiativet: U.S. Set to Join Iran and Syria in Talks on Iraq

American officials said Tuesday that they had agreed to hold the highest-level contact with the Iranian authorities in more than two years as part of an international meeting on Iraq.

The discussions, scheduled for the next two months, are expected to include Secretary of State Condoleezza Rice and her Iranian and Syrian counterparts.

The announcement, first made in Baghdad and confirmed by Ms. Rice, that the United States would take part in two sets of meetings among Iraq and its neighbors, including Syria and Iran, is a shift in President Bush’s avoidance of high-level contacts with the governments in Damascus and, especially, Tehran.

Critics of the administration have long said that it should do more to engage its regional rivals on a host of issues, including the Israeli-Palestinian conflict and Lebanon. That was the position of the Iraq Study Group, the high level commission that last year urged direct, unconditional talks that would include Iran and Syria.

While the newly scheduled meetings may not include direct negotiations between the United States and Iran, and are to focus strictly on stabilizing Iraq rather than other disputes, they could crack open a door to a diplomatic channel.

Vi kan vänta oss att hökarna på Vice President Dick Cheeys stab och på American Enterprise Institute och andra tankesmedjor som står Bush-regeringen nära inte kommer att vänta med att avlossa nya salvor mot Iran.

Tryck på Bildt

Det finns dom som förstår de nya medierna och deras möjligheter och det finns dom som inte gör det. När Barack Obama offentliggjorde sin presidentkandidatur gjorde han det t.ex. på sin webbsajt och inte i en gammaldags presskonferens. Leif Jennekvist skriver i sin bok om mordet på Anna Lindh att han utfärdade rikslarm bara för att folk inte förstod att man idag använder modernare sätt att kommunicera inom polisen.

Det är intressant att se hur rent stofilkonservativa en stor del av den svenska nomenklaturan är när man nu kritiserar Bildt för att han använder ett relativt nytt medium som de inte förstår och inte heller bemästrar.

Får en utrikesminister skriva om sitt eget liv, om sina tankar som privatperson, och om UD:s politik eller måste han gömma sig bakom UD:s traditionella pressmeddelanden? Svaret måste givetvis vara ja så läge som han klart skiljer mellan offentliga uttalanden och privata åsikter.

Jag hoppas att Bildt fortsätter att blogga, för det kommer att modernisera den svenska politiken och göra den öppnare och mer genomskinlig. Bertil Torekulls invändningar visar hur litet han förstår av de nya medierna och det nya Sverige: Utrikesministern pratar för mycket på bloggen :

En utrikesministers ord har därtill en specifik tyngd. Vad vederbörande säger, gör eller kommenterar uttrycker vad regeringen står för, svarar helt enkelt mot den politik Sverige som land är synonymt med och förmedlar också den politiska stil i ämbetsutövningen som ministären vill demonstrera.

Utrikesministerns rörelsefrihet för det rent privata tyckandet blir då minst lika begränsad som en statsministers eller statschefens. Ord från UD ska ha passerat rader av instanser innan de blir offentliga. Ord från UD ska vägas på våg för att tåla en genuint seriös analys på ett helt annat sätt än en smart replik i en slagväxling med vanliga medborgare eller enskilda riksdagsmän, vilket uppenbarligen inte Bildt begriper.

Ah den fina gamla svenska Jantelagen! “Han skall inte tro att han är något bara för att han kan blogga”.

Jag var ute och gick med kameran utefter Homestead Road i Sunnyvale för litet över en vecka sen. Ja egentligen var det väl egentligen så att det var kameran som var ute och gick med mig. De senaste dagarna har det regnat som bara den men då var det vackert och plötsligt såg jag den här vackra vyn.

En jättefin allé alldeles utefter gatan där det borde ha legat en trottoar. Och mitt i allén en övergiven shoppingvagn. Hur hade den hamnat där? Det ligger säkert ett människoöde bakom, ett öde som jag aldrig kommer att få reda på.

Men så slog det mig. Det kanske är Gud som har placerat vagnen här. I alla fall en av de många gudar som jag tror på. Oden, Tor eller Frej kanske. Jag minns hur en mycket ettrig men snäll koreansk dam frågade mig om jag tror på Gud. Javisst sade jag, jag tror på de skandinaviska gudarna. Du skämtar sade hon, det finns bara en gud. Fan heller svarade jag, det finns hur många gudar som helst. Alla som bor i Sverige tror på Oden, Tor och Frej sade jag. “Det hade jag ingen aning om” sade den koreanska damen förvånat.

Jo så är det sade jag, det är mycket man inte vet om världen. Så jag misstänker att det är någon av de skandinaviska gudarna som har placerat den här shoppingvagngen här för att göra sig påmind. Eller också är det den koreanska damen som har gjort det bara för att jävlas. Hur som helst, det var en vacker kväll och jag gick runt vagnen utan att röra vid den. En gudomlig kväll med en gudomlig shoppingvagn. Och intressant nog lutar sig alla träden mot väster.

Ingenting visar bättre Bush-administrationens prioriteter än att man skickar miljardbelopp till kriget i Irak men låter miljoner amerikaner, däribland många barn, gå utan sjukförsäkring. Det senaste åren har den sociala otryggheten i USA blivit så stor att frågan om allmän sjukförsäkring har vuxit fram till en stor politisk fråga.

Många delstater försöker nu införa någon slags allmän sjukförsäkring även om dessa system på intet sätt kan jämföras med det svenska.

Robert Pear skriver i New York Times om striden mellan delstaterna och den federala regeringen om hur stora medel som skall anslås till sjukförsäkring för barn i USA:

Child Health Care Splits White House and States

Governors clashed with the White House on Monday over the future of the popular Children’s Health Insurance Program, an issue that some members of both parties said was as important as money for the Iraq war.

In the session at the White House, when President Bush reported on progress of the war, governors pressed him to provide more money so they could guarantee health insurance for children. In response, administration officials said states should make better use of the money they already had.

Gov. Sonny Perdue of Georgia, a Republican, said afterward, “Health care for children ought to be a priority, irrespective of anyone’s views on the war.”

Georgia will exhaust its allotment of federal money for the Children’s Health Insurance Program within three months, Mr. Perdue said. Thirteen other states expect to run out by September, according to data released here at the winter meeting of the National Governors Association.

Governors said the Clinton and Bush administrations had encouraged them to expand children’s coverage and had granted waivers allowing them to cover parents and even some childless adults.

Having successfully expanded the health insurance programs in their states, some governors now suggest that the Bush administration is pulling the safety net out from under many children.

In his budget this month, Mr. Bush said he wanted to return the program to its “original objective” of covering children with family incomes less than twice the poverty level. Budget documents note that 16 states cover children above that level and that “one state, New Jersey, covers children up to 350 percent of the federal poverty level.”

A family of four is classified poor if its annual income is less than $20,650.

Det positiva är att alltfler amerikaner nu är så utsatta efter all skatesänkningarna att pendeln långsamt har börjat svänga tillbaks mot den traditionella amerikanska välfärdspolitiken som är vad som har gjort USA till ett av världens rikaste länder.

B2-bombplan eskorterad av jaktplan

Det närmaste året kommer att avgöra om Bush-regeringen kommer att gå till historien som USA:s genom tiderna sämsta och mest omstridda regering eller om den kommer att gå till historien som en rent kriminell terrorregering.

Frågan aktualiseras av att Bush-regeringen den sista tiden har försökt lägga fram bevis efter bevis på att Iran skulle ligga bakom gerillakriget i Irak. De här “bevisen” har hittills inte visat sig hålla måttet, och har bara förts fram efter republikanernas valnederlag i kongressvalen förra året.

Frågan är nu vad Bush-regeringens mål egentligen är i Iran. Vill man stoppa den iranska regeringen från att utveckla civil atomkraft eller atomvapen och i så fall, vilka medel är man beredda att använda?

Setmour Hersh har en måste-läsa artikel i New Yorker Magazine om hur Bush-regeringen nu har ändrat hela sin Mellanösternstrategi för att konfrontera Iran. I den nya strategin ingår ett antal hemliga aktioner mot Iran över hela Mellanöstern.

The key players behind the redirection are Vice-President Dick Cheney, the deputy national-security adviser Elliott Abrams, the departing Ambassador to Iraq (and nominee for United Nations Ambassador), Zalmay Khalilzad, and Prince Bandar bin Sultan, the Saudi national-security adviser.

While Rice has been deeply involved in shaping the public policy, former and current officials said that the clandestine side has been guided by Cheney. (Cheney’s office and the White House declined to comment for this story; the Pentagon did not respond to specific queries but said, “The United States is not planning to go to war with Iran.”)

Precis hur långt man är beredd att gå i konfrontationen med Iran är oklart men det råder knappast något tvivel om att man nu har hittat en ny fienden att ersätta det forna Sovjetunionen och att slutmålet är en regimförändring som skulle ge Iran en USA-vänlig regering.

Det är inte omöjligt att Bush-regeringen nöjer sig med att bygga upp en Sunnifront mot Iran följd av en ekonomisk bojkott av landet. Men om en sådan bojkott inte skulle få den önskade effekten så är ett bombkrig idag inte längre uteslutet. Det enda problemet är att George Bush har omkring ett år på sig att störta den iranska regeringen och han kan därför komma att välja ett bombkrig istället för en ekonomisk bojkott.

Ray Takeyh har skrivit en tänkvärd artikel om USA:s Iranpolitik i Foreign Affairs Time for Détente With Iran

Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic”

The international community has also seemed relatively indifferent to Iran’s actions. Over the past year, the Bush administration has scored a number of procedural points against Tehran: for example, at Washington’s insistence, the UN Security Council has censured Iran and urged suspension of its nuclear program. Despite such symbolic successes, however, few great powers now support the imposition of strenuous sanctions on the Islamic Republic. This is not because the French are pusillanimous or the Russians are unprincipled but because Washington’s allies do not agree that Iran poses a major and urgent threat. For them, Iran’s nuclear ambitions and even its penchant for terrorism are disturbing but manageable challenges that can be addressed without resorting to military force or coercive economic measures. During the early days of the Cold War, the United States was able to garner support for containing the Soviet Union because most of its European partners were as concerned about the Soviets as it was. Not so with Iran today; with the exception of Israel, few of the United States’ friends seem very worried.

De närmaste 12 månaderna kommer att bli mycket intressanta.

Om jag skulle skriva en bok om USA, och det är inte omöjligt att jag försöker mig på det så småningom, så skulle boken börja med en beskrivning av de ikoner med vars hjälp vi och miljoner amerikaner ser på det amerikanska samhället.

Jag har tidigare skrivit om fyra kända amerikanska målare och och deras olika porträttering av USA.

För den svenska högern är USA frihetens och möjligheternas förlovade land. Om de skulle ha en amerikansk favoritmålare skulle det vara Norman Rockwell, USA:s Carl Larsson som målade idylliska porträtt av ett idag
för länge sedan svunnet USA som miljoner amerikaner fortfarande förknippar med det goda och trygga USA.

För vänstern, och för miljoner amerikaner, är USA också orättvisornas osäkerhetens och stressens förlovade land. Edward Hopper är målaren som fångade den sidan av USA, en sida som fortfarande lever och frodas i USA även om Norman Rockwells idyll har försvunnit.

Edward Hopper, som dog 1967, är en av USA:s mest berömda målare och Nighthawks, hans mest berömda målning hänger på Art Institute of Chicago

Nu har Gordon Theisen skrivit en intressant bok om just Nighthawks, en av USA:s mest kända ikonografiska målningar Staying Up Much Too Late: Edward Hopper’s Nighthawks and the Dark Side of the American Psyche

Boken är på 244 sidor, tryckt 2006 och den försöker fånga den historiska och sociala bakgrunden till Nattugglor. Theisen beskriver bl.a. den nästan fundamentalistiska kristna tro utan vilken man inte kan förstå det amerikanska samhället och den framtidstro som Theisen anser härstammar direkt från den amerikanska kristendomssynen.

Men också samhällets baksida, stressen, trycket på individen att klara sig helt på egen hand, de många miljoner utslagna individerna, storstädernas anonymitet, USA:s totala oförmåga att hantera sex och kvinnans roll i samhället, allt fångas i bilden av några nattugglor på en typisk s.k. diner i en anonym storstad.

Theisen visar också upp Hoppers inflytande på filmer som Pulp Fiction, Taxi Driver och Alice Doesn’t Live here Anymore.

Kvinnan och mannen är tillsammans, händerna nästan snuddar vid varandra. Hon bär ingen ring, vad gör det där, vart är de på väg? Det finns också en annan manlig kund i det annars helt öde kafeet. En skum typ verkar det. Theisen försöker fånga verkligheten bakom målningen och målar samtidigt själv upp en sprakande bild av USA:s sociala historia, den kristna tron på USA som ett nytt Jerusalem, hur kvinnorollen förändrades från förra sekelskiftet fram till 1960-talet, Hoppers eget liv, allt blandas i ett synnerligen intressant porträtt av det gigantiska måfacetterade amerikanska samhället. En bild som kanske inte kan förmedlas annat än som just en ikonisk målning.

Precis som miljoner amerikaner finner styrka i sin bokstavstro på himmelriket så finner hundatusentals svenskar styrka i sin bokstavstro på USA som det goda framtidslandet. Men jag tror att vad Hopper försöker visa oss med sin berömda mål ning är att varje himmelrike har en baksida, en America Noir som han kallar det. Även USA, och t.o.m. Sverige, för Hopper tavla kan ses som en bild av det moderna samhället som sådant, sui generis, med sina anonyma storstäder sin stress, osäkerhet och sin alienation. Det är det som gör tavlan, och boken, så viktig.

Al Gores film An Inconvenient Truth, regisserad av Davis Guggenheim vann alltså en Oscar för Bästa dokumentärfilm i Hollywoods stora Oscarsgala Det är en stor personlig seger för Gore och ett tecken på att USA nu håller på att få upp ögonen att man måste ta till krafttag om USA överhuvudtaget skall överleva. Det är inte George Bushs terrorister som är fienden, det är det amerikanska folkets slösaktiga livsstil.

Vi får aldrig underskatta USA:s förmåga att mobilisera hela nationen och lösa problem som idag verkar olösbara. Franklin D. Roosevelt visade under Andra Världskriget hur det väldiga landet plötsligt kan förvandlas till en sprinterlöpare, om man bara känner sig tvungen.

Det är Al Gores förtjänst att alltfler amerikaner nu inser att presidenten och hårdhögern på tankesmedjor som American Enterprise Institute har ljugit om den globala uppvärmingen precis som man har ljugit om Irak.

Trots att omställningarna för det enerislösande amerikanska samhället kommer att bli lika svårt som när en alkoholist eller drogmissbrukare som försöker göra sig av med sitt missbruk så tror jag att vi kommer att bli förvånade över hur snabbt USA kommer att ta sig an det här problemet.

Mary Milliken skriver på Reuters om Gores seger :

Al Gore and his campaign against global warming won big at the Oscars as Hollywood went green on Sunday night. If only politics were that simple.

The former vice president, who inspired the box-office hit “An Inconvenient Truth” with a slideshow on climate change, took every opportunity to drive home his message that people need to act now to save the environment.

“My fellow Americans, people all over the world, we need to solve the climate crisis,” Gore told the audience as the film’s director and producers accepted their Oscar for best documentary feature.

“It’s not a political issue, it’s a moral issue.”

The Gore documentary also won best original song with “I Need to Wake Up” by Melissa Etheridge.

“Mostly I have to thank Al Gore for inspiring us, inspiring me and showing that caring about the earth is not Republican or Democrat,” Etheridge said in her acceptance speech.

Hollywood was more than willing to listen to Gore, the Democrat who narrowly lost out to Republican George W. Bush in the race to be president of the United States in the 2000 elections

More stars arrived than ever before in environmentally friendly limousines, like plug-in hybrids and all-electric cars, hoping to educate Americans on alternatives to fossil fuels blamed for producing heat-trapping gases.

Hoppas nu bara att vi också kan få Fredrik Reinfeldt att se den här filmen.

Den här lilla skära stugan i Sunnyvale ligger på gångavstånd från järnvägsstationen och flera av de stora IT-företagen i området.

Det är typisk för de småhus som byggdes på 40- och 50-talet innan Silicon Valley blev världens IT-Mecca, och jag brukar gå omkring och fånga de här gamla fina småvillorna innan de försvinner.

Det här är en helt annan stil än de småhusen i Cupertino någon mil västerut som jag har dokumenterat i flera år här på bloggen, och som nu snabbt håller på att försvinna.

Dagens villor är helt annorlunda. Stora betongklumpar som saknar varje form av individualitet och personlighet. Säga vad man vill om den här lilla villan men den har i alla fall en viss personlighet där den ligger mitt i det moderna IT-landskapet.