Det Progressiva USA

Comic Abstraction: serietidningskonst på MOMA i New York

March 2nd, 2007

Museum of Modern Art i New York

Serier och serietidningar har varit en viktig del av av de flesta vuxnas uppväxttid. Jag har själv en tjock bunt av gamla Kalla Ankatidningar på både svenska och engelska liggande i garaget som mina barn i sin tur har läst.

Varje sommar brukade jag cykla ner från vår sommarstuga till en liten tobaksaffär i Holmsveden i Hälsingland och köpa en serietidning, jag har glömt bort vilken det var

Mina barn har i sin tur samlat på kilovis med serietidningar som vi i en speciell helgrutin har köpt i små serietidningsaffärer i Palo Alto och Sunnyvale som Lee’s Comics. Vi tog bilen och ut på lördag morgon och barnen lärde snabbt känna affärsinnehavarna och andra barn som liksom dom själva levde för de här serierna.

Nu har MOA, Museum of Modern Art i New York arrangerat en utställning av modern amerikansk konst som har blivit inspirerad av just tecknade serier.

Utställningen heter Comic Abstraction: Image-Breaking, Image-Making och håller på från den fjärde mars till den 11 juni. Den är organiserad av Roxana Marcoci, Curator, Department of Photography, The Museum of Modern Art. och har recenserats av

Roberta Smith i New York Times: Visions That Flaunt Cartoon Pedigrees

The motor behind this show is a big idea: the lively and essential contamination of abstract art by popular culture that began with the Surrealists but has greatly expanded during the last 30 years. It could be argued that most new abstract art since the late 1970s has had comic aspects. After all, ironic self-awareness is one way that abstraction has dealt with the resurgence of representation and the splintering of the modernist trajectory.

A wall text outside the show’s first gallery lies in wait. It announces that the works on hand use the conventions of comics “not to withdraw from reality but to address perplexing questions about war and global conflicts, the loss of innocence and racial stereotyping.”

But in the end the works here are mostly cute, neat and perfectly pleasant, implying a view of contemporary art as mildly titillating but basically toothless entertainment. Thankfully there are some exceptions. For example, “Crazy Conductor,” a 1993 drawing on chalkboard by Gary Simmons, conveys the nasty racial caricature implicit in many animated cartoons. (Mr. Simmons’s 1996 “boom,” however, is simply a big, beautiful explosion — too close to its source, merely lifted without comment.)