Det Progressiva USA

Klicka på boken.

Det finns en hel bokgenre med mer eller mindre ohämmad barndomsnostalgi. Ofta är de nostalgiska och rosenskimrande minnena knutna till städer som inte längre existerar, i alla fall inte så som författarna minns dom.

Baronessan Dönhoffs Kindheit in Ostpreussen är ett mästerverk i den här svåra genren som lätt blir till den literära motsvarigheten till hötorgskonst.

Jag har tidigare skrivit om en annan fin bok om en så oromatisk stad som Akron i Ohio: Kan man sakna Krylbo? Melissa Holbrook Pierson: Din barndoms stad finns inte kvar

Fritz Sterns minnen av sin uppväxt i Breslau föra Andra Världskriget: Five Germanys I Have Known är en annan fin bok i samma genre.

Nu har Lucette Lagnado som är redaktör på Wall Street Journal skrivit en bok om sitt och sina föräldrars Kairo före Nassers nationalistiska revolution: The Man in the White Sharkskin Suit

Wall Street Journal har ett långt utdrag ur boken - 30/6-1/7 2007, sid A1: Searching For My Father’s Lost City. before we fled Cairo was a cosmopolitan crossroads. How much still remains?

Lucette Lagnados pappa, en framgångsrik affärsman av judisk bakgrund hade bosatt sig i Egypten i början av 1900-talet men lämnade landet 1963.

Lucette Lagnados familj levde ett lyxliv bland gräddan av Kairos internationella upper crust. I början av 1950-talet var Kairo en internationell storstad. Det bodde 40 000 fransmänn, mellan 200 000 och 400 000 greker, 100 000 - 150 000 italienare, 100 000 armenier, och 80 000 judar i landet och Kairo hade en klar europeisk prägel.

Man satt på Groppis berömda kafé, köpte europeiska varor på Davies Bryan & Co och umgicks med alla festfixares önskedröm, kung Farouk och med korrumperade pashor. Lucette gick på den exklusiva Lycée français du Caire och precis som i 1930-talets Shanghai så syntes lokalbefolkningen sällen eller aldrig till i deras exklusiva värld.

Klicka på bilden.

Vi har en annan bild av det förfallande Egypten i Marwan and Wahid Hameds filmatisering av Alaa Al Aswanys uppmärksammade roman Yacoubian Building

Idag befinner sig Egypten i en ekonomisk utförsbacke. År 1950 hade landet vid Nilen en per capita inkomst på 80% av Greklands och 45% av Italiens. Idag är den 11% av Greklands och 6% av Italiens. Egyptens per capita inkomst på $1 320 kan jämförar med Dubais på $40 000. Resultatet är att Egypten inte längre utgör medelpunkten i Arabvärlden, det är istället Saudi Arabien och Gulfstaterna som visar vägen mot framtiden.

Yacoubian Building idag

Lucette Lagnado skriver rörande om sin far och om sitt förlorade Kairo - och om sin återkomst till en helt förändrad stad många år senare. Men frågan är om inte Kairo och Egypten snart kommer att skaka av sig Hosni Mubaraks brutala och fossiliserade diktatur och än en gång ta steget in i det globaliserade samhället.

Internationella IT-företag har börjat intressera sig för Egypten och precis som Kina, Indien och Iran så kan Egypten komma att spela en allt viktigare roll i det globala kunskapssamhället. Internationella städer håller på att växa fram inte bara i London, Paris och Stockholm utan också i Silicon Valley, Raleigh och Boston här i USA. Vi får hoppas att Kairo snart kommer att återfå sin forna storhet.

Klicka på Dirk Dieters lilla hus

Bosättarna har kommit hit till vad som idag är Silicon Valley i vågor. Först kom Ohlone-indianerna för över tio tusen år sedan, sedan spanjorerna på 1700-talet och sedan, efter Guldruschen 1849, kom européerna. Det finns fortfarande en del gamla villor kvar sen strax efter Guldruschen och jag har skrivit och fotograferat en del av dom:

I början av 1900-talet kom bönderna till Cupertino och en del av deras små bungalows finns fortfarande kvar. Hur de kunde leva en hel familj med många barn i de små stugorna är svårt att förstå idag när framgångsrika IT-igenjörer bygger gigantiska villor för sina småfamiljer på max fyra pers.

Vad gör dom där inne?

Min egen villa är betydligt mer modest och jag har alltid varit intresserad av hur man utnyttjar boytor så effektivt som möjligt.

Dirk Dieters hus ligger i Pacifica strax söder om San Francisco och det är på hela 23.2 kvadratmeter, plus ett 20.4 kvadratmeter stort garage.

Susan Fornoff skriver i San Francisco Chronicle om Dieters hus och alla de tricks hann har lärt sig för att utnyttja sitt lilla hus så effektivt som möjligt:

– Nix doors that swing. Find cabinets with sliding doors, and use curtains or shades to partition off space. (Dieter’s “laundry room” is a nook stashed behind a natural-fiber shade.)

– Multipurpose furniture, such as Dieter’s futon, and folding furniture, especially chairs, add flexibility. These pieces do not have to be ugly; Dieter has found modern and comfortable chairs at Ikea and Design Within Reach.

– Put furniture on rollers for easy cleaning and access to partitioned areas. Some rollers come with brakes or locks, providing stability for beds and couches.

– Build into the walls to create nooks and display areas, but don’t build into the room with molding, baseboards or even door and window frames. Even carpet intrudes on space; Dieter used bamboo on his floors. “Basically, everything that comes into the room, I’m taking away,” he said.

– Make cardboard prototypes for possible additions to make sure they’ll fit into the scheme of everyday life. Dieter even put up a mockup of his range hood to confirm that yes, it really did need to be just 3 inches deep to ensure that it wouldn’t regularly meet with his head.

– Think vertically. Narrow spaces between cabinets and appliances create storage for pans and cutting boards. An Ikea accessory that affixes to the ceiling and floor provides a full-length mirror and hat or coat hooks. Dryer stacks atop washer.

Det här är en mängd bra idéer. Inte så konstigt kanske för Dieter driver ett företag som just sysslar med hur man utnyttjar små ytor. Jag har själv parkettgolv och det slår mig hur smart det är att ha alla möbler på hjul (med bromsar). Då kan man lätt ändra på möblemanget hur man vill.

Jag har länge velat ha åtminstone ett stilrent rum i japansk stil med tatami på golvet. Jag har alltid för ett jihadkrig mot amerikanska sängar. De är gigantiska monster med en en stor s.k. box spring ovanpå en sängram och sedan ovanpå den madrassen. Den japanska modellen med en futon-säng som man rullar ihop på dagen vittnar om hur mycket smartare japanerna är än vi i västerlandet när det kommer till heminredningsaritektur.

Men idag har vi i alla fall svensk-inspirerade sängar med lådor under där man kan stoppa kläder och filtar och annat. Såna hade vi när jag var barn och de fungerar fortfarande utmärkt.

Det finns ett Ikea i närheten. dags att ta sig en titt där igen.

Klicka på bilden

Problemet med USA och det amerikanska samhället är att alltför många amerikaner inte har en aning om att det finns alternativa lösningar till deras egna svåra sociala problem. Michael Moore är en av de få amerikanska filmskapare som vågar ta sig an amerikanska heliga kor som den amerikanska vapenhysterin , kriget mot terrorismen och nu senast den krisdrabbade amerikanska sjukvården.

Moores film Sicko har skakat om inom den amerikanska sjukvårdsdebatten, vilket också var avsikten. Men istället för att slå ifrån sig och försöka få Moore arresterad för hans besök på Kuba så har förvånansvärt många amerikanska debattörer och tidningar gett filmen bra recensioner.

Och som Kerry Capell visar i en viktig artikel i veckans BusinessWeek där han jämför den amerikanska och franska sjukvården: man har börjat inse att USA faktisk kan lära sig av de förhatliga fransmännen:
The French Lesson in Health Care. The nation’s system isn’t quite as superb as Sicko maintains, but it’s pretty good

In fact, the French system is similar enough to the U.S. model that reforms based on France’s experience might work in America. The French can choose their doctors and see any specialist they want. Doctors in France, many of whom are self- employed, are free to prescribe any care they deem medically necessary. “The French approach suggests it is possible to solve the problem of financing universal coverage…[without] reorganizing the entire system,” says Victor G. Rodwin, professor of health policy and management at New York University.

France also demonstrates that you can deliver stellar results with this mix of public and private financing. In a recent World Health Organization health-care ranking, France came in first, while the U.S. scored 37th, slightly better than Cuba and one notch above Slovenia. France’s infant death rate is 3.9 per 1,000 live births, compared with 7 in the U.S., and average life expectancy is 79.4 years, two years more than in the U.S. The country has far more hospital beds and doctors per capita than America, and far lower rates of death from diabetes and heart disease. The difference in deaths from respiratory disease, an often preventable form of mortality, is particularly striking: 31.2 per 100,000 people in France, vs. 61.5 per 100,000 in the U.S.

Fransmännen liksom svenskarna lever längre än amerikanerna, har allmän sjukförsäkring och en sjukvård som USA skulle kunna lära sig mycket av.

Alltfler amerikanska delstater har börjat tänka på att instifta sina egna sjukförsäkringssystem som även om de inte är lika omfattande som Frankrikes och Sveriges i alla fall går åt rätt håll. Michael Moores film kanske kan ge USA den knuff som landet behöver för att börja lära sig av utlandet. Det skulle kunna revolutionera livet för USA:s omkring 45 miljoner oförsäkrade fattiga.

Det var då det. General George Patton på omslaget till Life Magazine. under Andra Världskriget

Ingen stormakt kan förbli en stormakt i längden som inte klarar av ett litet kolonialkrig som det i Irak. Det amerikanska fiaskot i Irak överträffar om något fiaskot i Vietnam för 40 år sedan.

Varför kan inte en stormakt som USA invadera ett litet struntland som Irak, besegra dess armé, ta dess olja och sätta upp en marionettregering som romarna gjorde utan att det skall behöva ta fyra år? Vad är det för fel med Pentagon och den amerikanska försvarsledningen?

Den 41:årike överstelöjtnant Paul Yingling, som redan har varit i Irak i två omgångar, är en av den amerikanska arméns unga arga lejon och han har svaret: de är generalernas fel. Hans brannfackla mot de passiva, undfallande, aningslösa och tekniskt och politiskt amerikanska generalerna har publicerats i den amerikanska kända försvarstidningen: Armed Forces Journal under titeln: A failure in generalship. Så här skriver Paul Yingling:

For the second time in a generation, the United States faces the prospect of defeat at the hands of an insurgency. In April 1975, the U.S. fled the Republic of Vietnam, abandoning our allies to their fate at the hands of North Vietnamese communists. In 2007, Iraq’s grave and deteriorating condition offers diminishing hope for an American victory and portends risk of an even wider and more destructive regional war.

These debacles are not attributable to individual failures, but rather to a crisis in an entire institution: America’s general officer corps. America’s generals have failed to prepare our armed forces for war and advise civilian authorities on the application of force to achieve the aims of policy. The argument that follows consists of three elements. First, generals have a responsibility to society to provide policymakers with a correct estimate of strategic probabilities. Second, America’s generals in Vietnam and Iraq failed to perform this responsibility. Third, remedying the crisis in American generalship requires the intervention of Congress.

Greg Jaffe skriver i Wall Street Journal: 29/7 sid A1: Narative Discord. Critiques of Iraq War Reveal Rifts SAmong Army Officers. Colonel’s Essay Draws Rebuttal from General; Captains Losing Faith

George Bush, Dick Cheney och speciellt förre försvarsministern Donald Rumsfeldt har gjort betydligt mer för att förstöra den amerikanska armén än alla gerillasoldater tillsammans. Problemet är att Rumsfelds militärdoktrin visade sig vara helt och totalt felaktig. Istället för att satsa på små lättrörliga tungt bepansrade styrkor, som går tillbaks till den Heinz Guderians Blitzkrieg-doktrin från Hitlertiden så måste USA nu helt lära om.

General Robert i Lee från amerikanska inbördeskriget.

Paul Yingling angriper den amerikanska armén där den är som mest sårbar, dess generaler. Den amerikanska armén har alltid varit toppstyrd och de officerare som lyckas ta sig upp till de högsta posterna gör det genom att lära sig lyda och inte kritisera sina överordnade. Resultatet blir män som förre generalstabschefen Peter Pace som hade en välpressad uniform, ett bländande leende och inte mycket mer. Han och resten av den amerikanska officerskåren har följt order och aldrig opponerat sig hur vansinniga Bush-regeringens order än har varit. Som i Guantanamo och Abu Ghuraib.

Men Paul Yingling anser också att generalerna inte har förstått att den amerikanska armén måste ändra på sin centrala militärdoktrin nu när Sovjetunionen med dess gigantiska stridsvagnsarméer inte längre är fienden.

Debatten om USA framtida militärdoktrin kommer att avgöra om USA kommer att kunna behålla sin stormaksställning eller inte. Det jäser i leden bland de yngre officerarna och vi kan vänta oss att den här allt hätskare debatten kommer att fortsätta flera år framåt.

Men vad försvarsdebatten missar är att oberoende av vilken krigsdoktrin USA än anammar i framtiden så är USA:s frivilligarmé på tok för liten för en världsmakt som USA. Irak är ett litet struntland i jämförelse med Iran och andra potentiella krigsmål och den irakiska gerillan består inte av mer än kanske 30 000 man.

USA:s problem är större och mer fundamentala än dess militärdoktrin. Kommer landet att fortsätta att agera unilateralt och utkämpa sitt allt brutala “Krig mot Terrorismen” eller kommer man att börja samarbeta med resten av världen? Kommer man att återgå till diplomati eller kommer även nästa president att ge sig in på oprovocerade invasioner? Först när man får svaret på de frågorna kan man börja diskutera USA:s framtida militärdoktrin.

På julen brukade vi alltid illaluktande lutfisk och sen nötter och fikon. Jag har alltid förknippat fikon med julen men när jag kom hit till Silicon Valley så upptäckte jag till min förvåning att fikon smakar helt annorlunda när de är färska.

Så vi planterade ett fikonträd och varje höst så frossade vi sedan på hundratals fikon tills frosten kom en vinter och dödade fikonträdet. Jag antar att det var guds eller Bush-regeringens svar på min ogudaktiga och opatriotiska blogg.

Fikonen kommer ursprungligen från Mellersta Östern och som alla inom den Kristna Högern och KD vet så gick Adam och Eva omkring med fikonlöv för att dölja sina mer intima kroppsdelar. Jag måste erkänna att jag undrar litet hur dom fäste de där fikonlöven, fanns Karlssons Klister i Palestina på den tiden? Jag har letat i bibeln men inte hittat något.

Jesus som hade ett synnerligen häftigt humör, blev heligt förbannad när han var ute och gick en dag, vad han nu hade för sig. Det fanns inga korvkiosker eller McDonalds i Palestina på den tiden, i alla fall inte vad vi vet. Så när Jesus ser ett fikonträd så tänker han sätta i sig ett gäng fikon.

När han sedan kommer närmare och ser att det likt mitt fikonträd inte har några fikon, en annan fikontjuv har kommit före, så kommer alltså vredesutbrottet och Jesus förlorade helt fattningen och skriker och svär åt det stackars trädet (Mark 11: 12–14, 20–25; Matt 21:18–22; Luk 13:6–9. )

En annan gång går Jesus bärsärkargång ett tempel och slog vilt omkring sig med en piska:

‘Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.”’Joh 2:13-16

Nästan lika våldsamt som i dagens Mellersta Östern.

Ja så kan det gå, och det är också det enda som Jesus och jag har gemensamt, våra fikonträd har dött. Så nu är jag alltså utan fikonlöv i Silicon Valley.

Men jag kommer att plantera ett nytt fikonträd till vintern. Om någon inte skulle ha ätit färska fikon så släpp vad ni har för händerna. Sätt på er ett fikonlöv, ja ta två för att vara säker, och rusa sedan ut i den svenska sommaren och köp ett par hundra fikon. Om ni väntar i fem år så kommer den globala uppvärmingen att ha gjort sitt och ni kan också stjäla fikon från närmaste granne även om ni bor i Jokkmokk.

Men hur som helst så kommer ni aldrig mer att äta palt eller Jansons Frestelse om ni en gång har smakat färska fikon.

Jag växte upp bara ett par hundra meter från den magnifika stadsparken i Uppsala. De europeiska stadsparkerna har en lång tradition med olika distinkta traditioner som t.ex. den engelska parken.

När de europeiska bosättarna kom hit till USA så förde de med sig den europeiska parktraditionen. Resultatet blev bl.a. den världsberömda Central Park i New York och den lika fina Golden Gate Park i San Francisco.

San Franciscos Golden Gate Park

Nu, som Jon Weinbach skriver i Wall Street Journal (29/6/2007, sid. W1) så råder det något av renässans för de amerikanska stadsparkerna: The Focus-Grouped Park. Cities are building new parks at a rate not seen for 100 years. Jon Weibach on the increasingly heated debate about what to put in them

Irvine i södra Kalifornien satas $1.1 miljarderpå att bygga en gigantisk stadspark som kommer att bli 60% stödde än New Yorks Central Park. Louisville i det röda, dvs ärkekonservativa, Kentucky planerar ett 16 mil långt grönområde som skall sträcka sig runt hela stan, och t.om., den tråkiga staden Houston har fått $93 miljoner i privata donationer för att grönområde i centrum. Atlanta, Chicago och Minneapolis är några andra av de många städer som nu har insett vikten av grönområden om man vill förnya de amerikanska städerna.

Trots att Bush-administrationen har gjort allt för att förhindra att federala skattepengar går till de nya parkerna - när de istället kan användas till att bygga mer vapen och kyrkor - så inser allt fler städer här i USA nu att man behöver fler och större parker.

29 av USA:s största städer har byggt 5 665 hektar grönområden de senaste två åren i en ny trend som liknar den progressiva City Beautiful movement för 100 år sedan.

Problemet är att dagens stadsbor inte vara vill sitta på parkbänkarna och hångla eller läsa en upplyftande bok medan barnen leker i sandlådan. I dag vill man spela frisbee, cykla eller springa eller spela golf för att bara nämna några exempel.

Men det amerikanska samhället håller på att blir allt grönare, mer medvetet om hotet från globala uppvärmingens och - hur otroligt det än kan låta - mer progressivt trots den högerextrema Bush-regeringen.

USA:s egen Berlinmur mot Mexiko.

Den snabbt uppblossande folkstormen mot USA:s odokumenterade immigranter i detta immigrationens förlovade land är djupt oroväckande.

Det här är den amerikanska högerns revolt mot det globaliserade samhället, mot jobben som flyttas utomlands, mot USA:s förödmjukelse i Irak och mellanöstern, mot hela det moderna samhället. Man har haft nog, man vill slå tillbaks och nu vill man visa sitt hat genom att först fängsla och sedan fördriva 12 miljoner människor från USA, inklusive flera miljoner barn som är födda i USA och därför automatiskt amerikanska medborgare.

De här människorna får inte ett öre i socialhjälp, de tar de lägst betalda jobben och många av dom lever medelklassliv. Men nu skall dom alltså ut.

Ingenting visar bättre hur paralyserat USA är än regeringens oförmåga att lösa den här frågan. Det är som om Bandidos och Sverigedemokraterna hade tagit över den svenska regeringen.

Robert Pear och Carl Hulse skriver i New York Times om president Bushs nederlag i den emotionella immigrationsfrågan:Immigrant Bill Dies in Senate; Defeat for Bush

Mr. Bush placed telephone calls to lawmakers throughout the morning. But members of his party abandoned him in droves, with just 12 of the 49 Senate Republicans sticking by him on the important procedural vote that determined the fate of the bill.

Nearly one-third of Senate Democrats voted, in effect, to block action on the bill.

The vote followed an outpouring of criticism from conservatives and others who called it a form of amnesty for lawbreakers.

The outcome was a bitter disappointment for Mr. Bush and other supporters of a comprehensive approach, including Hispanic and church groups and employers who had been seeking greater access to foreign workers.

Supporters and opponents said the measure was dead for the remainder of the Bush administration, though conceivably individual pieces might be revived.

The vote reflected the degree to which Congress and the nation are polarized over immigration. The emotional end to what had been an emotional debate was evident, with a few senior staff members who had invested months in writing the bill near tears.

Det här är också ett stort politiskt nederlag för president Bush som hade hoppats kunna driva igenom en lösning av immigrationsfrågan men som inte kunde få republikanerna bakom sig. Det här nederlaget kan också komma att göra republikanerna mindre benägna att stödja honom i Irak.

Technorati Tags: Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, immigration

Svenska bloggar om: Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, immigration

Läs fler inlägg om Immigration

Framtidens afroamerikanska skolor i USA?

Om George Bush skall jämföras med någon annan politisk ledare så är det med Vladimir Ilyich Lenin. Precis som Lenin så är Bush en man som vill krossa det amerikanska samhället och ersätta det med ett utopiskt samhälle som i Bushs fall trängtar tillbaks till den tid då alla fick klara sig på egen hand, och den som inte kunde klara sig på sin höjd fick en fattigpeng från kyrkan.

Det här är ett social-darwinistiskt (fast vad du än gör säg inte “Darwin”) samhälle där endast den starke överlever och där individen finns till för samhället och inte tvärt emot. Lika litet som Lenins samhälle så kommer det någonsin att kunna fungera, och till skillnad från Lenins samhälle så kommer det heller aldrig att bli verklighet.

Men Högsta Domstolen vill helt klart bana vägen dit, med sitt beslut (5 mot 4) att USA:s skoldistrikt inte längre behöver bussa elever från fattiga afroamerikanska skoldistrikt till närliggande rika vita skoldistrikten. Hur man än ser på det här beslutet så kommer det att leda till ökad segreration och ett tuffare liv för USA:s fattiga. Och just segratioen av USA:s afroamerikaner är något som de progressiva i USA har kämpat emot ända sedan det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet.

David Stout skriver i New York Times om det här uppmärksammade beslutet: Justices Reject Diversity Plans in Two Districts

The court voted, 5 to 4, to reject diversity plans from Seattle and Louisville, Ky., declaring that the districts had failed to meet “their heavy burden” of justifying “the extreme means they have chosen — discriminating among individual students based on race by relying upon racial classifications in making school assignments,” as Chief Justice John G. Roberts Jr. wrote for the court.

Today’s decision, one of the most important in years on the issue of race and education, need not entirely eliminate race as a factor in assigning students to different schools, Justice Anthony M. Kennedy wrote in a separate opinion. But it will surely prompt many districts to review and perhaps revise programs they already have in place, or go back to the drawing boards in designing plans.

Den lag som högerfalangen i HD nu har slängt ut är den historiska Brown v. Board of Education som lade grunden till USA:s integration och som banade vägen för den slutliga integrationen av sydstaterna genom president Lyndon Johnsons Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965.

Martin Luther King. Vad skulle han ha sagt om det här beslutet.

Fyra domare röstade emot det här radikala beslutet:

The four dissenters wrote, in effect, that the majority was standing history on its head. Justice Stephen G. Breyer said that today’s result “threatens to substitute for present calm a disruptive round of race-related litigation, and it undermines Brown’s promise of integrated primary and secondary education that local communities have sought to make a reality.”

“This cannot be justified in the name of the Equal Protection Clause,” Justice Breyer went on, alluding to the Fourteenth Amendment to the Constitution, which bars states from denying people “the equal protection of the laws.”

Today’s ruling threatens the promise laid out in the 1954 Brown decision, Justice Breyer lamented. “This is a decision that the court and the nation will come to regret,” he wrote.

Justice Breyer’s dissent was joined by Justices David H. Souter, Ruth Bader Ginsburg and John Paul Stevens, the tribunal’s longest-serving member, who wrote a separate dissent that was remarkable for its feeling.

Frågan är nu hur hårt det här kommer att drabba de fattiga främst afroamerikanska skoldistrikten i sydstaterna. Men lagen kommer även att drabba de fattiga här i Silicon Valley.

De amerikanska skolorna finansieras med lokala fastighetsskatter vilket betyder att när man köper en villa här i landet så måste man köpa den i ett så välbeställt område som möjligt.

Vi köpte t.ex. vår lilla dockskåpsvilla enbart för att den låg i Cupertinos skoldistrikt. Vi hade kunnat få en dubbelt så stor villa i Milpitas, men där är skolorna helt undermåliga.

George Bushs sociala kontrarevolution i USA är långt ifrån över än. I ett lika kontroversiellt beslut beslutade HD att det är fritt fram för producenter att sätta ett lägsta acceptabelt pris på en vara, något som går stick i stäv med USA:s långa anti-trust tradition och den s.k. Sherman Antitrust Act

USA löper nu en stor risk att den redan krisdrabbade skolan ytterligare försämras och att producenter går samman och fixar priserna, något som har varit helt olagligt sedan i början av 1900-talet.

Det här är radikala förändringar av det amerikanska samhället och HD:s högerjihad har bara börjat.