Hu Jintao i Sverige. Vad kan vi lära oss av 1970-talets hysteriska Kinakramande?
Varför hänger vi oss så ofta åt blåögt idealiserande av samhällen som vi knappast vet något om?
Sovjetunionen, Kina, Kuba och t.o.m. den blodiga Pol Pot-regimen, alla dyrkades i Sverige av människor med en religiös intensitet som idag är svår att förstå. Det var helt vanliga svenskar människor som av någon anledning, någon slags masshysteri, hade fått för sig att totalitära samhällen i Tredje Världen av någon mystisk anledning hade löst de sociala problem som vi själva inte kunde lösa. Och de här Potemkinkulisserna byggdes upp av hänsynslösa propagandamakare som Jan Myrdal.
Professor Torbjörn Lodén tar upp frågan när han skriver i DN om Kinas president Hu Jintaos Sverigebesök: Bättre – men inte bra
Att Kina är en diktatur som kränker de mänskliga rättigheterna utgör i Sverige en grundsten i en ortodox Kinabild som vuxit fram efter Mao Zedong. Under Maos sista tio år vid makten 1966-76 var det annorlunda. Då framstod Kina som en förebild. Det tycktes som om kineserna under Maos ledning var i färd med att utveckla en ny människa som i sig förenade andens och handens arbete, att upphäva skillnaderna mellan stad och landsbygd och att från grunden bygga en demokrati som alla deltog i.
Egentligen var allt detta nästan helt fel. Mao påstod sig företräda bönderna, men hans politik innebar förtryck och utsugning av bönderna, som inte ens hade rätt att lämna sina hembyar för att söka arbete och ett bättre liv på annat håll. Den kulturella och ideologiska likriktningen var extrem. Paradoxalt nog var förtrycket en orsak till den sörgårdsliknande Kinabilden under dessa år. Kontrollen var så hård att det Kina utländska besökare fick uppleva verkligen liknade den rosenkindade propagandabilden.
Jag minns själv de här människorna, hundratusentals svenskar med en religiös övertygelse att framtiden av någon underlig anledning låg i brutala polisstater på andra sidan jordklotet.
Idag ser vi samma religiösa övertygelse inom den svenska högern om att dagens amerikanska samhälle är den gyllene staden på berget, ett samhälle utan sociala problem, fyllt av lyckliga och inte minst rika människor.
Och i USA finns det också miljoner människor med samma tro. Den enda skillnaden är att de längtar också längtar bort från sitt samhälle, ett samhälle som en klar majoritet amerikaner idag anser är på fel väg. Men de längtar tillbaks till Mellanöstern så som den var för 2000 år sedan, hem till Jesus med en glödande intensitet som på pricken påminner om 1970-talets svenskar. Real men love Jesus står det på deras gigantiska avgassprutande SUV:n och förhoppningsvis kommer de att kunna ta SUV:n med sig till himlen.
Längtan är inte till något, den är bort från något, från den grå vardagen, och den släcks aldrig verkar det som. Dags att påminna sig om det nu när Hu Jintao är i Sverige.
Technorati Tags: Politik i USA, Kina, Diktator, Kommunism, George, USA, Hu Jintao, Sverige, 1970-talet
Svenska bloggar om: Politik i USA, Kina, Diktator, Kommunism, George, USA, Hu Jintao, Sverige, 1970-talet
Läs fler inlägg om Kina
Det var kul skrivet!
Men dessvärre så var det fel, och det rätt grovt oxo. Några hundratusentals Pol Pot-anhängare har aldrig funnits i Sverige. Jag var med så jag vet..
Däremot fanns det en hoper människor som kallade sig maoister, men inte ens om du buntar ihop dessa med alla FNL-aktivister så kommer du upp i annat än maximalt fyrsiffriga tal.
Misstaget du gör är att dra alla efter samma kam. Att demonstrera mot Nixon var INTE liktydigt med att vara anhängare till Pol Pot.
Bakläxa Lennart!
Jinge: Jag minns själv Maoisterna och det mest slående med dom var hur helt okunniga de var om det Kina de älskade. De fanns här i USA också.
Däremot minns jag dom inte som speciellt USA-fientliga. I alla fall inte dom som jag träffade. Det var mer att dom var för det Maoistiska Kina än att de var emot USA. Vad jag minns var de helt enkelt inte intresserade av västerlandet överhuvudtaget.
Den lovsång av det amerikanska samhället som du gång efter gång återkommer till i dina artiklar, känner jag inte igen. Är det verkligen Sverige du talar om? Enstaka krönikörer i vissa av de stora dagstidningarna kan skriva positivt om USA, men då ofta med en massa reservationer. I TV och press i övrigt är det ungefär som det brukar, tycker jag?
Egentligen är det väl mest den grundsyn på USA som du själv står för, som hörs i svenska medier.
Mjaeää.
Visst fanns det sk maoister och U name it ister men inte var dom så många.Och Vietnamkrigets motståndsrörelse var nog större,delvis samma ungdomar.
Och måhända gav det resultat pgav att även den amerikanska publiken insåg det absurda?
Jinge har rätt..Pol Pot var ingen stor grej på Vietnamviset..tror marknaden var mättad vid det laget.
Och nu ser vi oftare och oftare på TV i Sverige dom där påverkarna,lobbyisterna från vad det nu heter högermaffian.
Vi är nog rätt snart nära USA när det gäller.
Bossebus: Det skulle vara intressant att veta hur många kopior av Maos lilla röda som såldes i Sverige på den tiden. Jag minns staplar av dom i bokhandlarna.
Sverige var nog rött som bara den när jag lämnade landet tidigt 70-tal! Ateister och kommunister med planekonomin som gud…
Lennart:
Jag vet inte. Själv köpte jag ingen.
Sandbuzz:
Mig veterligt så har ingen planekonomi odlats i Sverige och en sann ateist måste väl vara bättre än en skenhelig hallelujagubbe?
I övrigt så var det ungdomen som revolterade på många olika sätt inspirerade av Frankrike naturligt nog..
Those were the days….
Lennart: Köpte faktiskt en, men orkade inte särskilt långt. Något mer fantasilöst än Maos lilla röda får man leta efter.
Det är klart att det är skillnad på samtalsklimatet i svensk media nu jämfört med på 70-talet, det ifrågasätter jag inte. Allt fler personer inser vilka de välståndsskapande krafterna i samhället är och attackerar socialism och planekonomiskt tänkande. Såtillvida har du rätt.
Men det är inte många som förbehållslöst talar väl om USA, något du ofta hävdar i dina artiklar.
Att saa maanga Sverigie foerblir positivt instaelld till auktoritaera, en-parti stater aer naagot jag aldrig kommer att foerstaa- en paradox.
Sverige aer bland vaerldens allra mest frijoerda laender. Daer finns naestan inget kvar som aer tabu, och man kan tycka och demonstrera naer och hur man vill. Och man hejar paa ett land som faengslar dom som ens vaagar saega eller trycka “fjaerde juni”. Saerskilt VPK typerna, som aer precis den slags liten minoritets parti som skulle hamna foerst i faengelse i landet i fraaga.
Man aer glad att man har laanga semester och pengar oever foer att resa naer och vart man vill i vaerlden. Och saa beundrar man Kuba, daer folk inte faar resa naagonstans. Eller just det- stackars Fidel skulle utan tvivel kunnat ha ordnat allt mycket fint foer folket bara USA inte gjort det omoejligt foer honom.
Sverige aer ett land daer de allra flesta att tacksamma att religion inte laengre har naagot makt oever deras liv, daer kvinnorna har i maanga avseende mer makt aen maennen, daer man faar vara hur boeg som heslt och inte maaste skaemmas. Och jag tycker det aer bra med detta slags social frihet. Men sedan hoppas man att det blir jihadisterna och teologerna som vinner till slut i mellan-oestern.
Jag vet inte, bara undrar.
Kan det vara saa att det aer i laender/kulturer daer man upnaatt den stoersta personliga och politiska frihet daer folk har svaaraste att foerestaella sig hur det skulle kaennas att sjaelv leva i ett land daer man saknar alla dessa friheter?
Eller kan det vara ett slags rasism (eller jag kommer inte paa ett baettre ord)? Daer man har mycket laett att se foerbi politiska oraettvisor i vissa laender, saerskilt om man redan har positivt instaellning till landet foer att de anses vara offer foer USAs utrikespolitik. Alltsaa, man ser gaerna foerbi oraettvisor naer det gaeller bruna folket i U-laender, men desaa oraettvisor skulle man aaaaaldrig acceptera hemma i Sverige, eller naagot annanstans i Europa. Och man ids inte bli upproerd oever Kina har vaerlds-rekord i avraettningar, haaller politiska faangar, kommer snart anfalla Taiwan och krossa demokrati daer, o.s.v., foer att man faatt det foer sig att de smaa, gula, flitiga kineserna borde vara noejda bara de faar aeta ris och drycka te varje dag.
Scott: Intressant tanke, den västerländska vänsterns bristande avståndstagande från auktoritära odemokratiska stater kan ses som ett utryck för rasism. Jag minns på 70-talet hur man till och med från borgerligt håll kunde plädera för demokrati, men när det kom till Kina var man mer tveksam…
Hur kan vänsterpartiet, som numer hellre vill kalla sig för ett feministiskt parti i stället för kommunistiskt, avstå från att kritisera auktoritära, odemokratiska arabländer där kvinnor systematiskt förtrycks. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom förtrycket uttövas i religionens namn.
Hur skall man förstå en sådan inställning från ett feministiskt parti som dessutom är ateistiskt till sin natur?
“Mig veterligt så har ingen planekonomi odlats i Sverige”
Nej det skrev jag inte heller. Men planekonomi var målet eller hur, och den fungerar inom sjukvården, yes – no?
“och en sann ateist måste väl vara bättre än en skenhelig hallelujagubbe?”
Båda är baserat på en tro (faith), så vem är bättre?
Tjah..sandbuzz
Nej, sossarna har aldrig haft en planekonomi i sinnet. Om du muttrar något om den ‘privata’ sjukvården i Sverige så är den faktiskt skattefinansierad.
Själv föredrar jag en troende ateist mot en skenhelig hallelujagubbe men jag vet ju inte vem som har rätt i tros-frågor.(Pun intended)
I övrigt är det lustigt att se hur ni ‘utlandssvenskar’ gärna vill förtala ‘vänstern’ i Sverige och upphöja något annat USA-inspirerat ‘privatvälde’ som ett bättre alternativ.
Ler…lite.
“Själv föredrar jag en troende ateist mot en skenhelig hallelujagubbe men jag vet ju inte vem som har rätt i tros-frågor.(Pun intended)”
Fortfarande bildar båda sidorna sin uppfattning på Tron! Skillnaden är att jag respekterar båda tros…(No pun intended.)
“I övrigt är det lustigt att se hur ni ‘utlandssvenskar’ gärna vill förtala ‘vänstern’ i Sverige och upphöja något annat USA-inspirerat ‘privatvälde’ som ett bättre alternativ.”
Jag kritiserar ‘vänstern’ var den än befinner sig. Liberaler och konservativa i Canada har skapat en ‘välfärdstat’ jämförbar med Sveriges mot en kostnad som är hälften av Sveriges höga skatter.
Vi har tillgång till:
Universiell sjukvård, privat och offentlig, skattefinansierad.
A-kassa
Social Security (social hjälp)
Mamma ledigt
Barnbidrag
Provinsiell pension
Canada pension
och Legal Aid…
Ovan till en kostnad av ca. 30-35% i total inkomstskatt. (beroende på provins).
Kan inte erinra mig om att jag har talat mig varmt om något USA-inpirerat ‘privatvälde’. Det skulle i så fall bara vara fri marknadsekonomi, mindre government, statens icke inblandning i människors liv, etc. Du vet – Liberty!
Ler…stort.
Sandbuzz:
Visste nog vad svaret skulle bli..
Iofs är Canada något mänskligare än USA. Håller med om det. Sedan kan man diskutera om det är äpplen eller päron.
Konstigt nog är det ‘vänstern’ som brukar ta tag i problemen men visst..kritisera gärna.
I USA finns ingen vänster vad jag förstår? Lennart?
Ibland när “allas rätt till lika vård” diskuteras glömmer man att det handlar om två fundamentalt olika frågor:
1. Hur skall välfärden betalas (i Sverige har vi valt att betala exempelvis sjukvård till kanske 95 % över skattsedeln).
2. Hur skall vi få så bra vård som möjligt för pengarna.
I Sverige av idag finns det ett uttalat koncensus för att vården skall bekostas via skatten och att alla skall ha tillgång till god vård, oavsett ekonomisk ställning. Fråga Nr 1 är sålunda inte kontroversiell.
Den politiska skiljelinjen går mellan de som anser att vården måste utföras av ett offentligt monopol, och de som tror att vi får “mer vård för pengarna” om vården sköts av privata aktörer.
Inte ens om vi hade en skattesats på 90 % skulle det räcka för att täcka alla de möjligheter till “spjutspetsbehandling” inom sjuk- och hälsovård. Under ett stort antal år kunde sjukvården expandera genom att mer medel sköts till från de allt högre skatterna, men taket är nog nått.
För alla svenskars skull hoppas jag att sjukvården privatiseras. Dra in pengarna via skatten och låt marknaden hitta de effektivaste sätten att organisera och driva vården. Var det inte Mao som sa, “Låt tusen blommor blomma!”
Bossebus,
Vi har inget Landsting som försöker administrera sjukvården. Sjukhusen själva, privata som offentliga, sköter om administrationen med proffesionella administratörer, och skickar räkningen till Minister of Health (Medicare). Naturligtvis har de en budget att röra sig inom. Effektivt och pengarna går till vård och inte byrokrater som sorterar papper inom ett Landsting. Samma med skolor, offentliga skolor är administerade av olika privata skolstyrelser. Vi har bara i vårt område kanske ett 10-tal styrelser.
På tal om mänskligare: Min far på besök här blev sjuk en fredagkväll, jag ringde omedelbart min family doctor som typiskt jobbar till 9.00 PM, och inom en timme undersökte han min far, och fick lugnande besked, plus en skriftlig rekommendation till min fars läkare i Sverige. Min läkare tog inte betalt då jag frågade om räkningen. “It’s my pleasure”, sa han!
När jag besökte Sverige en gång och fick en vidrig infektion med hög feber, tog min far mig till en vårdcentral, där jag fick hosta upp betalning innan jag fick möta en läkare. Vilket senare betalades av Blue Cross försäkringen. Skulle en vårdcentral ge mig fri vård som en privat clinic i Montreal gav min Svenske far?
Sandbuzz: Själv våndas jag för att en dag själv bli sjuk. Hoppas ha lämnat Sverige då. Svensk sjukvård är under all kritik!
30-35 procent inkomstskatt är faktiskt ungefär det vi har i Sverige för en normal inkomsttagare. Det gäller i väldigt många andra länder i Europa också. Sen finns det ju en massa andra skatter också. Men Sverige som högskatteland är inte så unikt som man kan tro, men utlandssvenskar (jag är f.ö en av dem och bor i ett extremt lågskatteland i Sydostasien)odlar gärna den myten.
Svensk sjukvård har förvisso köer, men ingen dör för att de inte kan betala sjukhusräkningen. Har man pengar här där jag bor kan man givetvis få fantastisk vård på nolltid. Det är rätt tungt att dagligen se döende barn på gatan helt i onödan så jag föredrar det svenska systemet (eller vi kanske skall säga högskattesystemet som ju delas av många länder)…
Planekonomin är ju stendöd, varför diskuterar man de fortfarande? Lika död som den kommunism som företrädde den. Dagens kommunist och socialistländer är det bara till namnet. Vänster-högerskalan som vi ser den i Sverige är dysfunktionell i större delen av världen. Sydostasien är ett praktexempel. Här finns hyperkommersiella Vietnam och Kina. Samtidigt är den “fria” och “öppna” ekonomin Thailand en otroligt intrikat väv av politiska och ekonmiska intressen. Där är armén en viktig aktör på marknaden… Gemensamt för dessa länder är bristen på mänskliga rättigheter, men så länge regimerna levererar bättre liv för medborgarna så rullar det på. Men otroligt många människor kommer i kläm, och det är i grund och botten en rätt instabil utveckling.
Jens: Så en person som tjänar över 30.000 kronor i månaden är onormal, tycker du? En erfaren sjuksköterska som tar lite extrapass passerar den nivån. Sverige har ett skattesystem som cementerar klassgränserna. Det är svårt för en löntagare att skrapa ihop ens en mycket begränsad förmögenhet. Nej, inför en platt skatt! Det är ett enkelt system som skulle upplevas som rättvist av de som betalar skatten (det finns förstås alltid folk som vill lägga beslag på andras pengar, men i de sammanhangen kallar vi det för stöld). Platt skatt – Ju mer du tjänar desto mer betalar du i skatt, en direkt proportionalitet.
Sen håller jag med mycket övrigt av det du skriver. Först de senaste årtiondena har vi börjat förstå varför så stora delar av den tredje världen misslyckas med att få det kapitalistiska marknadsekonomiska systemet att fungera, trots att det givit oss i väst ett osannolikt välstånd. Läs Hernando de Soto´s bok “Kapitalets mysterium” (”The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else”) Den är en ‘ögonöppnare’.