Skriv ut inlägget
Natasja i SvT:s fina Madame och kapten Nilsson
SVT lägger ofta ut utomordentligt fina TV-program på nätet. Jag brukar kolla Rapport och Aktuellt när jag har tid, men allra bäst tycker jag om reportage från Sverige. Det ger oss utlandssvenskar en chans att hänga med litet i det svenska vardagen, se olika människoöden och kanske skingra litet av den nostalgi som många av oss som bor utomlands under långa sträckor känner, speciellt på sommaren och speciellt kring Midsommar.
Om någon säger att de inte saknar Sverige så ljuger dom helt enkelt.
Jag har just tittat på ett charmerande program med ett tragiskt slut, Madame och kapten Nilsson.
Det handlar om en kärleksinvandrare till Sverige, Natasja, en ung ryska från Ukraina som träffar Kapten Nilsson, en svensk kille från Luleåtrakten. De blir sambom och verkar ha det mycket bra tillsammans. Men Natasja, som är utomordentligt charmig och söt, är ingen dumbom och ge uttryck för känslor som jag själv känner igen, men som man vanligtvis inte pratar om när utlandssvenskar träffas.
Natasja förklarar hur det känns när man kommer till ett nytt land och blir sambo med någon:
… inga pengar inget sprÃ¥k, inget jobb inga vänner inga släktingar ingenting alls. [stora] förändring..efter ett tag börjar det komma känslor tillbaks, nostalgi.. är det värt det.. skulle man ha flyttat eller inte…]
Jag känner igen mycket i filmen. Natasja, som har lärt sig tala mycket bra och flytande svenska, skall ut och träffa en rysk väninna. Bosse, hennes svenske sambo vill inte följa med trots att hon gärna vill ha honom med sig, för “ni pratar ett sprÃ¥k som jag inte förstÃ¥r”. Dvs hon har lärt sig hans sprÃ¥k men han brydde sig aldrig om att lära sig hennes. Vilket betyder att han aldrig kommer att kunna dela hennes kultur eller förstå de faktorer som formade henne som ung.
Hon reser ofta hem till Ukraina för att hon saknar sin familj och även om de kan dela mycket så står det också klart att det också finns mycket, kanske alltför mycket, som de inte kan dela. När hennes föräldrar kommer på besök sjunger de sentimentala ryska sånger, sånger som Bosse aldrig kommer att kunna förstå.
Det vimlar av internationella äktenskap här i Silicon Valley och speciellt nu med Internet är “mail order brides” i ropet som aldrig förr. Natasja, som inte var nÃ¥gon sÃ¥dan, pratar ocksÃ¥ om dessa kvinnor i filmen.
Det finns mellan 40 000 och 50 000 svenskar som är mer eller mindre fast bosatta i USA. Om vi gissar att hälften av dom är gifta med amerikaner så skulle jag gissa att endast några hundra av dessa
amerikaner talar svenska.
Även om det alltid är spännande att lära sig en ny kultur och ett nytt språk, så är det inte alltid så lätt. Eller snarare, det är utomordentligt svårt att lära sig av med sin uppväxtmiljö och modersmål, vad solbrända och leende svenskamerikaner än säger. Titta bara på alla invandrarkyrkorna här i Silicon Valley, säkert flera tusen, som alla är organiserade runt en folkgrupp.
Jag har träffat några svenskar som är gifta med amerikanskor som helt enkelt vägrar följa med till Sverige på semestern för att de inte kan smälta in i den svenska miljön där alla inte är pigga på att plötsligt tala engelska med varandra för att en person i deras mitt inte behärskar svenska språket.
Den här kortfilmen av Dylan Williams, som själv är kärleksinvandrare till Sverige, är söt och litet gripande för den ger en bild både av de glädjeämnen och de svårigheter som alltid följer med internationella äktenskap. Saker man sällan hör något om i svenskamerikanska kretsar.
Technorati Tags: , Internationella äktenskap, Kärleksinvandrare, Madame och Kapten Nilsson, SvT, Sveriges Television, Invandring
Svenska bloggar om: , Internationella äktenskap, Kärleksinvandrare, Madame och Kapten Nilsson, SvT, Sveriges Television, Invandring
Läs fler inlägg om Sverige
Prisjämförelser 
Prenumerera på bloggen
18 kommentarer till “Internationella äktenskap, fungerar dom, plus och minus, glöm aldrig sprÃ¥ket.”
Men det var inte helt bortkastat. Jag har kollat på Al Jazeera med behållning i många år. Och det finns andra situationer, ibland rent komiska, då man förstår språket utan att andra vet att man förstår.
Mina foralder kommer fran helt skilda kulturer, de har varit gifta i over 20 ar nu. Karleken overvinner allt, men man maste vara forberadd.
Det stämmer inte överens med mina erfarenheter. När jag levde i Vancouver Canada och det var enbart svenskar i gruppen så pratade alla svenska, men om det fanns en engelsktalande person som inte kunde tala svenska så gick alla över till att prata engelska. Att fortsätta tala svenska i ett sällskap där alla inte talar svenska kändes helt enkelt oartigt och exkluderande. Det var sällan några problem eftersom nästan alla svenskar talar god engelska idag, vilket är självklart för ett litet land som är en av världens främsta export- och industrinationer.
Jag tycker att det är väldigt trevligt när man har turen att träffa på någon till Sverige inflyttad amerikan, engelskman eller australiensare som man får nöjet att bekanta sig med. Kul att de vill flytta hit och berika vår kultur och att det finns många olika "ankor" i ankdamen. Globaliseringen har verkligen sina positiva fördelar.
Önskar Stephanie och hennes man lycka till i Sverige, jag tror att han kommer att finna Sverige intressant och våren och sommaren är ju helt enkelt fantastisk här i Sverige.
De amerikanska arbetskompisar jag har uttrycker ofta sin besvikelse över svenskarna i Sverige. När dom kommer härifrån vill dom gärna lära sig lite svenska och förstå mera, men när svenskarna tar tillfället i akt och vill förbättra sin engelska tappas svenskan bort.
De som jag träffar utanför jobbet är mer fokuserade på att vi klarar flera språk. Hemma kan språket bli tyska, svenska eller engelska allt beroende på vem som öppnar konversationen. Hade jag inte lärt mig tyska hade jag haft betydligt svårare att först¨min fru och hennes bakgrund. Antagligen gäller detsamma omvänt.
Främst ser jag detta som en tillgång för barnen som obehindrat byter mellan språken.
Jag tror att man bör göra en distinktion här. En grupp med nio svenskar och en icke-svensk i Sverige pratar svenska, medan en grupp med nio svenskar och en icke-svensk utomlands pratar det språk som alla förstår. Om du bara talar av dina erfarenheter i Canada så tror jag inte du har en fullständig bild av hur gruppdynamiken verkligen fungerar.
Många svenskar i Sverige har aldrig varit bosatta utomlands och inser därför inte hur frustrerande det är när folk man umgås med pratar inbördes på ett hemligt språk. Dessutom är det en färdighet som kräver övning, det här med att kunna tilltala andra svenskar på annat språk än svenska när det man har att säga inte rör utlänningen som står bredvid.
Antar att det gör en stor skillnad vilka man umgås med och vad man har för värderingar, de flesta av mina vänner har inte varit bosatta utomlands, men iaf rest en del, och de har varierande kunskaper i engelska språket, men alla har som sagt värderingar om att man inte ska exkludera folk i den mån man kan låta bli.
Dessutomm, Olle i filmenar nastan en sptting image av en av mina kursare uppe i Umea. De skulle kunna vara broder...
Att vara "icke-Svensktalande" i Sverige kan vara oehort frustrerande. Vi Svenskar ar bra pa Engelska, men inte tusan pratar Svenskar i sVerige Engelska med varandra (fast de borde) nar en som inte forstar Svenska ar narvarande. En av anledningarna till att det ar sa oerhort svart att "integreras" i Sverige; troskeln ar (for) hog.
Och att svenskar inte pratar engelska med varandra när någon som inte talar svenska är närvarande kanske kan jämnföras med att amerikaner inte heller talar svenska med varandra när någon som inte talar engelska är närvarande. :-)
Jag är övertygad om att en klar majoritet av svenska folket skulle använda svenska.
Jag väljer att fråga på ett språk som min mor förstår :-) I mitt fall så får det bli på norrländska för engelska är inte hennes starka sida
Innan jag flyttade till Japan insåg jag inte hur jobbigt det är att bo i ett land där man inte förstår vad folk säger till varandra. När jag sedan var på semester i Sverige med en flickvän i släptåg så lade jag märke till att trots att alla verkligen ansträngde sig för att prata engelska och inkludera flickvännen i konversationer, så skedde det ofta en återgång till svenska när det handlade om frågor, kommentarer eller uppmaningar riktade till specifika individer, eller vid vanliga samtal som flickvännen för ögonblicket inte var inblandad i. Man kan tycka att detta är småsaker, men samtidigt så blir det väldigt svårt för personen som inte förstår att sätta saker i sitt sammanhang, och att bryta in i konversationer. Detta är ett enormt socialt handikapp.
Jag tar också illa vid mig av MAD:s kommentar om att det i grunden skulle handla om värderingar. Vill du verkligen påstå att folk i min familj och min bekantskapskrets har unkna värderingar? Som jag ser det så blir det den naturliga följden av ditt resonemang. Jag tror i stället att det är språkkunskaper som är det största problemet. Även om svenskar med viss rätt berömmer sig själva för goda kunskaper i engelska så är det skillnad på modersmål och andraspråk. Det tar längre tid att formulera sig och ordförrådet räcker inte alltid till. När man som svensk väljer att prata engelska så begränsar man sitt utrymme för möjlig kommunikation, och det är förstås orimligt att förbjuda folk att kommunicera bara för att det råkar vara en utlänning närvarande. Om man bara är ute för att ta en öl ihop så är verklig kommunikation sällan nödvändig och man kan därför välja samtalsämnen på rätt nivå. I vardagslivet däremot är man tvungen att kommunicera. Då är det förstås orimligt att förbjuda folk att säga det de behöver säga bara för att de inte har tillräckliga engelskkunskaper.
För att även anknyta till cmo:s kommentar så håller jag med om att det inte finns någon snabb och enkel lösning, och det är nog något man bör vara medveten om när man inleder ett internationellt förhållande. På lite längre sikt så måste man nog vara beredd att lära sig livspartnerns modersmål om man vill att förhållandet ska fungera.
Jag tror att jag reagerade på ditt "En grupp med nio svenskar och en icke-svensk i Sverige pratar svenska" som lät som om du uttalde ett axiom.
Jag ville väl egentligen bara säga att sån är inte min uppfattning om såna här sammanhang. Jag håller med om de svårigheter du påpekar, men jag tycker ändå att man trots bristande kunskaper bör försöka. Jag har en kompis vars engelska är såpass dålig att han ibland får upprepa det han just sagt på svenska för att nån annan ska kunna översätta det innan det blir begripligt, men för honom är det en självklarhet att ta det på engelska ifall det finns nån som inte begriper svenska där...
Men du har rätt i att värderingar nog inte spelar in, snarare erfarenheter, språkkunskaper (,viljan att vara alla till lags, inte rädd för att göra bort sig) och situationen som du säger.
Sjaelv, hade jag kankse mer tur aen de flesta naer jag kom till Sverige --jag omgicks huvudsakligen med andra utlaenningar som inte kunde engelska alls, vanliga arbetarklasssvenskar vems engelska inte raeckte laangt och andra som inte kaende sig tvungna att haaller sig till engelska bara foer att vara artigt. Det aer glad foer nu.
--scott
Scott: Grundregeln är förstås att försöka respektera folks önskemål.
Lämna gärna en kommentar! Ladda om bloggen för att se din kommentar. Scandinavian-language comments only please!