Det Progressiva USA

Bero de Holmia gästbloggar: Glada kineser eller USA-losers?

April 27th, 2008

En gästbloggare kan vara som jäst - ett ämne som får den ännu ganska klena bloggdegen att svälla upp och bli till en stor fin bulle. Jästbloggare, således. Med dålig jäst blir det dock bara pest. Och det här …?

Jag har aldrig varit i “Amerika”, knappt ens i USA - en gång tillbringade jag trekvarts dygn i New York efter att ha varit några dagar på tjänsteresa till Ciudad de México. New York representerar bara sig själv. Vill man se det “riktiga” USA får man nog åka någon annan stans. Det var fler tiggare på Manhattan än i Zona Rosa i Mexicos huvudstad, å andra sidan inga jordbävningsskadade hus (det här var alltså för ganska länge sedan). Husen var höga och jag själv ganska låg efter ett antal dagars sömnbrist. Det fanns små grå ekorrar i New Yorks små parker och de verkade må bra.

På nattflyget hade städerna längs Amerikas östkust synts som jättestora lysande maneter i ett svart hav. Eller kanske som kräftsvulster? Jag undrade: “Kan det här hålla?” Och ändå var detta innan USA hade dragit på sig en utlandsskuld som egentligen skulle försätta landet i konkurs om det vore ett litet sketet u-land. Men en väl förskansad och välbeväpnad galning med klara våldstendenser sätter man inte i konkurs utan vidare.

“Kommer det att hålla?” kan vi fråga idag. “Knappast” är det rimligaste svaret. Frågan är snarare: “Hur otäckt blir det när allt spricker?” Världen blir allt svårare att känna igen om man som enda mall har läget 1945 när USA hade halva världsproduktionen.

Igår demonstrerade kineser i Stockholm mot OS-protesterna som ju mycket hänger på vad en del grupper i USA har för sig. Dagens Nyheter skrev att det var femhundra kineser i Stockholm. Jag var där, och siffran är misstänkt låg.

Tänk om någon hade sagt för tjugo år sedan att tusen kineser skulle gå i ett glatt demonstrationståg i Stockholm! För det var glatt: folk pratade och skrattade och fotograferade varandra och bar hemgjorda amatöristiska plakat, och inte kände jag mig på något sätt utsatt där jag plötsligt stod mitt i hopen för att försöka få en glimt av lejondansarna. Men de var svåra att se: dagens kineser är ofta lika långa som jag! Det var mest kinesiska (svart)skallar i vägen.

Nå, tiderna förändras. USA dikterar inte längre världens affärer. Om man vill göra det måste man själv ha affärer, och goda sådana tillika. USA:s ledare försöker göra det som Talleyrand varnade för att man inte kan göra - nämligen att sitta på bajonetter. Vi får försöka välja en hyfsad framtid åt oss. Vad blir det? Vem är det viktigast att titta på? Glada kineser som åter är på väg högst upp på prispallen, inte bara som idrottare utan som nation, eller ett gäng förvirrade losers från USA vars sista argument är våld när inget annat hjälper? Eller skola vi vara svenska enligt de bästa progressiva traditionerna i detta land? Jag bannar bara mig själv för att jag inte försökt att lära mig åtminstone lite kinesiska!

Läs fler inlägg om USA

2008-04-27	USA-valet: Obama med ryggen mot väggen i Indiana. Clintons: vi vinner!
2008-04-27	USA-valet: Var är Birgit Nilsson? Demokraternas Wagneriska Götterdämmerung.
2008-04-26	Gästblogga på Det Progressiva USA. Nu enklare än någonsin!
2008-04-25	Hittills dolda raspbroblem blottas i USA
2008-04-25	Huvudet i sanden. Det inåtvända och tillbakablickande USA. Kan det någonsin moderniseras?
2008-04-24	USA-valet: kritik mot Bill och Hillary Clintons rasistiska valkampanj