Houston Grand Operas innovatina uppsättning av Enleveringen ur Seraljen , som i den här uppsättningen intressant nog utspelas på Orientexpressen

När den amerikanska högern vill ta till storsläggan mot den kristne Barack Obama så anklagar de honom för att vara Muslim, samtidigt som de kritiserar hans kristne pastor för att göra opatriotiska uttalanden.

Islamofobin florerar inte bara i Sverige utan även i kristna kretsat i USA, som böcker som Lee Harris’ The Suicide of Reason visar.

Medan vi inte har några problem med fundamentalistisk Kristendom, som vi inte ens har en term för, vare sig i Sverige eller USA, så är det en helt annan sak med “Islamism” som bl.a. Hillary Clinton har anspelat på i sin nu ökända valpropaganda mot Barack Obama ” Kl är 3 på morgonen, telefonen ringer i Vita Huset…”.

En uppsättning av Enleveringen ur Seraljen.

Men Europa har haft flera århundraden på sig att betrakta Islam och en av de många som har lämnat sin syn på Islam och Muslimer är ingen mindre än Mozart i sin berömda opera Enleveringen ur Seraljen.

Corinna Da Fonseca-Wollheim skriver mycket intressant artikel i Wall Street Journal just om Mozarts opera och om hans syn på Islam och Muslimer:
Mozart’s ‘Personal Enlightenment’. In ‘The Abduction From the Seraglio,’ Europeans Emerge Broadened and Deepened From an Encounter With Islam

The opera, about the liberation of a group of European captives from a Turkish harem, had been commissioned for the new German National Theater in Vienna, an institution founded three years earlier by Emperor Joseph II in order to create an operatic tradition that could rival those of Italy and France. Before Mozart took on the genre, the Singspiel had been mere spoken theater with musical numbers inserted to liven up the action.

In 1782, with “The Abduction From the Seraglio,” Mozart raised it to an art form in which the glorious virtuosity of Italian song was fused with the expressive authenticity of the German lied — where depth of feeling and rational thought created characters that were more real than any seen before in opera.

…
Only Osmin remains unchanged. He is the face of fundamentalist Islam: suspicious of outside influences, hypersensitive to slights on his honor, misogynistic. He is fond of gruesome violence: His favorite punishment consists of beheading, hanging, impaling, burning, flogging and drowning — all of the above, in sequence.

Janissarerna sjunger.

Även om Mozart alltså även han gjorde sig skyldig till ett nidporträtt av den fundamentalistiske Osman, som är en komisk roll i operan, så är hans bild av europèerna inte helt okritisk som Corinna Da Fonseca-Wollheim också påpekar i sin intressanta artikel.

Och till slut så släpper faktiskt Osman de bortrövade Europèerna fria. Incidenten slutar fredligt.

Dagens bild av Islam och dess människor är tyvärr inte speciellt mycket mer nyanserad än den var när Mozart skrev sin opera år 1782.