Indiana State Fair.

Medan medelshavsaktiga vindar svalkar Lennart när han avnjuter sin lördagspaella i Norra Kalifornien, ligger vi här i USA:s röda hjärta i startgroparna för en genomamerikansk historia, the Indiana State Fair. Alla delstater har en mässa—de outtröttliga Rogers & Hammerstein skrev t o m en musikal på 40-talet om företeelsen—och i Mellanvästern hålls de just när sommaren går på absolut högvarv, vilket innebär dagstemperaturer nära 30 grader, drypande hög luftfuktighet och mer exponerad bleksiktig hud än vad som måste anses som angenämt.

© Indiana State Fair.

Precis som många svenskar har en oförklarlig längtan efter att sätta sig i ett mörkt torp på sommaren för att vara riktigt i naturens sköte så har man i Mellanvästern en outgrundlig förkärlek för farmarlivet (trots att detta numera genomlevs av bara några få prodent av befolkningen). På state fair tar sig den förkärleken uttryck i ett bedövande jordbrukstema med en uppsjö av traktorer, plogar, skördetröskor och harvar. I laduliknande utställningshallar där kärnfriska farmarsöner och –döttrar kamperar veckovis bland sin boskap kan besökarna dessutom beskåda kor, hästar, mulåsnor, kaniner, höns, ankor, får och grisar. Bland de sistnämnda finns f ö en av mässans stora attraktioner, världens största galt, vars övervikt har gjort honom så slö att han sover mest hela tiden och vaknar endast när han måste uträtta naturbehov—en händelse som nästan i sig är värd inträdesbiljetten.

© Indiana State Fair.

Jättegaltens ålder och vikt har tydligen gjort hans kött så oaptitligt att han går säker för slaktkniven, men annars är en av finurligheterna med state fair att man efter besöket i hallarna kan gå direkt till ett stånd och kalasa på köttet av en av de djurarter man just besett. Att äta är nämligen en minst lika stor del av mässbesöket som att begapa jordbruksattiraljer, och här håller man i ära en tradition minst lika amerikansk som att idealisera farmarlivet, nämligen frittering. Att doppa snart sagt allt ätbart—med eller utan panering—i kokande olja har gamla anor i USA, och vissa historiker menar t o m att ett av skälen till att amerikanerna på 1800-talet hinkade i sig betydliga mängder starksprit var att maten var så flottig att alkoholen behövdes för att smälta den. På Indiana State Fair har man på senare år infört allt mer perversa fritterade recept utöver den sedvanliga kycklingen och potatis-stripsen: för några år sedan kom de fritterande bananerna och glassen, och de har nu fått sällskap i frittösen av kalorispäckade kakor som Oreos och Twinkies. De lokala TV-stationerna rapporterar fnittrande om hur onyttig årets nyaste rätt är och intervjuar folk som mosar i sig anrättningen medan de bedyrar att de i vanliga fall bara äter hälsokost.

© Indiana State Fair.

I tolv dagar håller det på, och under den tiden kan de sammanlagt 700,000 besökarna se highschool-orkestrar marschera och spela i sina svettiga uniformer för att tävla om priset som delstatens bästa, och på den stora utomhusscenen uppträder dagligen någon åtminstone halvkänd artist. I år är det Jessica Simpson, och för några år sedan fann jag till min häpnad att jag bevittnade en konsert med de grånade kvarlevorna av 60-talsgruppen The Monkees.

Knappast sofistikerat och futuristiskt, men definitivt ett stycke Amerika.