Prisjämförelser Är utrikeskorrespondenten död? Edward Price Bells: Journalism of the Highest Realm
Finns det något yrke som är så glamoröst som utrikeskorrespondetens? William L. Shirers reportage från Berlin i upprinnelsen till Andra Världskriget, Arne Thoren och Björn Ahlander på raspiga telefonlinjer från Washington och New York,, Åsne Seierstad från krigets Bagdad?
För mig är Alfred Hitchcocks klassiska Foreign Correspondent den perfekta bilden av den frifräsande utrikeskorren på spännande jakt bakom kulisserna efter den senaste storyn.
Alfred Hictchocks Foreign Correspondent.
Idag är det annorlunda. Tidningarna skär ner och många av utrikeskorrespondenterna är, liksom SvD:s Karin Henriksson här i USA och Cordelia Edvardson i Jerusalem inte utskickade korrespondenter på assignment utan fast bosatta på platsen.
Det här är både positivt och negativt. Samtidigt som den fast förankrade korrespondenten med åren får en allt djupare insikt i det land man täcker så förlorar man också distansen och fräschören till det land man bor i.
Svenska Dagbladets utrikeskorrespondenter är ofta i 50 och 60 årsåldern, och det märks på den makligare takten, på frånvaron av spännande och ofta kontroversiella intervjuer med uppstickare och nytänkare och på insiktsfull och inte minst frän kritik av ett samhälle som man redan är en del av.
Så var det inte förr när utrikeskorren var en ung man och ibland kvinna på jakt efter det senaste scoopet, läs Evelyn Waughs klassiska roman med just titeln Scoop för att få en doft av atmosfären.
Thomas L. Friedman.
Edward Price Bell (1869-1943) jobbade på Chicago Daily News som på sin tid var USA:s näst största tidning.
Han blev en av USA:s klassiska utrikeskorrar och hans minnen Journalism of the Highest Realm: The Memoir of Edward Price Bell, Pioneering Foreign Correspondent for the Chicago Daily News
Jag har bläddrat i boken som ger en bild av en nu svunnen värld före massflygets och massmedias dagar när en utrikeskorrespondent kunde få en intervju med i stort sätt vem han ville genom att visa upp sitt presskort.
Man lyssnade på eller läste Arne Thorèn, Torsten Ehrenmark, Buster von Platen och Lars Gunnar Erlandson på ett sätt som man t.ex. inte gör på Sveriges Radios annars utmärkta Ginna Lindberg.
Orsakerna är många. Idag har vi alternativ, vi kan titta och lyssna direkt på CNN och BBC, eller läsa New York Times och Economist. Vi kan läsa bloggar som även om de kanske inte alltid håller samma kvalitet ofta kan konkurrera på nya villkor.
Utlandskorren har också förlorat sin tillgång till beslutsfattare som George Bush, Robert Gates och Hank Paulson.
Jag tror dock att det här är ett yrke som kan återuppfinnas om man bara vill. DN:s USA-korrespondent Erik Ohlsson är ett bra exempel på att man kan föryngra och förnya utrikeskorren om man bara tänker i litet mer ambitiösa banor och inte bara sitter hemma utan ger sig bland folket ut i USA.
Man måste bli mer, inte mindre aktiv, det räcker inte längre med att rapportera kalla fakta, man måste tränga in bakom rubrikerna och ner på djupet och inte minst, man måste jobba som bara den med att bygga upp sitt eget sociala nätverk med kontakter till beslutsfattarna i landet.
Idag är det spetskunsaper i ekonomi, teknologi och vetenskap som gäller betydligt mer än att bara stå framför Vita Huset med en mikrofon.
New York Times-korrespondenten Thomas L Friedman är ett paradexempel på en framgångsrik korrespondent av den nya skolan. Med sin egen webbsajt, en rad insiktsfulla bestsellers blir dagens utrikeskorrespondent precis vad utrikeskorrespondenter alltid har varit, mediestjärnor. Det är bara det att medierna har förändrats.
Idag räcker det inte med att bara skriva tillfälliga artiklar. Dagens medier kräver en närvaro 7*24 . Man måste rapportera, skriva böcker, chatta, Twittra och blogga.
M.a.o. anpassa sig till dagens medievärld. Så som det f.ö. alltid har varit.
Mikroblogga här. Vad gör du just nu? Läs fler inlägg om Tidningar
Technorati Tags: Medier, Tidningar, Utrikeskorrespondenter, USA-korrespondenter, Foreign Correspondents, Edward Price Bell, Journalism of the Highest Realm
Svenska bloggar om: Medier, Tidningar, Utrikeskorrespondenter, USA-korrespondenter, Foreign Correspondents, Edward Price Bell, Journalism of the Highest Realm
Läsarkommentarer
Alf Martin kom till London 1940 som korrespondent för Sveriges Radio. Han växte väl pÃ¥ nÃ¥got sätt samman med England och kunde under 40 Ã¥rs tid beskriva hur samhället därborta förändrades. Hans perspektiv gick frÃ¥n blitzen till Thatcher. “Rösten frÃ¥n London” sÃ¥ att säga. NÃ¥got sÃ¥dant är knappast möjligt längre. PÃ¥ gott och ont.
Cordelia Edvardson har väl förövrigt flyttat hem till Stockholm för ett bra tag sedan. Just utrikeskorrespondenter tillhör annars en sak som man tycker att SVT & SR borde kunna dela på, så att de fick råd att ha fler och inte behövde dubblera.
Det finns flera förklaringar till att dagens korrespondenter inte är lika vassa som sina företrädare. En viktig bidragande orsak tror jag själv är att rekryteringsbasen har skrumpnat samman.
Det var ett pompöst yttryck förresten. Rekryteringsbasen.
Bakom det ordet finns det faktum att det under svensk journalistiks guldålder fanns ett myller av små, lokala tidningar. In i det myllret av små, lokaltidningar vandrade ett myller av pojkar och flickor som var beredda att strunta i att journalistik hade namn om sig att vara ett lågstatusyrke.
Där togs de omhand av en ofta lätt sjaskig och alkoholiserad, men kunnig redaktör som dock gärna tog sig an nykomlingar, lärde dem att stava rätt, kolla sina fakta och gräva rätt på intressanta historier.
Ur myllret sållades talangerna ut. Vandrade vidare till litet större lokaltidningar, sedan rikstidningar, radio, TV och reklambyråer. De lärde sig jobba genom att jobba.
Det fanns en yrkespyramid där Lennart och den hade en rätt bred bas. Det var rätt lätt för den som ville prova sina vingar att få en volontär plats. På 1950-talet kunde man annonsera efter sommarvikarier genom att sätta upp lappar på universitet.
Yrket hade tämligen taskig status. Å andra sidan baxnar man över vilken heterogen skara som sögs upp i den branschen. Där fanns misslyckade doktorander, någon avhoppad operasångare och en stor skara arbetargrabbar som helt enkelt inte hade lust att gå i pappas fotspår på det lokala bruket. Tillsammans med dem fanns en skara överklassungdomar som bestämt sig för att strunta i vad pappa och mamma sagt om förståndiga karriärval.
Journalistiken var en bransch som generöst sög upp de som hade svårt att finna sig till rätta i de vanliga yrkes karriärerna. De hade rykte om sig för att supa tappert och jobba som slavar.
Med början på 1950-talet började yrkets status förbättras. I och med det greps den övre medelklassen av en allt större skrivklåda.
Journalistens yrke började bli fint.
En korrespondent klagade över att det fortfarande på 1970-talet fanns några av de där underliga, spritbegivna individerna av tvivelaktig bakgrund kvar på redaktionerna.
En tynande relik från en tidigare epok.
Samtidigt dog alla de där små lokaltidningarna bort som tidigare brukat slussa en ström av upplärda skribenter vidare till riksredaktionerna och korrespondent posterna.
Den nya tidens korrespondent är allt som oftast en hel och ren kvinna eller man som vuxit upp i en villaförort. Som gått journalisthögskolan och som aldrig kommer ställa till med några större katastrofer eller trolla fram några mirakler.
Titt som tätt förkommer ganska hårdhänta påtryckningar på dagens korrespondenter. Den som råkar rapportera fel om någons favoritpart i en internationell konflikt kan räkna med en ström av hatbrev i inboxen och anmälningar till radionämnden eller pressombudsmannen. Ett exempel det är nog Cecilia Uddén. Än i denna dag har Sveriges unga moderater och folkpartister inte förlåtit henne att hon under en debatt låtit undslippa sig att världen nog skulle må bäst av att George W Bush förlorat valet 2004.
Milde himmel vilket avgrundsvrål Lennart. Det måste ha hörts ända bort till Silicon valley.
En hel del tyder på att dagens korrespondenter är en aningen skrämd och kuschad skara som titt som tätt gruvar sig för att förlora jobbet. Ett jobb som numera är vanvettigt svårt att få och skrämmande lätt att förlora.
Till det kommer på under de sista åren en annan huvudvärk.
Det är - öhmm - Faktiskt undrar jag om inte vi ingår där, Lennart.
Internet och den framväxande bloggosfären bidrar till att suga livsluften från tidningar och TV. Läsare och reklampengar börjar allt som ofta vändas till internet. Redaktionerna skär ner och skär ner. En krympande skara som understundom låter undslippa sig att internet och bloggare är något komplett överskattat.
Klas:
Möjligen gäller din tillbakablick de flesta yrkena…menar att det fanns en mentor försupen eller inte men lärdomarna blev handfasta.
Nu verkar reklamen styra det mesta och det är ju lite trÃ¥kigt…