I ntroduktion:

Alla som har träffat Klas Sandberg vet att bakom den artiga och vänliga ytan döljs en rakbladsskarp hjärna med rent encyklopediska kunskaper om samtidshistorien och dagens säkerhetspolitik.

Här skriver Klas om militärsvärmeriet och patriotismen i USA. Det är något som Klas och jag har pratat litet om och jag kan själv vittna om hur det är här i USA.

Jag kom in i en affär en dag och tog av mig min keps, som jag måste ha på mig mot solen. En äldre dam sade uppskattande: “young man, you must have been in the service”.

Det tycker jag ger en perfekt bild av hur amerikaner ofta ser på militärer, artiga, belevade, manliga, patriotiska, ett ideal för alla amerikaner. Som John McCain t.ex. Om man kan förstå det amerikanska svärmeriet för det militära så kommer man också att förstå rätt mycket en av de grundläggande strömningarna i det amerikanska samhället.

Läs absolut Klas egen blogg Vindskupan

Amerikaner som återupplivar Inbördeskriget från 1860-talet.

Kanske inleddes Amerikas förälskelse i Militär Makt på allvar någon gång på 1920-talet.

Somliga skribenter, som Robert Kagan, hävdar att det ligger inbäddat i Amerikas DNA-kod redan från den allra första början. Det går att hitta skäl för det men går du tillbaka till 1800-talet var krigsmakten snarare den lilla askungen i det amerikanska boet. Efter inbördeskriget skars budget och personalstyrka ner, kraftigt… och skars sedan ner gång på gång, under allvarligt, patriotiskt jämmer från fosterländska skribenter. Allt som blev kvar var ett krympande försvar av lätt förgrämda, stamanställda soldater, utrustade med sliten utskottsmaterial från inbördeskriget som tröstade sig med att gå loss på de sista resterna av den indianska urbefolkningen.

Så vad hände på 1920-talet?

Det var i alla fall då som man i den amerikanska regeringen satte sig ner och började planera för en ekonomisk och industriell mobilisering i händelse av ett nytt krig. Under hela 1800-talet hade man, främst i Europa, byggt ut värnpliktssystem. Till och med små länder kunde ställa stora arméer på fötter.

Under första världskriget upptäckte man att det inte räckte att kalla in mängder med män under fanorna. Det måste till en mobilisering av ekonomin också.

När första världskriget började hade de flesta militärer trott att det räckte bunkra upp en redig trave artillerigranater och patroner som skulle räcka för hela kriget som förmodades bli kort.

Det blev inte kort.

Det gick snart upp för de krigförande att ammunitionsfabrikerna måste fortsätta gå på högvarv hela kriget ut för att kunna mata arméerna med ammunition och annan utrustning. Arméernas aptit var långt mer glupande än man kunde ana. Bara under Neuve Chapelle offensiven 1915 förbrukade det brittiska artilleriet mer granater än under hela Boerkriget. Produktionen av konsumtionsvaror måste skäras ner, kvinnlig arbetskraft måste uppbådas, viktiga råvaror måste reserveras för krigsmakten etc. etc.

Den stora, viktiga lärdomen stannade kvar.

Memorial Day Parade

Under en stor del av mellankrigstiden skulle allvarsamma, grå och okända kamrersfigurer i kostym och stärkta kragar sitta i arbetsgrupper, utredningar, kommittéer och kommissioner i Tyskland, Sovjetunionen och… USA. De skulle planera för sina länders kommande, ekonomiska och industriella mobilisering.

Idag är de människorna grundligt bortglömda (med undantag för Tysklands Albert Speer) jämfört med alla fältmarskalkar och krigshjältar men utan deras insatser hade troligen det andra världskriget aldrig blivit så vanvettigt förödande. Utan deras trista pappers planer och förberedelser hade det inte varit möjligt för alla krigförande parter att stampa fram så stora resurser.

I USA vilade ansvaret på den biträdande försvarsministern som skulle se till att planerna för industriell mobilisering hölls tipptopp. Som brukligt hade Amerika återigen skurit ner sin krigsmakt till ett minimum efter första världskriget så det ansågs nödvändigt.

Arlingtonkyrkogården.

En sovjetisk ekonom skrev:

“Eftersom USA antar att nästa ’stora’ krig kommer att bli en konflikt i grandios skala, där de mäktigaste staterna med mångmiljonarméer och förstklassiga flottstyrkor blir indragna, räknar amerikanska strateger med ett extremt hårt, blodigt och utdraget krig.”[i]

Det finns ekonomi historiker som menar att fröna till det kommande militärindustriella komplexet låg just i de planerna och de kopplingar som började uppstå mellan krigsmakten och delar av industrin.

I den typen av industriell mobilisering hade Amerika en oskattbar fördel över alla tänkbara rivaler. Landet hade en jättelik verkstad till sitt förfogande. Av alla industriprodukter på jorden kom varannan från USA. Jag misstänker själv att om man hade frågat en patriotiskt lagd amerikan som vilka som var fördelarna med hans land skulle han snarar peka på uppfinningar, järnvägsbyggen, dammar och industriproduktionen snarare än krigsmakten.

Det var nog snarare där de flesta amerikaner hade sin identitet på den tiden. I industri- och ingenjörs bedrifter snarare än i krigsmakten.

När andra världskriget väl började skulle många européer göra stora ögon över de amerikanska soldaterna. Deras fältuniformer liknade snarare en fabriksarbetardress. En brittisk soldat noterade förundrad att de ofta verkade gripa sig verket an mer som arbetslag av praktiskt lagda byggjobbare än som strama militärer.

För mängder av amerikaner blev inträdet i andra världskriget närmast en lättnad. Vid den tiden hade ekonomin varit lamslagen av den depression som började 1929.

Håll gärna i minnet att det inte handlade om fattigdom med TV eller kylskåp på den tiden. Det rådde tröstlös nöd i stora delar av landet. Man hör talas om barn som dog av undernäring eller som övergavs av sina föräldrar.

Och det verkade aldrig ta slut. Krisen malde på och malde på, tvärsigenom 1930-talet.

Med andra världskriget inträdde full sysselsättning i landet, när det industriella mobiliseringsmaskineriet klickade till och drog igång. Först med strömmen av militära beställningar från Frankrike och Storbritannien som gav fabrikerna fullt upp. Sedan för Amerikas egen upprustning.

Under andra världskriget överlämnade praktiskt taget kongressen plånboken till militärerna. General Hap Arnold fick beskedet av senator Cabot Lodge att han skulle få allt han begärde. ”Det är bara att be om det.”

Försvarsmakten plockade upp blanco checken med ett brett flin. Flottan, under amiral King, beställde fartyg, långt utöver vad man behövde för att besegra Japan. Ja till och med fler än man kunde hitta sjömän åt.

Det började då. På den vägen har det fortsatt än idag. INGEN, inte ens de mest progressiva kongressledamöterna ifrågasätter försvarsanslagen eller försöker skära i dem.[ii]

Inför krigsslutet rådde en tyst ångest. Mängder av människor hade krälat i avgrunden av osäkerhet och fattigdom. De hade lyfts upp igen av krigsproduktionen och ett myller av goda tillverkningsjobb. Freden betydde visserligen att grabbarna skulle komma hem igen och demobiliseras… men sen då? Skulle de allihopa falla tillbaka ner igen avgrunden när försvarsproduktionen inte behövdes längre?

Det kalla kriget blev för dem, inte en börda utan närmast en räddande ängel. Arsenalerna måste fyllas på igen. Det behövdes ännu fler strategiska bombplan, örlogsfartyg och stående arméer. Med det kalla kriget blev mobiliseringen permanent. Efter alla stora amerikanska krig hade krigsmakten demobiliserats i rasande fart. Ja efter fredsslutet efter den amerikanska revolutionen hade på 1780-talet hade kolonisterna haft så bråttom att de praktiskt taget lade ner hela armén medan brittiska trupper fortfarande stod kvar i kolonierna.

En gång i tiden hade den amerikanska federationens grundare varnat för stående arméer och tilltrasslade allianser.

Nu gled båda igenom utan större protester från allmänna opinionen, massmedia eller det politiska etablissemanget.

Där har du EN mycket viktig faktor Lennart. Miljontals amerikaner är beroende av krigsmakten, bokstavligen. Den innebär bröd och smör på bordet för dem. Både försvarsindustrin och militärbaser är fördelade över nästan alla amerikanska delstater, med viss koncentration till sydstaterna. [iii] Och det hör till människans natur att om man är del av en verksamhet, ja då tenderar man att identifiera sig med den.

Försöker jag påstå att alltsammans bara handlar om krassa egenintressen? Nej, så enkelt är det inte. Många av de patriotiska militärentusiasterna tror själva säkert uppriktigt på Amerikas Unika Öde. Det är bara så att egenintressen och övertygelser är så tätt sammantvinnade att den enskilde inte kan avgöra var det ena slutar och det andra börjar.

officersutbildning på ett universitet

Nå under alla förhållanden kan man misstänka att om en amerikansk patriot förr i tiden framför allt skröt över sitt lands tekniska bedrifter så talar han idag om krigsmakten för hela slanten. Det gjorde de många av de amerikanska utbytesstudenter som jag träffade i Uppsala.

En normal, sund patriotism kan handla om kärlek till folket, naturen och kulturen, det kan handla om stolthet över kulturella och vetenskapliga bedrifter. Hos de flesta länder finns också ett militärt inslag i den nationella identiteten.

Det är normalt. Men något blir skevt när det militära inslaget i den nationella identiteten blir till en gökunge börjar tränga ut de övriga.

Kommer du ihåg Eisenhowers avskedstal? Den 17 januari 1961. Där han varnar för uppkomsten av det militärindustriella komplexet med dess stående krigsmakt och lika stående krigsindustri där båda är sammantvinnade? Han talar om:

”Det totala inflytandet, ekonomiskt politiskt, och till och med mentalt går igen i varje stad, varje stadshus och varje kontor hos den federala regeringen.” [iv]

Läs en gång till och begrunda: ” …ekonomiskt politiskt och till och med mentalt…”

Till sist börjar systemet äta sig in också i människornas sinnen.

En löjtnant i marinkåren noterade att för många av de fattiga rekryterna var militär värvning inte bara ett sätt att ordna sin försörjning. Det var en väg till självkänsla. Man var någon, man var soldat i marinkåren, eller armén eller flottist. Man hade en viktig roll att fylla: att försvara, och helst utvidga, Imperiet.

Officersskolan West Point

Gör ett tankeexperiment: Man lever i ett hörn av den utarmade landsbygden. Bruket på orten kan när som helst klappa igen. Jordbruket har drabbats av upprepade kriser.

Från detta finns alltid en utväg: att ta värvning. Livet som soldat är visserligen fattigt men det är en guldbeslagen misär. Även om man inte tänker ta värvning själv har man vänner och släktingar i styrkorna. Kanske är bruket, direkt eller indirekt beroende av försvarsbeställningar.

Lägg därtill att Amerika faktiskt inte har så många gemensamma institutioner. Försvaret har fått fylla den rollen. Nationaldagsfirandet brukar ha inslag av paraderande krigsveteraner på hedersplats. Man har då och då använt militären för olika federala projekt. (Det var arméns ingenjörstrupper som hade ansvaret för vallarna i New Orleans).

Utan några gemensamma nämnare riskerar hela federationen på lång sikt att spricka upp i en rad regionen och lokala identiteter som innerst inne tycker illa om varandra.

Budskapet blir att Fosterlandet: lika med krigsmakten.

Man reagerar bittert när någon angriper den gemensamma nationalsymbolen, källan för en försörjning och kanske också självkänsla och identitet. Själv är man minsann en redig helylleamerikan som hyllar fanan och… krigsmakten.

Försvaret också en av de få återstående institutioner i det amerikanska samhället där det fortfarande råder någotsånär lika möjligheter för gemene man att nå den högsta toppen. Det är frapperande hur många av generalerna själva har ganska anspråkslös bakgrund. Många av dem har kommit från små, fattiga gårdar, de har vuxit upp med ensamstående föräldrar. En kom från ett barnhem.

Generalerna och amiralerna kommer ofta från samma slags bakgrund som soldaterna de leder.

Det gör sitt till.

Går du några decennier tillbaka i tiden kunde man ofta skoja med militärväsendet i USA. Några av de fränaste var gamla krigsveteraner som Norman Mailer, Joseph Heller och Kurt Vonnegut. De kunde driva med militär byråkrati, militär disciplin, med korkade underofficerare och intrigerande generaler.

Sedan många år verkar militärfarsen i stort sett varit en död genre i USA och det mest slående när man följer amerikanska media är hur journalisterna skyggar som skrämda djur när det börjar dra ihop sig till kritik mot den egna krigsmakten. Det finns knappt en enda kår som inte har fått sin egen Hollywoodfilm. Till och med det klumpigaste och mest meningslösa fälttåg kan eleveras till episka nivåer.

En gång i tiden spelade försvaret närmast lilla askungens roll i Amerika. Något som man visserligen hyllade i högtidstalen men vars budget kongressen glatt skar ner varje gång en längre fredsperiod bröt ut.

Idag är den en helig ko.

Under 1950-talet fick istället president Eisenhower kämpa för att avvärja kongressens iver att hälla mer och mer av statsbudgeten över försvaret. Med andra ord fick en konservativ president med militär bakgrund försöka hejda de civila politikerna deras iver att bygga ut försvaret.

Varje antydan om nerskärning leder till ett ångestvrål från politikerna, även de mest progressiva.[v] Göran Rosenberg noterade att Barack Obama själv snarare talar om att öka arméns storlek.[vi]

Jag misstänker att den som säger något annat får svårt att bli omvald.

Den permanenta mobiliseringen under det kalla kriget har också militariserat delar styrelseskicket.

Bit för bit har presidenten förvandlats till en slags ”allra högste krigsherre”. (Det var vad kejsar Willhelm kallade sig själv.)

Studenter på sommarträning som i ROTC.

Det är något nytt. Under andra världskriget nöjde sig president Franklin D Roosevelt med att fastslå de politiska målen och överlämna åt general Marshall spika strategin. Under Vietnamkriget satt däremot president Lyndon B Johnson och grunnade närsynt över målkartorna över Nordvietnam. President Reagan började göra militär honnör i offentliga sammanhang. President George W Bush gör nästan alla sina viktigaste utspel inför paraderande trupper, iklädd militär fritidsjacka. Enligt en journalist med goda kontakter i kretsen kring George Bush har denne på förhand förklarat: ”En av hemligheterna bakom att bli betraktad som en Stor Ledare är att bli uppfattad som Överbefälhavare.”[vii]

En gång i tiden var den amerikanske presidentens titel som överbefälhavare, Commander-in-chief, just… en titel, en död bokstav, som knappt någon brydde sig om. Vare sig under första eller andra världskrigen föll det någon in att presidenten skulle fatta militära beslut eller sitta och peta i den militära planeringen. Idag tävlar de olika presidentkandidaterna om att framhäva sitt mannamod och sin beslutsamhet.

Det mesta tyder på att militärinterventionerna utomlands i stort sett har varit relativt populära hos gemene man.

Kanske kom inspirationen från Falklandskriget 1982.

En journalist som var engagerad som spökskrivare åt George Bush noterade hur fascinerade, i synnerhet republikanska, politiker blev av den vitamininjektion som den brittiska premiärministern Margret Thatcher fått av kriget.

”De var hänförda, helt trollbundna av scenerna när de segerrika trupperna paraderade vid hemkomsten, människor kastade blommor på Thatcher, hur hon fick applåder i parlamentet och höll de där underbara talen.”[viii]

Kanske var det där och då som Amerikas politiska elit på allvar förälskade sig i krig som redskap i det inrikespolitiska spelet. Efter den betan skulle, republikanska och demokratiska regeringar fyra av den ena interventionen efter den andra, när de ville skörda poäng hos väljarna, mot Grenada, Panama, till dess de körde fast i Irak.

●●

Det förekommer nästan ingen kritisk granskning av försvarsbudgeten, med undantag för alternativpressen.

En siffra publiceras i (623 miljarder dollar för år 2008). Det är mer än alla andra ledande industriekonomier tillsammans.

Den siffran täcker fortfarande inte utgifterna för krigen i Irak och Afghanistan. Den täcker heller inte CIA:s och utrikesdepartementets paramilitära aktiviteter. Inte heller täcker den de federala forskningsanslag som har militär anknytning.[ix]

Man har sagt att det är nästan helt omöjligt att ha en forskarkarriär i Amerika utan att då och då dras in i militärt anknutna projekt.

En del mycket skarpa hjärnor har försökt att bena upp USA:s försvarsbudget och få veta exakt VAD alla miljarderna går till.

Det går inte. Alltsammans är hopplöst hopkrånglat och rotigt. En sak är säker: den är vanvettigt slösaktig. Försvarskostnaderna är höga och stigande, samtidigt som antalet förband, örlogsfartyg och flygplan sakta men säkert krymper.

Och till sist går det inte ihop.

Sedan Vietnamkriget har USA:s export tynat bort. Handelsunderskotten bara växer. Vid tiden för Irakkrigets utbrott noterades att Amerika behövde ett inflöde av utländskt kapital i en takt av en miljard dollar om dagen bara för att hålla sig flytande.

Man skulle göra ett av två saker.

Antingen höjer man skatten.

Det är politiskt omöjlig.

ELLER så måste man skära ner på försvarsbudgeten och minska sina internationella ambitioner.

Det är OCKSÅ politiskt omöjligt. Det VILL man helt enkelt inte göra.

Alltför mycket är investerat i krigsmakten. Alltför många är beroende av den för sin försörjning, för sin samhällsställning, för sin självkänsla. Det finns kopplingar mellan soldaterna, deras anhöriga, försvarsindustriarbetarna, deras underleverantörer men också de stora skarorna av forskare, skribenter och tjänstemän. Människor som tjänar grova pengar på konsult- och styrelseuppdrag. Alla vill de att se strömmen av guld fortsätta. Kring alla dessa finns dessutom ett moln av släktingar och vänner.

I det valet verkar den amerikanska eliten föredra att låtsas som om ingenting och att det bara är att ostört fortsätta som tidigare.
_________________________
[i] ”Röd koloss på larvfötter” av Lennart Samuelson, SNS Förlag, Stockholm 1999. Sid 80.

[ii] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[iii] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[iv] ”Dwight D Eisenhower Farewell Adress” 17 januari 1961.

[v] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[vi] “ Imperiets kulisser” av Göran Rosenberg, Dagens Nyheter 19 oktober 2008

[vii] “Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, GNN-tv 28, oktober 2004.

[viii] “Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, GNN-tv 28, oktober 2004.

[ix] ”The Pentagon Strangles Our Economy: Why the U.S. Has Gone Broke” av Chalmers Johnson, Le Monde diplomatiqe, 26 april 2008. Återges på Alternet.