När jag var i tonåren blev jag intresserad av krigshistoria och läste det mesta jag kunde komma över på universitetsbiblioteken Carolina Rediviva i Uppsala om den tyska armén under Andra Världskriget och senare också om det amerikanske inbördeskriget.

Det där sitter i och jag brukar följa med litet i vad som skrivs idag, och blir ofta förfärad över hur slarviga och rent undermåliga många historiker är.

Tom Rybacks Hitler’s Private Library är ett typiskt exempel på irriterande och helt onödigt slarv.

Han skriver på sid 203 följande:

Goebbles agreed and gave Hitler a case in point. In East Prussia he had watched Ferdinand Schörner, the fourty-five-year-old general commanding the Third Panzer Division, resist a series of Soviet assaults and stabilize a stretch of crumbing front…

Ferdinand Schörner var en mycket känd general och mot slutet av kriget en av Hitlers favoriter. En mycket otrevlig och grym person. Han ledde den sjätte bergsjägardivisionen i början av kriget och sedan den XIX. Bergsjägarkåren och den XXXX. Pansarkåren.

Senare, mot slutet av kriget var Schörner redan som generalöverste en av de ledande generalerna i Nazityskland inte alls som Tom Rybacks tycks tro, en simpel divisionsbefälhavare. Schörner ledde i tur och ordning Heeresgruppe Südukraine, Heeresgruppe Nord och Heeresgruppe A, han ledde aldrig den tredje pansardivisionen eller någon annan pansardivision heller för den delen. Han försvarade aldrig i Östpreussen som Ryback påstår.

Citatet från Goebbles dagbok gäller hans besök i Lauban i södra Polen, på gränsen till dagens Tjeckiska republiken, inte Östpreussen, ett område som försvarades av Schörners armégrupp.

På sidan 201 skriver Ryback också att:

On Sunday evening, March 11, 1945, Joseph Goebbles called on Hitler…Hitler himself had just returned from the front, now a mere hundred miles east of Berlin, where he had spent the day visiting emplacements, shaking hands with soldiers , and conferring with generals – all in the presence of propaganda units….

Eftersom Hitler aldrig någonsin besökte själva fronten och inte heller de utbombade städerna och aldrig “skakade hand med soldater” och eftersom Timothy Ryback inte anger några källor, inte Ian Kershaws Hitlerbiografi och inte Antony Beevors Berlin: the Downfall, 1945, så är det här nog tyvärr ännu ett exempel på det slarv man så ofta ser i historieböcker idag, som att den tyska Sjätte arméns befälhavare i Stalingrad, general Paulus, plötsligt förvandlas till en adelsman eftersom man tror att alla tyska generaler var adliga. Vilket skulle ha fått Generalöverse Halder och även Rommel att häpna.

Det finns liknande slarv i Gitta Serenys annars utmärkta Albert Speet, His Battle with Truth.

Varför är det såhär, spelar det här någon roll? Jag tror att det här är ett tecken i tiden. Historiker är inte lika noggranna som tidigare, speciellt inte populärhistoriker som det här handlar om. Förlagen vill inte lägga ner resurser på faktagranskning, trots att många fel lätt kunde hittas om man bara googlade. Men förlagen bryr sig inte, författarna bryr sig inte och läsarna bryr sig allra minst.

Men samtidigt undrar man om många fler fel som gömmer sig i Timothy Rybacks bok, fel från perioden kring Första Världskriget som jag själv inte är lika insatt i som kring det Andra.

Felen till trots, Timothy Rybacks bok är intressant och försöker visa hur Hitler trots sin groteska brutalitet såg sig själv som något av en europeisk kulturpersonlighet. Han var en man som läste, som hade ett omfattande bibliotek, ett bibliotek som delvis överlever och som Ryback har gått igenom. Men precis som med Mao och Stalin så hade hans läsande inga förmildrande effekter, snarare tvärt om.

Man får ofta höra att webben och Wikipedian är full med fel. Sanningen är att även populära och vallästa faktaböcker också dom ofta är fulla med med sakfel. Det är bara det att det inte syns lika lätt som på webben.