Det Progressiva USA

För lokalinnevånarna här i Silicon Valley-San Francisco-området så är Colma som Ropsten eller Akalla, en T-Banestation i San Franciscos SL-system, BART.

Men Colma bär på en hemlighet, det är nämligen som jag tidigare har skrivit om De Dödas Stad.

Det är i Colma som en stor del av alla de som död här i området begravs i jättelika kyrkogårdar. För varje levande Colmabo finns det 1500 döda.

Nu har en grupp unga filmskapare med bl.a. Richard Wong, H.P. Mendoza och Paul Kolsanoff gjort en rolig film om hur det är att växa upp bland idel gravar i det soldränkta Kalifornien: Colma the Musical som bör ses av alla som är intresserade av det Kalifornien som döljer sig bakom de färgsprakande turistbroschyrerna.

Här i Kalifornien dominerar ju Hollywood allt filmskapande men i skuggan av hjätten nere i Los Angeles så frodas mängder med fristående filmskapare, som det här gänget.

I år är det 50 år sedan Alfred Hitchcock gjorde sin berömda Vertigo, som nu har uppmärksammats stort i den svenska pressen: bl.a. av Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet om Recension: Vertigo (Thriller) | Film | SvD, Erik Laquist i Svenska Dagbladet om En studie i stilbildning | Kulturnyheter | SvD och Karin Svensson också hon i Svenska Dagbladet om Svindlande mästerverk | Kulturnyheter | SvD.

Det är givetvis väldigt roligt för Vertigo spelades in just här i området. Men jag tror inte att någon i Sverige idag följer dagens unga filmskapare här i San Francisco-området och det är synd. Jag spelade Wayne Wangs Prinsessan av Nebraska här på bloggen igår och kommer att fortsätta att uppmärksamma lokala filmer, som Palo Alto the Movie.

Alla nya, alla skapade utanför Hollywood även om Wayne Wang är en synnerligen väletablerad filmskapare. Och allra viktigaste, alla tre filmerna ger en bild av dagens Kalifornien, precis som det ser ut idag.

Jag såg Wayne Wangs klassiska Chan is Missing som utspelas i San Francisco när den kom ut 1982 och minns att jag tycket väldigt mycket om den.

Jag har också sen sett Wangs Smoke från 1995 som utspelas i en liten tobaksaffär i Brooklyn och som precis som Chan is Missing handlar om människor och deras relationer i dagens USA.

Prinsessan från Nebraska

Idag är Wayne Wang en av USA:s och världens stora regissörer och i lågbudgetfilmen The Princess of Nebraska återvänder han till San Francisco med en film som i mångt och mycket likar Chan is Missing.

Filmen följer tjugofyra timmar i Sashas liv. Hon är en ung kinesiska som går på college i Omaha i Nebraska.

Sasha är fyra månader gravid efter en flört i Beijing och avbryter sina studier och reser till San Francisco för att göra abort och möta Yang killen som gjorde henne gravid.

Yang spelar kvinnliga roller i Beijingoperan och har även haft en relation med Boshen, en amerikan som har blivit utvisad från Kina för att ha hjälpt utländska journalister med deras reportage om AIDS och som nu också befinner sig i San Francisco.

Vad som gör filmen intressant är inte bara att den utspelas i San Francisco utan att man faktiskt kan se hela filmen direkt här på bloggen via YouTube.

Så sätt på platt-monitorn, tag fram litet kinesisk mat och luta er tillbaks och njut av Wayne Wangs Prinsessan från Nebraska.

Lilla Telluride högt uppe i Klippiga Bergen i Colorado med en befolkning på 2 221 är en av USA:s mest exklusiva småstäder. Den är den och inte Alperna vi ser på bilden ovan.

Staden består bl.a. av det K-märkta Telluride Historic District med gamla byggnader från 1890-talet när Telluride var en gruvstad.

Klicka på Sheridan Opera House

Telluride har också sin egen filmfestival som hålls i det fina gamla Sheridan Operahouse och som faktiskt redan har 35 år på nacken.

En av filmerna på Telluride Film Festival är den britisk-indiska “Slumdog Millionaire” regisserad av Danny Boyle med manus av Simon Beaufoy, båda engelsmän Boyle är känd för filmen “Trainspotting Beaufoy skrev “The Full Monty.” “Slumdog Millionaire”, utspelas i Mumbai och är baserad på Vikas Swarups romanl “Q and A”. Det här är tydligen en måste-se-film

Telluride

Joe Morgenstern skriver i Wall Street Journal om den britisk-indiska filmen Slumdog Millionaire och årets Telluride Film Festival At Rockies Fest,Indian Dazzler Is
One of the Peaks Telluride Thrills to ‘Slumdog’ and French Film With Scott Thomas

For more than three decades, movie lovers have come to this former mining town almost 9,000 feet up in the Rockies for refresher courses in where the medium has been (neglected or downright unknown classics from the silent and sound eras alike) as well as where it’s at.

On that count the 35th annual festival was a great success — scores of fascinating features, documentaries and shorts, along with tributes to three people who richly deserve them: the actress Jean Simmons, the Swedish filmmaker Jan Troell and the American director David Fincher. Festival regulares ask no more, even though, in their heart of hearts, they may hope for surprise and excitement.

Last year those hopes were rewarded by “Juno,” and the year before by “The Last King of Scotland” and “The Lives of Others.” This year’s schedule gave no hint of potential bombshells, but, again, that was perfectly OK, given the quality of the program as a whole. Then along came “Slumdog Millionaire.”

Det finns mängder med regionala film festivaler och andra kulturevenemang här i USA som man för det mesta aldrig hör talas om.

En orsak är att USA till skillnad från Sverige inte enbart består av en stor huvudstad och sedan en enda stor landsort, oavsett vad man tror i Götet och Malmö.

Och bland de fina små kulturevenemangen är alltså Telluride Film Festival högt uppe i Klippiga Bergen.

Klicka på bilden.
Woody Allen är en av mina absoluta favoritregissörer, jag har sett de allra flesta av hans filmer och många av dom flera gånger.

Om man till det lägger att Barcelona är en av mina absoluta favoritstäder, kanske mest för att den är så lik San Francisco så behöver jag inte förklara närmare varför jag kommer att se Woody Allens senaste film Vicky Cristina Barcelona med Obama-supportern Scarlett Johansson, Penélope Cruz, Rebecca Hall och Javier Bardem.

Det här är Woody Allens fjärde film europeiska film i rad och den bästa på länge.

Som skriver i San Francisco Chronicle: Movie review: ‘Vicky Cristina Barcelona’:

When great artists maintain their health and energy into their 70s, amazing things can happen - and they’re happening with Woody Allen. His new film, “Vicky Cristina Barcelona,” could not have been made by a young person. Though the characters are young and the film teems with directorial energy and innovation, the film’s freedom and control, its inspiration and focus, announce it as the work of a confident and mature artist.

Filmen är intressant nog sponsrad av staden Barcelona och den Katalonska regeringen till summan av 1.5 miljoner Euro.

Plotten är internationell, något man inte alltid finner i amerikanska filmer och handlar om två amrikanska kvinnor, Vicky och Cristina, (Scarlett Johansson och Rebecca Hall) som semestrar i Barcelona och där möter en målare, Javier Bardem som är gift med instabil Penélope Cruz.

Det är alla ingredienser som behövs för att filmen skall börja.

Joanne Kaufman recenserar Woody Allens Vicky Cristina Barcelona i Wall Street Journal: ‘Vicky Cristina’ Is Slim, Charming Allen Roundelay

At an art opening that the two young women attend with Vicky’s cousin, their host for the summer (the indispensable Patricia Clarkson), Cristina gets a load of a gorgeous painter and recent divorcé, Juan Antonio (Javier Bardem). She is immediately captivated, more so when she learns the deliciously sordid details of his marriage to a tempestuous fellow artist (Penélope Cruz in full flush), all the more so, when, later in the evening, Juan Antonio baldly invites her and Vicky on a weekend jaunt to picturesque Oviedo to see the sights, drink good wine and make love — just the three of them.

Allen är kanske den som bäst har fångat New Yorks charm i filmer som Annie Hall och Manhattan för att bara nämna några. Att han idag har blivit en av USA:s mest europeiska filmskapare och därmed har brutit sig ut ur den stereo typiskaamerikanska filmgenren är roligt.

Att han förblir en viktig regissör in i 70-årsåldern är ännu roligare.

Klicka på bilden.

Den 29:åriga amerikanska skådespelerskan Felicia Day , bosatt i Los Angeles, representerar en ny generation webbkunniga amerikanska skådespelare.

Även om hon har spelat med i TV-serien Buffy the Vampire Slayer så är det på webben som hon har blivit känd, och till råga på allt med sin egen videoserie The Guild på YouTube.

Den sociala revolution vi nu ser världen över kommer inte i första hand från webben utan från bredbandsutbyggningen som gör det möjligt för vem som helst att sätta lägga ut videon på webben för ingenting.

Det här är en rent makalös revolution som få ännu riktigt förstår. Vem som helst som vill kan skapa sitt eget produktionsbolag och nå ut till miljoner tittare så gott som helt gratis. Vad som för fem år sedan hade kostat miljoner dollar kostar idag några hundringar,

Det här betyder att istället för att stå i kö för att få provspela kan unga skådespelare skapa sina egna produktioner direkt på webben.

Den här genren introducerades av den framgångsrika tvåloperan Lonelygirl 15 och idag kan den som vill och är litet ambitiös alltså skippa provspelingarna och börja direkt på webben med sitt eget produktionsbolag.

All makt till folket, inte undra på att etablissemanget i Hollywood är skakat in i själen. För samma modell kan tillämpas på så gott som alla medieområden, från Bloggar till musik till böcker till konst.

Det enda som behövs är talang och litet ambition. Ja och så litet tur förståss.

Det mest intressanta med att skapa sin egen video eller något så enkelt som sin egen blogg är hur enormt mycket man lär sig på kuppen. Det är som att ha sitt eget lilla företag.

Man förvandlas från passiv konsument till aktiv producent, vilket får en att se på sig själv och omvärlden med helt nya ögon.

Som Felicia Day som givetvis har sin egen hemsida och blogg och som säkert kommer att gå långt med sin egen produktion.

Dali på MOMA i New York

USA har länge varit ett resmål för konstälskare. New York med Museum of Modern Art , Guggenheim och Metropolitan Museum, San Francisco med San Francisco Museum of Modern Art , Chicago med sitt Art Institute of Chicago , Boston Museum of Fine Arts och Philadelphia Museum of Artför att bara nämna några av de främsta.

När vi först kom till USA så bodde vi i Princeton strax utanför New York och vi brukade ofta resa in till storstan och vandra på Fifth Avenue och besöka MOMA och Metropolitan.

Dali på MOMA

Även om jag föredrar San Francisco så saknar jag MOMA och saknaden blir akut när jag nu ser att MOMA visar en måste-se utställning om en av mina absoluta favoriter, Salvador Dali.

Vi såg en paradutställning om honom på Centre Pompidou för många år sedan och intressant nog var det min konstintresserade pappa som först gjorde att jag fick upp ögonen för Dali.

Den nuvarande utställningen heter Dalí: Painting and Film och om alla filmälskare inser betyder det att vi får se Dalis samarbete med Luis Buñuel på Un Chien andalou och L’Age d’Or, med Alfred Hitchcock på Spellbound och t.om. med Walt Disney.

Så här lyder MOMAs introduktion till utställning som fortsätter till mitten av September:

Dali på MOMA

MoMA.org | Exhibitions | 2008 | Dalí: Painting and Film

Dalí: Painting and Film Bringing together more than 130 paintings, drawings, scenarios, and films by Salvador Dalí (1904–1989), this exhibition explores the role that cinema played in the artist’s work.

Both an inspiration and an outlet for experimentation, film was Dalí’s passion, and cinematic vision became a model for his own work.

Richard B Woodward har besökt utställningen och recenserar den i Wall Street Journal Dalí Gets a Makeover - WSJ.com

In this revision of Dalí’s career, film was crucial to his evolution as a painter. The camera’s merciless glass eye and the film editor’s narrative fecundity opened up a dreamlike world of permanent metamorphosis and helped the juvenile rebel to dissolve traditional art categories. “I am superficial,” he wrote in 1927, “and the outside of things is what delights me, for in the last analysis the outside of things is the objective.” The exhibition opens with a moody portrait of his countryman and soon-to-be partner in cinematic crime, the writer-director Luis Buñuel. Painted in 1924, when Dalí was only 20, it demonstrates his lovely touch and prodigious sense of sculptural form. But it is also a poignant reminder of perhaps the most important artistic friendship he ever enjoyed, and how short-lived it was.

Film och måleri, två konstformer som nu digitaliseras och som i framtiden mer och mer kommer att smälta samman. Vad som gör Dalis arbete inom filmen så intressant är att det skedde långt före digitaliseringen.

En mycket intrressant utställning.

Klicka på bilden.

Tanken på USA som godhetens samhälle i kamp mot det onda ligger djupt rotat i den amerikanska folksjälen. Innan han blir myndig ser säkert medelamerikanen tiotusentals TV-program och hundratals matinèfilmer om heroiska cowbojsar som utrotar illasinnade stenåldersindianer med automatkarbiner, allt medan han proppar i sig kilovis med varmkorv, hamburgare och Coca Cola.

Så det är det kanske inte så konstigt om han får en något vinklad syn på sig själv och det samhälle han bor i.

Just nu är det inne med superhjältar som aldrig förr. Jag har redan skrivit om de senaste superhjältesfilmerna som Hollywoodfilm. Storsuccé för Iron Man: terrorister, Afghanistan och superhjältar och Sommarförströelse från Hollywood: Will Smith som superhjälte i filmen Hancock och nu, som om inte det vore nog kommer ännu en superhjältesfilm, denna om Batman, Läderlappen, Christopher Nolans The Dark Knight, gjord på Warners Brothers studio i Hollywood.

LOS ANGELES ” Fevered fans pushed ‘The Dark Knight,  the sixth of the Warner Brothers series of ‘Batman  movies, to record three-day ticket sales of $155.3 million over the weekend, shoring up what so far had been a wobbly year at the box office.

By Warner’s estimate the film narrowly eclipsed opening-weekend ticket sales last year of $151.1 million for Sony Pictures’ ‘Spider-Man 3,  the previous record holder. Including a solid $27.6 million for the musical ‘Mamma Mia!  from Universal Pictures, the weekend’s Top 12 films took in about $249.6 million, according to the box-office consultant Media by Numbers. That lifted the domestic box-office total for the year to $5.36 billion. That is still down about 1 percent from last year, and the number of theatergoers is down 3.7 percent.

But the weekend performance gave studios and theater owners alike reason to take heart, as it proved that even a familiar franchise like ‘Batman  can still bring surprises.

The Dark Knight har varit oerhört framgångsrilk här i USA sedan de släpptes den 18/7 på 3,040 biografer.

En bidragande orsak kan vara att en av stjärnorna, den populäre och blott 28:årige Heath Ledger dog snart efter att filmen blev värdig.

Superhjältesglorian i sommar har annars fallit på Barack Obamas skuldror. Skillnaden mellan den rockstjärneliknande Obama och allas litet ostadige farfar John McCain kunde inte vara större.

Men den som vill se en film om gott mot ont kan alltså smita in på biografen och se The Dark Knight. I den svenska versionen kanske Sten Tolgfors, Ingvar Åkesson och Fredrik Federley kan spela mörkrets makter.

Min yngste son har sett The Dark Knight och tycker inte att den är lika bra som Iron Man som hade humor. Dark Knigh är humorlös och dialogen krystad.

Den här kortfilmen gjordes efter terrorattacken mot New York.

Den är i typisk Woody Allen stil och handlar om den stad som Allen verkligen älskar mer än någon annan. New York.

Vilket leder till frågan, finns det någon svensk regissör som har visat sin kärlek för någon svensk stad på samma sätt?

Beppe Wogers fina “Sakta vi går genom stan” är ju en lyrisk kärleksförklaring till Stockholm men finns det någon liknande litet sentimental kärleksförklaring till Stockholm eller någon annan svensk stad på film? Fucking Åmål?

Musiken in bakgrunden är “We’ll have Manhattan” av Lorenz Hart och Richard Rodgers från The Garrick Gaieties (1925)

Will Smith och Charlize Theron som båda spelar med i den här filmen.

Den amerikanska sommaren är inte bara sol och bad, varmkorv och hamburgare och skyhöga besinpriser, den är också förströelsefilmer från Hollywood som Sonys senaste superhjältefilm Hancock med Will Smith, USA:s bäst betalde manlige filmskådespelare.

Man går inte på bio för att se seriösa filmer på sommaren och det här inte inte en seriös film. Den har f.ö. mest fått dåliga recensioner. Filmen handlar alltså om en superhjälte i Los Angeles, dvs nästan utanför dörrarna till Hollywood. Det betyder att man bara behöver köra ut med kamerbilen några kvarter från Burbank och börja filma.

En stor orsak till att den helt ointressanta staden Los Angeles har blivit så omskriven i utlandet är just att lata Hollywoodregissörer har spelat in så många filmer där.

I själva verket är Los Angeles ungefär lika spännande som Norrköping. Litet större det är sant, OK mycket större, ofantligt mycket större. Men till skillnad från San Francisco så saknar stan en stadskärna och det betyder att hela den väldiga staden är som en gigantisk myrstack som nån galning, kanske Will Smiths superhjälte, har stampat på.

Slutscenen utspelas på piren i Santa Monica (en stad som är uppkallad efter den helt vedervärdige medeltide kristne tänkaren Augustinus), vilket kanske är den enda orsaken till att jag skulle se filmen.