Svensk film i USA har, så länge jag kan minnas, nästan uteslutande betytt Ingmar Bergman eller porrfilm； med få undantag är det först nu som modern svensk och skandinavisk film uppmärksammas i USA.

Det har varit möjligt att se utländsk film här i USA men endast inom mycket snäva gränser. Engelsk film är givetvis OK, fransk likaså, men sen börjar det bli knalt utanför de stora universitetsstäderna.

Men inte ens Hollywood kan hålla den utländska filmen stången, filmvärlden håller på att internationaliseras och Indien och Kina är exempel på två stora filmländer som nu även uppmärksammas i Hollywood.

Jennie Yabroff skriver i Newsweek om hur amerikaner nu också börjar få upp ögonen för skandinavisk film: Hollywood Goes to Sweden :

The Swedish film let the right One In is set during a Nordic winter so bleak that just watching it practically makes your nose run. The two main characters-a lonely, ostracized boy and the creepy, bedraggled girl who befriends him-are as somber and mournful as the chilly, austere landscape. The movie was a critical hit in America and is currently being remade here, retitled Let Me In….

Once you watch a few of these films, the attraction becomes clear: unlike Bergman’s often arty, ponderous parables, modern Scandinavian movies are brilliant at telling universally recognizable stories without sacrificing an aura of art-house good taste.

Hoppas nu bara att svenska och skandinaviska regissörer fortsätter att ge järnet och samtidigt inte låter Hollywood-regissörer göra urvattnade amerikanska versioner av deras alster.

Hollywood är fortfarande övertygad om att amerikaner aldrig kommer att vilja se på någon film som inte är gjord i USA. Vilket inte är sant men trots det så görs mängder med utländska filmer tragiskt nog fortfarande om till helamerikanska alster vilket bidrar till att amerikanerna fortsätter att isolera sig från omvärlden.

Den kanadensiska regissören, producenten och filminnovatören James Cameron, född 1954 är känd för filmer som The Terminator (1984), Aliens (1986), Terminator 2: Judgment Day (1991) och Titanic (1997).

Nu kommer hans senaste film Avatar som visas i en ny banbrytande stereoskopisk 3D- och IMAX 3D teknik som Cameron själv har varit med och designat.

Filmen höjer också ribban för s.k. “performance capture”-teknik, som skapar datoriserade bilder av mänskliga rörelser.

Avatar har haft en budget på cirka 237 miljoner dollar och har just haft premiär här i USA.

Manohla Dargis i New York Times recenserar James Camerons Avatar ‘A New Eden, Both Cosmic and Cinematic :

Though it’s easy to pigeonhole Mr. Cameron as a gear head who’s more interested in cool tools (which here include 3-D), he is, with “Avatar,” also making a credible attempt to create a paradigm shift in science-fiction cinema. Since it was first released in 1999, “The Matrix,” which owes a large debt to Mr. Cameron’s own science-fiction films as well as the literary subgenre of cyberpunk, has hung heavily over both SF and action filmmaking

En av mina söner som redan har sett filmen tycker att 3D-effekterna är realistiska och filmen mycket underhållallnde även om den kanske är litet väl lång.

Men det viktigaste med den här filmen är inte handlingen och science fiction-temat, som utspelar sig på ett rymdskepp år 2154 med en förlamade före detta marinsoldat som hjälten som skall landa på Pandora, en avlägsen måne efter att ha sovit i ett år.

Vi kommer att få se mer och mer animerade hybridfilmer framöver allteftersom allt starkare datorer gör det möjligt att skapa allt mer realistiska animationer.

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt: “Avatar” in som etta på biotoppen

SvD – Senaste nytt: Flygande start för “Avatar”

Klicka på bilden.

San Francisco Jewish Film Festival är den äldsta och största judiska filmfestivalen i världen.

Den tre veckor långa filmfestivalen hålls vanligtvis på Castro Theater och andra biografer i San Francisco, Berkeley, San Rafael, och Palo Alto, och visar samtida och klassisk oberoende judisk film från hela världen. Den 29: e årliga SFJFF löper från den 23:e juli till den 10:e augusti.

San Francisco och Silicon Valley har mycket starka band med främst den israeliska IT-industrin och mängder med israeliska startupföretag och riskkapitalföretag finns representerade här.

Det finns många judiska skolor och det kända och välbesökta Jewish Contemporary Museum i San Francisco.

I ett tecken på att världen håller på att förändras så beslöt sig festivalarrangörerna för att ta med Simone Bitton’s film Rachel om den blott 22:åriga unga amerikanska fredsaktivisten Rachel Corrie på årets festival. För att citera:

In a now-infamous incident in 2003, Rachel Corrie, a 22-year-old peace activist from the Pacific Northwest, attempted to stop a bulldozer operated by the Israeli military from demolishing homes and other buildings in Gaza. Corrie was struck and killed in what some witnesses claimed was a deliberate action

på programmet. Reaktionen lät inte vänta på sig, filmfestivalens högste ledare avgick i protest, Israels generalkonsul i San Francisco protesterade och protesterna gick i taken när arrangörerna bjöd in Rachel Corries mamma att tala om filmen och sin dotter.

Matthai Kuruvila skriver i San Francisco Chronicle om Documentary sparks uproar at Jewish film fest

Rachel Corrie

Compounding the issue, festival organizers invited Corrie’s mother, Cindy, to speak after today’s showing at the Castro Theatre of the film “Rachel.”…. The reaction has been outrage. The festival board’s president stepped down from her role, opening-night ceremonies were boycotted by some, and Israel Consul General Akiva Tor said it was a “big mistake to invite Mrs. Corrie.”

At the core of the debate are questions about how broadly Jews can discuss Israel within their own community – and how Jews represent Israel to the broader world. It is also overlaid with accusations of the “new anti-Semitism,” prejudice that is disguised as particular criticisms of Israel, the only Jewish state.

Simone Bitton, är fransk och israelisk medborgare och har bl.a. gjort filmen Mur om Palestinamuren. Att en film som Rachel visas på biografer i det Israel-trogna USA är konstigt nog, att den visas på en judisk filmfestival är rent sensationellt.

Protesterna mot filmen har övergått i rena bärsärkagången med anklagelser om antisemitism och stöd för palestinsk terror mot Israel.

Men sanningen är att den inflytelserika lobbygruppen AIPAC som alltid står den Israeliska regeringen nära, håller på att tappa något av sitt inflytande i USA till mer moderata grupper som J Street .

De senaste årens alltmer brutala övergrepp mot den palestinska befolkningen och speciellt det blodiga kriget mot Gaza har även mött starka reaktioner bland många inom den judiska befolkningen här i USA, trots att de amerikanska medierna har varit mycket försiktiga i vad man har rapporterat.

Så det faktum att filmen Rachel trots allt har kunnat visas på filmfestivalen här i San Francisco är ett litet tecken på att fred i Mellanöstern kanske inte är helt omöjlig, om än i en avlägsen framtid.

Den svenske bloggaren och säkerhetsexperten Klas Sandberg, som brukar kommentera på den här bloggen, har skrivit om Rachel Corrie på sin utmärkta blogg Vindskupan.

Från inspelningen

Jag tror att jag har sett alla Woody Allens filmer. När vi bodde i Princeton i New Jersey tillhörde vi en filmklubb på universitetet och såg jag vet inte hur många av hans filmer.

Det blir inte riktigt lika många nu men hela familjen gillar faktiskt Woody Allen.

Vi såg den utmärkta vicky Cristina Barcelona i Julas och tyckte liksom recensenterna att den var lika bra som Match Point från 2005-

Hans senaste, Whatever Works med den välkände Larry David, är inte lika bra, trots att den utspelas i Woody Allens älskade New York.

A.O. Scott recenserar Woody Allens film Whatever Works i New York Times Movie Review – Whatever Works – Kvetch Your Enthusiasm – NYTimes.com

Mr. Allen’s unwavering belief in an empty cosmos made somewhat less bleak by the charms of old movies, older music and much younger women is one of the few things left we can count on. If the man ever gets religion, then we will know we’re really in trouble.

In recent years his hardy epicurean pessimism, temporarily transplanted to foreign soil, has yielded a sharply turned crime drama (’Match Point ‘) and a snappy sex comedy (’Vicky Cristina Barcelona ‘). ‘Cassandra’s Dream ‘ and ‘Scoop ‘ weren’t terrible either.

A.O. Scott skriver att men Mr Allen fantasi har återvänt till Manhattan efter en stärkane Europa-vistele och drabbats av ett extremt fall av jet lag. Trots några aktuella referenser till Barack Obama, röda stater och homosexuella, till exempel så verkar Mr Allen ha landat i New York vid en något oklar tidsperiod när Zero Mostel, (som dog 1977) för vilken Whatever Works ursprungligen skrevs, fortfarande regerade på Broadway.

Men med Woody Allen är trots allt en mästare, liksom hans hjälte Ingmar Bergman, och precis som med Bergman så gör han alltid bra ifrån sig, även om den här filmen alltså inte är en av hans bästa.

En elchockpistolsbeväpnad psykopatisk vakt på ett av USA:s många köpcentra, kan man ha det roligare i biosalongerna under påsken i den ekonomiska krisens USA?

Det tror i alla fall Hollywoodregissören Jody Hill som har gjort filmen Observe and Report för Warner Brothers med Seth Rogen och Anna Faris. Filmen släpptes i förrgår och om du är tonåring och inte har sett filmen Paul Blart: Mall Cop som den här filmen är en mer eller mindre kopia av och inte har något bättre att göra så bör du kanske se den.

Manohla Dargis recenserar New York Times om Movie Review – Observe and Report – Mall Crisis? Call Security. Then Again, Maybe Not. – NYTimes.com

If you thought Abu Ghraib was a laugh riot then you might love ‘Observe and Report, ‘ a potentially brilliant conceptual comedy that fizzles because its writer and director, Jody Hill, doesn’t have the guts to go with his spleen. The story, in short, turns on a psycho shopping mall security chief, Ronnie (Seth Rogen, putting the lump into lumpen proletariat), who rules his retail roost with a Taser, a trigger-hair temper and some smiley-faced sycophants. Like the pettiest of dictators, Ronnie preys on the weak in the service of power (in this case the mall itself). He’s the Lynndie England of this dumber-and-dumbest yukfest.

Jag vet inte varför Hollywood är så intresserad av köpcentra just nu när så många köpcentra ligger öde, men psykopater är ju alltid kul förstås, speciellt om de är beväpnade med Elchockpistoler.

Då tror jag nästan att jag hellre går i kyrkan.´

Hollywood är ständigt på jakt efter nya sätt att locka oss till biograferna. Den senaste gimmicke, något som har prövats flera gånger tidigare, är 3-dimensionella filmer som Lisa Stewarts och Jill Hoppers datoranimerade Monsters vs. Aliens från DreamWorks Animation med bl.a. Reese Witherspoon som släpps den 27:e mars.

Lauren A.E. Schuker ställer sig frågande r i Wall Street Journal: Can 3-D Save Hollywood? From Jeffrey Katzenberg to James Cameron, studio heads and top directors are betting big on the technology. But getting audiences into seats can be trickier than making monsters jump off the screen. :

Hollywood pushed 3-D in the 1950s and again in the 1970s and 1980s, but those efforts left moviegoers with little more than a headache. While the 3-D technology on display in films like “Monsters vs. Aliens” is more sophisticated, it remains to be seen whether people will still be drawn to it after its novelty has worn off.
…
Back in 2005, there were only a little over 100 3-D screens across North America equipped to show movies in 3-D. Now there are more than 2,000 3-D equipped screens, and “Monsters vs. Aliens” will play on virtually all of them. Still, Mr. Katzenberg had initially hoped for about twice as many screens. There are a total of about 43,000 movie screens in North America.

Jag måste säga att jag är rätt skeptisk. Man måste ha solglasögon och så kommer man att fumla med dom i mörkret och så plösligt sitter man met ett par solglasögon i munnen eler i örat.

Är det någon som vet när filmen öppnar i Sverige?

Klicka på bilden

San Francisco har en mycket stor östasiatisk befolkning. China Town och Japantown är bland USA:s största och Silicon Valley fullkomligt svämmar över med kinesiska invandrare för att inte tala om förstklassiga kinesiska restauranger.

Så San Franciscos Asian American Film Festival är ett viktigt inslag i stadens kulturliv.

Beth Spotswood var med på premiärbjudningen och rapporterar: SFIAAFF Opening Night Gala aka: Where the Electric Slide Wasn’t :

Den odödlige Chet Atkins spelar Chinatown my Chinatown.

Sartorially, guests ran the gamut from that standard yet complicated “dressy/casual” to the timeless “Russian prostitute” look to what I regard as the clothing equivalent of a mullet: business up top, party on the bottom. I snuck a peek at the VIP section, and oddly enough found it the place NOT to be. A friend grabbed me and whispered, “Avoid VIP. You know what food they have in there? Frozen yogurt with cereal on top.”

The museum’s extensive exhibits were open and waiting for us to come admire, but as I explored, I found I was one of few wandering the empty, low lit and never-ending rooms. Which is when it occurred to me: I could like, do something. There was no security, no guests… this “Please do not sit on this ancient, antique chair” sign guarded by no one.

Den som är intresserad av San Francisco, film och asien bör alltså bege sig till festivalen.

Det var inte bara “Bollywood “och Indien som vann i Oscarsgalan i Hollywood i söndags.

Trots att Göran Hägglund och svenska KD säkert satte kaffet i vrångstrupen och deras själsfränder i den hatiska Kristna Högern demonstrerade utanför Kodak Theatre i Hollywood så vann även San Francisco och förespråkarna för könsneutrala äktenskap här i Kalifornien tack vare Sean Penns superba insats som Harvey Milk i den San Francisco-baserade filmen Milk.

Striden om könsneutrala äktenskap är Den Kristna Högerns och speciellt Mormonkyrkans sista stora kampanj här i USA. Det är en utomordentligt bitter strid som visar vad de kristna i grund och botten står för, nämligen oförblommerat hat och intolerans.

Det är inte omöjligt att den högsta domstolen här i Kalifornien kommer att ogiltigförklara de kristnas seger i holmgången mot könsneutrala äktenskap senare i år, den s.k. Proposition 8.

Om och när det sker så kommer den att bli en historisk motgång för den Kristna Högern att dess svenska akolyter.

Under tiden hoppas jag att filmen Milk kommer att visas på svenska biografer. Se den, det är en bra film om San Francisco och den öppna och toleranta kulturen här i Kalifornien. Den kultur som de kristna med alla till buds stående medel vill krossa.

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Ikväll är det alltså dags för ännu en Oscarsgala från Kodak Theater i Hollywood i Los Angeles.

Miljonbelopp står på spel, armbågarna är vässade och filmbolagen gör allt för att försäkra sig om segern. Samtidigt håller världen på att förändras. Hollywood är idag inte längre filmens självklara Mekka som man var för 50 år sen.

Idag får Hollywood och den amerikanska läs kaliforniska filmindustrin allt starkare konkurrens från Bollywood i Indien och filmindustrier i EU och Kina,bl.a..

Andra delstater i USA har också fått upp ögonen för film och satsar nu stora belopp på att bygga upp sina egna studior.

m

Klicka på bilden.

För den som undrar vem som vinner ikväll så tipsar Los Angeles times så här Buzzmeter

Klicka på bilden.

Det finns chic lit, typ Kajsa Ingemarsson och sedan finns det chick flicks, eller om man så vill chick flix, typ den nu så populära filmen He’s Just Not That into You, som är baserad på Greg Behrendt och Liz Tuccillos bok med samma titel som platsade på New York Times bestsellerlista 2004.

Den boken var i sin tur inspirerad av den berömda tvåloperan Sex and the City som säkert är lika populär i Sverige som här i USA.

Filmen handlar om nio personer i tjugo- och trettioårsåldern och deras romantiska relationer. Den utspelar i Baltimore av alla platser. Men Jennifer Aniston, Drew Barrymore, Ben Affleck och Scarlett Johansson bl.a.

Förhoppningsvis är svenska tjejer inte riktigt så ytliga som de amerikanska tjejerna är i den här filmen. (se nedan)

Peter Travers recenserar filmen i Rolling Stone: He’s Just Not That Into You

Are women desperate or just desperately stupid? This is the misogynist question at the core of He’s Just Not That Into You, a women-bashing tract disguised as a chick flick. I mean really, will women actually line up this weekend to see themselves treated as pawns in a man’s stupid game? I hope not. This toxic wisp of a movie is based on a toxic wisp of a book by Greg Behrendt and Liz Tuccillo that was itself based on a toxic wisp of a throwaway line they wrote for TV’s Sex and the City. Be careful — the movie attempts to look harmless.

Check out the film’s narrator Gigi, played by too-smart-for-the-part Ginnifer Goodwin, who is so good on HBO’s Big Love. There’s perky Gigi mooning over a decidedly uninterested real-estate tool named Conor (Kevin Connolly) while taking condescending relationship advice from Conor’s bartender pal Alex (Justin Long).

Vet inte om filmen redan har kommit till Sverige.

Klicka på bilden.

Det finns två slags filmer här i USA. Å ena sidan minsta-gemensamma-nämnaren formel-filmer som enbart är gjorda för att dra in så mycket pengar som möjligt. Å den andra s.k. fristående filmer, independent films, som ofta kan vara utomordentligt intressanta och engagerande.

Paul Blart: Mall Cop tillhör den första typen och den enda orsaken till att jag tar upp den är att den just nu är den mest populära filmen här i USA och drog in hela $21,623,182 under förra helgen.

En fet och lågbetald gallerivakt på en segway- hur jäkla kul kan det vara? Hur kul som helst tydligen och i alla fall så består filmen tydligen inte enbart av skjutvapen och massmord.

Som många svenskar växte jag upp med film. Varje söndag, kl 1 och 3, Röda Kvarn, Grand, Skandia, Fågel Blå, Slotts och vad hette den som låg på Nedre Slottsgatan, i Uppsala. Sen fanns det en till, hette den Saga kanske?

När vi kom hit tillhörde vi filmklubbar på universitetet och såg en massa tysk och fransk film.

Den här filmen tänker jag definitivt inte se. Men den säger kanske rätt mycket om medelamerikanen och för hur viktig de stora shoppinggalleriorna är i det shoppinggalna USA.

Klicka på bilden

Sundance Filmfestival i Utah, det var tal om att man skulle bojkotta den efter Mormonernas brutala angrepp mot kaliforniens könsneutrala äktenskap förra året.

Men årets festival har gått av stapeln utan några tecken på bojkott. Det är en av de mest kända amerikanska filmfestivalerna och filmerna är många. Men det är litet si och se med festivalens försök att anamma grön energi, i alla fall när man se alla bilar som sprutar avgaser på huvudgatan i festivalstaden Park City.

Michael Cieply skriver i New York Times om årets Sundance Film fesitval i Park City i Utah: The Films Are Green, but Is Sundance?

This time around the festival — which opened on Thursday and runs through Jan. 25 — has a schedule that’s greener than Fifth Avenue on St. Patrick’s Day. At least seven movies with strong environmental themes are set for world premieres here, culminating with the closing-night film, “Earth Days.”

A documentary by the director Robert Stone, “Earth Days” is billed by festival programmers as “the history of our environmental undoing,” seen through the eyes of nine people who helped to initiate the modern eco-movement, including Stewart Udall, the former secretary of the interior, and the biologist Paul Ehrlich.

Still, a stroll here this week down Main Street — where a dozen idling trucks were unloading supplies and equipment, while an oversize band bus, with trailer in tow, spewed fumes outside a soon-to-be-busy party site

46 000 besökare är inte dumt, speciellt inte mot bakgrunden av USA:s värsta ekonomiska kris sedan den stora Depressionen på 1930-talet.

En chans att se vart den amerikanska filmindustrin är på väg.

För lokalinnevånarna här i Silicon Valley-San Francisco-området så är Colma som Ropsten eller Akalla, en T-Banestation i San Franciscos SL-system, BART.

Men Colma bär på en hemlighet, det är nämligen som jag tidigare har skrivit om De Dödas Stad.

Det är i Colma som en stor del av alla de som död här i området begravs i jättelika kyrkogårdar. För varje levande Colmabo finns det 1500 döda.

Nu har en grupp unga filmskapare med bl.a. Richard Wong, H.P. Mendoza och Paul Kolsanoff gjort en rolig film om hur det är att växa upp bland idel gravar i det soldränkta Kalifornien: Colma the Musical som bör ses av alla som är intresserade av det Kalifornien som döljer sig bakom de färgsprakande turistbroschyrerna.

Här i Kalifornien dominerar ju Hollywood allt filmskapande men i skuggan av hjätten nere i Los Angeles så frodas mängder med fristående filmskapare, som det här gänget.

I år är det 50 år sedan Alfred Hitchcock gjorde sin berömda Vertigo, som nu har uppmärksammats stort i den svenska pressen: bl.a. av Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet om Recension: Vertigo (Thriller) | Film | SvD, Erik Laquist i Svenska Dagbladet om En studie i stilbildning | Kulturnyheter | SvD och Karin Svensson också hon i Svenska Dagbladet om Svindlande mästerverk | Kulturnyheter | SvD.

Det är givetvis väldigt roligt för Vertigo spelades in just här i området. Men jag tror inte att någon i Sverige idag följer dagens unga filmskapare här i San Francisco-området och det är synd. Jag spelade Wayne Wangs Prinsessan av Nebraska här på bloggen igår och kommer att fortsätta att uppmärksamma lokala filmer, som Palo Alto the Movie.

Alla nya, alla skapade utanför Hollywood även om Wayne Wang är en synnerligen väletablerad filmskapare. Och allra viktigaste, alla tre filmerna ger en bild av dagens Kalifornien, precis som det ser ut idag.

Jag såg Wayne Wangs klassiska Chan is Missing som utspelas i San Francisco när den kom ut 1982 och minns att jag tycket väldigt mycket om den.

Jag har också sen sett Wangs Smoke från 1995 som utspelas i en liten tobaksaffär i Brooklyn och som precis som Chan is Missing handlar om människor och deras relationer i dagens USA.

Prinsessan från Nebraska

Idag är Wayne Wang en av USA:s och världens stora regissörer och i lågbudgetfilmen The Princess of Nebraska återvänder han till San Francisco med en film som i mångt och mycket likar Chan is Missing.

Filmen följer tjugofyra timmar i Sashas liv. Hon är en ung kinesiska som går på college i Omaha i Nebraska.

Sasha är fyra månader gravid efter en flört i Beijing och avbryter sina studier och reser till San Francisco för att göra abort och möta Yang killen som gjorde henne gravid.

Yang spelar kvinnliga roller i Beijingoperan och har även haft en relation med Boshen, en amerikan som har blivit utvisad från Kina för att ha hjälpt utländska journalister med deras reportage om AIDS och som nu också befinner sig i San Francisco.

Vad som gör filmen intressant är inte bara att den utspelas i San Francisco utan att man faktiskt kan se hela filmen direkt här på bloggen via YouTube.

Så sätt på platt-monitorn, tag fram litet kinesisk mat och luta er tillbaks och njut av Wayne Wangs Prinsessan från Nebraska.

Lilla Telluride högt uppe i Klippiga Bergen i Colorado med en befolkning på 2 221 är en av USA:s mest exklusiva småstäder. Den är den och inte Alperna vi ser på bilden ovan.

Staden består bl.a. av det K-märkta Telluride Historic District med gamla byggnader från 1890-talet när Telluride var en gruvstad.

Klicka på Sheridan Opera House

Telluride har också sin egen filmfestival som hålls i det fina gamla Sheridan Operahouse och som faktiskt redan har 35 år på nacken.

En av filmerna på Telluride Film Festival är den britisk-indiska “Slumdog Millionaire” regisserad av Danny Boyle med manus av Simon Beaufoy, båda engelsmän Boyle är känd för filmen “Trainspotting Beaufoy skrev “The Full Monty.” “Slumdog Millionaire”, utspelas i Mumbai och är baserad på Vikas Swarups romanl “Q and A”. Det här är tydligen en måste-se-film

Telluride

Joe Morgenstern skriver i Wall Street Journal om den britisk-indiska filmen Slumdog Millionaire och årets Telluride Film Festival At Rockies Fest,Indian Dazzler Is
One of the Peaks Telluride Thrills to ‘Slumdog’ and French Film With Scott Thomas

For more than three decades, movie lovers have come to this former mining town almost 9,000 feet up in the Rockies for refresher courses in where the medium has been (neglected or downright unknown classics from the silent and sound eras alike) as well as where it’s at.

On that count the 35th annual festival was a great success — scores of fascinating features, documentaries and shorts, along with tributes to three people who richly deserve them: the actress Jean Simmons, the Swedish filmmaker Jan Troell and the American director David Fincher. Festival regulares ask no more, even though, in their heart of hearts, they may hope for surprise and excitement.

Last year those hopes were rewarded by “Juno,” and the year before by “The Last King of Scotland” and “The Lives of Others.” This year’s schedule gave no hint of potential bombshells, but, again, that was perfectly OK, given the quality of the program as a whole. Then along came “Slumdog Millionaire.”

Det finns mängder med regionala film festivaler och andra kulturevenemang här i USA som man för det mesta aldrig hör talas om.

En orsak är att USA till skillnad från Sverige inte enbart består av en stor huvudstad och sedan en enda stor landsort, oavsett vad man tror i Götet och Malmö.

Och bland de fina små kulturevenemangen är alltså Telluride Film Festival högt uppe i Klippiga Bergen.

Klicka på bilden.
Woody Allen är en av mina absoluta favoritregissörer, jag har sett de allra flesta av hans filmer och många av dom flera gånger.

Om man till det lägger att Barcelona är en av mina absoluta favoritstäder, kanske mest för att den är så lik San Francisco så behöver jag inte förklara närmare varför jag kommer att se Woody Allens senaste film Vicky Cristina Barcelona med Obama-supportern Scarlett Johansson, Penélope Cruz, Rebecca Hall och Javier Bardem.

Det här är Woody Allens fjärde film europeiska film i rad och den bästa på länge.

Som skriver i San Francisco Chronicle: Movie review: ‘Vicky Cristina Barcelona’:

When great artists maintain their health and energy into their 70s, amazing things can happen – and they’re happening with Woody Allen. His new film, “Vicky Cristina Barcelona,” could not have been made by a young person. Though the characters are young and the film teems with directorial energy and innovation, the film’s freedom and control, its inspiration and focus, announce it as the work of a confident and mature artist.

Filmen är intressant nog sponsrad av staden Barcelona och den Katalonska regeringen till summan av 1.5 miljoner Euro.

Plotten är internationell, något man inte alltid finner i amerikanska filmer och handlar om två amrikanska kvinnor, Vicky och Cristina, (Scarlett Johansson och Rebecca Hall) som semestrar i Barcelona och där möter en målare, Javier Bardem som är gift med instabil Penélope Cruz.

Det är alla ingredienser som behövs för att filmen skall börja.

Joanne Kaufman recenserar Woody Allens Vicky Cristina Barcelona i Wall Street Journal: ‘Vicky Cristina’ Is Slim, Charming Allen Roundelay

At an art opening that the two young women attend with Vicky’s cousin, their host for the summer (the indispensable Patricia Clarkson), Cristina gets a load of a gorgeous painter and recent divorcé, Juan Antonio (Javier Bardem). She is immediately captivated, more so when she learns the deliciously sordid details of his marriage to a tempestuous fellow artist (Penélope Cruz in full flush), all the more so, when, later in the evening, Juan Antonio baldly invites her and Vicky on a weekend jaunt to picturesque Oviedo to see the sights, drink good wine and make love — just the three of them.

Allen är kanske den som bäst har fångat New Yorks charm i filmer som Annie Hall och Manhattan för att bara nämna några. Att han idag har blivit en av USA:s mest europeiska filmskapare och därmed har brutit sig ut ur den stereo typiskaamerikanska filmgenren är roligt.

Att han förblir en viktig regissör in i 70-årsåldern är ännu roligare.

Klicka på bilden.

Den 29:åriga amerikanska skådespelerskan Felicia Day , bosatt i Los Angeles, representerar en ny generation webbkunniga amerikanska skådespelare.

Även om hon har spelat med i TV-serien Buffy the Vampire Slayer så är det på webben som hon har blivit känd, och till råga på allt med sin egen videoserie The Guild på YouTube.

Den sociala revolution vi nu ser världen över kommer inte i första hand från webben utan från bredbandsutbyggningen som gör det möjligt för vem som helst att sätta lägga ut videon på webben för ingenting.

Det här är en rent makalös revolution som få ännu riktigt förstår. Vem som helst som vill kan skapa sitt eget produktionsbolag och nå ut till miljoner tittare så gott som helt gratis. Vad som för fem år sedan hade kostat miljoner dollar kostar idag några hundringar,

Det här betyder att istället för att stå i kö för att få provspela kan unga skådespelare skapa sina egna produktioner direkt på webben.

Den här genren introducerades av den framgångsrika tvåloperan Lonelygirl 15 och idag kan den som vill och är litet ambitiös alltså skippa provspelingarna och börja direkt på webben med sitt eget produktionsbolag.

All makt till folket, inte undra på att etablissemanget i Hollywood är skakat in i själen. För samma modell kan tillämpas på så gott som alla medieområden, från Bloggar till musik till böcker till konst.

Det enda som behövs är talang och litet ambition. Ja och så litet tur förståss.

Det mest intressanta med att skapa sin egen video eller något så enkelt som sin egen blogg är hur enormt mycket man lär sig på kuppen. Det är som att ha sitt eget lilla företag.

Man förvandlas från passiv konsument till aktiv producent, vilket får en att se på sig själv och omvärlden med helt nya ögon.

Som Felicia Day som givetvis har sin egen hemsida och blogg och som säkert kommer att gå långt med sin egen produktion.

Dali på MOMA i New York

USA har länge varit ett resmål för konstälskare. New York med Museum of Modern Art , Guggenheim och Metropolitan Museum, San Francisco med San Francisco Museum of Modern Art , Chicago med sitt Art Institute of Chicago , Boston Museum of Fine Arts och Philadelphia Museum of Artför att bara nämna några av de främsta.

När vi först kom till USA så bodde vi i Princeton strax utanför New York och vi brukade ofta resa in till storstan och vandra på Fifth Avenue och besöka MOMA och Metropolitan.

Dali på MOMA

Även om jag föredrar San Francisco så saknar jag MOMA och saknaden blir akut när jag nu ser att MOMA visar en måste-se utställning om en av mina absoluta favoriter, Salvador Dali.

Vi såg en paradutställning om honom på Centre Pompidou för många år sedan och intressant nog var det min konstintresserade pappa som först gjorde att jag fick upp ögonen för Dali.

Den nuvarande utställningen heter Dalí: Painting and Film och om alla filmälskare inser betyder det att vi får se Dalis samarbete med Luis Buñuel på Un Chien andalou och L’Age d’Or, med Alfred Hitchcock på Spellbound och t.om. med Walt Disney.

Så här lyder MOMAs introduktion till utställning som fortsätter till mitten av September:

Dali på MOMA

MoMA.org | Exhibitions | 2008 | Dalí: Painting and Film

Dalí: Painting and Film Bringing together more than 130 paintings, drawings, scenarios, and films by Salvador Dalí (1904–1989), this exhibition explores the role that cinema played in the artist’s work.

Both an inspiration and an outlet for experimentation, film was Dalí’s passion, and cinematic vision became a model for his own work.

Richard B Woodward har besökt utställningen och recenserar den i Wall Street Journal Dalí Gets a Makeover – WSJ.com

In this revision of Dalí’s career, film was crucial to his evolution as a painter. The camera’s merciless glass eye and the film editor’s narrative fecundity opened up a dreamlike world of permanent metamorphosis and helped the juvenile rebel to dissolve traditional art categories. “I am superficial,” he wrote in 1927, “and the outside of things is what delights me, for in the last analysis the outside of things is the objective.” The exhibition opens with a moody portrait of his countryman and soon-to-be partner in cinematic crime, the writer-director Luis Buñuel. Painted in 1924, when Dalí was only 20, it demonstrates his lovely touch and prodigious sense of sculptural form. But it is also a poignant reminder of perhaps the most important artistic friendship he ever enjoyed, and how short-lived it was.

Film och måleri, två konstformer som nu digitaliseras och som i framtiden mer och mer kommer att smälta samman. Vad som gör Dalis arbete inom filmen så intressant är att det skedde långt före digitaliseringen.

En mycket intrressant utställning.

Klicka på bilden.

Tanken på USA som godhetens samhälle i kamp mot det onda ligger djupt rotat i den amerikanska folksjälen. Innan han blir myndig ser säkert medelamerikanen tiotusentals TV-program och hundratals matinèfilmer om heroiska cowbojsar som utrotar illasinnade stenåldersindianer med automatkarbiner, allt medan han proppar i sig kilovis med varmkorv, hamburgare och Coca Cola.

Så det är det kanske inte så konstigt om han får en något vinklad syn på sig själv och det samhälle han bor i.

Just nu är det inne med superhjältar som aldrig förr. Jag har redan skrivit om de senaste superhjältesfilmerna som Hollywoodfilm. Storsuccé för Iron Man: terrorister, Afghanistan och superhjältar och Sommarförströelse från Hollywood: Will Smith som superhjälte i filmen Hancock och nu, som om inte det vore nog kommer ännu en superhjältesfilm, denna om Batman, Läderlappen, Christopher Nolans The Dark Knight, gjord på Warners Brothers studio i Hollywood.

Michael Cieply skriver i New York Times om The Dark Knight: Batman and the Joker Have a Record Weekend – NYTimes.com

LOS ANGELES ” Fevered fans pushed ‘The Dark Knight,  the sixth of the Warner Brothers series of ‘Batman  movies, to record three-day ticket sales of $155.3 million over the weekend, shoring up what so far had been a wobbly year at the box office.

By Warner’s estimate the film narrowly eclipsed opening-weekend ticket sales last year of $151.1 million for Sony Pictures’ ‘Spider-Man 3,  the previous record holder. Including a solid $27.6 million for the musical ‘Mamma Mia!  from Universal Pictures, the weekend’s Top 12 films took in about $249.6 million, according to the box-office consultant Media by Numbers. That lifted the domestic box-office total for the year to $5.36 billion. That is still down about 1 percent from last year, and the number of theatergoers is down 3.7 percent.

But the weekend performance gave studios and theater owners alike reason to take heart, as it proved that even a familiar franchise like ‘Batman  can still bring surprises.

The Dark Knight har varit oerhört framgångsrilk här i USA sedan de släpptes den 18/7 på 3,040 biografer.

En bidragande orsak kan vara att en av stjärnorna, den populäre och blott 28:årige Heath Ledger dog snart efter att filmen blev värdig.

Superhjältesglorian i sommar har annars fallit på Barack Obamas skuldror. Skillnaden mellan den rockstjärneliknande Obama och allas litet ostadige farfar John McCain kunde inte vara större.

Men den som vill se en film om gott mot ont kan alltså smita in på biografen och se The Dark Knight. I den svenska versionen kanske Sten Tolgfors, Ingvar Åkesson och Fredrik Federley kan spela mörkrets makter.

Min yngste son har sett The Dark Knight och tycker inte att den är lika bra som Iron Man som hade humor. Dark Knigh är humorlös och dialogen krystad.

Den här kortfilmen gjordes efter terrorattacken mot New York.

Den är i typisk Woody Allen stil och handlar om den stad som Allen verkligen älskar mer än någon annan. New York.

Vilket leder till frågan, finns det någon svensk regissör som har visat sin kärlek för någon svensk stad på samma sätt?

Beppe Wogers fina “Sakta vi går genom stan” är ju en lyrisk kärleksförklaring till Stockholm men finns det någon liknande litet sentimental kärleksförklaring till Stockholm eller någon annan svensk stad på film? Fucking Åmål?

Musiken in bakgrunden är “We’ll have Manhattan” av Lorenz Hart och Richard Rodgers från The Garrick Gaieties (1925)

Will Smith och Charlize Theron som båda spelar med i den här filmen.

Den amerikanska sommaren är inte bara sol och bad, varmkorv och hamburgare och skyhöga besinpriser, den är också förströelsefilmer från Hollywood som Sonys senaste superhjältefilm Hancock med Will Smith, USA:s bäst betalde manlige filmskådespelare.

Man går inte på bio för att se seriösa filmer på sommaren och det här inte inte en seriös film. Den har f.ö. mest fått dåliga recensioner. Filmen handlar alltså om en superhjälte i Los Angeles, dvs nästan utanför dörrarna till Hollywood. Det betyder att man bara behöver köra ut med kamerbilen några kvarter från Burbank och börja filma.

En stor orsak till att den helt ointressanta staden Los Angeles har blivit så omskriven i utlandet är just att lata Hollywoodregissörer har spelat in så många filmer där.

I själva verket är Los Angeles ungefär lika spännande som Norrköping. Litet större det är sant, OK mycket större, ofantligt mycket större. Men till skillnad från San Francisco så saknar stan en stadskärna och det betyder att hela den väldiga staden är som en gigantisk myrstack som nån galning, kanske Will Smiths superhjälte, har stampat på.

Slutscenen utspelas på piren i Santa Monica (en stad som är uppkallad efter den helt vedervärdige medeltide kristne tänkaren Augustinus), vilket kanske är den enda orsaken till att jag skulle se filmen.

När John Lasseter och hans grupp på nygrundade Pixar Studios gjorde sin första datoranimerade kortfilm Luxo Jr. 1986 så kunde man först inte riktigt komma på en bra plot. Så historien går att man frågade en filmexpert som svarade att “ni måste komma ihåg att varje historia har en början, en mittdel och ett slut”.

Och när de hade assimilerat den djupa sanningen så insåg de hur de skulle göra Luxo Jr.

Det har blivit många datoranimerade filmer sedan den dagen och nu har Andrew Stanton som gjorde den superba Finding Nemo som han f.ö. vann en Oscar för gjort Wall-E, en animerad film om en robot, den sista varelsen på jorden, som har fått i uppgift att rensa upp allt skräp efter mänskligheten som har flytt ut i rymden någonstans.

Den kärleksfulle roboten Wall-E.

Men som Homeros lätt kunde tala om för oss, så räcker det inte med en enda robot för att det skall bli nått att berätta så att Andrew Stanton och hans gäng har lagt till EVE, en utomjordisk robot som har skickats till jorden för att rädda den sista plantan som ännu inte har förstörs av mänskligheten och som Wall-E har plockat upp.

Den här filmen kommer att göra den bokstavstrogna amerikanska Kristna Högern bindgalen för, tyst, säg ingenting högt, Wall-E har utvecklats under många år (dvs Darwinismen lever, i alla fall indirekt i Hollywood) och fått känslor, medan EVE som inte har hunnit utvecklats, är helt känslolös.

Men i gengäld desto sötare, i alla fall för en robot.

Pixars första film Luxo Jr. 1986.

Trots det så faller den ensamme Wall-E faller pladask för EVE.

Med den premissen kan historien börja.

Filmen har premiär den 27:e Juni, lagom till de stora fjärde julihelgen här i USA. Om filmen är lika bra som Finding Nemo så kommer jag absolut att se den.

Katrina Onstad skriver i New York Times om Wall-E: Pixar Gambles on a Robot in Love

So Mr. Stanton took “Wall-E” to a more somber, less sassy place (though there is some sass of course). The film is set in 2700 on an uninhabitable Earth, a dystopia covered in towers of garbage. Mr. Stanton drew on films from science fiction’s golden age: “1968 to ’81,” he said, with a film geek’s specificity. Software imitated the film — mostly Panavision 70 millimeter — that gave movies like “2001” and “Blade Runner” their visual sweep. Casting Sigourney Weaver in one of a handful of speaking parts is a nod to “Alien.”

Pixar med högkvarter i Emeryville strax öster om San Francisco är ett exempel på hur Silicon Valley och Hollywood allt mer lever i symbios med varandra.

Hollywood använder mer och mer datateknologi i sina filmer medan Silicon Valley-företag som Nvidia introducerar mer och mer avancerad datorgrafik i våra datorer.

Om vi nu bara kunde sluta smutsa ner på jorden så kanske den här filmen kan få ett lyckligt slut.

Santa Monica

Kalifornien betyder Hollywood – i alla fall vad film beträffar – men det finns också mängder med fristående filmskapare och en av dess, Cecilia Minucchi har gjort en fascinerande kärlekskomedi eller kanske man skall kalla den för en relationskomedi som utspelas mellan en kvinnlig och en manlig lapplisa i det idylliska kuststaden Santa Monica strax norr om Los Angeles.

Claire, som spelas av Samantha Morton är en snäll ljuv och världsfrånvarande lapplisa, ja det finns sådana i USA också, som helst av allt vill slippa skriva ut några parkeringsböter alls.

Plötsligt träffar hon Jay, en manlig lapplisa som har en helt annan personlighet och som man säger i filmbranschen: filmen kan börja.

Manohla Dargis recenserar Cecilia Miniucchis charmiga romantiska komedi Expired i New York Times: Expired – Movie – Review – The New York Times

For the most part, Ms. Miniucchi’s bleak perspective seems more honest and heartfelt than her movie’s eccentric visual style.

The claustrophobic story takes place in a series of anonymous urban pockets, including the blank-looking streets where Ms. Morton’s character, a dreamy meter maid named Claire, floats through her workday reluctantly handing out parking tickets. ‘I’m one of the most hated people in the world,  she says in soft voice-over, by way of introduction. (For a second, I thought she was going to say she was a movie reviewer.) From the way her longing, loving gaze trails after the world that’s indifferently passing her by, it appears that she would be more content passing out daisie

Birjan Tehrani har en ingående artikel om filmen Expired, a film by Cecilia Miniucchi at AFI FEST 2007på den utmärkta bloggen Cinema Without Borders

En sån där film man helt enkelt måste se.

Candace Bushnells bok Sex and the City som blev en framgångsrik tvålopera på TV handlar om fyra amerikanska kvinnor i New York, Carrie Bradshaw, Samantha Jones, Charlotte York och Miranda Hobbes och deras liv i New York: vänskap, shopping, mode och givetvis sex.

TV-serien tog USA med storm från 1998 till 2004 och har nu resulterat i en ny film med samma titel.

Klicka på bilden.

USA har alltid varit ett utpräglat manssamhälle. Pojkarna spelar (amerikansk) fotboll och tjejerna är lättklädda cheer leaders som leder hejarklacken på läktarna. Pojkarna leker med skjutvapen medan tjejer leker med dockor.

Och kvinnor får givetvis inte vara intresserade av sex, det har varit helt tabubelagt och förbehållet männen.

Så har det alltid varit men så har det inte riktigt förblivit, till den kristna Högerns och republikanernas stora förtret, för USA:s kvinnor håller på att bli jämställda.

Vi är för Obama

Idag är 74 av representanthusets 435 medlemmar och 16 av senatens 100 medlemmar är kvinnor. I båda fallen ett nytt rekord och som jag skrev för några dagar sedan så är amerikanska tjejer idag helt jämställda männen i kriget i Irak .

I Kalifornien är båda senatorerna kvinnor, Barbara Boxer och Dianne Feinstein och Vincent Bzdek har just skrivit en bok om USA:s mäktigaste politiska kvinna Woman of the House: The Rise of Nancy Pelosi från San Francisco som idag är Representantshusets ordförande.

Jag har bläddrat i boken som saknar bilder, är litet väl kort på 264 sidor, men ändå värd att läsa.

 

Nancy Pelosi

Julia Baird skriver i Newsweek om den nya filmen Girls Gone Mild: ‘Sex and the City’ Is Back

Yet for all the hype and adoration, was “Sex and the City” really all that revolutionary? The show definitely, and loudly, explored uncharted TV territory. It was naughty and bawdy and was one of the rare shows ”along with “The Mary Tyler Moore Show” and “Murphy Brown” ”to ask the provocative question: is it OK for a woman to be alone?

The fact that the four characters ”the thoughtful writer Carrie, the razor-witted lawyer Miranda, the defiantly romantic Charlotte and the sexually voracious Samantha ”demanded sexual satisfaction was refreshing, even empowering. But the fact is, the show really only asked questions.

When it came to answering them, the result was, well, old-fashioned. By the end of the series, all these women had husbands or lovers. The buildup to the movie has been based almost entirely on whether Carrie and Big finally get hitched. When you look back on it all, this doesn’t seem like the stuff of a revolution. By its conclusion, the show was not so much about being single as searching for The One.

Kvinnornas frammarsch i USA är viktigare än man kanske skulle tro för den amerikanska sociallagstiftningen är fortfarande helt mansdominerad. Om kvinnorna nu nödvändigtvis måste envisas med att ha barn så är det ingenting som samhället uppmuntrar genom att t.ex. ge dom föräldraledigt.

Och lågavlönade kvinnor med sjuka barn riskerar att förlora jobbet om de måste stanna hemma.

Men med kvinnor i högre befattningar så kan USA på sikt komma att bli mer barn- och familjevänligt och kanske, vem vet, mindre krigiskt.

På planet till Kalifornien slogs jag igen av den bisarra amerikanska attityden till liv och död. I ett flygplan fullt med småbarn på väg hem från DisneyWorld visade man utan att blinka en film med människor som sköt ihjäl varandra med maskingevär.

Passande underhållning för barnen tydligen. Mycket bättre än att visa bilder på människor som skapar liv.

Kanske filmen Sex and the City kan hjälpa till att förändra den sjuka attityden och göra USA litet mjukare och mindre krigiskt.

Klicka på bilden

Två av mina barn har just varit och sett den nya actionfilmen Iron Man och de säger båda att den är jättebra.

Filmen som är regisserad av Jon Favreau är baserad på den tecknade serien Iron Man från Marvel Comics.

Den handlar om Tony Stark (Robert Downey Jr.), en industrialist-miljardär, dvs ungefär som en VD på Ericsson, som tas tillfånga av terrorister i Afghanistan.

Men det finns inga spår av Nordic Battlegroup eller ÖB Håkan Syrén. För den delen, inte heller några spår av George Bush och Osama bin Laden.

Rottingmajoren i Afghanistan?

Terroristerna beordrar Stark att bygga en raket men istället bygger han ett exoskeleton som han använder för att återvända till USA där han sedan förvandlas till – är nu redo: superhjälten Järnmannen! Whaoooo!

Precis, en kopia av vår egen superhjälte Rottingmajoren! Som vi kan se på bilden ovan så ser han t.o.m. ut som Rottingmajoren!

Filmen är inspelad i Kalifornien. De flesta Hollywoodstudior brukar f.ö. göra det vilket är orsaken till att det har gjorts så många surfingfilmer under decennierna.

Ta med kameran ner till stranden vid Malibu, ragga upp några brudar och filmen är klar på en dag.

Men det finns ingen surfing i den här filmen som trots det tydligen är riktigt bra.

Det betyder att den kommer att ses av: 1) alla de actionfrälsta bratsen i MUF, LUF och speciellt CUF, 2) Kungen, 3) Rottingmajoren och George Bush, fast inte tillsammans.

Men som sagt, filmen skall vara bra, och det kommer åtminstone två efterföljare.

Klicka på bilden.

Den lilla staden Palo Alto i hjärtat av Silicon Valley är känd för Stanford University, University Avenue, sin spanskinfluerade arkitektur och sina små utekafeer, för att inte tala om Facebook, dyra villor och mängder IT-advokater.

Brad Leong har regisserat en intressant film om Alec, Nolan, Patrick och Ryan, fyra förstaårsstudenter som kommer hem till Palo Alto från college till Thanksgiving.

Hur upplever de den stad de har växt upp i, och de barndoms- och skolvänner de hade där till för bara några månader sedan?

Filmen utspelas på en kväll och en natt och ger en bra bild av en amerikansk småstad och hur det är att växa upp där, även om staden heter Palo Alto och är en av de viktigaste IT-städerna i världen.

Hur är det att växa upp bland överklassen i en privilegierad stad som Palo Alto? Det är nog så nära den amerikanska drömmen som man kan komma.

Filmen Palo Alto:

presents Palo Alto: a collaborative effort of young filmmakers from all over the country.

It is spearheaded by three Palo Alto natives, and is meant to showcase the lifestyles of their generation. The movie was shot on location in Palo Alto with the help of many supporting community members.

Tysta trädkantade gator med villor i mångmiljonklassen, toppskolor, Stanforduniversitetet men också snobberi och prestationsångest.

Palo Alto har något av en Elsa Beskowstad över sig, och en annan idyllisk universitetsstad, Princeton i New Jersey kommer i tankarna.

Allt är oerhört vackert, städat, prydligt, alla är artiga, vänliga, framgångsrika, oerhört framgångsrika, men samtidigt är det sterilt och kulissartat på något sätt.

Jag brukar jämföra Palo Alto med en annan liten universitetsstad här i Kalifornien, nämligen Santa Cruz, och de två är helt olika.

Santa Cruz är bohemiskt, full av hippes, Motorcykelknuttar, det är lugnare, inte lika prestationsinriktad, inte lika snobbigt.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Palo Alto även om jag tycker om att flanera på gatorna, sitta på utekafeerna och kika i skyltfönstren.

Det är som Biblioteksgatan i Stockholm, samma kvävande överklasskänsla, även om byggnaderna i Palo Alto för det mesta inte är högre än två våningar.

En annan universitetsstad här i området, Berkeley, är i sin tur mer lik det progressiva Santa Cruz än det mer konservativa Palo Alto.

En intressant film om en intressant stad och dess intressanta innevånare. Och det faktum att filmen inte är den typiska Hollywoodkosten utan gjord av unga fristående filmskapare gör den bara mer intressant.

Hur kan ett civiliserat, kultiverat, högteknologiskt samhälle plötsligt förvandlas till rena barbariet där man torterar och invaderar främmande länder under falska förespeglingar utan att någon protesterar?

Den frågan ställde sig miljoner människor världen över efter Hitlers fall år 1945. Det frågan har vi ännu inte ens börjat ställa oss över George Bushs beslut att börja tortera USA:s förmenta fiender i “Kriget mot Terrorismen”.

Regissören Errol Morris som gjorde filmerna Gates of Heaven och The Thin Blue Line är en av de få amerikaner som har börjar tänka på vad det betyder för det amerikanska samhället att 300 miljoner amerikaner nu står anklagade för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Manohla Dargis recenserar Errol Morris film i New York Times: Standard Operating Procedure

In broad strokes the documentary addresses issues surrounding state-sanctioned torture, the abnegation of government responsibility and what happens when certain young male and female soldiers are left to their own ill-informed devices.

In a director’s statement Mr. Morris explains that one force driving the project was the mass of photographs taken by American soldiers at Abu Ghraib that document, often in horrifyingly explicit detail, the prisoner abuse that they helped perpetuate. He and his team ’set out to examine the context of these photographs  in an attempt to uncover what had happened outside the frame.

For him the photographs function as both an expose and a cover-up because while they revealed the horror, they also ‘convinced journalists and readers they had seen everything. 

Tyvärr kommer det att ta decennier för det amerikanska folket att till fullo förstå och sona de fruktansvärda brott som har begåtts i deras namn. Nu senast kommer det t.ex. fram att krigsfångar tydligen inte bara har torterats utan även drogats och att det har ansetts helt OK av George Bushs Justitiedepartement.

Jag har ännu inte sett den här filmen men jag kommer att göra det så snart som möjligt.

Från Judy Irvings tidigare kortfilm the Wild Parrots of Telegraph Hill

San Francisco, staden man lätt glömmer sitt hjärta i är inte bara Golden Gatebron, Embarcadero, Chinaown och Coit Tower, för att bara nämna några av stadens många sevärdheter.

Nej som alla städer så är San Francisco en produkt av de människor som bor där, de människor som gör staden till en av USA:s vackraste och mest spänande.

Judy Irving är en filmskapare här i San Francisco som gör superba kortfilmer om många av de unika människorna i San Francisco.

Hon har bl.a. gjort den fina The Wild Parrots of Telegraph Hill om en den ömsesidiga kärleken mellan en hemlös gatumusikant och en flock vilda papegojor. på San Franciscos Telegraph Hill.

Nu senast har hon gjort kortfilmen 19 Arrests, No Convictions om en av de simmare man ofta ser simma ute i den iskalla San Franciscobukten till och från det gamla fängelset på Alcatraz.

Tim Holt skriver i San Francisco Chronicle om Judy Irvings senaste film:
Filmmaking Without a Net. Shot with no script or real budget, Judy Irving’s documentaries celebrate quirky characters and the rejuvenating power of nature

Judy Irving’s newest films capture the alluring dream of reinventing yourself in this city by the bay. In her latest film, “Nineteen Arrests, No Convictions,” George Farnsworth, a charming con man and former strip club owner, finds salvation and camaraderie in the chilly waters of San Francisco Bay. It premieres Feb. 3 at San Francisco’s Ocean Film Festival. In her earlier “The Wild Parrots of Telegraph Hill” we met Mark Bittner, the frustrated musician who found his calling as soul brother to a flock of parrots.

Irving spent decades making nature films in and around the bay with her longtime partner and collaborator, Christopher Beaver. These latest films are her solo ventures into storytelling – stories of healing and renewal, stories about the interplay between humans and nature. They are stories with conflict, loss, tragedy and captivating characters. In “Parrots,” there’s Connor, the kindly old bird longing for a mate; and Mingus, the music-loving, homebound bird who grooves to Bittner’s blues guitar. In “Nineteen Arrests,” there’s Tom Rice, the former “Masked Marvel” professional wrestler with the battered body who was Farnsworth’s boon companion; and Bob Roper, the champion Golden Gate swimmer who guides Farnsworth on his final swim from Alcatraz.

Mer information om om Judy Irving och hennes filmer finns här

San Francisco liksom Venedig är en stad som flyter på vattnet. Trots att San Francisco aldrig har haft en konstnär som har fångat staden så bländande vackert som den store 1700-1800-talsmålaren J.M.W. Turner gjorde med Venedig så finns det desto fler kanske mer blygsamma konstnärer som drar sitt strå till stacken för att hylla staden och dess innevånare, som Judy Irving.

Långt innan han blev berömd som filmskapare så var Woody Allen ståuppkomiker i New York.

En av de allra bästa monologer från den tiden finns bevarad och finns t.o.m. utlagd på YouTube.

Det där med lagar i New York som endast gäller vissa dagar är alldeles sant och handlar mest om parkering i vissa zoner.

Det där med att “New York Athletic Club is restricted” syftar till att många klubbar och föreningar förr i tiden inte släppte in judar eller afroamerikaner eller kvinnor.

Woody Allen själv är av judisk börd så han kan berätta såna här historier utan att kritiseras.

Lyssna på och njut av Woody Allens “The Moose”, speciellt om du är älgjägare.

En nu klassisk monolog.

Klicka på postern

Filmen The Bank Job har kommit till biografer här i Silicon Valley.

Filmen handlar om mord, korruption och kungligt sex vilket ju nästan låter som en familjefilm. Och till skillnad från Hillary Clintons allt sjukligare framfart i den amerikanska valkampanjen och de flesta av dagens blodiga actionfilmer så är det här tydligen en film man kan se på utan att behöva ta med en sån där spypåse från planet med till biografen.

Filmen är löst baserad på en rånkupp i Baker Street i London år 1971 och har Jason Statham och Saffron Burrows i huvudrollerna och David Suchet, mest känd som från TV-serien Hercule Poirot i en av birollerna.

När barnen var mindre så brukade jag ofta komma in i familjerummet när de alla tre satt uppkrupna i soffan och tittade på blodiga amerikanska actionfilmer där bovarna och poliserna sköt ihjäl varandra med bazookas.

När jag bad dom stänga av TV:n svarade de i kör, det här är väl inte blodigt! Och med tanke på Bush-regeringens blodiga krig i Irak så hade de säkert rätt.

Steven Winn recenserar den underhållande kriminalfilmen i San Francisco Chronicle: The Bank Job’ an entertaining caper

In “The Bank Job,” a brisk, entertaining crime thriller set in London in 1971, this gang that couldn’t steal straight stumbles into a caper that proves to be a whole lot bigger than their own wide-eyed dreams of a payoff. The story, loosely based on a notorious Lloyds Bank heist in London’s Marylebone district, flips open a time of Scotland Yard corruption, radical-chic politics, a free-love era that’s started to go sour and a privileged power elite that’s losing its grip.

The pleasure comes in watching one character after another get tangled up in a plot they all think they’re controlling. “Coppers” on the take, a wily whorehouse madam, British lords, garden-variety crooks, protectors of the royal family and a charismatic black power leader are caught in the crosscurrents, double-crosses and inversions.

The movie plunges into this rank, choppy water and churns through it with a busily whirring story line and clear sense of purpose. The ride becomes its own satisfying reward, complete with the bumps and lurches along the way.

Men kunligt sex och korruption, det här kanske är en film för mig.

Den 80:e Oscarsgalan går av stapeln i Los Angeles ikväll amerikansk tid. Här är är länken till Oscarsgalans hemsida: www.oscar.com

Även om USA efter snart åtta år av Bush-styre inte längre lyser med samma glans som tidigare så rådet r det inget tvivel om att USA om något har befäst sin makt som världens enda mediala supermakt.

Amerikanska medier och då främst film och musik dominerar världen som aldrig förr. Vilket inte minst märks i svenska medier: “Juno” favorit hos biopubliken

Precis varför det har blivit så tvistar de lärde, men klart är att den amerikanska filmindustrin är en av de mest effektiva och brutalt konkurrenskraftiga.

Man köper in biografkedjor, man dominerar distributionskedjorna, man manipulerar videoformaten och inte minst folkets ständiga intresse för kändisarna i Hollywood.

Hollywoods drömfabrik har också en mörk baksida med knark, alkohol och ohämmad ambition.

A.O. Scott skriver i Los Angeles Times om Hollywoodgalan och den amerikanska filmindustrin: Are Oscars Worth All This Fuss?

Releasing ambitious, serious films into theaters has become a brutal blood sport, while going to watch them has become, for the most part, a seasonal activity. From January through August the theaters are crowded with highly commercial franchise entertainment, most of it designed for the adolescent palate, with a sprinkling of alternatives for grown-up cinephiles. There follows in the last third of the year, roughly from the Toronto International Film Festival in September through Christmas, an avalanche of art. Movies arrive on autumn weekends by the dozen: tiny gems and aspiring masterpieces, heavy with significance or filigreed with nuance, all craning toward February, when their midsize budgets and grand ambitions will be validated like parking receipts at a shopping mall on Hollywood Boulevard.

And those that don’t make it — the ones that don’t meet the prerequisites of decent box office or glowing reviews — will bear the stigma of failure. The system is not exactly winner-take-all, but it does leave behind a distressingly high number of designated losers, among them some of the most interesting and daring films of the year. It should not make a difference that, say, “Into the Wild,” “Starting Out in the Evening” and “Before the Devil Knows You’re Dead” are barely represented in the Oscar sweepstakes. Your list of glaring omissions may be different, but if you’re among the passionate admirers of “Lust, Caution” or “We Own the Night” or “3:10 to Yuma,” you are similarly stuck savoring the sour grapes of your own good taste.

Vilket inte betyder att Hollywood trots sina vassa armbågar inte ofta producerar superba filmer.

Psöndag är det dags för den årliga Hollywoodgalan nere i Los Angeles. Hollywood är en stadsdel i norra Los Angeles och centrum för den amerikanska filmindustrin.

Filmens Silicon Valley om vi så vill. Mycket har förändrats inom filmindustrin de senaste åren men galan är sig lik med filmstjärnor, skrikande fans, strålkastarljus och de åtråvärda Oscarsstatyetterna.

De nominerade manliga skådespelarna är: George Clooney i filmen Michael Clayton

Daniel Day-Lewis i There Will Be Blood

Johnny Depp i Sweeney Todd The Demon Barber of Fleet Street

Tommy Lee Jones i In the Valley of Elah

och Viggo Mortensen i Eastern Promises

Trots författarstrejken i Hollywood tidigare i år så är det fullt ös inför söndagen och David Carr skriver i New York Times om filmerna och stjärnorna: An Oscars Crystal Ball

But the 80th annual Academy Awards show is roaring down upon us (Sunday at 8 p.m. Eastern time and 5 p.m. Pacific time on ABC), and that weird chick from systems support is circulating the office Oscar ballot again. Before you drop your $5 and start throwing darts, a walk through this year’s race is in order.

First, those who actually have been paying attention know the conventional wisdom is that this is a year of fabulous movies and a ho-hum Oscar race, with much of the outcome foregone.

Nice, pat story line, but total fiction. Even in my role as the Carpetbagger, an Oscar ninny/blogger tasked with tracing every wobble of the race, I have had trouble landing hard on picks. Yes, “No Country for Old Men” and its remorseless villain seem to have used that air-gun thingy to perforate the competition, but it is the odd favorite that seems to lack coattails. The rest of the awards are very much up in the air. Many, including members of the Academy of Motion Picture Arts and Sciences, just started paying attention for reasons already stated, so even the conventional wisdom has not hardened into discernible indicators

De kvinnliga skådespelarna och de bästa filmerna tar vi i morgon.

Jag har faktiskt jobbat i Hollywood, ja jag har varit i Burbank för att försöka marknadsföra ett system för att kryptera video på Internet, men det kom ingen vart så min Hollywoodkarriär blev kort.

Hillary och Bill Clinton är USA:s mest skandalomsusade politiska par. Det är inte bara Monica Lewinsky, det är Whitewater-affären, det är Gennifer Flowers och Vince Fosters självmord osv.

Nu har Cutizens United, en hårdhöger politisk grupp som stöder president Bush gjort en swifwboat-film om Hillary Clinton lagom till det amerikanska presidentvalet: Hillary the Movie

Det här är ett renodlat politiskt angrepp som säkert kommer att elda upp de republikanska väljarna mot paret Clinton. Samma grupp planerar redan en liknande attackfilm om Barack Obama.

Det har varit överraskande svårt för Hillary och Bill Clinton att vinna de demokratiska primärvalen och ju längre som Barack Obama kan hålla sig kvar i ringen ju svårare kommer det att bli.

Republikanerna slipar redan knivarna inför den kommande drabbningen och om demokraterna är galna nog att välja Hillary och Bill så kommer det stundande presidentvalet att bli det smutsigaste någonsin.

Hillary och Bill har redan visat att de inte drar sig för att starta rasistiska påhopp mot Barack Obama, utan att bry sig för hur de svärtar ner sitt eget anseende bland USA:s afroamerikaner.

En strid mellan det helt hänsysnlösa paret Clinton som med alla medel vill tillbaks in i Vita Huset och den 71:årige sluggern John McCain skulle bli en brottningsmatch i gyttja med politiska massförstörelsevapen som skulle få de flesta av oss att känna oss illamående.

Som den här filmen ger en liten aning om.

Det är f.ö. typiskt för de aningslösa demokraterna att de inte själva har någon liknande film trots att McCain länge var republikanernas huvudkandidat.

Klicka på bilden för att komma till filmens hemsida.

I Timbros och Lasse Dahlkvists myt om den amerikanska drömmen så gäller det bara att vara ambitiöst och jobba hårt inte betala någon skatt så kan man snart komma tillbaks till Sverige med fickorna fulla med dollarsedlar. Very very wellcome home Mr Swanson.

Verkligheten har alltid varit en annan och Paul Thomas Andersons storfilm There Will be Blood, om den brutala kaliforniska oljeindustrin för 100 år sedan, en allegori om den amerikanska drömmen, har tagit kritikerna med storm här i USA.

Från filmen There will be blood.

Filmen som är löst baserad på Upton Sinclairs roman OIL! från 1927 handlar om den ambitiöse och helt omoraliske oljemannen Daniel Plainview som spelas av Daniel Day-Lewis som möter en värdig motståndare i Eli Sunday, en evangelisk pastor spelad av Paul Dano.

Anderson är känd för sina tidigare filmer Boogie Nights om en porrstjärna i 1970:tals Kalifornien och Magnolia, som utspelas i San Fernando valley här i Kalifornien.

Ann Hornday skriver i Washington Post om Paul Thomas Andersons film ‘Blood,’ Tapping A Real Gusher. Epic Tale Drills Into America’s Enterprising Spirit, Hitting Black Gold

From the unforgettable, wordless opening sequences of “There Will Be Blood” to the movie’s spectacular set piece of an oil derrick catching fire, turning a gusher of oil into a flaming column worthy of the Old Testament, Anderson’s vision of the new American West bursts with the energy and vim that so fiercely drive the man of action at its center. (Movie mavens might recognize the spirit of John Huston hovering over the entire enterprise, from Day-Lewis’s seeming impression of the late actor and Eli Sunday’s resemblance to the religious hustler in Huston’s “Wise Blood,” to “Chinatown,” in which Huston played one of the swindlers, showmen and speculators who bullied California into being.) And when Plainview finally does speak, it’s with the exhilarating vernacular flourishes of the era, whether he’s delivering a sermon to some small-town landowners about bread and family or hungrily scanning an oil-rich landscape and asking, “Can everything around here be got?”

Och Manohla Dargis recenserar filmen i New York Times：　An American Primitive, Forged in a Crucible of Blood and Oil

“There Will Be Blood,” Paul Thomas Anderson’s epic American nightmare, arrives belching fire and brimstone and damnation to Hell. Set against the backdrop of the Southern California oil boom of the late-19th and early-20th centuries, it tells a story of greed and envy of biblical proportions — reverberating with Old Testament sound and fury and New Testament evangelicalism — which Mr. Anderson has mined from Upton Sinclair’s 1927 novel “Oil!” There is no God but money in this oil-rich desert and his messenger is Daniel Plainview, a petroleum speculator played by a monstrous and shattering Daniel

Ohämmad ambition, olja och Gud i den eviga solens land för 100 år sedan. En film som mycket väl kan komma att bli en klassiker. Se dom om ni vill förstå Kalifornien och den amerikanska drömmen.

Ja eller om ni bara vill se en bra film.

Filmen på Rotten Tomatos

Filmen på Metacritic

Filmen på IMDB

Klicka på projektorn.

För den som liksom jag har växt upp med film och bio så är det naturligt att vilja ha sin egen hemmabio.

Hittills har det varit omöjligt men med modern IT-utrustning blir det allt mer överkomligt.

Vi gjorde ett experiment i helgen med en Infocus projektor i matsalen.

Vi satte upp en vit skärm för fönstret och satte på projektorn resultatet överträffade mina största förväntningar.

Med DVD-filmer och en sån här projektor så är det enda som saknas för att sätta upp sin egen biograf äkta biografstolar. Men det finns många företag här i USA som säljer just såna stolar.

Vilket alltså gör det möjligt att ha sin alldeles egen filmfestival.

Och trots att filmföretagen gör vad de kan för att göra det omöjligt att titta på svenska DVD:n i USA så är det inte alls svårt att “fixa” en amerkansk DVS-spelare och göra den “region-free”.

Om min lilla dockskåpsvilla här i Silicon Valley bara hade en källare skulle jag bygga en själv och kalla den Biografen Grand som den som jag växte upp mitt emot på Trädgårdsgatan i Uppsala.

Då är det enda som skulle saknas en massa taner i stora blommiga hattar som dom som gjorde biobesöken till ett helvete när jag var litet.

Jo och sedan en sur vaktmästare som säger “inte fan är du över 15 heller din jävel!”. Aah ljuva ungdom.

Idag är det inte alls kul att gå på biograferna här i Silicon Valley. Folk börjar slåss med jämna mellanrum, t.o.m. på de romantiska komedierna, reklamen varar i evigheter och ljudet är på så högt att man måste ha öronproppar på sig.

Bättre då med sin egen lilla hemmabio med 12 fåtöljer i den pyttelilla matsalen. Riktigt mysigt faktiskt.

Det är oerhört svårt att göra en bra spök- och skräckfilm. Ivan Reitman gjorde det enda vettiga och skippade skräcken och gjorde den superba nu klassiska Ghostbusters 1984.

Ett mycket bättre grepp än den i mitt tycke lätt löjliga Ghost med Patrick Swayze,
Demi Moore och Whoopi Goldberg från 1990.

Men för den som vill ha både skräck och spöken och ett gammalt barnhem på samma gång så har Juan Antonio Bayonas spanska skräckfilm El Orfanato just haft premiär i dag Fredag här i USA, till relativt goda, om dock inte topp-recensioner.

A. O. Scott recenserar El Orfanato i New York Times:

Most of the ingredients are present: a sensitive mother (Ms. Rueda); an angelic, endangered child (Roger Príncep); and a spooky house in the middle of nowhere. The child, Simón, has been adopted by Laura and her husband, Carlos (Fernando Cayo), who have the perfectly sensible idea of moving to the orphanage where Laura grew up and turning it into a home for sick children. What could possibly go wrong?

But then Simón starts talking about imaginary friends, in particular one named Tomás, and a sinister old lady shows up claiming to be a social worker. And before you know it, Geraldine Chaplin, the honorary fairy godmother of Spanish cinema, stops by to lead a séance.

Skräck-och spökfilmer är perfekta för tonåringar men sen blir livet självt oft så skräckinjagande att men inte behöver betala pengar för att själv få uppleva gastkramande skräck.

Men för den som inte har nog med skräck i sitt liv är det här alltså en rätt bra film.

Jason Reitmans Juno är en ny storfilm från Hollywood som genomgående har fått mycket bra recensioner över hela landet.

Filmen handlar om en tonårstjej som blir gravid och som spelas av Ellen Page, som liksom Britney Spears 16：åriga lillsyrra Jamie Lynn Marie Spears som spelar huvudrollen i den populära tvåloperan Zoe 101 på kabelkanalen Nickelodeon , får en bulle i ugnen.

Ett stridbart ämne i USA som betyder att filmen med stor säkerhet kommer att bannlysas som syndig av den Kristna Högern.

Klicka På Juno.

Filmen är väldigt lika den koreanska Jenny, Juno, se klippet här. Men den amerikanska regissören svär att han inte kände till den när han gjorde den amerikanska (versionen?)

Den koreanska versionen Jenny och Juno

Ruth Marcus skriver i Washington Post med anledningen av den här filmen om hur amerikanska tjejer ofta uppmanas vänta med sex till äktenskapet, trots att allt fler amerikansk kvinnor gifter sig långt över 30 Learning From Jamie Lynn and Juno

This is the conundrum that modern parents, boomers and beyond, confront when matters of sex arise. The bright-line rules that our parents laid down, with varying degrees of conviction and rather low rates of success, aren’t — for most of us, anyway — either relevant or plausible. When mommy and daddy didn’t get married until they were 35, abstinence until marriage isn’t an especially tenable claim.
ad_icon

Nor is it one I’d care to make. Would I prefer — as if my preference much matters — that my daughters abstain until marriage? No; in fact, I think that would be a mistake. But I’m not especially comfortable saying that, quite so directly, to my children, partly because that conversation gets so complicated, so quickly.

Men så är det om man vill leva ett moraliskt liv i det kristna USA. Man tjejerna får väl läsa bibeln eller något upplyftande tal av president Bush istället om lustarna blir för starka.

För de här reglerna gäller endast för tjejer. Killar och män har sina egna regler, som man alltid har haft, speciellt i Den Kristna Högern.

Allteftersom kvinnorna långsamt blir mer jämställda här i USA så ändras också reglerna för sex och samlevnad, speciellt då i det blåa, liberala USA. Och det amerikanska samhället undgår heller inte de nya lättklädda modeformerna, som ofta just kommer härifrån Kalifornien.

Klyftan mellan de två diametralt olika amerikanska samhällena växer speciellt i frågor som rör sex och samlevnad.

Filmen har som sagt fått mycket bra recensioner är skall vara sevärd. Vi kanske skall se den senare i veckan.

Läs fler inlägg om Hollywood

2007-12-18	Storfilm i USA: Will Smith i I Am Legend. Katstrof i New York. Hollywood strikes again
2007-12-07	100 Hollywoodfilmer på 9 minuter direkt på bloggen
2007-11-25	Malibubränderna under kontroll, 49 villor förstörda, Hollywoodstjärnorna utom fara
2007-11-07	Ny storfilm från Hollywood: American Gangster
2007-11-01	Alla soffpotatisars mardröm: Hollywoodstrejk hotar
2007-09-21	Den svenska pressens skeva bild av USA: skolskjutningar och Hollywoodstjärnor

Colonel Bogey March skrevs redan 1914 och blev sedan världsberömd genom David Leans Bron över floden Kwai från 1957 med bl.a. Alec Guiness.

Men marschen finns redan med i Alfred Hitchcocks superba En Dam Försvinner från 1938 där den visslas av Michael Redgrave.

Musik för en blöt men inte alltför kall onsdagsmorgon alltså, Colonel Bogey.

Will Smith

Richard Mathesons science fictionroman I am Legend om den siste mannen på jorden, i alla fall i New York, skrevs redan 1954 och har redan filmats ett par gånger, bl.a. som The Omega Man 1971.

Nu har boken filmats igen, som I Am Legend, denna gång med Will Smith och filmen drog in hela 77 miljoner dollar när den släpptes senaste helgen.

Filmen har kanske inte fått sådär enormt bra recensioner men Will Smith är en av USA:s mest populära filmstjärnor och eftersom filmen handlar om en apokalyptisk katastrof i New York så kommer den säkert att fortsätta att sälja bra bland de mer paranoida amerikanerna även under Julen.

Den Kristna Högern kommer att se den som ett tecken på att Gud äntligen kommer att förstöra Sodom och Gomorra och krigsivrarna som ett tecken på att man borde ha bombat Iran när man ändå hade chansen.

Även om USA:s makt nu håller på att dala till ner till oigenkännlighet, inte minst nu när dollarn sjunker och förvandlar USA till ett lågpris och låglöneland så är Hollywoods dominans på världsmarknaden fortfarande nära nog total.

Vilken den senaste storsäljaren visar.

Hundra Hollywoodfilmer sammanställda på ett kul sätt.

Se hur många av filmerna du känner igen.

Och den som inte är säker kan klicka på den här länken som listar alla filmerna.

Kul grej.

Den amerikanska reklamfinansierade dumburken har haft en förödande effekt på det amerikanska samhället ända sedan slutet av Andra Världskriget.

Effekten har inte bara varit kulturellt fördödande, speciellt för de fattiga, den har också , genom b.la. tobaksreklamen, rent av dödat hundratusentals människor. (tobaksreklam får inte längre förekomma på amerikansk tv)

Men när bredbandet nu byggs ut i USA så håller den traditionella dumburken på att ersättas av helt nya digitala Internet- och webb-baserade videoformer.

Det har lett till en renässans inom film- och videobranscherna, en renässans som lockar mängder med nya unga mediaskapare till vad som återigen har blivit ett ungt och spännande medium. Inte olikt som det var i Hollywoods barndom.

Det är inte bara så att vi inte längre sitter framför TV-apparaten, TV-apparaten har ersatts av mängder av nya videoapparater. Från små YouTube skärmar till bärbara datorer, mobiltelefoner och mediaspelare.

Det betyder att den rigida ekonomiska modell som drev den traditionella dumburken nu håller på att ersättas av helt nya modeller.

Den här utvecklingen har kommit mycket snabbt och de sociala och politiska effekterna kommer att bli omfattande. Ett exempel är att amerikanska invandrare, deras barn, inte längre tvingas ge upp sina modersmål och att amerikanernas horisonter plötsligt öppnas.

Istället för att endast ha tillgång till en handfull amerikanska TV-stationer tränger nu video från hela världen in i landet.

Ett bra exempel är den utmärkta Al Jazeera och här i Silicon Valley, spanska, kinesiska och japanska program.

Och för den svenske läsare som inte inser det, tack vare Sveriges Television och Sveriges Radio så kan svenskar i USA och Kanada nu titta på svenska radio- och TV-program här i USA.

Kolla speciellt under Samhälle och Dokumentär, de programmer är för det mesta superba.

Denise Carusa skriver i New York Times om hur den nya Internetvideon håller på att förpassa den gamla trötta amerikanska dumburken till historiens skräphög

Lots of Little Screens: TV Is Changing Shape

INEXPENSIVE broadband access has done far more for online video than enable the success of services like YouTube and iTunes. By unchaining video watchers from their TV sets, it has opened the floodgates to a generation of TV producers for whom the Internet is their native medium.

And as they shift their focus away from TV to grab us on one of the many other screens in our lives — our computers, cellphones and iPods — the command-and-control economic model of traditional television is being quickly superseded by the market chaos of a freewheeling and open digital network.

According to Move Networks, a company based in Utah that provides online video technologies, more than 100,000 new viewers jump online every 24 hours to watch its clients’ long-form or episodic video. During the first two weeks of November alone, more than twice the number of Americans were watching TV online than in the entire month of August.

The shift is proving quite inspirational to digital media entrepreneurs.

“What absolutely convinced me to start a company in this area was when I realized just how large the disruption was,” said Kip McClanahan, the co-founder and chief executive of ON Networks, an online studio in Austin, Tex. “It touches everything — how video content is created and monetized, how it’s distributed and consumed. And it’s a half-trillion-dollar market, if you include the advertising that supports it and the revenue associated with subscriptions, tickets and so on.”

A market that size provides plenty of room for experimentation. Many flavors of technology and programming are being tested, as are some changes in traditional revenue models.

Det här är en synnerligen viktig utveckling för de nya videoformerna kommer att förändra det amerikanska samhället. När jag var barn satt hela familjen, ha hela svenska folket, framför TV:n och tittade på samma program. Vi bands samman, vi hade samma gemensamma referensramar, samma erfarenheter.

Glöm det i det nya mediasamhället. Hur kommer det att påverka USA, och Sverige, när vi alla tittar på olika program och inte längre har något gemensamt att prata med våra vänner om?

Paradoxalt nog håller Internet på att splittra de gamla traditionella homogena samhällsgrupperna och istället skapa helt nya grupperingar.

För Hollywood börjar julsäsången redan nu på Thanksgiving och mängder med nya filmer fyller de amerikanska biograferna.

En av de stora är Robert Zemeckis’ Beowulf med Anthony Hopkins, Crispin Glover , Angelina Jolie och Ray Winstone.

Beowulf spelades in som en ordinarie spelfilm men dator-redigerades senare genom s.k. motion capture-tekonolgi där man bl.a. lade till en avatar av Angelina Jolie.

Manohla Dargis recenserar Beowulf i New York Times: Confronting the Fabled Monster, Not to Mention His Naked Mom

You don’t need to wait for Angelina Jolie to rise from the vaporous depths naked and dripping liquid gold to know that this “Beowulf” isn’t your high school teacher’s Old English epic poem. You don’t even have to wait for the flying spears and airborne bodies that — if you watch the movie in one of the hundreds of theaters equipped with 3-D projection — will look as if they’re hurtling directly at your head. You could poke your eye out with one of those things! Which is precisely what I thought when I first saw Ms. Jolie’s jutting breasts too.

Ms. Jolie plays the bad girl in “Beowulf,” a wicked demon, the mother of all monsters — here, Grendel, played by Crispin Glover — who can switch from hag to fab in the wink of a serpentine eye. If you don’t remember this evil babe from the poem, it’s because she’s almost entirely the invention of the screenwriters Roger Avary and Neil Gaiman and the director Robert Zemeckis, who together have plumped her up in words, deeds and curves. These creative interventions aren’t especially surprising given the source material and the nature of big-studio adaptations. There’s plenty of action in “Beowulf,” but even its more vigorous bloodletting pales next to its rich language, exotic setting and mythic grandeur.

Mytologi har blivit väldigt populär inte bara i USA med böcker som Harry Potter och nu filmer som Beowulf.
Jag har inte själv sett Beowulf, hoppas vikingarna vinner.

Amerikansk bokklubb

USA har en av världens största bokmarknader och bokklubbar med ett tiotal kvinnor som samlas för att diskutera en bok de har läst var för sig är väldigt populära bland kvinnorna i den amerikanska medelklassen.

Även om det finns sajter som AuthorBuzz som hjälper författare nå ut till sin publik via nätet så är de här bokklubbarna unika i att de inte har ersatts av Internetbaserade grupper.

Joan Kaufman skriver i New York Times om hur bokförlagen nu har insett hur viktiga just bokklubbar är för bokförsäljningen, och även filmförsäljningen i USA: Publishers Seek to Mine Book Circles

Increasingly, authors and publishers are tipping their hats to the power of 8 or 10 or 12 women (and usually they are women) sitting around a dining room table, dissecting their particular book of the month, then spreading the word to their friends.

Along with “The Kite Runner,” the successes of “The Memory Keeper’s Daughter,” “Water for Elephants,” “Eat, Pray, Love” and “Kabul Beauty School” have been credited to the early and continuing support of reading groups.

Film companies are trying to get in on the act, according to Russell Perreault, director of publicity at Vintage Books. “They’re asking us how to get clubs to read books before the movie version comes out,” he said.

Barn läser väldigt mycket i skolan här i landet och biblioteken är fyllda med utmärkta barnböcker (ett område där USA f.ö. ligger mycket långt framme).

De här bokklubbarna verkar vara internationella för jag minns att min mamma tillhörde en sådan i Uppsala när jag var liten. De påminner också en hel del om de s.k. quilting bees som är så populära i Mellanvästern. Dvs grupper av kvinnor som samlas för att knyta något som mest liknar en ryamatta. Och man gör det gemensamt.

Något som man inte kan göra på Internet. Låt oss hoppas att bokklubbarna överlever.

Vi närmar oss Thanksgiving och Jul, den tid när de stora filmstudiorna släpper de filmer som man hoppas att amerikanerna kommer att gå man ur huse för att se i november och december.

Jerry Seinfelds datoranimerade Bee Movie som har gjorts på Dreamworks har blivit en av höstens storsäljare bland barnfilmerna efter att ha inhöstat om ni ursäktar den dåliga vitsen, hela 93 miljoner sedan den släpptes den 2:a januari.

Filmen handlar om bin och liknar tidigare tecknade filmer om sociala småkryp som Antz and A Bug’s Life. Säkert intressant för mycket små barn.

Peter Travers skriver i om Bee Movie

the script by Seinfeld, Spike Feresten, Andy Robin, and Barry Marder, pays homage to The Graduate and other adult movies, all of which will fly over the heads of toddlers, especially when Barry goes to court against the gargantuan attorney Layton T. Montgomery (John Goodman) to sue the human race for exploiting the bee production of honey with no financial recompense

Jag tyckte själv om Finding Nemo när vi såg den för några år sen. Tror dock knappast att jag kommer att se den här filmen.

Alfred Hitchcock gjorde filmen North By Northwest med Ernest Lehman (som skrev manuskriptet) 1959.

Tillsammans med En Dam Försvinner är det en av de allra bästa av Hitchocks filmer.

Om ni inte har sett filmen kommer den här, direkt på bloggen. Så det är bara att ta fram litet sushi och luta sig tillbaks i biofotöljen och njuta. Förutom Cary Grant spelat James Mason en kommunist, Eva Marie Saint en hemlig agent och Leo G. Carroll CIA-chef.

Filmen är helt osannolik men mycket mycket bra.

En intressant detalj är att den kanske mest berömda scenen i filmen, där Cary Grant anfalls av ett besprutningsplan, inte filmades utanför Chicago som man säger i filmet utan vid Bakersfield här i Kalifornien.

När vi körde ner till San Diego passerade vi förbi Bakersfield och har luskat reda på att filmningen skedde på Garces Highway strax öster om korsningen Corcoran Road och Garces Highway i Wasco och Delano strax utanför Bakersfield.

Klicka på postern om du tycker om våldsfilmer.

Kan film spegla en nation, en tidsålder och ett samhälle? I så fall, hur realistisk är avbildningen?

När jag var liten och växte upp på Tegnergatan 38 B i Uppsala så greppades hela gatan från Kyrkogårdsgatan och upp till Sibyllegatan av en veritabel cowbojhysteri. Alla småglin skulle leka cowojsar och indianer och eftersom jag var minst så tvingades jag alltid att vara indian, och bli skalperad.

Långt senare upptäckte jag att det var indianerna som skalperade, men då var det för sent, då hade cowbojsarna hunnit bli biskopar, landshövdingar, företagsledare och yrkeskriminella. Jag talar om dig Gugge!

Varför denna cowbojvåg? Hur är det idag? Jag antar att rikemansungarna i Djursholm och på Östermalm leker Irak- och Afghanistankrig? Men med tanke på det svenska gatuvåldet vet vi kanske alltför väl vad de leker.

Västerngengren har alltid varit en viktig del av den amerikanska filmen, från John Fords magnifika Stage Coach.

En annan gengre är gangsterfilmerna som USA och Hollywood har gjort till sin egen. Gangstergengren kommer från alkoholförbudet i USA mellan 1920 och 1933 som ledde till ett utbrett gangstervälde bl.a. i Chicago.

Våld säljer på biograferna och den senaste gangsterfilmen som just har släppts heter American Gangster av den brittiske regissören Ridley Scott som bl.a. har gjort Alien, Blade Runner, Thelma & Louise och Gladiator.

Filmen följer ett gammalt beprövat recept. Folk vill se våld och blod, titta bara på Irak, men det måste alltid finnas en ursäkt för våldet, igen som i Irak.

Based on the life of drug-kingpin-turned-informant, Frank Lucas, who grew up in segregated North Carolina where he watched as his cousin was shot by the Klan for looking at a white girl. He eventually made his way to Harlem where he became a heroin kingpin by traveling to Asia’s Golden Triangle to make connections, shipping heroin back to the US in the coffins of soldiers killed in Vietnam.

He soon made upwards of one million dollars a day in drug sales. Lucas was shadowed by lawman, Richie Roberts, who finally helped bring the kingpin to justice. The two then worked together to expose the crooked cops and foreign nationals who made importing heroin so easy.

Det här är inte en film som jag kommer att se men den spelar för fulla hus här i USA just nu. Inom parentes är det ofta ett diskussionsämne med barnen. De sitter och tittar på en film på video där man skjuter ihjäl varandra med automatvapen och bazookas och jag säger “stäng av det där” och det säger, “men det är väl inte våld, att skjuta ihjäl människor med bazookas”?

Innan jag vet ordet av kommer de att ha gått med i det republikanska partiet.

Klicka på filmen

Dans- och musikfilmer är litet knepiga. Lyckas dom, som Masayuki Suos Shall we dansu från 1996 eller min egen favorit, Fina Torres musikfilm Celestial Clockwork också den från 1996 så blir resultatet spektakulärt.

Misslyckas man, ja då blir det som det blir.

Den 30 november visar MOMA, alltså Museum of Modern Art i New York Alejandro Sadermans intressanta film El último bandoneón (The Last Bandoneón). En samproduktion mellan Venezuela och Argentina.

Filmen handlar om Marina, en ung kvinna som får chansen att gå med i ett nytt tangoband om hon ersätter sin gamla slitna bandoneon, alltså litet dragspel, med ett klassiskt Double A, som bandoneónernas Stradivarius.

Bandoneonen konstruerades 1846 och har sedan blivit mycket populärt inom Tangomusiken i Argentina. Jag tror däremot aldrig att Evert Taube någonsin skrev om just det instrumentet i sina Argentina-inspirerade visor.

Filmen handlar om Marinas jakt på ett sådant instrument och alla de fascinerande människor hon träffar.

El último bandoneón

Marina plays the bandoneón, the traditional tango instrument par excellence. Attending an audition for Rodolfo Mederos, a legendary bandoneón player, she is invited to join a new tango band if she replaces her deteriorating instrument with a Double A, the Stradivarius of bandoneóns. In her agonizing search for this instrument, Marina meets the survivors of the golden era of tango, discovering a rich reservoir of memories, personalities, and, most of all, music. The film’s grand finale is a revival concert at a milonga, the typical tango ballroom, “for the guys to dance,” as an old tango puts it. In Spanish; English subtitles.

En synnerligen intressant film alltså.

Klicka på filmen The Game Plan

Sport och speciellt college-sport är big business i USA.

Det är helt omöjligt att ens tänka sig USA utan de mycket speciella amerikanska sporterna “fotboll” som egentligen borde kallas handboll och baseball.

Den som inte följer den senaste matchen framför teven med grabbarna på helgen och sedan kommer in till jobbet utan att veta hur det gick kan lika gärna gå hem och dra något gammalt över sig.

Sportmetaforerna är djupt rotade i det amerikanska psyket och för universiteten är sport en viktig inkomstkälla.

Det positiva är dock att amerikanska barn faktiskt har börjat spela riktig fotboll, bl.a. i den utmärkta American Youth Soccer Association där mina barn har spelat.

Ayso är utomordentligt populär för både killar och tjejer över hela Silicon Valley och det är därifrån det amerikanska begreppet Soccer Mom har kommit, dvs mamman som kör sina barn fram och tillbaks mellan de olika fotbollsmatcherna i förorterna på helgen.

Jon Weinbach skriver i Wall Street Journal om sportens viktiga ställning på Ohio State University: Inside College Sports’ Biggest Money Machine

At $109,382,222 for the current year, Ohio State’s athletic budget is the largest in the nation and the biggest in the history of college sports. It allows the school to field 36 varsity teams in everything from baseball and soccer to riflery and synchronized swimming. The school spends about $110,000 on each of its 980 athletes, which is triple the amount the university spends per undergraduate on education.

The budget for this academic year allots $65,000 in private jet time, or roughly 11 hours, to men’s basketball coach Thad Matta for recruiting trips over 200 miles — and a further 15 hours of jet time for the coach’s personal travel. A just-completed $19.5 million renovation of the football team’s practice facility, funded with a large donation from Limited Brands Chief Executive Leslie Wexner, added a players-only entrance, a lounge that has six flat-panel TVs, three videogame systems and a juice bar.

Det är därför inte precis oväntat att Disney Pictures nya sport-influerade film The Gameplan har spelat för utsålda hus över hela USA och fört in nära 60 miljoner dollar till Disney.

Filmen handlar om en av USA:s absoluta ikoner, en quarter back, spelad av Dwayne Johnson. som upptäcker att han har en hittills okänd åttaårig dotter.

Synopsis: Quarterback Joe Kingman (Dwayne ‘The Rock’ Johnson) is known as one of the toughest players to ever take the field. Blessed with amazing strength and agility, he’s famed for being able to handle any hit, no matter how ferocious. Kingman’s Boston-based pro football team, The Rebels, is chasing their long-awaited championship and Joe has been living the ultimate bachelor fantasy: he’s cool, rich, famous and the life of every party–and there are a lot of parties. But his dream is suddenly sacked for a loss when he discovers Peyton (Madison Pettis), the 8-year-old daughter he never knew existed, on his doorstep. Now, just as his career is soaring, Joe must learn to juggle his old lifestyle of parties, practices and dates with supermodels while tackling the new challenges of ballet, bedtime stories and baby dolls–all without fumbling.

En familjefilm med andra ord. Det är intressant att jämföra den amerikanska och svenska sportkulturen. Här förekommer t.ex. inte fotbollshuliganer, och sport är alltså enastående viktig på universiteten där de ofta inte speciellt intellektuella sportstjärnorna kommer in på sportstipendier och sedan blir universitetets stora dragplåster.

Den som vill lära sig litet om den amerikanska sportkulturen kommer antagligen att gilla den här filmen.

Tiotusentals amerikanska barn indoktrineras årligen på radikala kristna sommarläger där de får lära sig att dö för Jesus, tillbe George Bush att bekämpa det moderna amerikanska samhälle som deras föräldrar – som bara längtar efter att dö så att de kan träffa Jesus – avskyr.

Klicka på pilen för att se snuttar från filmen.

Deras lärare säger sig öppet vilja skapa kloner av muslimska soldater som skall tränas för framtidens apokalyptiska religiösa krig här i USA och utomlands.

Samtidigt som medier och politiker i Sverige och EU med rätta tar avstånd från islamsk religiös fundamentalism så bemöts de amerikanska kristna extremisterna – omkring 50 miljoner om inte mer – med total tystnad. Varför?

Heidi Ewing och Rachel Grady har gjort en skakande film om de här barnen och den hatfyllda indoktrinering som de utsätts för och som har fått många amerikaner att för första gången inse vart den Kristna Högern är på väg.

Filmen heter Jesus Camp och måste ses av alla som är oroade för religiös fundamentalism.

Världen står idag inför en allt starkare religiös fundamentalism i USA och mellanöstern som vi måste göra något åt. Den Kristna Högern är dagens nazister som hatar det samhälle de bor i med en fanatism som är svår att förstå.

Jag känner själv två människor från den Kristna Högern. De tillbringar varenda timma utanför jobbet inom sin fanatiska sekt, varenda timme. De har lärt sig att aldrig med ett enda ord avslöja vad de sysslar med eller vad de tror på.

De lever helt enkelt i två hermetiskt slutna samhällen. På det sättet liknar de forna tiders kommunister.

Samtidigt uppträder de helt naturligt och som alla andra, så länge som man inte råkar komma in på minerat område. Titta på filmsnutten och se filmen om den kommer till Sverige.

Gina Piccalo har skrivit en recension om filmen i Los Angeles Times:God’s Boot Camp?
A film on kids’ religious experience creates a furor, divides Christians.

Already, the movie, which opens in L.A. this week, has split the Christian community and horrified those who fear the ascendance of the religious right on the national stage. “Jesus Camp” opened Friday in New York and will open in 20 more cities nationally Oct. 6.

Bloggers of all stripes have been so disgusted by the bits of the film they have seen on the Web that the film’s central subject, camp founder Pastor Becky Fischer, has become a public figure, bombarded with hateful e-mails and bracing for her media appearances next week, including a scheduled appearance on ABC’s “Good Morning America.” The A&E Indiefilms/Magnolia Pictures film follows Rachael, now 10, Levi, now 13, and Tory, now 11, engaging and articulate children from Midwestern towns who attend Fischer’s “Kids on Fire” Bible camp in Devils Lake, N.D., in 2005. The filmmakers, Heidi Ewing and Rachel Grady, take a straightforward look at their subjects.

The film’s cherub-faced children cheer when asked if they’d be willing to give up their lives for Jesus, pray over a cardboard cutout of President Bush and sob as they plead for an end to abortion. One is home-schooled by a mother who teaches that “science doesn’t prove anything.”

‘This is war!’

At one point in the film, Fischer shouts to the children, “This is war! Are you part of it or not?” She proudly compares her work to the indoctrination of young boys by extremist Muslims in Pakistan and elsewhere. The film intersperses footage of Fischer and the children with clips of radio talk-show host Mike Papantonio, a liberal Methodist, excoriating conservative Christians like Fischer.

Här i Kalifornien är de här människorna ännu i minoritet, men i Mellanvästern och Sydstaterna, i Jesuslandet, behöver man inte smyga med sina åsikter. Där lever man i ett samhälle som helt och totalt skiljer sig från det i restan av USA. Välkommen till George Bushs Jesusland!