Oscarsgalan går alltså av stapeln i Hollywood senare idag. Men vilken film som än vinner så kommer Silicon Valley att bli den verkliga vinnaren.

Orsaken är att avancerad dator-grafik från Silicon Valley-företag som Autodesk Inc. och Nvidia Corp allt mer dominerar filmkonsten i Hollywood.

Ryan Flinn skriver i BusinessWeek om Silicon Valleys viktiga roll i Hollywood: Silicon Valley Rules Oscars as Hollywood Looks North

No matter which film gets the Oscar for best visual effects at the Academy Awards this weekend, it’s a guaranteed win for Autodesk Inc. and Nvidia Corp. The San Francisco Bay area companies provided the technology for all three of the category’s nominees: ‘Avatar, ‘ ‘District 9 ‘ and ‘Star Trek. ‘ As movies rely more on digital effects, Hollywood is looking north to Silicon Valley to enhance scenery, bring characters to life and even render whole worlds from scratch. ‘Avatar, ‘ the highest-grossing film of all time, was also the most technologically demanding. Creating the effects required 35,000 computer processing cores and gobbled up as much storage as the three ‘Lord of the Rings ‘ movies combined.

Det här är ett bra exempel på hur Kalifornien trots sina gigantiska ekonomiska problem fortsätter att ge USA den mjuka makt som gör det möjligt för landet att fortsätta att dominera världen.

Symbiosen mellan Silicon Valley och Hollywood kommer att bli allt starkare framöver och det är svårt att se hur utländska filmbolag skall kunna hitta icke-amerikanska IT-leverantörer på filmområdet.

Axplock från den nordiska pressen:

DN.se – Nyheter – Toppnyheter, Kultur & Nöje – Toppnyheter, SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt, Sydsvenskan – Nyhetsdygnet, Sydsvenskan – Nyhetsdygnet,Dagen.se – Stora nyheter

År 2010 verkar bli året när världen på allvar får en ny supermakt, Kina. Hur positivt USA:s inflytande än må ha varit så är det inte bra när en stat och ett enda samhälle har en nästan helt obestridd hegemoni i världen.

Kina är något helt annorlunda än EU där Hollywood lätt har kunnat etablera sin populärkultur och slå ut lokala konkurrenter. Svenskar kanske sitter klistrade framför teven för att titta på den amerikanske Kalle Anka på Julafton, men det skulle behövas en regelrätt revolution för att de nationalistiska amerikanerna skulle sätta sig ner framför teven vid en större högtid och titta på utländsk teve. Själve idén skulle slå de flesta här som rent bisarr.

Kina är precis lika glödhett nationalistisk som USA och Hollywood och den amerikanska populärkulturen, som ofta i förväxlas med “demokrati” i amerikanska ögon, kommer att få det oerhört svårt att etablera sig i Kina.

Karl Dalén skriver i Dagens Nyheter om Hollywoodfilmen Avatar portas i Kina, för att den riskerar att konkurrera med en kinesisk storfilm：Kinesiska myndigheter stänger ner Avatar – DN.se

Golden Globe-vinnaren Avatar har röjt stora framgångar i Kina, kanske för stora. På måndagen gick China Film ut med en uppmaning till alla biografer om att sluta visa 2D-versionen av Avatar och endast visa 3D-versionen från och med lördag, skriver den kinesiska sajten Danwei.org…

Eftersom det finns få biografer som kan visa filmer i 3D i Kina hindrar beslutet i praktiken de flesta kineser från att se Avatar på bio.

Det har också skrivits mycket om att Google efter det kinesiska spionaged kan komma att dra sig tillbaks från Kina. Martin Jacques, som har skrivit en uppmärksammad bok om stormakten Kina ser en liknande situation på Internetområdet som med Hollywood： No Chance Against China. Google’s defeat foretells the day when Beijing rules the world.

The Google affair tells us much about what China is and what it will be like. The Internet has been seen in the West as the quintessential expression of the free exchange of ideas and information, untrammeled by government interference and increasingly global in reach. But the Chinese government has shown that the Internet can be successfully filtered and controlled.

Det här är uppenbart något helt nytt för USA som nu ställs öga mot öga med en stormakt som inte låter sig charmas av den amerikanska modellen utan har sin egen agenda som man driver med stor målmedvetenhet.

De kulturella och kommersiella kriget mellan USA och Kina kommer att bli allt mer intensivt och Hollywood och även Silicon Valley kommer att få lära sig att man inte längre kan dominera som man har blivit van vid.

Även om det givetvis är bra att Hollywood och även Silicon Valley får konkurrens så spelar kineserna med märkta kort, och jag är långt ifrån övertygad om att det skulle vara bättre om våra barn satt framför teven på Jul och tittade på kinesiska program.

Här kommer dom.

Lagom till Jul har Economist en märklig artikel där man förutser att den massiva immigrationen till USA kommer att fortsätta och att USA är 2050 mycket väl kommer att kunna ha en befolkning på en halv miljard och 50 år senare på en miljard!

Vi skall jobba i Hollywood

Jag är inte så säker. USA brottas f.n. med gigantiska problem, hela samhället är delat mitt itu mellan en alltmer kristen radikal höger och ett rätt skakigt demokratiskt parti. Skillnaden mellan rika och fattiga bara ökar medan USA:s utlandskrig inte visar något tecken på att avta.

Men det viktigaste tror jag är att alltfler länder däribland Sverige nu börjar tävla med USA om arbetskraftsinvandring.

Jag skall jobba som piga hos Tiger Woods.

Mer än en kan spela USA:s spel med att dra ner på skolkostnaderna för att istället snylta färdigutbildade ingenjörer och vetenskapsmän från andra länder.

Vi skall jobba som IT-ingenjörer i Silicon Valley

Economist skriver: A Ponzi scheme that works. The greatest strength of America is that people want to live there :

America has lost none of its capacity to absorb newcomers. A recent survey by Public Agenda, a polling group, asked immigrants in America how long it took them to feel comfortable and “part of the community”. Some 77% said it took less than five years. Only 5% said they had never felt that they fitted in. In contrast 58% of people of Turkish descent in Germany say that they feel unwelcome, and 78% do not feel that Angela Merkel is their chancellor.

America is a uniquely attractive place to live: a lifestyle superpower.

För att förbli en stormakt måste man kunna sätta agendan och bidra med lösningar på värdens problem. Det har USA varit helt oförmögen att göra under det senaste decenniet. USA kan mycket väl komma att få en miljard innevånare i framtiden men det betyder inte att landet kommer att stärka sin position på världsscenen. Snarare tvärt om. Idag har vi tre politiska poler, EU, USA och Kina som nu måste sansas om att sätta agendan.

Idag är det inte längre USA som lägger fram lösningarna, som vi senast såg i Köpenhamn. Jag har väldigt svårt att tro att det kommer att förändras under de närmaste decennierna oavsett hur många amerikaner vi får.

USA:s makt vilar på idag rätt skakiga pelare. Pentagon, Wall Street, Silicon Valley och Hollywood. Pentagon har visat sig het oförmögen att besegra små gerillaförband i Irak och Afghanistan. Wall Street, ja efter den senaste kraschen, är Wall Street verkligen något att kopiera?

Kina håller på att utveckla sina egna mikroprocessorer som kan göra det tufft för Silicon Valley. Den enda maktpelare som USA har som ännu inte är hotad är dess medieindustri i Hollywood. Det är på den som USA:s maktställning idag alltmer vilar på. Och med de nya medierna börjar vi allt mer kunna se bakom kulisserna till det amerikanska Sörgårdssamhället. Och där ser det inte riktigt lika fint ut som propagandamakare som Timbro eller Moderaterna vill få oss att tro.

Den kanadensiska regissören, producenten och filminnovatören James Cameron, född 1954 är känd för filmer som The Terminator (1984), Aliens (1986), Terminator 2: Judgment Day (1991) och Titanic (1997).

Nu kommer hans senaste film Avatar som visas i en ny banbrytande stereoskopisk 3D- och IMAX 3D teknik som Cameron själv har varit med och designat.

Filmen höjer också ribban för s.k. “performance capture”-teknik, som skapar datoriserade bilder av mänskliga rörelser.

Avatar har haft en budget på cirka 237 miljoner dollar och har just haft premiär här i USA.

Manohla Dargis i New York Times recenserar James Camerons Avatar ‘A New Eden, Both Cosmic and Cinematic :

Though it’s easy to pigeonhole Mr. Cameron as a gear head who’s more interested in cool tools (which here include 3-D), he is, with “Avatar,” also making a credible attempt to create a paradigm shift in science-fiction cinema. Since it was first released in 1999, “The Matrix,” which owes a large debt to Mr. Cameron’s own science-fiction films as well as the literary subgenre of cyberpunk, has hung heavily over both SF and action filmmaking

En av mina söner som redan har sett filmen tycker att 3D-effekterna är realistiska och filmen mycket underhållallnde även om den kanske är litet väl lång.

Men det viktigaste med den här filmen är inte handlingen och science fiction-temat, som utspelar sig på ett rymdskepp år 2154 med en förlamade före detta marinsoldat som hjälten som skall landa på Pandora, en avlägsen måne efter att ha sovit i ett år.

Vi kommer att få se mer och mer animerade hybridfilmer framöver allteftersom allt starkare datorer gör det möjligt att skapa allt mer realistiska animationer.

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt: “Avatar” in som etta på biotoppen

SvD – Senaste nytt: Flygande start för “Avatar”

När vi först beslöt oss att flytta till Kalifornien från Princeton i New Jersey så blev vi förvånade över hur negativa alla var.

Vaaa??? tänker ni verkligen flytta dit, utbrast våra vänner.,till alla konstiga människor, till allt knark, alla hippies, alla bögar, till alla jordbävningarna?

Det är kanske inte synligt utanför USA men Kalifornien har ett utomordentligt dåligt rykte i resten av landet och huvudorsaken är drömfabriken i Hollywood och den kaliforniska mediakulturen som på något sätt tros hota det högmoraliska Jesuslandet i sydstaterna och mellanvästern.

När nu två amerikanska medianikoner, Michael Jackson och Farrah Fawcett har gått ur tiden på samma dag här i Kalifornien och världspressen helt domineras av Micharel Jacksons död så ser man hur dominerande Hollywood och Kalifornien faktiskt är, inte bara i USA utan över hela världen.

Sharon Otterman skriver i New York Times om Shock and Grief Over Jackson’s Death – NYTimes.com

Michael Jackson’s brand of pop knew no borders and needed no translation, linking listeners around the world through the accessible corridors of rhythm, beat, and dance. And as reaction to his sudden death began to pour in Friday, its extent underscored how far his influence had spread. From Sydney to Hong Kong, China to Los Angeles, fans spoke of their shock and sadness. His music echoed from cafes and car speakers, and everyone from national leaders on down seemed to weigh in. Venezuelan President Hugo Chávez called the star’s death ‘lamentable news, ‘ though he criticized the media for giving it so much attention. Former South Korean President Kim Dae-jung, who had met Mr. Jackson, said: ‘We lost a hero of the world. ‘ In Paris, fans planned a memorial moonwalk at the Eiffel Tower for Sunday, and a ceremony in his honor to be held at the 13th-century Notre Dame cathedral Friday night.

Michael Jackson, Farrah Fawcett, två amerikanska popikoner som alltså, som visar att USA:s stormaktsställning faktiskt i första hand inte beror på Pentagon eller ens Wall Street utan på Hollywood och en delstat som betraktas med öppen fientlighet av miljoner amerikaner.

Axplock från den nordiska pressen:

DN.se – Nyheter – Toppnyheter: En barndom som stjärna sätter spår

DN.se – Nyheter – Toppnyheter: Hitsen i våra hjärtan

Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Läsarna hyllar Jackson

Politiken.dk Seneste nyt: Vidner: Jackson fik sprøjte inden kollaps

Dagen.se – Stora nyheter: King of Pop död | Michael Jackson avled i Los Angeles i går efter att ha drabbats av hjärtstillestånd.

VG RSS: Jackson presser nettet til bristepunktet

Resumé: Nyheter: En popstjärna och reklamikon är död

Ny Teknik – Senaste nytt: Michael Jacksons död pressade nätet

En elchockpistolsbeväpnad psykopatisk vakt på ett av USA:s många köpcentra, kan man ha det roligare i biosalongerna under påsken i den ekonomiska krisens USA?

Det tror i alla fall Hollywoodregissören Jody Hill som har gjort filmen Observe and Report för Warner Brothers med Seth Rogen och Anna Faris. Filmen släpptes i förrgår och om du är tonåring och inte har sett filmen Paul Blart: Mall Cop som den här filmen är en mer eller mindre kopia av och inte har något bättre att göra så bör du kanske se den.

Manohla Dargis recenserar New York Times om Movie Review – Observe and Report – Mall Crisis? Call Security. Then Again, Maybe Not. – NYTimes.com

If you thought Abu Ghraib was a laugh riot then you might love ‘Observe and Report, ‘ a potentially brilliant conceptual comedy that fizzles because its writer and director, Jody Hill, doesn’t have the guts to go with his spleen. The story, in short, turns on a psycho shopping mall security chief, Ronnie (Seth Rogen, putting the lump into lumpen proletariat), who rules his retail roost with a Taser, a trigger-hair temper and some smiley-faced sycophants. Like the pettiest of dictators, Ronnie preys on the weak in the service of power (in this case the mall itself). He’s the Lynndie England of this dumber-and-dumbest yukfest.

Jag vet inte varför Hollywood är så intresserad av köpcentra just nu när så många köpcentra ligger öde, men psykopater är ju alltid kul förstås, speciellt om de är beväpnade med Elchockpistoler.

Då tror jag nästan att jag hellre går i kyrkan.´

Demi Moore och Ashton Kutcher

Twitter håller nu på att slå igenom bland Hollywoodstjärnorna.

Genom att skicka ut korta Twittermeddelanden till fansen kan man skära ner på dyr PR-verksamhet och bygga upp ett troget följe av Twitter-kunniga fans över hela världen.

Jenna Wortham skriver i New York Times:Twittering Celebrities Take Fans Backstage in Their Lives – Bits Blog – NYTimes.com

While watching the Academy Awards on TV Sunday night, Hollywood couple Ashton Kutcher and Demi Moore sent text updates to fans via Twitter.

At a post-Oscars party afterward, they also uploaded several grainy photographs using TwitPic, an application that allows users to post pictures taken with their mobile phones to their Twitter accounts. Mr. Kutcher posted two low-resolution photos: a blurred image of producer Sean Combs along with the note ‘Diddy throws up oscars’and one of Mr. Kutcher himself clutching an Oscar, accompanied by the text ‘Me and penelopes oscar. ‘

Mr. Kutcher also uploaded a short live video from his mobile phone using Qik. Ms. Moore (or Mrs. Kutcher, as she refers to herself on Twitter) turned her cameraphone on herself and Mr. Kutcher decked out in their postceremony party gear, garnering thousands of hits in less than a minute.

Tips till Victoria och Daniel: dags att säga upp PR-företaget för er med stora fansföljen alltså.

Det var inte bara “Bollywood “och Indien som vann i Oscarsgalan i Hollywood i söndags.

Trots att Göran Hägglund och svenska KD säkert satte kaffet i vrångstrupen och deras själsfränder i den hatiska Kristna Högern demonstrerade utanför Kodak Theatre i Hollywood så vann även San Francisco och förespråkarna för könsneutrala äktenskap här i Kalifornien tack vare Sean Penns superba insats som Harvey Milk i den San Francisco-baserade filmen Milk.

Striden om könsneutrala äktenskap är Den Kristna Högerns och speciellt Mormonkyrkans sista stora kampanj här i USA. Det är en utomordentligt bitter strid som visar vad de kristna i grund och botten står för, nämligen oförblommerat hat och intolerans.

Det är inte omöjligt att den högsta domstolen här i Kalifornien kommer att ogiltigförklara de kristnas seger i holmgången mot könsneutrala äktenskap senare i år, den s.k. Proposition 8.

Om och när det sker så kommer den att bli en historisk motgång för den Kristna Högern att dess svenska akolyter.

Under tiden hoppas jag att filmen Milk kommer att visas på svenska biografer. Se den, det är en bra film om San Francisco och den öppna och toleranta kulturen här i Kalifornien. Den kultur som de kristna med alla till buds stående medel vill krossa.

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Ikväll är det alltså dags för ännu en Oscarsgala från Kodak Theater i Hollywood i Los Angeles.

Miljonbelopp står på spel, armbågarna är vässade och filmbolagen gör allt för att försäkra sig om segern. Samtidigt håller världen på att förändras. Hollywood är idag inte längre filmens självklara Mekka som man var för 50 år sen.

Idag får Hollywood och den amerikanska läs kaliforniska filmindustrin allt starkare konkurrens från Bollywood i Indien och filmindustrier i EU och Kina,bl.a..

Andra delstater i USA har också fått upp ögonen för film och satsar nu stora belopp på att bygga upp sina egna studior.

m

Klicka på bilden.

För den som undrar vem som vinner ikväll så tipsar Los Angeles times så här Buzzmeter

Pau Newman som just dog fyllda 83 är ett exempel på hur vår bild av USA och det amerikanska samhället har formats av Hollywood.

Känd för filmer som Hud , Butch Cassidy and the Sundance Kid, Sometimes a Great Notion och Harry and Son så symboliserar han den amerikanska mannen, i alla fall som han såg ut för några decennier sedan innan George Bush och hans gäng visade att amerikanska män också de har en synnerligen mörk baksida.

Trevliga, varma, hyggliga, ärliga, modiga, öppna, grabbiga och litet busiga amerikanska män och käcka amerikanska tjejer som Sarah Palin utgör stommen i vår bild av det amerikanska samhället.

Men bakom Potemkinkulisserna skymtar vi en annan bild av ett samhälle med litet mer vardagliga människor som oftast inte klarar av att leva upp till idealiserade Hollywood-bilden.

Aljean Harmetz skriver Paul Newmans runa i New York Times: Paul Newman, a Magnetic Titan of Hollywood, Is Dead at 83

If Marlon Brando and James Dean defined the defiant American male as a sullen rebel, Paul Newman recreated him as a likable renegade, a strikingly handsome figure of animal high spirits and blue-eyed candor whose magnetism was almost impossible to resist, whether the character was Hud, Cool Hand Luke or Butch Cassidy.

He acted in more than 65 movies over more than 50 years, drawing on a physical grace, unassuming intelligence and good humor that made it all seem effortless.

Finns det någon liknande idealiserad bild av svenska män och kvinnor? Det skall i så fall vara våra sporthjältar eller kanske dagens alltmer amerikaniserade nöjesstjärnor.

Hollywood är egentligen USA:s viktigaste maktpelare, betydligt viktigare än Pentagon och Wall Street.

Konkurrera ut den och USA:s världsmakt skulle krympa katastrofalt.

Klicka på bilden.
Woody Allen är en av mina absoluta favoritregissörer, jag har sett de allra flesta av hans filmer och många av dom flera gånger.

Om man till det lägger att Barcelona är en av mina absoluta favoritstäder, kanske mest för att den är så lik San Francisco så behöver jag inte förklara närmare varför jag kommer att se Woody Allens senaste film Vicky Cristina Barcelona med Obama-supportern Scarlett Johansson, Penélope Cruz, Rebecca Hall och Javier Bardem.

Det här är Woody Allens fjärde film europeiska film i rad och den bästa på länge.

Som skriver i San Francisco Chronicle: Movie review: ‘Vicky Cristina Barcelona’:

When great artists maintain their health and energy into their 70s, amazing things can happen – and they’re happening with Woody Allen. His new film, “Vicky Cristina Barcelona,” could not have been made by a young person. Though the characters are young and the film teems with directorial energy and innovation, the film’s freedom and control, its inspiration and focus, announce it as the work of a confident and mature artist.

Filmen är intressant nog sponsrad av staden Barcelona och den Katalonska regeringen till summan av 1.5 miljoner Euro.

Plotten är internationell, något man inte alltid finner i amerikanska filmer och handlar om två amrikanska kvinnor, Vicky och Cristina, (Scarlett Johansson och Rebecca Hall) som semestrar i Barcelona och där möter en målare, Javier Bardem som är gift med instabil Penélope Cruz.

Det är alla ingredienser som behövs för att filmen skall börja.

Joanne Kaufman recenserar Woody Allens Vicky Cristina Barcelona i Wall Street Journal: ‘Vicky Cristina’ Is Slim, Charming Allen Roundelay

At an art opening that the two young women attend with Vicky’s cousin, their host for the summer (the indispensable Patricia Clarkson), Cristina gets a load of a gorgeous painter and recent divorcé, Juan Antonio (Javier Bardem). She is immediately captivated, more so when she learns the deliciously sordid details of his marriage to a tempestuous fellow artist (Penélope Cruz in full flush), all the more so, when, later in the evening, Juan Antonio baldly invites her and Vicky on a weekend jaunt to picturesque Oviedo to see the sights, drink good wine and make love — just the three of them.

Allen är kanske den som bäst har fångat New Yorks charm i filmer som Annie Hall och Manhattan för att bara nämna några. Att han idag har blivit en av USA:s mest europeiska filmskapare och därmed har brutit sig ut ur den stereo typiskaamerikanska filmgenren är roligt.

Att han förblir en viktig regissör in i 70-årsåldern är ännu roligare.

See more funny videos at Funny or Die

Med risk för att bli anklagad för samma trivialisering som jag anklagar den svenska pressen för så kör jag Paris Hiltons valvideo som kommer som svar till den 72:årige John McCains litet udda intresse för unga Hollywoodstjärnor.

Det är ledsamt att Obama-sidan inte förlöjligade McCain för hans intresse för 50 år yngre Hollywoodstjärnor, men i alla fall har Paris Hilton tagit upp handsken och gett McCain en liten snyting.

Vilket han verkligen förtjänar.

Klicka på bilden.

Den 29:åriga amerikanska skådespelerskan Felicia Day , bosatt i Los Angeles, representerar en ny generation webbkunniga amerikanska skådespelare.

Även om hon har spelat med i TV-serien Buffy the Vampire Slayer så är det på webben som hon har blivit känd, och till råga på allt med sin egen videoserie The Guild på YouTube.

Den sociala revolution vi nu ser världen över kommer inte i första hand från webben utan från bredbandsutbyggningen som gör det möjligt för vem som helst att sätta lägga ut videon på webben för ingenting.

Det här är en rent makalös revolution som få ännu riktigt förstår. Vem som helst som vill kan skapa sitt eget produktionsbolag och nå ut till miljoner tittare så gott som helt gratis. Vad som för fem år sedan hade kostat miljoner dollar kostar idag några hundringar,

Det här betyder att istället för att stå i kö för att få provspela kan unga skådespelare skapa sina egna produktioner direkt på webben.

Den här genren introducerades av den framgångsrika tvåloperan Lonelygirl 15 och idag kan den som vill och är litet ambitiös alltså skippa provspelingarna och börja direkt på webben med sitt eget produktionsbolag.

All makt till folket, inte undra på att etablissemanget i Hollywood är skakat in i själen. För samma modell kan tillämpas på så gott som alla medieområden, från Bloggar till musik till böcker till konst.

Det enda som behövs är talang och litet ambition. Ja och så litet tur förståss.

Det mest intressanta med att skapa sin egen video eller något så enkelt som sin egen blogg är hur enormt mycket man lär sig på kuppen. Det är som att ha sitt eget lilla företag.

Man förvandlas från passiv konsument till aktiv producent, vilket får en att se på sig själv och omvärlden med helt nya ögon.

Som Felicia Day som givetvis har sin egen hemsida och blogg och som säkert kommer att gå långt med sin egen produktion.

Plötsligt sade det pooofff och den gamla analoga TV:n i familjerummet blev alldeles svart. Den var åtta år gammal och vi avände den uteslutande till att titta på video.

Den var inte ens uppkopplad till det amerikanska TV-nätet.

Dags att skaffa en ny TV alltså för vi tycker om att titta på film på video och då är det endast platt-tv som gäller idag. Men det är inte bara att köra till närmaste elektronikaffär som Circuit City eller Best Buy eller här i Silicon Valley kanske rent av den gigantiska Fry’s Electronics och köpa en ny. Platt -tvn är oerhört komplicerade och det gäller att hitta rätt bland det mycket stora utbudet.

Den som vill kolla det svenska utbudet kan kolla här

Vi kommer alltså inte att använda TV:n till att titta på den reklaminfesterade amerikansk TV:n, endast för att titta på DVD-filmer och svensk, kinesisk, och europeisk TV på Internet.

Vi struntade i Blue Ray eftersom det ännu inte finns så många DVD-filmer i det formatet och vi visste att LCD är bättre än plasma. Vi har också redan en region-free DVD-spelare med ett HDMI gränssnitt för högdefinitions DVD:n.

DVD-spelaren är viktig för den måste passa platt-tvn. Eftersom vi alltså redan har en högdefinitions DVD-spelare så har den inbyggd s.k. upscaler som betyder att den både kan spela traditionella DVD:n och de nya högdefinitions DVD:na. Men däremot inte de allra nyaste Blueray DVD:na.

Jag har redan en stor platt monitor och det fantastiskt att kunna titta på svensk, kinesiak och europeisk TV på webben på en så stor monitor, rent fantastiskt.

Nu blev det en Sharp LCD-TV på 37 tum, som den ovan. Inte alls dum. Det finns ju betydligt större TV:n. vi hade egentligen tänkt köpa en på över 40 tum men det här var en present så vi tog den. Priset här i USA ligger kring tusen dollar.

Platt-tv plus DVD-filmer förändrar världen på sätt som vi ännu inte kan ana. De små kinesbarnen här i Silicon Valley talar t.ex. kinesiska utan brytning mest tack vare ett rikligt utbud på kinesiska DVD-program, det gjorde de inte för 20 år sedan.

Det svenska, liksom det amerikanska, TV-monopolet (som bestod av tre stora privatföretag) , skapade en sammansvetsat befolkning som hade gemensamma upplevelser framför TV-rutan. Så var det också här i USA, men så är det inte längre idag.

Vi kan verkligen skapa vår egna värld, något som miljoner amerikaner nu också gör, inte minst i Den Kristna Högern eller för den delen i EU där minoriteter använder CD:n och DVD:n för att hålla kontakt och sprida film och underhållning.

Och det är det som det amerikanska presidentvalet faktiskt till en inte ringa del handlar om. Den gamla traditionella amerikanska synen på USA som ett homogent samhälle vid sidan av allfarvägen, skyddat bakom stora oceaner och idag höga murar står mot Barack Obamas syn på ett nytt mer eklektiskt USA som måste bli en del av världen utanför.

McCains amerikanska TV-tittare mot Obamas Internetsurfare, det gamla mot det nya, symboliserat av den nya platt-tv:n i vårt familjerum.

Det första vi såg på den var en DVD med videon som min son skickade från Seattle. Det var videon från hans Europa- och Sverige-resa. Vilken skillnad mot gårdagens pyttesmå tummade foton som man klistrade in i stora album och sedan aldrig tittade på igen.

Nu skall jag köpa en HDMI-kabel och sedan kan jag kika på Aktuellt direkt på min platt-tv när jag vill. För tio år sedan hade man inte ens kunnat drömma om det.

En ny värld med bredband, dvd:n och platt-tv:n.

Dali på MOMA i New York

USA har länge varit ett resmål för konstälskare. New York med Museum of Modern Art , Guggenheim och Metropolitan Museum, San Francisco med San Francisco Museum of Modern Art , Chicago med sitt Art Institute of Chicago , Boston Museum of Fine Arts och Philadelphia Museum of Artför att bara nämna några av de främsta.

När vi först kom till USA så bodde vi i Princeton strax utanför New York och vi brukade ofta resa in till storstan och vandra på Fifth Avenue och besöka MOMA och Metropolitan.

Dali på MOMA

Även om jag föredrar San Francisco så saknar jag MOMA och saknaden blir akut när jag nu ser att MOMA visar en måste-se utställning om en av mina absoluta favoriter, Salvador Dali.

Vi såg en paradutställning om honom på Centre Pompidou för många år sedan och intressant nog var det min konstintresserade pappa som först gjorde att jag fick upp ögonen för Dali.

Den nuvarande utställningen heter Dalí: Painting and Film och om alla filmälskare inser betyder det att vi får se Dalis samarbete med Luis Buñuel på Un Chien andalou och L’Age d’Or, med Alfred Hitchcock på Spellbound och t.om. med Walt Disney.

Så här lyder MOMAs introduktion till utställning som fortsätter till mitten av September:

Dali på MOMA

MoMA.org | Exhibitions | 2008 | Dalí: Painting and Film

Dalí: Painting and Film Bringing together more than 130 paintings, drawings, scenarios, and films by Salvador Dalí (1904–1989), this exhibition explores the role that cinema played in the artist’s work.

Both an inspiration and an outlet for experimentation, film was Dalí’s passion, and cinematic vision became a model for his own work.

Richard B Woodward har besökt utställningen och recenserar den i Wall Street Journal Dalí Gets a Makeover – WSJ.com

In this revision of Dalí’s career, film was crucial to his evolution as a painter. The camera’s merciless glass eye and the film editor’s narrative fecundity opened up a dreamlike world of permanent metamorphosis and helped the juvenile rebel to dissolve traditional art categories. “I am superficial,” he wrote in 1927, “and the outside of things is what delights me, for in the last analysis the outside of things is the objective.” The exhibition opens with a moody portrait of his countryman and soon-to-be partner in cinematic crime, the writer-director Luis Buñuel. Painted in 1924, when Dalí was only 20, it demonstrates his lovely touch and prodigious sense of sculptural form. But it is also a poignant reminder of perhaps the most important artistic friendship he ever enjoyed, and how short-lived it was.

Film och måleri, två konstformer som nu digitaliseras och som i framtiden mer och mer kommer att smälta samman. Vad som gör Dalis arbete inom filmen så intressant är att det skedde långt före digitaliseringen.

En mycket intrressant utställning.

Klicka på bilden.

Tanken på USA som godhetens samhälle i kamp mot det onda ligger djupt rotat i den amerikanska folksjälen. Innan han blir myndig ser säkert medelamerikanen tiotusentals TV-program och hundratals matinèfilmer om heroiska cowbojsar som utrotar illasinnade stenåldersindianer med automatkarbiner, allt medan han proppar i sig kilovis med varmkorv, hamburgare och Coca Cola.

Så det är det kanske inte så konstigt om han får en något vinklad syn på sig själv och det samhälle han bor i.

Just nu är det inne med superhjältar som aldrig förr. Jag har redan skrivit om de senaste superhjältesfilmerna som Hollywoodfilm. Storsuccé för Iron Man: terrorister, Afghanistan och superhjältar och Sommarförströelse från Hollywood: Will Smith som superhjälte i filmen Hancock och nu, som om inte det vore nog kommer ännu en superhjältesfilm, denna om Batman, Läderlappen, Christopher Nolans The Dark Knight, gjord på Warners Brothers studio i Hollywood.

Michael Cieply skriver i New York Times om The Dark Knight: Batman and the Joker Have a Record Weekend – NYTimes.com

LOS ANGELES ” Fevered fans pushed ‘The Dark Knight,  the sixth of the Warner Brothers series of ‘Batman  movies, to record three-day ticket sales of $155.3 million over the weekend, shoring up what so far had been a wobbly year at the box office.

By Warner’s estimate the film narrowly eclipsed opening-weekend ticket sales last year of $151.1 million for Sony Pictures’ ‘Spider-Man 3,  the previous record holder. Including a solid $27.6 million for the musical ‘Mamma Mia!  from Universal Pictures, the weekend’s Top 12 films took in about $249.6 million, according to the box-office consultant Media by Numbers. That lifted the domestic box-office total for the year to $5.36 billion. That is still down about 1 percent from last year, and the number of theatergoers is down 3.7 percent.

But the weekend performance gave studios and theater owners alike reason to take heart, as it proved that even a familiar franchise like ‘Batman  can still bring surprises.

The Dark Knight har varit oerhört framgångsrilk här i USA sedan de släpptes den 18/7 på 3,040 biografer.

En bidragande orsak kan vara att en av stjärnorna, den populäre och blott 28:årige Heath Ledger dog snart efter att filmen blev värdig.

Superhjältesglorian i sommar har annars fallit på Barack Obamas skuldror. Skillnaden mellan den rockstjärneliknande Obama och allas litet ostadige farfar John McCain kunde inte vara större.

Men den som vill se en film om gott mot ont kan alltså smita in på biografen och se The Dark Knight. I den svenska versionen kanske Sten Tolgfors, Ingvar Åkesson och Fredrik Federley kan spela mörkrets makter.

Min yngste son har sett The Dark Knight och tycker inte att den är lika bra som Iron Man som hade humor. Dark Knigh är humorlös och dialogen krystad.

Will Smith och Charlize Theron som båda spelar med i den här filmen.

Den amerikanska sommaren är inte bara sol och bad, varmkorv och hamburgare och skyhöga besinpriser, den är också förströelsefilmer från Hollywood som Sonys senaste superhjältefilm Hancock med Will Smith, USA:s bäst betalde manlige filmskådespelare.

Man går inte på bio för att se seriösa filmer på sommaren och det här inte inte en seriös film. Den har f.ö. mest fått dåliga recensioner. Filmen handlar alltså om en superhjälte i Los Angeles, dvs nästan utanför dörrarna till Hollywood. Det betyder att man bara behöver köra ut med kamerbilen några kvarter från Burbank och börja filma.

En stor orsak till att den helt ointressanta staden Los Angeles har blivit så omskriven i utlandet är just att lata Hollywoodregissörer har spelat in så många filmer där.

I själva verket är Los Angeles ungefär lika spännande som Norrköping. Litet större det är sant, OK mycket större, ofantligt mycket större. Men till skillnad från San Francisco så saknar stan en stadskärna och det betyder att hela den väldiga staden är som en gigantisk myrstack som nån galning, kanske Will Smiths superhjälte, har stampat på.

Slutscenen utspelas på piren i Santa Monica (en stad som är uppkallad efter den helt vedervärdige medeltide kristne tänkaren Augustinus), vilket kanske är den enda orsaken till att jag skulle se filmen.

När John Lasseter och hans grupp på nygrundade Pixar Studios gjorde sin första datoranimerade kortfilm Luxo Jr. 1986 så kunde man först inte riktigt komma på en bra plot. Så historien går att man frågade en filmexpert som svarade att “ni måste komma ihåg att varje historia har en början, en mittdel och ett slut”.

Och när de hade assimilerat den djupa sanningen så insåg de hur de skulle göra Luxo Jr.

Det har blivit många datoranimerade filmer sedan den dagen och nu har Andrew Stanton som gjorde den superba Finding Nemo som han f.ö. vann en Oscar för gjort Wall-E, en animerad film om en robot, den sista varelsen på jorden, som har fått i uppgift att rensa upp allt skräp efter mänskligheten som har flytt ut i rymden någonstans.

Den kärleksfulle roboten Wall-E.

Men som Homeros lätt kunde tala om för oss, så räcker det inte med en enda robot för att det skall bli nått att berätta så att Andrew Stanton och hans gäng har lagt till EVE, en utomjordisk robot som har skickats till jorden för att rädda den sista plantan som ännu inte har förstörs av mänskligheten och som Wall-E har plockat upp.

Den här filmen kommer att göra den bokstavstrogna amerikanska Kristna Högern bindgalen för, tyst, säg ingenting högt, Wall-E har utvecklats under många år (dvs Darwinismen lever, i alla fall indirekt i Hollywood) och fått känslor, medan EVE som inte har hunnit utvecklats, är helt känslolös.

Men i gengäld desto sötare, i alla fall för en robot.

Pixars första film Luxo Jr. 1986.

Trots det så faller den ensamme Wall-E faller pladask för EVE.

Med den premissen kan historien börja.

Filmen har premiär den 27:e Juni, lagom till de stora fjärde julihelgen här i USA. Om filmen är lika bra som Finding Nemo så kommer jag absolut att se den.

Katrina Onstad skriver i New York Times om Wall-E: Pixar Gambles on a Robot in Love

So Mr. Stanton took “Wall-E” to a more somber, less sassy place (though there is some sass of course). The film is set in 2700 on an uninhabitable Earth, a dystopia covered in towers of garbage. Mr. Stanton drew on films from science fiction’s golden age: “1968 to ’81,” he said, with a film geek’s specificity. Software imitated the film — mostly Panavision 70 millimeter — that gave movies like “2001” and “Blade Runner” their visual sweep. Casting Sigourney Weaver in one of a handful of speaking parts is a nod to “Alien.”

Pixar med högkvarter i Emeryville strax öster om San Francisco är ett exempel på hur Silicon Valley och Hollywood allt mer lever i symbios med varandra.

Hollywood använder mer och mer datateknologi i sina filmer medan Silicon Valley-företag som Nvidia introducerar mer och mer avancerad datorgrafik i våra datorer.

Om vi nu bara kunde sluta smutsa ner på jorden så kanske den här filmen kan få ett lyckligt slut.

Jag minns hur mycket jag tyckte om den första Indiana Jones-filmen och jag tror att jag har sett de flesta sedan dess.

De påminner mig mycket om TinTin-serierna som vi har varenda en både på franska och engelska.

Den nya filmen Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har hittills gått på 4190 biografer här i USA och tjänat in 253 miljoner åt Paramount Pictures, en av de stora Hollywoodstudiorna.

En av mina söner har sett den och var inte imponerad. Jag väntar nog till den kommer på DVD.

Jeanne Aufmuth recenserar filmen på Palo Alto Online:Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

.. Ford reprises his role of the derring-do professor of archaeology with wry panache, kicking it off circa 1957 with a dazzling escape from a group of Russian Communist soldiers searching for an ancient artifact that may hold the key to mysterious intelligence of the great beyond.

…

the relentless stream of exaggerated action is as taxing as the punchline-laden script. The production design is a mind-boggling display of computer-generated overkill: D.W. Griffith’s “Intolerance” meets George Lucas’ madcap psyche and sure to be playing at a theme park near you.

Men det här är typiskt för Hollywood. Man gör gärna s.k. sequels och nu även prequels av filmer och den värsta syndabocken där är väl James Bond som aldrig verkar sluta. Filmen blir ett varumärke och kan sedan vattnas i åratal.

Dags att hitta på något nytt i Hollywood, i alla fall inga fler Indiana Jones tror jag.

Men för den som vill bli arkeolog är filmen kanske värd att ses Men vem vet, det kanske går så här till när man gräver i Birka också.

Vet inte om filmen har kommit till Sverige än?

Universal Studios i Hollywood.

Branden på Universal Studios i Hollywood i Los Angeles här i Kalifornien verkar lyckligtvis inte vara riktigt så allvarlig som man skulle tro om man läser rubrikerna.

Allt som har med Hollywood att göra är ju automatiskt viktigt i dagens mediafokuserade värld.

Men även om det här är en rejäl brasa så har inge filmkändisar behövt fly för sina liv och de filmlager som har skadats lär kunna återställas.

Associated Press rapporterar om den stora eldsvådan på Universal Studios i Hollywood: Fire Rages at Los Angeles Movie Lot

A large fire tore through a back lot at Universal Studios early Sunday, destroying a set from “Back to the Future,” the King Kong exhibit and thousands of videos and reels in a vault.

The blaze broke out on a backlot sound stage around 4:30 a.m. Sunday at the 400-acre property, but was contained later in the day, said Los Angeles County Fire Chief Michael Freeman.

Roughly 40,000 to 50,000 videos and reels were damaged in the video vault, but there are duplicates stored in a different location, said NBC Universal President and Chief Operating Officer Ron Meyer.

“Nothing is lost forever,” Meyer said.

The videos included every film that Universal has produced and footage from television series’ like “Miami Vice” and “I Love Lucy.”

DN skriver om storbranden via TT Storbrand i Hollywoodstudio liksom SvD Storbrand förstörde Hollywood-historia medan Aftonbladet har en initierad rapport signerad Pär Karlsson : Universal Studios i Los Angeles i lågor

Däremot påminner branden oss om att stora delar av Kalifornien faktiskt har vad som närmast liknar ett ökenklimat, däribland Silicon Valley och med den vattenbrist som nu hotar kan det komma att bli många fler storbränder här under sommaren. Vi har redan haft en uppe i Santa Cruzbergen här utanför Silicon Valley.

Candace Bushnells bok Sex and the City som blev en framgångsrik tvålopera på TV handlar om fyra amerikanska kvinnor i New York, Carrie Bradshaw, Samantha Jones, Charlotte York och Miranda Hobbes och deras liv i New York: vänskap, shopping, mode och givetvis sex.

TV-serien tog USA med storm från 1998 till 2004 och har nu resulterat i en ny film med samma titel.

Klicka på bilden.

USA har alltid varit ett utpräglat manssamhälle. Pojkarna spelar (amerikansk) fotboll och tjejerna är lättklädda cheer leaders som leder hejarklacken på läktarna. Pojkarna leker med skjutvapen medan tjejer leker med dockor.

Och kvinnor får givetvis inte vara intresserade av sex, det har varit helt tabubelagt och förbehållet männen.

Så har det alltid varit men så har det inte riktigt förblivit, till den kristna Högerns och republikanernas stora förtret, för USA:s kvinnor håller på att bli jämställda.

Vi är för Obama

Idag är 74 av representanthusets 435 medlemmar och 16 av senatens 100 medlemmar är kvinnor. I båda fallen ett nytt rekord och som jag skrev för några dagar sedan så är amerikanska tjejer idag helt jämställda männen i kriget i Irak .

I Kalifornien är båda senatorerna kvinnor, Barbara Boxer och Dianne Feinstein och Vincent Bzdek har just skrivit en bok om USA:s mäktigaste politiska kvinna Woman of the House: The Rise of Nancy Pelosi från San Francisco som idag är Representantshusets ordförande.

Jag har bläddrat i boken som saknar bilder, är litet väl kort på 264 sidor, men ändå värd att läsa.

 

Nancy Pelosi

Julia Baird skriver i Newsweek om den nya filmen Girls Gone Mild: ‘Sex and the City’ Is Back

Yet for all the hype and adoration, was “Sex and the City” really all that revolutionary? The show definitely, and loudly, explored uncharted TV territory. It was naughty and bawdy and was one of the rare shows ”along with “The Mary Tyler Moore Show” and “Murphy Brown” ”to ask the provocative question: is it OK for a woman to be alone?

The fact that the four characters ”the thoughtful writer Carrie, the razor-witted lawyer Miranda, the defiantly romantic Charlotte and the sexually voracious Samantha ”demanded sexual satisfaction was refreshing, even empowering. But the fact is, the show really only asked questions.

When it came to answering them, the result was, well, old-fashioned. By the end of the series, all these women had husbands or lovers. The buildup to the movie has been based almost entirely on whether Carrie and Big finally get hitched. When you look back on it all, this doesn’t seem like the stuff of a revolution. By its conclusion, the show was not so much about being single as searching for The One.

Kvinnornas frammarsch i USA är viktigare än man kanske skulle tro för den amerikanska sociallagstiftningen är fortfarande helt mansdominerad. Om kvinnorna nu nödvändigtvis måste envisas med att ha barn så är det ingenting som samhället uppmuntrar genom att t.ex. ge dom föräldraledigt.

Och lågavlönade kvinnor med sjuka barn riskerar att förlora jobbet om de måste stanna hemma.

Men med kvinnor i högre befattningar så kan USA på sikt komma att bli mer barn- och familjevänligt och kanske, vem vet, mindre krigiskt.

På planet till Kalifornien slogs jag igen av den bisarra amerikanska attityden till liv och död. I ett flygplan fullt med småbarn på väg hem från DisneyWorld visade man utan att blinka en film med människor som sköt ihjäl varandra med maskingevär.

Passande underhållning för barnen tydligen. Mycket bättre än att visa bilder på människor som skapar liv.

Kanske filmen Sex and the City kan hjälpa till att förändra den sjuka attityden och göra USA litet mjukare och mindre krigiskt.

Klicka på bilden

Det finns galna människor i alla länder men på något sätt verkar de allra flesta vara samlade här i USA: polygamister, bokstavstrogna, Darwinmotståndare, förnekare av Den Globala Uppvärmingen, George Bush osv.

Hollywood och den amerikanska kändismentaliteten som nu f.ö. har spritt sig över hela världen har gett upphov till ett idoldyrkande som ständigt sätter nya rekord i bisarr galenskap.

Som de amerikanska mammor som lägger ner stora belopp på att klä sina bebisar och småbarn som Hollywoodkändisarna och deras barn, och som sedan bloggar om det.

Rachel Dodes skriver i Wall Street Journal om de här galna amerikanerna: Dress-Up: Moms Put Their Tykes In Stars’ Clothes – WSJ.com

Adriana Serio is into celebrity fashion. She recently got a $28 pair of pink Mary Jane shoes by Robeez after the daughter of actress and former Miss USA Ali Landry was photographed wearing them.

Adriana can’t put her enthusiasm into words. She’s only nine months old. But her mother, Gina Serio, who bought the shoes, admits to her own fascination with what celebrities’ babies are wearing.

The 32-year-old Springfield, N.J., mother of two logs on to www.celebrity-babies.com whenever she’s looking for something nice for her kids. Recently, she ordered a hair clip she saw worn by the infant daughter of “Dancing With the Stars” co-host Samantha Harris.

Ms. Serio admits her fascination with celebrity babies is “sick, really sick.”

Jag är övertygad om att det här idoldyrkandet är farligt för demokratin här i USA. Man har ingen distans till idoler som tar över folks liv. En av orsakerna till att det har varit så svårt att få de åldrande matinèstjärnorna Hillary och Bill Clinton på fall är just deras status som megastjärnor.

Och George Bush kunde få amerikanerna att gå med på utländska krig, tortyr och illegal avlyssning av amerikanska medborgare just därför att USA är genomsyrat av en bisarr idoldyrkan som närmast för tankarna till Adlf Hitlers och nazityskland.

Klicka på bilden

Två av mina barn har just varit och sett den nya actionfilmen Iron Man och de säger båda att den är jättebra.

Filmen som är regisserad av Jon Favreau är baserad på den tecknade serien Iron Man från Marvel Comics.

Den handlar om Tony Stark (Robert Downey Jr.), en industrialist-miljardär, dvs ungefär som en VD på Ericsson, som tas tillfånga av terrorister i Afghanistan.

Men det finns inga spår av Nordic Battlegroup eller ÖB Håkan Syrén. För den delen, inte heller några spår av George Bush och Osama bin Laden.

Rottingmajoren i Afghanistan?

Terroristerna beordrar Stark att bygga en raket men istället bygger han ett exoskeleton som han använder för att återvända till USA där han sedan förvandlas till – är nu redo: superhjälten Järnmannen! Whaoooo!

Precis, en kopia av vår egen superhjälte Rottingmajoren! Som vi kan se på bilden ovan så ser han t.o.m. ut som Rottingmajoren!

Filmen är inspelad i Kalifornien. De flesta Hollywoodstudior brukar f.ö. göra det vilket är orsaken till att det har gjorts så många surfingfilmer under decennierna.

Ta med kameran ner till stranden vid Malibu, ragga upp några brudar och filmen är klar på en dag.

Men det finns ingen surfing i den här filmen som trots det tydligen är riktigt bra.

Det betyder att den kommer att ses av: 1) alla de actionfrälsta bratsen i MUF, LUF och speciellt CUF, 2) Kungen, 3) Rottingmajoren och George Bush, fast inte tillsammans.

Men som sagt, filmen skall vara bra, och det kommer åtminstone två efterföljare.

Klicka på bilden.

Den lilla staden Palo Alto i hjärtat av Silicon Valley är känd för Stanford University, University Avenue, sin spanskinfluerade arkitektur och sina små utekafeer, för att inte tala om Facebook, dyra villor och mängder IT-advokater.

Brad Leong har regisserat en intressant film om Alec, Nolan, Patrick och Ryan, fyra förstaårsstudenter som kommer hem till Palo Alto från college till Thanksgiving.

Hur upplever de den stad de har växt upp i, och de barndoms- och skolvänner de hade där till för bara några månader sedan?

Filmen utspelas på en kväll och en natt och ger en bra bild av en amerikansk småstad och hur det är att växa upp där, även om staden heter Palo Alto och är en av de viktigaste IT-städerna i världen.

Hur är det att växa upp bland överklassen i en privilegierad stad som Palo Alto? Det är nog så nära den amerikanska drömmen som man kan komma.

Filmen Palo Alto:

presents Palo Alto: a collaborative effort of young filmmakers from all over the country.

It is spearheaded by three Palo Alto natives, and is meant to showcase the lifestyles of their generation. The movie was shot on location in Palo Alto with the help of many supporting community members.

Tysta trädkantade gator med villor i mångmiljonklassen, toppskolor, Stanforduniversitetet men också snobberi och prestationsångest.

Palo Alto har något av en Elsa Beskowstad över sig, och en annan idyllisk universitetsstad, Princeton i New Jersey kommer i tankarna.

Allt är oerhört vackert, städat, prydligt, alla är artiga, vänliga, framgångsrika, oerhört framgångsrika, men samtidigt är det sterilt och kulissartat på något sätt.

Jag brukar jämföra Palo Alto med en annan liten universitetsstad här i Kalifornien, nämligen Santa Cruz, och de två är helt olika.

Santa Cruz är bohemiskt, full av hippes, Motorcykelknuttar, det är lugnare, inte lika prestationsinriktad, inte lika snobbigt.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Palo Alto även om jag tycker om att flanera på gatorna, sitta på utekafeerna och kika i skyltfönstren.

Det är som Biblioteksgatan i Stockholm, samma kvävande överklasskänsla, även om byggnaderna i Palo Alto för det mesta inte är högre än två våningar.

En annan universitetsstad här i området, Berkeley, är i sin tur mer lik det progressiva Santa Cruz än det mer konservativa Palo Alto.

En intressant film om en intressant stad och dess intressanta innevånare. Och det faktum att filmen inte är den typiska Hollywoodkosten utan gjord av unga fristående filmskapare gör den bara mer intressant.

Från Judy Irvings tidigare kortfilm the Wild Parrots of Telegraph Hill

San Francisco, staden man lätt glömmer sitt hjärta i är inte bara Golden Gatebron, Embarcadero, Chinaown och Coit Tower, för att bara nämna några av stadens många sevärdheter.

Nej som alla städer så är San Francisco en produkt av de människor som bor där, de människor som gör staden till en av USA:s vackraste och mest spänande.

Judy Irving är en filmskapare här i San Francisco som gör superba kortfilmer om många av de unika människorna i San Francisco.

Hon har bl.a. gjort den fina The Wild Parrots of Telegraph Hill om en den ömsesidiga kärleken mellan en hemlös gatumusikant och en flock vilda papegojor. på San Franciscos Telegraph Hill.

Nu senast har hon gjort kortfilmen 19 Arrests, No Convictions om en av de simmare man ofta ser simma ute i den iskalla San Franciscobukten till och från det gamla fängelset på Alcatraz.

Tim Holt skriver i San Francisco Chronicle om Judy Irvings senaste film:
Filmmaking Without a Net. Shot with no script or real budget, Judy Irving’s documentaries celebrate quirky characters and the rejuvenating power of nature

Judy Irving’s newest films capture the alluring dream of reinventing yourself in this city by the bay. In her latest film, “Nineteen Arrests, No Convictions,” George Farnsworth, a charming con man and former strip club owner, finds salvation and camaraderie in the chilly waters of San Francisco Bay. It premieres Feb. 3 at San Francisco’s Ocean Film Festival. In her earlier “The Wild Parrots of Telegraph Hill” we met Mark Bittner, the frustrated musician who found his calling as soul brother to a flock of parrots.

Irving spent decades making nature films in and around the bay with her longtime partner and collaborator, Christopher Beaver. These latest films are her solo ventures into storytelling – stories of healing and renewal, stories about the interplay between humans and nature. They are stories with conflict, loss, tragedy and captivating characters. In “Parrots,” there’s Connor, the kindly old bird longing for a mate; and Mingus, the music-loving, homebound bird who grooves to Bittner’s blues guitar. In “Nineteen Arrests,” there’s Tom Rice, the former “Masked Marvel” professional wrestler with the battered body who was Farnsworth’s boon companion; and Bob Roper, the champion Golden Gate swimmer who guides Farnsworth on his final swim from Alcatraz.

Mer information om om Judy Irving och hennes filmer finns här

San Francisco liksom Venedig är en stad som flyter på vattnet. Trots att San Francisco aldrig har haft en konstnär som har fångat staden så bländande vackert som den store 1700-1800-talsmålaren J.M.W. Turner gjorde med Venedig så finns det desto fler kanske mer blygsamma konstnärer som drar sitt strå till stacken för att hylla staden och dess innevånare, som Judy Irving.

Det är alltid intressant att se vilka sängkamrater olika människor och regeringar har.

Den annars så antikommunistiska svenska regeringen som vill stärka det “transatlantiska sambadet”, läs alliansen med George Bush och hans regering och – får man anta – stödja dissidenterna på Kuba, står samtidigt på samma sida barrikaderna som den kubanska regeringen i deras försök att fängsla just de dissidenter som alliansen säger sig vilja stödja!

För de kubanska dissidenterna, liksom deras kinesiska och nordkoreanska bröder och systrar använder metoder som skulle få dom att hamna i svenska fängelser om de nya lagförslaget i Sverige går igenom. Dvs de fildelar.

De kringgår den kubanska censuren tack vare insmugglade USB-diskar på vilka de inte bara fildelar utländska nyhetsprogram utan också amerikanska filmer som är censurerade på Kuba.

Filmer som alltså inte får visas på Kuba för att de hotar regimen. Om Beatrice Asks nya lagförslag går igenom så skulle Sverige bli tvingat att skicka tillbaks kubanska dissidenter som gjort sig skyldiga till fildelning på Kuba.

Eller sätta dom i svenska fängelser. Samma sak med nordkoreanska och kinesiska dissidenter givetvis.

Vad det här visar är att det är oerhört viktigt att medborgarna lär sig fildela om de vill ha tillgång till fri information.

Under Irakkriget vände sig miljoner amerikaner till europeiska källor för att få information som inte var tillgänglig här i USA. Liksom man nu tittar på Al Jazeera på webben för att få en annan bild än den ensidiga amerikanska av vad som händer i Mellanöstern.

Internet är ännu så länge inte censurerat i Sverige men om regeringens nya lagar går igenom så kommer man att börja bygga upp en infrastruktur som alltmer kommer att likna den Kubanska och Kinesiska, även om den inte kommer att användas på samma sätt. Inte i början i alla fall.

Men om man sedan behöver införa mer finmaskig censur så finns infrastrukturen alltså redan på plats. Som här i George Bushs USA där man spionerar på mejl och så gott som all Internetanvändning.

Vilket är varför kunskaper om fildelning intressant nog är en förutsättning för demokratin skall kunna utvecklas, i alla fall i länder som Kina, Nord Korea och Kuba.

Och kanske även i Sverige.

Intressanta sängkamrater som sagt.

Justitieminister Beatrice Ask

Om jag förstår det hela rätt så är regeringen på väg att svänga in bakom de stora mediaföretagen och börja ställa fildelare inför rätta.

Nu, som Stanfordprofessorn och Internet-mediaexperten Larry Lessig förklarar i föredraget ovan så är det oerhört viktigt att allmänheten har rätt att inte bara konsumera utan också modifiera och producera digital information på nätet.

Det att inte klart att Beatrice Ask och regeringen alls förstår vad de har gett sig in på, och att de hur som helst aldrig kommer att kunna bötfälla och fängsla de hundratusentals svenskar som fildelar. Men de oroväckande utvecklingen i bl.a. Japan på det här området: Japanese ISPs To Ban File Sharers kommer säkert att påverka dom.

Om Beatrice Ask och Justitiedepartementet gjorde en studieresa till kommunistregimen på Kuba så skulle de snabbt lära sig att de är praktiskt omöjligt att imitera den kubanska regimen och förhindra att svenskarna fildelar.

För data kommer att förbli fri vad makterna än tycker. På Kuba, som har ett censursystem som skulle få den svenska regeringen att salivera av avund så har medborgarna lärt sig att använda den senaste teknologin för att kringgå censuren och fortsätta fildelningen.

Metoden är enkel. Man använder lättgömda USB-diskar för att sprida illegalt material runt ön. Det är snabbt, effektivt och kommunistregimen kan inte göra något åt det.

Som Lawrence Lessig säger så håller den nya digitala eran på att förvandla oss alla från passiva konsumenter till aktiva producenter.

Illegal fildelning på bloggen. Javier Pratos I will Survive. Ok, Beatrice, sue me.

Mashups, the read-write web, user-generated content, allt det här är på ett eller annat sätt baserat på att man använder sig av digital information, modifierar den, lägger till sin lilla bit och sedan i sin tur skickar den vidare ut på nätet.

De stora medieföretagen ser det här som ett fruktansvärt hot mot sin maktställning och verkar nu ha intalat den svenska regeringen att rensa upp i det digitala träsket och slå hårt mot alla hundratusentals svenska fildelare.

Nu kanske Beatrice Ask säger att ja men det är inte mashups och the read write web vi är efter. Det är nedladdning av film och musik. Men det går till syvene och sist inte att dra en linje i sanden och säga att det här kommer vi att tillåta, som den fantastiska videon ovan, men det här, vad det nu är är illegalt.

Det kostar ingenting att duplicera digitalt media. Vi gör det alla varje dag när vi läser ett mejl eller skickar ett dokument, eller skriver ett inlägg på bloggen.

Nu finns det sätt att hantera det här men att förbjuda duplicering av digital information är inte en av dom för som vi har sett på Kuba så går det inte att genomföra.

Lär av Microsoft som har försökt ta betalt för mjukvara men nu tvingas kapitulera av Google.

Mjukvara kommer att bli fri om den inte redan är det men företag som MySQL kan öndå tjäna miljoner på tjänster. Liksom Steve Jobs med lednaddning av musik.

Mediaföretagen kommer att överleva på tjänster, inte genom att försöka förhindra distributionen av didgital information.

Om regeringen toge det här på allvar så skulle man bjuda in Lessig för att lära sig hur det här fungerar. Jag okså Raoul Castro förståss.

Klicka på postern

Filmen The Bank Job har kommit till biografer här i Silicon Valley.

Filmen handlar om mord, korruption och kungligt sex vilket ju nästan låter som en familjefilm. Och till skillnad från Hillary Clintons allt sjukligare framfart i den amerikanska valkampanjen och de flesta av dagens blodiga actionfilmer så är det här tydligen en film man kan se på utan att behöva ta med en sån där spypåse från planet med till biografen.

Filmen är löst baserad på en rånkupp i Baker Street i London år 1971 och har Jason Statham och Saffron Burrows i huvudrollerna och David Suchet, mest känd som från TV-serien Hercule Poirot i en av birollerna.

När barnen var mindre så brukade jag ofta komma in i familjerummet när de alla tre satt uppkrupna i soffan och tittade på blodiga amerikanska actionfilmer där bovarna och poliserna sköt ihjäl varandra med bazookas.

När jag bad dom stänga av TV:n svarade de i kör, det här är väl inte blodigt! Och med tanke på Bush-regeringens blodiga krig i Irak så hade de säkert rätt.

Steven Winn recenserar den underhållande kriminalfilmen i San Francisco Chronicle: The Bank Job’ an entertaining caper

In “The Bank Job,” a brisk, entertaining crime thriller set in London in 1971, this gang that couldn’t steal straight stumbles into a caper that proves to be a whole lot bigger than their own wide-eyed dreams of a payoff. The story, loosely based on a notorious Lloyds Bank heist in London’s Marylebone district, flips open a time of Scotland Yard corruption, radical-chic politics, a free-love era that’s started to go sour and a privileged power elite that’s losing its grip.

The pleasure comes in watching one character after another get tangled up in a plot they all think they’re controlling. “Coppers” on the take, a wily whorehouse madam, British lords, garden-variety crooks, protectors of the royal family and a charismatic black power leader are caught in the crosscurrents, double-crosses and inversions.

The movie plunges into this rank, choppy water and churns through it with a busily whirring story line and clear sense of purpose. The ride becomes its own satisfying reward, complete with the bumps and lurches along the way.

Men kunligt sex och korruption, det här kanske är en film för mig.

Den 80:e Oscarsgalan är alltså över och David M. Halfbinger och detaljer om vinnare finns här.

Michael Cieply skriver i New York Times om galan och hur Hollywood nu kommer igen efter den långa strejken tidigare i år.:
Kiss-and-Make-Up Jitters at a Poststrike Oscars

The 80th annual Academy Awards, held at the Kodak Theater here, promised a welcome return to pomp and ritual for a town still recovering from the strike by film and television writers that stripped the glitz from the enterprise. “I think the town is ready to celebrate,” said George Clooney, walking up the red carpet accompanied by his girlfriend, Sarah Larson. “I know I am, but then that’s never been a problem for me.”

On Sunday, however, jitters still surrounded a broadcast that was assembled quickly around a roster of independent-style films, none of which has shown the audience appeal of a “Titanic” or “The Lord of the Rings: The Return of the King,” previous best-picture winners that pulled large audiences to the awards show in the past.

The early proceedings were slightly ad hoc, not quite normal for a show that operates more like an industry, one that brings the 6,500-member Academy of Motion Picture Arts and Sciences roughly $40 million in net income each year. Security was tight, but did not operate with the usual precision. Promised ID checks and wristbanding did not occur. Mr. Stewart, the evening’s host, had little more than a week to prepare once writers voted to return to work.

Här är vad den svenska pressen skriver om Oscarsgalan: Svensk vann en Oscar och Tre Oscar till bröderna Coen

Säga vad man vill om Kalifornien men med Silicon Valley i norr och Hollywood i söder så är det dominerande både inom IT och filmvärlden.

Och idag är de två områdena allt mer sammankopplade.

Hollywoodgalan handlar alltså inte endast om film, den handlar också o glamour och den som vill veta hur man gör kan kolla p3beauty.com som hjälper de redan glammiga filmstjärnorna att bli ännu glammigare.

Och det är givetvis väldigt viktigt.

Och här är vad vi kan vänta oss på Oscarsgalan ikväll amerikansk tid:

Den 80:e Oscarsgalan går av stapeln i Los Angeles ikväll amerikansk tid. Här är är länken till Oscarsgalans hemsida: www.oscar.com

Även om USA efter snart åtta år av Bush-styre inte längre lyser med samma glans som tidigare så rådet r det inget tvivel om att USA om något har befäst sin makt som världens enda mediala supermakt.

Amerikanska medier och då främst film och musik dominerar världen som aldrig förr. Vilket inte minst märks i svenska medier: “Juno” favorit hos biopubliken

Precis varför det har blivit så tvistar de lärde, men klart är att den amerikanska filmindustrin är en av de mest effektiva och brutalt konkurrenskraftiga.

Man köper in biografkedjor, man dominerar distributionskedjorna, man manipulerar videoformaten och inte minst folkets ständiga intresse för kändisarna i Hollywood.

Hollywoods drömfabrik har också en mörk baksida med knark, alkohol och ohämmad ambition.

A.O. Scott skriver i Los Angeles Times om Hollywoodgalan och den amerikanska filmindustrin: Are Oscars Worth All This Fuss?

Releasing ambitious, serious films into theaters has become a brutal blood sport, while going to watch them has become, for the most part, a seasonal activity. From January through August the theaters are crowded with highly commercial franchise entertainment, most of it designed for the adolescent palate, with a sprinkling of alternatives for grown-up cinephiles. There follows in the last third of the year, roughly from the Toronto International Film Festival in September through Christmas, an avalanche of art. Movies arrive on autumn weekends by the dozen: tiny gems and aspiring masterpieces, heavy with significance or filigreed with nuance, all craning toward February, when their midsize budgets and grand ambitions will be validated like parking receipts at a shopping mall on Hollywood Boulevard.

And those that don’t make it — the ones that don’t meet the prerequisites of decent box office or glowing reviews — will bear the stigma of failure. The system is not exactly winner-take-all, but it does leave behind a distressingly high number of designated losers, among them some of the most interesting and daring films of the year. It should not make a difference that, say, “Into the Wild,” “Starting Out in the Evening” and “Before the Devil Knows You’re Dead” are barely represented in the Oscar sweepstakes. Your list of glaring omissions may be different, but if you’re among the passionate admirers of “Lust, Caution” or “We Own the Night” or “3:10 to Yuma,” you are similarly stuck savoring the sour grapes of your own good taste.

Vilket inte betyder att Hollywood trots sina vassa armbågar inte ofta producerar superba filmer.

Psöndag är det dags för den årliga Hollywoodgalan nere i Los Angeles. Hollywood är en stadsdel i norra Los Angeles och centrum för den amerikanska filmindustrin.

Filmens Silicon Valley om vi så vill. Mycket har förändrats inom filmindustrin de senaste åren men galan är sig lik med filmstjärnor, skrikande fans, strålkastarljus och de åtråvärda Oscarsstatyetterna.

De nominerade kvinnliga skådespelarna är: Cate Blanchett i Elizabeth: The Golden Age

Julie Christie i Away From Her.

Marion Cotillard som Edith Piaf i La Vie en Rose

Laura Linney i The Savages, som har recenserats i New York Times av Manohla Dargis Stuck on a Family Hamster Wheel, Mile After Mile, Year After Year

och Ellen Page i Juno som har recenserats i New YorkTimes av A.O. Scott: Seeking Mr. and Mrs. Right for a Baby on the Way

Den trevligaste är utan tvekan den sista som blev enormt populär här i USA.

Men vi får se senare idag, söndag.

Trots författarstrejken i Hollywood tidigare i år så är det fullt ös inför söndagen och David Carr skriver i New York Times om filmerna och stjärnorna: An Oscars Crystal Ball

But the 80th annual Academy Awards show is roaring down upon us (Sunday at 8 p.m. Eastern time and 5 p.m. Pacific time on ABC), and that weird chick from systems support is circulating the office Oscar ballot again. Before you drop your $5 and start throwing darts, a walk through this year’s race is in order.

First, those who actually have been paying attention know the conventional wisdom is that this is a year of fabulous movies and a ho-hum Oscar race, with much of the outcome foregone.

Nice, pat story line, but total fiction. Even in my role as the Carpetbagger, an Oscar ninny/blogger tasked with tracing every wobble of the race, I have had trouble landing hard on picks. Yes, “No Country for Old Men” and its remorseless villain seem to have used that air-gun thingy to perforate the competition, but it is the odd favorite that seems to lack coattails. The rest of the awards are very much up in the air. Many, including members of the Academy of Motion Picture Arts and Sciences, just started paying attention for reasons already stated, so even the conventional wisdom has not hardened into discernible indicators

Oscarsgala i Hollywood på söndag alltså.

Jamie Johnson är sonsonson till grundaren av Johnson & Johnson, ett av USA:s 500 största företag som tillverkar sjukvårdsprodukter och bl.a. har ett kontor invid järnvägen i Sollentuna som har legat där sedan jag var barn.

Men den 28:årige Jamie Johnson är inte bara intresserad att leva ett rikt och privilegierat liv, liksom miljoner amerikaner är han allt mer oroad över de allt djupare inkomstklyftorna i landet.

Och eftersom han är intresserad av film och inte behöver bekymra sig om pengar så har han börjar följa i Michael Moores fotspår och skapat två filmer om USA:s allra rikaste och mest privilegierade, bl.a. filmen Born Rich

Robert Frank skriver i Wall Street Journa om
The Rich Man’s Michael Moore. Why an Heir Continues to Document — and Anger — the Wealthy

Mr. Johnson is getting used to being an outcast among the upper class. After the 2003 release of his first film, “Born Rich,” which looked at the lives of the silver-spoon set, and now his second, “The One Percent,” which focuses on the American wealth gap, Mr. Johnson has become the rich man’s Michael Moore — a trust-fund populist who’s not afraid to attack the wealthy and powerful. While his wealth has helped him gain access to the people he’s filming, it’s also carried personal costs. He has learned the hard way that the biggest betrayal for the rich is to talk publicly about their riches.

“I think most wealthy people want to live with this myth of equal opportunity and equality in this country,” he says. “I don’t think they want to question their right to this wealth.”

Den amerikanska högerpolitiken har nu kommit till vägs ände med en snabbt växande underklass, en sammanfallande infrastruktur och snabbt växande sociala problem.

Barack Obamas makalösa framgångar i årets presidentval visar hur mycket det amerikanska folket nu törstar efter förändringar från vad som har blivit ett allt mer utpräglat klassamhälle.

Det är roligt när man ser människor som Jamie Johnson som har upplevt de rikas situation från insidanhär i USA nu dokumentera deras liv för oss andra.

En måste se film i Sverige om vi skall kunna undvika samma katastrof.

Psöndag är det dags för den årliga Hollywoodgalan nere i Los Angeles. Hollywood är en stadsdel i norra Los Angeles och centrum för den amerikanska filmindustrin.

Filmens Silicon Valley om vi så vill. Mycket har förändrats inom filmindustrin de senaste åren men galan är sig lik med filmstjärnor, skrikande fans, strålkastarljus och de åtråvärda Oscarsstatyetterna.

De nominerade manliga skådespelarna är: George Clooney i filmen Michael Clayton

Daniel Day-Lewis i There Will Be Blood

Johnny Depp i Sweeney Todd The Demon Barber of Fleet Street

Tommy Lee Jones i In the Valley of Elah

och Viggo Mortensen i Eastern Promises

Trots författarstrejken i Hollywood tidigare i år så är det fullt ös inför söndagen och David Carr skriver i New York Times om filmerna och stjärnorna: An Oscars Crystal Ball

But the 80th annual Academy Awards show is roaring down upon us (Sunday at 8 p.m. Eastern time and 5 p.m. Pacific time on ABC), and that weird chick from systems support is circulating the office Oscar ballot again. Before you drop your $5 and start throwing darts, a walk through this year’s race is in order.

First, those who actually have been paying attention know the conventional wisdom is that this is a year of fabulous movies and a ho-hum Oscar race, with much of the outcome foregone.

Nice, pat story line, but total fiction. Even in my role as the Carpetbagger, an Oscar ninny/blogger tasked with tracing every wobble of the race, I have had trouble landing hard on picks. Yes, “No Country for Old Men” and its remorseless villain seem to have used that air-gun thingy to perforate the competition, but it is the odd favorite that seems to lack coattails. The rest of the awards are very much up in the air. Many, including members of the Academy of Motion Picture Arts and Sciences, just started paying attention for reasons already stated, so even the conventional wisdom has not hardened into discernible indicators

De kvinnliga skådespelarna och de bästa filmerna tar vi i morgon.

Jag har faktiskt jobbat i Hollywood, ja jag har varit i Burbank för att försöka marknadsföra ett system för att kryptera video på Internet, men det kom ingen vart så min Hollywoodkarriär blev kort.

Klicka på Manhattan om du inte har hjärtsvikt.

Det är inte bara den svenska överklassen och Alliansen som älskar att resa till New York.

Monster av alla de slag älskar oockså att hemsöka New York, och nu senast har Hollywood släppt en ny monsterfilm: Cloverfield,i samma stil som Blair Witch Project.

Jag vet inte varför det just är så populärt att göra monsterfilmer om New York? Inga monster verkar vilja hemsöka Norrköping eller Luleå, vad jag vet i alla fall.

Men trots att USA inte är en enstads-stat som Frankrike och London så ses just New York som en symbol av det moderna amerikanska samhället.

Josh Friedman skriver i Los Angeles Times om Hollywoods nya succeefilm Cloverfield: A monster opening for ‘Cloverfield’

Produced by J.J. Abrams, “Cloverfield,” about a mysterious monster attacking New York, was made for $25 million. It averaged an industry-leading $12,000 per theater and racked up $41 million in its first three days. By Sunday it had set records for January and Martin Luther King Jr. holiday weekend openings (unadjusted for ticket price inflation).
Like the 1999 horror movie “The Blair Witch Project,” a low-budget smash whose online marketing campaign was legendary, “Cloverfield” was shot in shaky hand-held style to create a realistic look — a gimmick some moviegoers can’t stomach.

The AMC theater chain posted an unusual warning outside each of its venues showing the movie: “Due to the filming method used for ‘Cloverfield,’ guests viewing this film may experience side effects associated with motion sickness similar to riding a roller coaster.”

The movie also got off to an “outstanding” start in Australia and five Asian territories, said Andrew Cripps, Paramount’s international president.

En måste-se film för alla New York och monsterälskare tydligen.

Klicka på bilden för att komma till filmens hemsida.

I Timbros och Lasse Dahlkvists myt om den amerikanska drömmen så gäller det bara att vara ambitiöst och jobba hårt inte betala någon skatt så kan man snart komma tillbaks till Sverige med fickorna fulla med dollarsedlar. Very very wellcome home Mr Swanson.

Verkligheten har alltid varit en annan och Paul Thomas Andersons storfilm There Will be Blood, om den brutala kaliforniska oljeindustrin för 100 år sedan, en allegori om den amerikanska drömmen, har tagit kritikerna med storm här i USA.

Från filmen There will be blood.

Filmen som är löst baserad på Upton Sinclairs roman OIL! från 1927 handlar om den ambitiöse och helt omoraliske oljemannen Daniel Plainview som spelas av Daniel Day-Lewis som möter en värdig motståndare i Eli Sunday, en evangelisk pastor spelad av Paul Dano.

Anderson är känd för sina tidigare filmer Boogie Nights om en porrstjärna i 1970:tals Kalifornien och Magnolia, som utspelas i San Fernando valley här i Kalifornien.

Ann Hornday skriver i Washington Post om Paul Thomas Andersons film ‘Blood,’ Tapping A Real Gusher. Epic Tale Drills Into America’s Enterprising Spirit, Hitting Black Gold

From the unforgettable, wordless opening sequences of “There Will Be Blood” to the movie’s spectacular set piece of an oil derrick catching fire, turning a gusher of oil into a flaming column worthy of the Old Testament, Anderson’s vision of the new American West bursts with the energy and vim that so fiercely drive the man of action at its center. (Movie mavens might recognize the spirit of John Huston hovering over the entire enterprise, from Day-Lewis’s seeming impression of the late actor and Eli Sunday’s resemblance to the religious hustler in Huston’s “Wise Blood,” to “Chinatown,” in which Huston played one of the swindlers, showmen and speculators who bullied California into being.) And when Plainview finally does speak, it’s with the exhilarating vernacular flourishes of the era, whether he’s delivering a sermon to some small-town landowners about bread and family or hungrily scanning an oil-rich landscape and asking, “Can everything around here be got?”

Och Manohla Dargis recenserar filmen i New York Times：　An American Primitive, Forged in a Crucible of Blood and Oil

“There Will Be Blood,” Paul Thomas Anderson’s epic American nightmare, arrives belching fire and brimstone and damnation to Hell. Set against the backdrop of the Southern California oil boom of the late-19th and early-20th centuries, it tells a story of greed and envy of biblical proportions — reverberating with Old Testament sound and fury and New Testament evangelicalism — which Mr. Anderson has mined from Upton Sinclair’s 1927 novel “Oil!” There is no God but money in this oil-rich desert and his messenger is Daniel Plainview, a petroleum speculator played by a monstrous and shattering Daniel

Ohämmad ambition, olja och Gud i den eviga solens land för 100 år sedan. En film som mycket väl kan komma att bli en klassiker. Se dom om ni vill förstå Kalifornien och den amerikanska drömmen.

Ja eller om ni bara vill se en bra film.

Filmen på Rotten Tomatos

Filmen på Metacritic

Filmen på IMDB

Tiotusentals amerikanska barn indoktrineras årligen på radikala kristna sommarläger där de får lära sig att dö för Jesus, tillbe George Bush att bekämpa det moderna amerikanska samhälle som deras föräldrar – som bara längtar efter att dö så att de kan träffa Jesus – avskyr.

Klicka på pilen för att se snuttar från filmen.

Deras lärare säger sig öppet vilja skapa kloner av muslimska soldater som skall tränas för framtidens apokalyptiska religiösa krig här i USA och utomlands.

Samtidigt som medier och politiker i Sverige och EU med rätta tar avstånd från islamsk religiös fundamentalism så bemöts de amerikanska kristna extremisterna – omkring 50 miljoner om inte mer – med total tystnad. Varför?

Heidi Ewing och Rachel Grady har gjort en skakande film om de här barnen och den hatfyllda indoktrinering som de utsätts för och som har fått många amerikaner att för första gången inse vart den Kristna Högern är på väg.

Filmen heter Jesus Camp och måste ses av alla som är oroade för religiös fundamentalism.

Världen står idag inför en allt starkare religiös fundamentalism i USA och mellanöstern som vi måste göra något åt. Den Kristna Högern är dagens nazister som hatar det samhälle de bor i med en fanatism som är svår att förstå.

Jag känner själv två människor från den Kristna Högern. De tillbringar varenda timma utanför jobbet inom sin fanatiska sekt, varenda timme. De har lärt sig att aldrig med ett enda ord avslöja vad de sysslar med eller vad de tror på.

De lever helt enkelt i två hermetiskt slutna samhällen. På det sättet liknar de forna tiders kommunister.

Samtidigt uppträder de helt naturligt och som alla andra, så länge som man inte råkar komma in på minerat område. Titta på filmsnutten och se filmen om den kommer till Sverige.

Gina Piccalo har skrivit en recension om filmen i Los Angeles Times:God’s Boot Camp?
A film on kids’ religious experience creates a furor, divides Christians.

Already, the movie, which opens in L.A. this week, has split the Christian community and horrified those who fear the ascendance of the religious right on the national stage. “Jesus Camp” opened Friday in New York and will open in 20 more cities nationally Oct. 6.

Bloggers of all stripes have been so disgusted by the bits of the film they have seen on the Web that the film’s central subject, camp founder Pastor Becky Fischer, has become a public figure, bombarded with hateful e-mails and bracing for her media appearances next week, including a scheduled appearance on ABC’s “Good Morning America.” The A&E Indiefilms/Magnolia Pictures film follows Rachael, now 10, Levi, now 13, and Tory, now 11, engaging and articulate children from Midwestern towns who attend Fischer’s “Kids on Fire” Bible camp in Devils Lake, N.D., in 2005. The filmmakers, Heidi Ewing and Rachel Grady, take a straightforward look at their subjects.

The film’s cherub-faced children cheer when asked if they’d be willing to give up their lives for Jesus, pray over a cardboard cutout of President Bush and sob as they plead for an end to abortion. One is home-schooled by a mother who teaches that “science doesn’t prove anything.”

‘This is war!’

At one point in the film, Fischer shouts to the children, “This is war! Are you part of it or not?” She proudly compares her work to the indoctrination of young boys by extremist Muslims in Pakistan and elsewhere. The film intersperses footage of Fischer and the children with clips of radio talk-show host Mike Papantonio, a liberal Methodist, excoriating conservative Christians like Fischer.

Här i Kalifornien är de här människorna ännu i minoritet, men i Mellanvästern och Sydstaterna, i Jesuslandet, behöver man inte smyga med sina åsikter. Där lever man i ett samhälle som helt och totalt skiljer sig från det i restan av USA. Välkommen till George Bushs Jesusland!