Det Progressiva USA

John McCain i Bagdad

Som bosatt här i USA så får man verkligen skämmas för John McCain, en man som de flesta amerikaner tror är någon slags utrikes- och säkerhetspolitisk expert och till råga på den en “krigshjälte” för att han har bombat ihjäl ingen vet hur många vietnameser.

Men sanningen är en helt annan. Trots sitt rykte som utrikespolitisk expert talar McCain endast engelska, har aldrig varit bosatt utanför USA:s gränser, om man bortser från hans fem och ett halvt år i ett Nordvietnamesiskt fängelse, en erfarenhet som har verkar ha även om han är född i den USA-kontrollerade Panakanalzonen.

Resterna av en B52:a i Hanoi.

McCain är helt ointresserad av de krafter som styr den internationella politiken som ekonomi och den nya Internetteknologin. Hans syn på världen utanför USA:s gränser är en svart-vit syn på USA omgivet av hotande fiender som mest verkar gå tillbaks till gamla Hollywoodfilmer och McCains 1950-talssyn på USA och världen utanför.

Han saknar helt Obamas analytiska förmåga och framtonar ofta som en lantis som sjunger små visor om att bomba Iran och som ofta framstår som förvirrad och bisarr som när han nyligen blandade ihop Spanien och Mexiko. Han talar om att vinna “fred med heder” som om han vore den gamle Westernhjälten John Wayne.

McCain har liksom George Bush en hjältedyrkan för chefen för USA:s Centralkommando David Petraeus som vore pinsamt i en tonårsflicka och är rent groteskt för en 72:årig politiker.

Häpnadsväckande nog har McCain skrivit ett antal böcker men förvåningen byts snart i sorg när man upptäcker att böckerna i själva verkar är skrivna av en spökskrivare och har helt konventionella titlar som Faith of My Fathers, Character Is Destiny, Why Courage Matters: The Way to a Braver Life osv, alla skrivna av Mark Salter “tillsammans med” John McCain.

McCain är republikanernas ledare i den viktiga Senatens utrikesutskott så han har tillgång till information om världen så som man ser den från USA:s synvinkel, men det är som med hans brist på intresse för Internet, trots att han också sitter på Senate Committee on Commerce, Science, and Transportation

McCain är egentligen som alltför många politiker en bluff, en enkel person som har varit skicklig på att skapa sig ett rykte som “maverick” och gammal hederlig patriotisk amerikan som alltid står för det goda i det amerikanska samhället.

Men McCain har för länge sedan förlorat kontakten med dagens värld, om han någonsin förstod den. När han talar om att Irans president Mahmoud Ahmadinejad hotar med att utplåna Israel och USA därför inte kan ha några som helst kontakter med Iran så visar han hur litet han vet om Iran, som Mellanösternkännaren Juan Cole har påpekat, därför att det är inte presidenten utan Irans andlige ledare Ali Khamenei som kontrollerar Irans atomvapen.

Eftersom McCain är republikan så förblir han en krigshjälte, medan demokraten John Kerry som också han började som krigshjälte snabbt förvandlades till fågelskrämma under republiknernas attacker.

Jag skulle själv bli mycket förvånad om McCain någonsin har introspekterat och ifrågasatt vad han gjorde i Vietnamkriget, dvs dödade hundratals om inte tusentals Vietnameser.

Det ligger inte för denne helt konventionelle och mycket farlige man som nu hoppas bli USA:s näste president.

USA:s ambassad i Stockholm.

I ett försök att förbättra USA:s skamfilade rykte har USA:s Sverige-ambassadör Michael Wood startat ett innovativt samarbete med Södertälje kommun som har ett mycket stort antal Irak-flyktingar.

Det här är något som den svenska ambassaden i Washington borde kopiera och vidareutvecka. Men då måste man först ta av sig sina politiska skygglappar.

Kristina Jogestrand skriver i DN om det innovativa amerikanska program för irakiska flyktingar -och svenska ungdomar - i Södertälje: USA-stöd för bättre integration av flyktingar

Förutom att USA ska hjälpa ungdomar i Södertälje att jobba eller studera i landet, ska också amerikanska företag knyta kontakter med kommunen, genom en företagsmässa som arrangeras i vår. Tanken är också att högskoleutbildningarna på Campus Telge ska samarbeta med amerikanska universitet och högskolor.

- Södertälje har tagit emot flera tusen flyktingar från Irak sedan kriget bröt ut. USA vill på det här sättet erkänna de insatser som kommunen har gjort och hjälpa till med att integrera flyktingarna. Det kan vi göra genom att visa vilka möjligheter som finns i samhället, säger Robert Hilton, som är ansvarig för projektet på USA:s ambassad.

Sverige lockar redan över några hundrata högutbildade amerikanska utbytesstudenter varje år men regeringen som skriar efter högutbildad arbetskraft är sedan helt ointresserad av att hjälpa dom få yrkespraktik i Sverige.

Här verkar regeringen Reinfeldts politiska skygglappar , som endast ser USA som ett mål för svenska studenter och inte som en källa för högutbildad arbetskraft i Sverige, göra det omöjligt för dom att göra vad USA:s Stockholmsambassad redan gör.

Ledsamt och helt ologiskt, men så är det för den regering som vill stärka “Den Transatlantiska länken”, men endast på sina egna ideologiska villkor.

Frihetskämparna i Irak: vi stannar!

Medan USA och NATO med rätta trycker på för att Ryssland skall dra tillbaks alla trupper från Georgien så jobbar Bush-regeringen febrilt för att permanenta sin ockupation av Irak, för att inte tala om Afghanistan.

Två invasioner, varav den i Irak skedde helt utan den minsta provokation och nu har pågått i hela fem år och dödat över 600 000 människor.

Condi Rice, USA:s utrikesminister som var en av ledarna för den invasionen flyger till Georgien och sedan därifrån till Irak för att permanenta den amerikanska ockupationen där.

Helene Cooper, Stephen Farrell och Thom Shanker skriver i New York Times om Condi Rices senaste besök i det ockuperade Irak:

Frihetskämparna, förlåt invasionsarmen i Gerogien.

Rice Travels to Iraq to Push for Deal on U.S. Forces - NYTimes.com

BAGHDAD ”Secretary of State Condoleezza Rice arrived here Thursday to try to iron out the last remaining differences on a long-awaited security agreement to govern the presence of American troops in Iraq, after negotiators in Baghdad said they had agreed on a draft.

Ms. Rice said that her visit, which was previously undisclosed, should not be viewed as a sign that a final agreement, which has been under negotiations for five months, was imminent. But she said the talks had reached the point where political leaders from both the United States and Iraq could push on the remaining decisions.

USA stannar i Irak medan Ryssland måste lämna Georgien. Dubbelmoral?

Bomb, bomb, bomb Iran.

Den svenska utrikespolitiska debatten är för det mesta tröttsamt förutsägbar, med några få undantag.

När Göran Rosenberg skriver kan man se fram emot stimulerande och tänkvärda insikter, som nu när han skriver om Israel, Iran och atomvapen.

Det här är ett ämne som Folkpartiet, USA:s republikaner och den Kristna Högern alla har stenhård koll på. Om Iran inte slutar utveckla sitt atomprogram, som t.o.m. den amerikanska underrättelsetjänsten har erkänt är civilt, så måste vi bomba Iran.

Hur många miljoner Iranier som då dör är likgiltigt. Bomba, bomba, bomba Iran, man kan nästan se folkfesten när bomberna börjar falla.

Men hur är det med atomakterna USA, Israel, Ryssland, Kina, Pakistan, Indien, om nu atomvapen är så farliga, varför avskaffar inte dom sina egna atombomber? Varför vidareutvecklar t.ex. den amerikanska regeringen utan protester taktiska atombomber s.k. bunker busters, som kan sättas in mot allt mindre mål för att döda USA:s fiender även om de gömmer sig djupt under jorden, som Usama bin Laden tros göra.

Göran Rosenberg är inte den förste som påpekar att Israel liksom USA, Ryssland och Kina i det långa loppet inte är säkra bakom sina atombomber. Vad som behövs är avrustning, inte fortsatt upprustning bland atomvapenländerna, inklusive Israel och Iran.

Göran Rosenberg skriver i DN om Irans kärnvapen

Israel har visserligen hävdat att det inte finns något ont som är värre än iranska kärnvapen eftersom Iran kan misstänkas vilja använda dem för att utplåna Israel, men eftersom Israel har kärnvapen som i ett andraslag kan utplåna Teheran, så är detta snarast ett argument för att Israels säkerhet i längden inte kan bygga på kärnvapen och att varken Iran eller Israel eller någon annan stat i den här regionen borde ha några.

Och därmed ett stöd för tanken att problemet med Iran som kärnvapenmakt måste ses som en del av problemet med kärnvapenmakter över huvud taget. Av samma skäl som israelerna med rätta kan fråga sig vad Iran ska med kärnvapen till kan iranierna fråga sig varför Israel eller grannlandet Pakistan eller den snabbväxande regionala stormakten Indien är så angelägna om att ha sina kärnvapen kvar. Och i varje fall anse sig ha samma rätt som de att sätta sig över det internationella avtalet mot kärnvapenspridning, NPT, ett avtal som dessa tre till skillnad från Iran inte ens skrivit under, men för vilket de belönats i stället för att bestraffas.

En sak som Göran Rosenberg inte påpekar är att allteftersom teknologin utvecklas så kommer det att bli enklare för alla länder att bygga sina egna atomvapen, och andra typer av vapen.

Vi har redan sett hur Irak-gerillan, Hizbollah och även Hamas har lyckats framställa utomordentligt enkla och billiga vapen som trots att de är så primitiva har lyckats ändra på styrkeläget i Mellanöstern.

För 50 år sedan befann sig de muslimska länderna i Mellanöstern på en kunskapsnivå som låg 100 år efter den i första världen och Israel. Idag har man hämtat in en stor del av försprånget och om ytterligare 50 år om inte förr kommer man att ligga sida vid sida med EU, Israel och USA.

Världen är, som Thomas L. Friedman skrev i sin bästsäljare, platt, det finns inga gränser i kunskapssamhället. Det går på sikt inte att stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen även om man dödar fem, tio eller trettio miljoner iranier.

Den enda lösningen är för alla länder att göra sig av med sina atomvapen och bygga upp ett internationellt system som inte är baserad på en terrorbalans.

Precis som Göran Rosenberg skriver.

När jag växte upp i det svenska välfärdssamhället i Uppsala under Det Kalla Kriget så minns jag hur man med jämna mellanrum kunda läsa västerländska Sovjetexperter uttalade sig om de senaste ommöbleringarna i den sovjetiska Politbyron.

Det var så jag själv blev intresserad av storpolitiken och hade det inte varit för Kreml-experterna så hade jag aldrig själv lärt mig ryska.

Idag har nyheter som mordet i Arboga blivit till mediasåpor och den svenska pressen verkar helt ha tappat intresse för dagens Kalla Krig nämligen president Bushs Krig mot Terrorismen.

Vem mördade General Muhammad Suleiman, den syriske presidenten Bashar al-Assads högra hand, Muhammad Suleiman Murdered?

Vad gjorde USA:s spionchef Mike McConnell och USA:s generalstabschef amiral Mike Mullen i Israel nyligen och hur stora är riskerna för att Israel och USA kommer att anfalla Iran och starta ett tredje världskrig?

Precis som under det Kalla Krigets dagar så har vi mängder med intressanta ledtrådar men ingen analys.

Dolphin-ubåten.

Istället för att breddas verkar den svenska pressen bli allt mer trivialiserad. Man klarar fortfarande ekonomi, allmänna utrikespolitiska nyheter, sport och givetvis inrikesrapporteringen. Men specialiserade nicher som säkerhetspolitik täcks inte längre trots tillgången till kvalificerade experter.

Jag måste säga att jag är helt och totalt förundrad över att ingen pensionerad officer eller ung och ambitiös säkerhetsintresserad forskare har börjat en säkerhetspolitisk blogg.

För här finns ett utomordentligt viktigt område som den svenska pressen helt struntar i.

Israel har t.ex. nyligen inhandlat ytterligare två 1,925 ton Type 800 Dolphin-ubåtar från Tyskland, tillsammans har man nu fem, som kan avfyra atommissiler och mängder med detaljer finns tillgängliga om Israels flygstrategi: Israel mulls military option for Iran nukes - Yahoo! News

The Jewish state has purchased 90 F-16I fighter planes that can carry enough fuel to reach Iran, and will receive 11 more by the end of next year.

Under det Kalla Krigets dagar visade det sig att CIA hade överskattat Sovjetunionens militära och ekonomiska styrka. Vi löper precis samma risk idag med det mycket spända läget mellan Iran och Israel. Men pressen bryr sig inte.

Det kan faktiskt bli så i framtiden att tidningarna alltmer förvandlas till kändis-blaskor medan vi får vända oss till bloggar för seriös rapportering.

Via Jinges blogg ser jag att ännu en populär kvinnlig politiker, den här gången är det FRA-hjältinnan Camilla Lindberg, har gått på krogen och visat en betydligt mindre smickrande sida av sin personlighet än den vi är vana vid.

Det mest tragiska med Folkpartiets annars lovvärda engagemang för Israel är att det utesluter varje form av sympati för det palestinska folket som idag lever under helt omänskliga umbäranden i Gaza.

Man hade trott att vad vi alla skulle ha lärt oss från Andra Världskriget är just faran av att dehumanisera våra medmänniskor.

Men Folkpartiet verkar ha förvandlats till raka motsatsen av vad det en gång var och det är långt ifrån första gången i historien som det händer. Abraham Lincolns Republikanska party här i USA blev i slutet av 1960-talet hemvist för precis den gamla sydstatsrasism man en gång hade gått i krig mot.

Roland Johansson skriver i Aftonbladet om den här pinsamma episoden: Jag sa det på skämt

Camilla Lindberg, fp, anklagas för rasistpåhopp Riksdagsledamoten Camilla Lindberg (fp), 34, blev av med sin plånbok. I lördags morse polisanmälde hon en man för stöld. “Personen som stulit plånboken är muslim och har tagit den bara för att jag är judinna”, står det i polisanmälan. “

…

Hon har suttit i riksdagen sedan 2006 och är suppleant i justitie- och kulturutskotten. ”Sa det på skämt” Enligt polisanmälan sa hon att mannen är muslim och att han tagit hennes plånbok bara för att hon är judinna.

Hur menar du? – Mannen och jag hade en hetsig debatt om Israel, och då sa jag på skämt att han tog väl den för att vi hade en diskussion om Israel, säger Camilla Lindberg till Aftonbladet. Så du har sagt det som står i polisanmälan? – Vi hade en diskussion som man ofta har om man är folkpartist och ganska pro Israel. Och då sa jag att det kanske var därför. – Men det sa jag till hälften på skämt och hälften allvar.

Den man älskar den agar man brukar man säga men för Folkpartiet är varje form av kritik av övergreppen mot palestinierna tydligen tabu. Och det är just det som är så oroväckande. För om inte människorna kommer före ideologierna, om vi kan vandra genom det gigantiska koncentrationslägret i Gaza utan att röras till tårar över hur ett helt folk har tvingats tillbaks till vad som mest liknar en stenåldersexistens då är vi själva inte heller människor.

Då har vi alla förvandlats till de nazister vi säger os vilja bekämpa.

Klicka på bilden.
GGeorge Bush och Tony Blair invaderade Irak den 19 Mars och redan den första Maj var hela Irak ockuperat och president Bush gav sitt nu ökända “Mission Accomplished” tal på hagarfartyget USS Abraham Lincoln utanför San Diegos hamn. Sedan dess har USA förlorat över 33 000 soldater, varar 4.124 döda. Hur många Irakier som dött är det ingen som räknat men siffran ligger någonstans mellan en halv och en miljon.

Men trots många år av blodigt krig är något märkligt på gång här i USA just nu. De åldrige krigshästen John McCain blir allt populärare samtidigt som det tidigare så impopulära Irakkriget verkar bli populärt igen.

Nu vill alltfler amerikaner att USA skall stanna i Irak och hålla landet ockuperat. Att irakierna själva skulle ha något att säga till om den frågan tror jag skulle slå miljoner amerikaner däribland Barack Obama, som också han vill behålla vissa amerikanska ockupationsstyrkor i landet, som rent befängt.

En orsak till att krig och det militära alltid har varit så oerhört populärt här i landet är att amerikanska medier alltid är noga med att censurera bilder från kriget.

Trots att vi idag lever i ett utpräglat mediasamhälle så är USA så gott som hermetiskt slutet vad beträffar Irakkriget. Att fotografera något annat än snälla amerikanska soldater som ger godis åt leende irakiska och afghanska småbarn anses djupt opatriotiskt, som freelancefotografen Zoriah Miller fick erfara när han tog bilder av döda amerikanska soldater i Anbarprovinsen nyligen.

Michael Kamber och Tim Arango skriver i New York Times om 4,000 U.S. Combat Deaths, and Just a Handful of Images - NYTimes.com

BAGHDAD ” The case of a freelance photographer in Iraq who was barred from covering the Marines after he posted photos on the Internet of several of them dead has underscored what some journalists say is a growing effort by the American military to control graphic images from the war. Zoriah Miller, the photographer who took images of marines killed in a June 26 suicide attack and posted them on his Web site, was subsequently forbidden to work in Marine Corps-controlled areas of the country.

Maj. Gen. John Kelly, the Marine commander in Iraq, is now seeking to have Mr. Miller barred from all United States military facilities throughout the world. Mr. Miller has since left Iraq. If the conflict in Vietnam was notable for open access given to journalists ” too much, many critics said, as the war played out nightly in bloody newscasts ” the Iraq war may mark an opposite extreme: after five years and more than 4,000 American combat deaths, searches and interviews turned up fewer than a half-dozen graphic photographs of dead American soldiers.

… Most newspapers refuse to publish such pictures as a matter of policy.

Det är rent förbluffande hur romantiskt det amerikanska folket ännu ser på det krig och våld som dödar och lemlästar så många människor i Irak och Afghanistan. Man får gå tillbaks till augusti 1914 för att hitta en något liknande i Europa.

Det här är något som går över partigränserna att döda fiender, helst obeväpnade sådana är patriotiskt som bara den, fråga bara den demokratiska senatorn Jim Webb från Virginia och givetvis hela USA:s krigshjälte John McCain som ännu är oerhört populär för sina bombräder över Nordvietnam för över 40 år sedan.

Senator John McCain och president Bush är inte direkt glada de här dagarna. Deras mardrömsscenario har blivit verklighet, Senator Barack Obama reser runt i deras revier åtföljd av USA:s toppkorrespondenter och den irakiska regeringen, Bushs nickedockor, säger att de stöder Obamas plan på en amerikansk reträtt från Irak!

Inte undra på att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki fick order från Vita Huset att ändra sitt pro-Obama uttalande. Vilket han omedelbart gjorde.

Obama över Bagdad med general Petraeus.

John McCain vet inte vad han skall ta sig till. Obama har plötsligt tagit initiativet i Irakdebatten och det verkar nu som om hans plan på en amerikansk reträtt och inte McCains plan på ändlöst krig “till slutsegern” har fångat allas uppmärksamhet.

Det enda McCain nu verkar kunna göra är att stamma att han hela tiden har haft rätt och Obama fel. Vad det är som McCain har haft rätt om är det ingen som riktigt kan komma på, minst av allt han
själv.

Inte nog med att McCain har förlorat sitt trumfkort, fortsatt krig i Irak, New York Times har också vägrat att trycka hans svar på Obamas utrikespolitiska debattinlägg med motiveringen att det inte nådde upp till den standard som New York Times väntar sig av sådana inlägg.

Obama har dragit mattan från under McCain som nu alltmer framstår som en ineffektiv och mycket trött kall krigare utan något kallt krig.

Michael Grundwald skriver i Time om den alltmer patetiska McCain: Never Underestimate McCain, But …

Last week, the McCain campaign’s case against Barack Obama went something like this: He’s irresponsible when it comes to Iraq, naive when it comes to Iran, and a big-government liberal when it comes to the economy.

But now Iraqi Prime Minister Nouri Al-Maliki has more or less endorsed Obama’s plan to withdraw from Iraq, forcing McCain to argue that Maliki didn’t really mean it, and even the Bush administration has accepted a “time horizon” for withdrawal, if not a precise “timetable.” The Bush administration has also engaged in some diplomatic outreach with Iran, just as Obama has recommended, a severe blow to McCain’s efforts to portray Obama’s willingness to talk as appeasement.

Det var den oerfarna Obama som skulle begå misstag efter misstag medan den erfarna McCain skulle uppföra sig stelt och värdigt som en president. Istället har det blivit tvärt om. McCain kläcker ur sig skämt efter skämt om hur han tänker döda Iranier medan det är Obama som ser ut som den unge president som allt fler amerikaner nu törstar efter.

Zbigniew Brzezinski

Även om Barack Obama till skillnad från den krigiske John McCain vill dra tillbaks huvuddelen av de amerikanska trupperna från Irak så vill han förstärka den amerikanska ockupationsarmèn i Afghanistan.

Om han hade den minsta kunskap om Afghanistans historia och om det faktum att afghanerna konstigt not inte tycker om att bli ockuperade av utländska stormakter så hade han inte fattat ett så galet beslut.

En som inser att Obama nu är på väg att följa i Sovjetunionens fotspår är den polsk-amerikanska säkerhetsexperten Zbigniew Brzezinski som en gång var Jimmy Catrers säkerhetspolitiska rådgivare.

Daniel Domby skriver i Financial Times om Brzezinskis varning om forsatt amerikansk ockupation av Afghanistan: FT.com / In depth - Brzezinski wary of repeating Soviet experience

Zbigniew Brzezinski, the former US national security adviser and prominent supporter of Barack Obama, has warned the Democratic presidential candidate that he risks repeating the defeat suffered by the Soviet Union in Afghanistan. Mr Obama has called for up to 10,000 more US troops to be deployed in the country, where the USSR once sent tens of thousands of soldiers only to suffer cataclysmic military failure.
…

But in an interview with the Financial Times Mr Brzezinski warned: ‘It is important for US policy in general and for Obama more specifically to recognise that simply putting more troops into Afghanistan is not the entire solution . . . We are running the risk of repeating the mistake the Soviet Union made . . . Our strategy is getting in deeper and deeper. 

Som det nu ser ut så kommer Obama, om han vinner presidentvalet, att fortsätta George Bushs Krig mot Terrorismen. Gör han det kommer det amerikanska folket mycket snart att förlora förtroende för honom.

Men det är något han som George Bush inte verkar bry sig om. Inte ännu i alla fall.

Som Santayana skrev: “those who do not learn from history are forced to repeat it”.