Det Progressiva USA

Talang är en svårförstålig gudagåva. Målare som Picasso och Gustav Klimt kan fortsätta att skapa och innovera i decennier medan andra som Edward Munch och Marc Chagall har en kort explosiv period av skaparkraft för att sedan helt förlora sin kreativitet.

Detsamma gäller även ofta vetenskapsmän som Einstein som är en nästan exakt kopia av Marc Chagal, om vilken Financial Times-reportern Jackie Wullschlager har skrivit en måste-lästa biografi: som Economist recenserar:

Ovan: Google firade nyligen Chagalls födelsedag.

Fiddlers and floating brides

Back in Russia, at his home town of Vitebsk and then in St Petersburg (then called Petrograd), he worked on through war and revolution with equal fire, using cardboard when canvas was scarce. Then things go suddenly and permanently wrong. Artistic grace vanishes as mysteriously as it came. Chagall never lost his feel for colour. But structure, content and invention weaken calamitously. Without claiming to explain what probably nobody can explain, Ms Wullschlager records Chagall’s artistic slide into repetition, pastiche and sentimentality.

Vad som gör Jackie Wullschlagers biografi intressant är att den tar upp ett tema som jag tror är generellt giltigt, nämligen att det är vår miljö som gör oss kreativa och om vi byter miljö så kan vi ofta tappa vår skaparkraft. Så var det helt klart för Marc Chagall i Vitebsk och även i Petrograd, men när han lämnade Ryssland så släcktes hans kreativitet. Den var helt bunden till den rysk-judiska kulturen.

Jag tror att Albert Einstein råkade ut för precis samma sak när han flyttade till det lilla idylliska Princeton i New Jersey i USA. Helt plötsligt skildes han från storstadslivet i Berlin och den kosmopolitiska tyska vetenskapsvärlden.

Princeton var och är en avkrok, visserligen full med topp-fysiker och teoretiker men det var människor som inte talade tyska och som Einstein inte kunde umgås med på samma sätt som i Tyskland.

Istället tvingades han till långpromenader utefter Nassau Street med logikern Kurt Gödel.

Chagall har riktigt aldrig tillhört mina favoritmålare men hans liv är spännande och intressant nog, speciellt i Jackie Wullschlagers tappning att jag kommer att läsa den här boken.

Gatuliv i Berlin strax före Första Världskriget.

USA har länge varit ett resmål för konstälskare. New York med Museum of Modern Art , Guggenheim och Metropolitan Museum, San Francisco med San Francisco Museum of Modern Art , Chicago med sitt Art Institute of Chicago , Boston Museum of Fine Arts och Philadelphia Museum of Art för att bara nämna några av de främsta.

När vi bodde i Princeton i New Jersey strax utanför New York så köpte vi mängder med konstreproduktioner som vi satta upp på väggarna på vår lilla våning på Nassau Street.

Bland målningarna minns jag Ernst Ludwig Kirchners expressionistiska målningarna från Berlins gator strax före Första Världskriget, scener som fick mig att tänka på New Yorks brokiga gatuliv en timmes bussresa norrut.

Kirchnerutställning i Berlin

Nu har Museum of Modern Art i New York en intressant utställning just om Kirchners Berlinmålningar och Ken Johnson recenserar utställningen Kirchner and the Berlin Street i New York Times: Art Review - ‘Kirchner and the Berlin Street’ - At MoMA, Kirchner and the Berlin Street - Dark Visions of a Lonely Town on the Brink

The main event is a set of seven paintings by the German Expressionist Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938), produced from 1913 to 1915. Vigorously realized in jagged brushstrokes ” lurid pinks, greens and yellows and shades of charcoal black ” they depict stylishly dressed streetwalkers and furtive, darkly cloaked men on the nocturnal, vertiginously tilted streets of an infernal city.

As represented in Kirchner’s angular, semi-Cubist style, the prostitutes have masklike faces and haughty, insectoid appearances. They resemble praying mantises or queen wasps, and the men who lurk about them are like anonymous drones.

Den tyska Expressionismen har alltid intresserad mig kanske mycket på grund av Edvard Munch, Oskar Kokoschka och Chaim Soutine som vi alla hade hängande där i den lilla ettan på Nassau Street.

Just New York, Berlin och Princeton är en intressant triangel för Albert Einstein som älskade gatulivet i Berlin tvingades som bekant fly nazisterna och bostätta sig just i Princeton och Institute for Advanced Study.

Einstein kunde ofta ses på Princetons idylliska små gator men som många emigranter så saknade han alltid Berlin och dess gatuliv.

Som nu alltså kan ses på MOMA med början nu på söndag.

Dali på MOMA i New York

USA har länge varit ett resmål för konstälskare. New York med Museum of Modern Art , Guggenheim och Metropolitan Museum, San Francisco med San Francisco Museum of Modern Art , Chicago med sitt Art Institute of Chicago , Boston Museum of Fine Arts och Philadelphia Museum of Artför att bara nämna några av de främsta.

När vi först kom till USA så bodde vi i Princeton strax utanför New York och vi brukade ofta resa in till storstan och vandra på Fifth Avenue och besöka MOMA och Metropolitan.

Dali på MOMA

Även om jag föredrar San Francisco så saknar jag MOMA och saknaden blir akut när jag nu ser att MOMA visar en måste-se utställning om en av mina absoluta favoriter, Salvador Dali.

Vi såg en paradutställning om honom på Centre Pompidou för många år sedan och intressant nog var det min konstintresserade pappa som först gjorde att jag fick upp ögonen för Dali.

Den nuvarande utställningen heter Dalí: Painting and Film och om alla filmälskare inser betyder det att vi får se Dalis samarbete med Luis Buñuel på Un Chien andalou och L’Age d’Or, med Alfred Hitchcock på Spellbound och t.om. med Walt Disney.

Så här lyder MOMAs introduktion till utställning som fortsätter till mitten av September:

Dali på MOMA

MoMA.org | Exhibitions | 2008 | Dalí: Painting and Film

Dalí: Painting and Film Bringing together more than 130 paintings, drawings, scenarios, and films by Salvador Dalí (1904–1989), this exhibition explores the role that cinema played in the artist’s work.

Both an inspiration and an outlet for experimentation, film was Dalí’s passion, and cinematic vision became a model for his own work.

Richard B Woodward har besökt utställningen och recenserar den i Wall Street Journal Dalí Gets a Makeover - WSJ.com

In this revision of Dalí’s career, film was crucial to his evolution as a painter. The camera’s merciless glass eye and the film editor’s narrative fecundity opened up a dreamlike world of permanent metamorphosis and helped the juvenile rebel to dissolve traditional art categories. “I am superficial,” he wrote in 1927, “and the outside of things is what delights me, for in the last analysis the outside of things is the objective.” The exhibition opens with a moody portrait of his countryman and soon-to-be partner in cinematic crime, the writer-director Luis Buñuel. Painted in 1924, when Dalí was only 20, it demonstrates his lovely touch and prodigious sense of sculptural form. But it is also a poignant reminder of perhaps the most important artistic friendship he ever enjoyed, and how short-lived it was.

Film och måleri, två konstformer som nu digitaliseras och som i framtiden mer och mer kommer att smälta samman. Vad som gör Dalis arbete inom filmen så intressant är att det skedde långt före digitaliseringen.

En mycket intrressant utställning.

Det här är en alldeles sann historia som visar hur ofta världen inte ser ut som vi tror att den gör.

Min pappa var röntgenläkare med kosmologi som hobby. Så jag tog alltid för givet att alla läkare var intresserade av kosmologi. Jag minns hur förvånad jag blev när jag träffade en läkare som inte alls var intresserad av kosmologi och insåg att det där var något unikt för min pappa.

Caillebottes stämningsfulla Rooftops under Snow på Musée d’Orsay.

Men den riktiga chocken kom när jag som 25:åring såg den här tavlan: Gustave Caillebottes fantastiska målning av Place de Dublin i Paris.

När jag växte upp brukade vi titta i gamla fotoalbum och jag minns hur bilderna någonstans kring 1945 förvandlades från färgbilder till svartvita bilder.

Senare när jag som tonåring tillbringade en sommar på balkongen på Trädgårdsgatan 8 under en stor grön markis med att läsa Douglas Southall Freemans Lees Lieutenants om det amerikanska inbördeskriget så lade jag också märke till att alla bilderna var svartvita. Jag lånade hem böcker med Mathew Bradys bilder från inbördeskriget på min pappas bibliotekskort på Carolina och fann återigen att alla bilderna var svartvita.

Så jag fick för mig, och det här är som sagt alldeles sant, att världen före omkring 1945 var svartvit! Det här var en viktig och helt logisk slutledning för hand i hand med den gick en övertygelse att dagens värld, den värld som jag levde i, var unik och helt olika världen som den varit tidigare.

Det fanns liksom en klar linje mellan min tid och tidigare tidsåldrar. En extrem form av Solipsism kanske.

Det var bara när jag redan befann mig här i USA och såg Gustave Caillebottes tavla som jag hajade till och insåg att den inte var målad i svartvitt utan i färg och att världen därför måste ha varit i färg redan då.

Och att världen alltså måste ha varit i färg redan på stenåldern. Och därför kanske inte så olik vår egen som i alla fall jag hade trott.

Ingen tror mig när jag berättar om det här men det är som sagt alldeles sant. Och jag tror att andra också har liknande vaneföreställningar. Miljoner amerikaner tror t.e.x. på andeväsen och gudar livet ut.

Palace of the Legion of Honor i San Francisco

Mitt i en värmebölja som idag kommer att driva temperaturen upp till 37 eller mer så gäller det att hitta gömställen med luftkonditionering.

För den som är intresserad av konst så erbjuder San Franciscos två stora konstmuseer just nu två svalkande och spännande utställningar: Frida Kahlo på SFMOma och Women Impressionists: Berthe Morisot, Mary Cassatt, Eva Gonzalès, Marie Bracquemond i på det gamla anrika Legion of Honor museet.

Klicka på bilden.

En av Mary Cassatts många mästerverk.

Stephen Winn skriver i San Francisco Chronicle om utställningen om kvinnliga impressionstiska målare som öppnar idag på Legion of Honor-museet nära Golden Gatebron: ‘Women Impressionists’ at Legion of Honor

Organized by Frankfurt’s Schirn Kunsthalle and the Fine Arts Museums here, this exhibition devotes the dominant portion of its real estate to name-draws Mary Cassatt and Berthe Morisot. The expected is here in abundance - an entire room largely given over to Cassatt’s mother-and-child paintings and familiar prints and a generous display of Morisot’s alluring, brushily painted women. But this not only a greatest-hits parade.

Cassatt, in a telling portrait of her pained but smiling mother, and Morisot, with a landscape that verges on abstraction, reveal different facets of their art. The Manet-trained Eva Gonzalès and theatrically inclined Marie Bracquemond, both undoubtedly new to many viewers, play subordinate but important roles in the show’s smaller middle galleries.

Efter ett besök på SFMOMA brukar vi ströva ut mot Embarcadero och San Francoscobukten och från Legion of Honor är det en enastående vacker promenad ut mot Golden Gatebron.

Men vänta till i morgon när det skall bli aningen svalare.

Dagens Arles

Vincent Van Gogh målade sin berömda Nuit étoilée sur le Rhône, Starry Night Over the Rhone vid Arles ett par mil från Medelhavet i September 1888.

Målningen är en av flera nattmålningar som van Gogh gjorde och nu har Museum of Modern Art i New York skapat en speciell utställning av van Goghs nattmålninger i samarbete med van Goghmuseet i Amsterdam:
van Gogh and the Colors of the Night>

En intressant detalj är att utställningen har skapats av Joachim Pissarro, sonsonson till den store impressionisten Camille Pissarro som, efter att ha studerat 45 verk av van Gogh tycker sig se intressanta teman och gemensamma drag i hans nattmålningar :

This exhibition will present new insight into Van Gogh’s depictions of night landscapes, interior scenes, and the effects of both gaslight and natural light on their surroundings. Representing all periods of the artist’s career, the exhibition will comprise over two dozen works of superlative quality—several of which have never been seen together, even though they were very clearly conceived with each other in mind.

Langlois Bron i dagens Arles

Carol Vogel har sett utställningen på MOMA och skriver om den i New York Times: Darkness Was Muse for a Master of Light

“We discovered a lot of new, unpublished research,” Mr. Pissarro said. Van Gogh’s preoccupation with the night, both real and imagined, lasted from around the age of 20 until his death at 37, he said. (He painted “The Starry Night” 13 months before he died, when he was living in an asylum in St. Rémy, France.)

Mr. Pissarro said that van Gogh’s fascination with the night surfaces repeatedly in letters to his brother, Theo, his mother and friends. In a letter dated Sept. 8, 1888, to Theo, for example, he wrote, “It often seems to me that the night is much more alive and richly colored than the day.”

Det här är en intressant infallsvinkel till en av världens i särklass mest kända målare.

För den som vill se målningen i original hänger den i Musee d’Orsay i Paris där jag själv har sett den.

Jag har själv haft förmånen att besöka Arles och för några år sedan läste jag en fascinerande bok som jämförde van Goghs målningar från Arles med verkligheten. Och som visade hur van Gogh kunde ta ett fält med solrosor som de flesta säkert inte ens skulle lägga märke till och förvandla det till odödlig konst.

Som han också lyckades med med sina nattmålningar.

I dag skulle den här scenen se helt annorlunda ut eftersom man inte hade elljus utan endast gasljus år 1888. Människorna upplevde alltså natten på ett helt annat sätt för 100 år sedan, även is städerna.

Abraham Lincoln är högaktuell i USA i år.

145 år efter det att Abraham Lincoln avskaffade slaveriet är en annan politiker från Illinois, Barack Obama, på väg till Vita Huset. Att USA nu efter 145 år är redo att välja en afroamerikansk politiker till USA:s högsta ämbete visar hur långsam den sociala utvecklingen trots allt går i världens modernaste samhälle. Men också att USA trots allt nu håller på att skaka av sig den gamla misslyckade Goldwater-inspirerade konservatismen som har kvävt landet de senaste decennierna.

Precis som Abraham Lincoln besegrade sydstatsslaveriet och slutligen förvandlade USA till en modern nation i den västerländska traditionen så tyder allt på att Barack Obama kommer att bryta med det gamla traditionella USA som nu representeras av Hillary Clinton och John McCain för att inte tala om George Bush och den fanatiska Kristna Högern.

USA är på väg att förändras mer under de närmaste åren än det har förändrats sedan Andra Världskriget. Inte minst tack vare det faktum att det amerikanska samhället inte längre har tillgång till den billiga olja som har fungerat som drivmotor under flera generationer. Hela det amerikanska samhället måste byggas om, precis som sydstaterna efter Inbördeskriget.

View Larger Map

Roger Cohen skriver i New York Times om hur Obamas innovativa Internet-baserade presidentkampanj slog Hillary Clintons traditionella kampanjorganisation, ett tydligt tecken på att en ny generation med nya ideer nu håller på att ta makten i USA : The Obama Connection

Green notes, “Obama’s claim of 1,276,000 donors is so large that Clinton doesn’t bother to compete.” He gives some other Obama campaign numbers: 750,000 active volunteers and 8,000 affinity groups. In February, a month in which he raised $55 million ($45 million over the Internet), 94 percent of donations were of $200 or less, a number dwarfing small contributions to Clinton and John McCain.

Obama has been a classic Internet-start up, a movement spreading with viral intensity and propelled by some of Silicon Valley’s most creative minds. As with any online phenomenon, he has jumped national borders, stirring as much buzz in Berlin as he does back home.

Andrew Ferguson skriver i Wall Street Journal om Lincolnmonumentet som amerikansk ikon och dess plats i USA:s historiaA Misunderstood Monument - WSJ.com

Four score and six years ago this Memorial Day weekend, our fathers cut the ribbon at the Lincoln Memorial at the western end of the National Mall. Lincoln’s only surviving son was there, and so was William Howard Taft, delivering a speech as large and windy as William Howard Taft. Warren Harding delivered an address, too — a compliment paid to our greatest president from our worst.

As the years recede from its dedication in 1922, the memorial has come to stand for something its designers probably didn’t foresee.

It’s a model of a certain way of understanding American history, a way that to some of us seems as starry-eyed and innocent as a preteen crush. You can’t imagine it being built today, a half-century into our wised-up era.

Americans make Lincoln an icon, Harding said, not because he deserves it but because we need it, as a persistent reminder of something larger than any man, flawed as he must be. The truth of the icon, the reason behind it, is there in the temple itself, in plain sight, not hidden or encoded or insinuated.

It’s found etched in the wall to the right of the statue, in the Gettysburg Address, in which Lincoln reminded his country that its potential for greatness lived in its founding proposition. And that’s why the memorial is so large, so grand, so perfect in form and scale: It honors not just a man but a proposition — an idea that no wised-up debunker can hope to deflate.

Som Andrew Ferguson skriver i Wall Street Journal (läs hela artikeln) så är Lincolnstatyn i monumentet så stor därför att Lincoln lyckades få den amerikanska nationen att förstå att man inte kunde leva fritt och samtidigt försvara slaveriet.

På samma sätt lovar Barack Obama idag att förpassa den amerikanska konservatismen och Bush-regeringens brutala ut- och inrikespolitik till historiens skräphög. Amerikanerna kan inte leva fritt och samtidigt som Bush ockupera främmande länder, tortera sina förmenta fiender, spionera på sina egna medborgare och öka de sociala klyftorna i landet.

Till skillnad från den oartikulerade Hillary Clinton och de förvirrade McCain är Obama liksom Lincoln en unik politiker som man inte ser mer än någon gång på ett par generationer här i USA. Jag har lagt ut Obamas tal till studenterna på Wesleyan University här på bloggen. Here are remarks of Senator Barack Obama
Wesleyan University Commencement.

Lincoln skulle le igennkännande.

Lincolnmonumentet som har sin egen hemsida ligger i huvudstaden Washington, kolla Googlekartan ovan, och blev klart 1922. 100 år efter Lincolns tal i Gettysburg som avskaffade slaveriet höll Martin Luther King Jr. sitt historiska tal just i Lincolnmonumentet: I Have a Dream.

Det är den drömmen som Barack Obama nu kommer att förverkliga inte bara för USA:s afroamerikaner utan för alla amerikaner.

Och den som inte har tid eller möjlighet att besöka Lincolnmonumentet i sommar kan i alla fall läsa Doris Kearns Goodwins magistrala Lincolbiografi :Måste-läsa bok om USA-valet: Doris Kearns Goodwins Team of Rivals.

År 2008 kommer att gå till historien som ett av de mest omvälvande i USA sedan Andra Världskriget, eller kanske t.o.m sedan Lincolns historiska tal i Gettysburg 1863. Som Lincoln är Barack Obama en lysande talare. Precis vad USA behöver efter den groteske George Bush som inte ens kan uttala de enklaste engelska ord.

Fler amerikanska ikoner kommer under sommaren som just officiellt börjar nu på tisdag efter Memorial Day-helgen.

Det finns två Spoletofestivaler, den i Spoleto i Italien som startades av Gian Carlo Menotti 1958 och den i hamnstaden Charleston i South Carolina som startades 1977, också den av Gian Carlo Menotti.

I båda fallen rör det sig om opera, teater, dans och musik i en pittoresk miljö.

Årets Spoletifestival i Charleston går av stapeln 200 år efter det att USA förbjöd importerandet av slavar och mitt under den valkampanj som antagligen kommer att ge USA sin första afroamerikanske president.

Steven Spielbergs film om slavupproret på slavskeppet La Amistad

En av de operor som uppförs på Spoletofestivalen är Anthony Davis’ Amistad om det beryktade slavskeppet La Amistad och det historiska domslut som blev följden av att de afrikaner som hade förts ombord på skeppet gjorde revolt mot slavhandlarna.

View Larger Map

Charleston i South Carolina

Att operan uppförs just i Charleson är fully av symbolik eftersom staden var en av huvudhamnarna i den amerikanska slavhandeln.

Charleson i South Carolina.

Säg inte att opera inte kan vara socialt relevant.

Daniel J. Wakin skriver i New York Times om Spoletofestivalen och Anthony Davis opera: At Spoleto Festival, Revisiting a Fateful Chapter in Slavery - NYTimes.com

Charleston i South Carolina.

The opera is based on historical events involving a Spanish slave ship, La Amistad, in 1839-41. A group of West Africans ” Mende and Temne people from what is now Sierra Leone ” were seized and taken to Cuba for sale as slaves. As the ship moved on to another Caribbean island, they rose up, killed most of the crew and sought to return home, but the ship’s navigator tricked them into sailing toward the United States.

They were captured on Long Island and put on trial in Connecticut, which was deemed more sympathetic to slavery. Abolitionists took up their cause. John Quincy Adams, a former president, defended them, and the Supreme Court eventually ruled that the Africans should be considered free people. Most returned to Africa; some stayed in America. One young woman learned English and graduated from Oberlin College in Ohio. In interviews blacks in the audience used ‘resonate  often to describe the Charleston production.

Man spelar också Rossinis opera La Cenerentola, Askungen, och mycket annat intressant på Spoletofestivalen i Charleston.

Rossinis La Cenerontola, Askungen med Cecilia Bartoli från 1994

Och den som är intresserad av opera och inte kan ta sig Charleston kan i alla fall trösta sig med Fina Torres nu klassiska film Celestial Clockwork om opera och klassisk musik och Paris, allt i en salig blandning.

Nästan som Spoletofestivalen i ett nötskal.

Och den som vill följa festivalen i detalj kan läsa Spoletos egen blogg.

Nordiska Akvarellmuseet ligger utomordentligt vackert beläget på Tjörn sju mil norr om Göteborg och just nu visar man en intressant utställning av kalifornisk konst från 1908 – 2008.

Kalifornienborna har alltid haft en förkärlek till medier i alla dess former, från Ansel Adams storstilade fotografier av Sierra Nevada till Hollywood med sin film och TV. Men även traditionellt måleri har frodats här i den eviga solens lland.

Los Angeles County Museum of Art och SFMOMA är två av de främsta konstmuseerna här i Kalifornien. Ett annat är Getty Museum som just nu visar en intressant utställning med experimentalvideo från de senaste 40 åren.

Men tillbaks till traditionellt måleri. Det är lite rörande att se hur oerhört populärt det är att måla här i Silicon Valley. Småstäder som Los Altos har ofta amatörutställningar och en del av målningarna är faktiskt riktigt bra. Litet förvånande bland all IT.

Margareta Artsman skriver om utställningen på Nordiska Akvarellmuseet i SvD: Ljuset från Kalifornien har nått Skärhamn

Utställningen omfattar kalifornisk akvarellkonst skapad under hundra år från 1908 av 59 konstnärer. Den har blivit möjlig tack vare stöd av bland andra The Barbro Osher Pro Suecia Foundation och ett samarbete med San Francisco State University.

Verken har lånats ut från flera museer i Kalifornien, bland annat San Francisco Museum of Modern Art och Fine Arts Museum of San Francisco liksom från privata konstsamlingar.

Utställningen har surrealismen och det figurativa som röda trådar och har delats upp i tre sektioner.

Den första behandlar det tidiga 1900-talets konst med influenser från europeisk modernism och Arts and Crafts-rörelsen. Den andra fokuserar på ­efterkrigstidens surrealistiska abstraktion och det figurativa måleriets särställning på amerikanska västkusten. Den sista sektionen skildrar nutiden med den kaliforniska konstscenens mångfald av uttryck.

Alltid roligt när Kalifornien syns och hörs i svenska medier.

Robert Rauschenberg, en av USA:s stora efterkrigskonstnärer är död. Han influerades av Marcel Duchamp, Kurt Schwitters, Joseph Cornell och andra och skapade en helt unik konsttil som inte bara omfattade måleri utan också skulptur och dans.

Han har spela en stor roll inom det amerikanska popmålerit.

Hans död uppmärksammas i alla de stora amerikanska tidningarna liksom även Time Artist Robert Rauschenberg Dies och Newsweek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.

Robert Rauschenberg

Michael Kimmelman skriver i New York Times om Robert Rauschenberg, Titan of American Art, Is Dead at 82 - New York Times

He died of heart failure, said Arne Glimcher, chairman of PaceWildenstein, the artist’s gallery in Manhattan.

Mr. Rauschenberg’s work gave new meaning to sculpture. ‘Canyon,  for instance, consisted of a stuffed bald eagle attached to a canvas.

‘Monogram  was a stuffed Angora goat girdled by a tire atop a painted panel. ‘Bed  entailed a quilt, sheet and pillow, slathered with paint, as if soaked in blood, framed on the wall. They all became icons of postwar modernism.

Peter Plagens skriver mer om Robert Rauschenberg och hans konst i NewsWeek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.

Historically, Rauschenberg got us from Abstract Expressionism to Pop A