Det Progressiva USA

I ntroduktion:

Alla som har träffat Klas Sandberg vet att bakom den artiga och vänliga ytan döljs en rakbladsskarp hjärna med rent encyklopediska kunskaper om samtidshistorien och dagens säkerhetspolitik.

Här skriver Klas om militärsvärmeriet och patriotismen i USA. Det är något som Klas och jag har pratat litet om och jag kan själv vittna om hur det är här i USA.

Jag kom in i en affär en dag och tog av mig min keps, som jag måste ha på mig mot solen. En äldre dam sade uppskattande: “young man, you must have been in the service”.

Det tycker jag ger en perfekt bild av hur amerikaner ofta ser på militärer, artiga, belevade, manliga, patriotiska, ett ideal för alla amerikaner. Som John McCain t.ex. Om man kan förstå det amerikanska svärmeriet för det militära så kommer man också att förstå rätt mycket en av de grundläggande strömningarna i det amerikanska samhället.

Läs absolut Klas egen blogg Vindskupan

Amerikaner som återupplivar Inbördeskriget från 1860-talet.

Kanske inleddes Amerikas förälskelse i Militär Makt på allvar någon gång på 1920-talet.

Somliga skribenter, som Robert Kagan, hävdar att det ligger inbäddat i Amerikas DNA-kod redan från den allra första början. Det går att hitta skäl för det men går du tillbaka till 1800-talet var krigsmakten snarare den lilla askungen i det amerikanska boet. Efter inbördeskriget skars budget och personalstyrka ner, kraftigt… och skars sedan ner gång på gång, under allvarligt, patriotiskt jämmer från fosterländska skribenter. Allt som blev kvar var ett krympande försvar av lätt förgrämda, stamanställda soldater, utrustade med sliten utskottsmaterial från inbördeskriget som tröstade sig med att gå loss på de sista resterna av den indianska urbefolkningen.

Så vad hände på 1920-talet?

Det var i alla fall då som man i den amerikanska regeringen satte sig ner och började planera för en ekonomisk och industriell mobilisering i händelse av ett nytt krig. Under hela 1800-talet hade man, främst i Europa, byggt ut värnpliktssystem. Till och med små länder kunde ställa stora arméer på fötter.

Under första världskriget upptäckte man att det inte räckte att kalla in mängder med män under fanorna. Det måste till en mobilisering av ekonomin också.

När första världskriget började hade de flesta militärer trott att det räckte bunkra upp en redig trave artillerigranater och patroner som skulle räcka för hela kriget som förmodades bli kort.

Det blev inte kort.

Det gick snart upp för de krigförande att ammunitionsfabrikerna måste fortsätta gå på högvarv hela kriget ut för att kunna mata arméerna med ammunition och annan utrustning. Arméernas aptit var långt mer glupande än man kunde ana. Bara under Neuve Chapelle offensiven 1915 förbrukade det brittiska artilleriet mer granater än under hela Boerkriget. Produktionen av konsumtionsvaror måste skäras ner, kvinnlig arbetskraft måste uppbådas, viktiga råvaror måste reserveras för krigsmakten etc. etc.

Den stora, viktiga lärdomen stannade kvar.

Memorial Day Parade

Under en stor del av mellankrigstiden skulle allvarsamma, grå och okända kamrersfigurer i kostym och stärkta kragar sitta i arbetsgrupper, utredningar, kommittéer och kommissioner i Tyskland, Sovjetunionen och… USA. De skulle planera för sina länders kommande, ekonomiska och industriella mobilisering.

Idag är de människorna grundligt bortglömda (med undantag för Tysklands Albert Speer) jämfört med alla fältmarskalkar och krigshjältar men utan deras insatser hade troligen det andra världskriget aldrig blivit så vanvettigt förödande. Utan deras trista pappers planer och förberedelser hade det inte varit möjligt för alla krigförande parter att stampa fram så stora resurser.

I USA vilade ansvaret på den biträdande försvarsministern som skulle se till att planerna för industriell mobilisering hölls tipptopp. Som brukligt hade Amerika återigen skurit ner sin krigsmakt till ett minimum efter första världskriget så det ansågs nödvändigt.

Arlingtonkyrkogården.

En sovjetisk ekonom skrev:

“Eftersom USA antar att nästa ’stora’ krig kommer att bli en konflikt i grandios skala, där de mäktigaste staterna med mångmiljonarméer och förstklassiga flottstyrkor blir indragna, räknar amerikanska strateger med ett extremt hårt, blodigt och utdraget krig.”[i]

Det finns ekonomi historiker som menar att fröna till det kommande militärindustriella komplexet låg just i de planerna och de kopplingar som började uppstå mellan krigsmakten och delar av industrin.

I den typen av industriell mobilisering hade Amerika en oskattbar fördel över alla tänkbara rivaler. Landet hade en jättelik verkstad till sitt förfogande. Av alla industriprodukter på jorden kom varannan från USA. Jag misstänker själv att om man hade frågat en patriotiskt lagd amerikan som vilka som var fördelarna med hans land skulle han snarar peka på uppfinningar, järnvägsbyggen, dammar och industriproduktionen snarare än krigsmakten.

Det var nog snarare där de flesta amerikaner hade sin identitet på den tiden. I industri- och ingenjörs bedrifter snarare än i krigsmakten.

När andra världskriget väl började skulle många européer göra stora ögon över de amerikanska soldaterna. Deras fältuniformer liknade snarare en fabriksarbetardress. En brittisk soldat noterade förundrad att de ofta verkade gripa sig verket an mer som arbetslag av praktiskt lagda byggjobbare än som strama militärer.

För mängder av amerikaner blev inträdet i andra världskriget närmast en lättnad. Vid den tiden hade ekonomin varit lamslagen av den depression som började 1929.

Håll gärna i minnet att det inte handlade om fattigdom med TV eller kylskåp på den tiden. Det rådde tröstlös nöd i stora delar av landet. Man hör talas om barn som dog av undernäring eller som övergavs av sina föräldrar.

Och det verkade aldrig ta slut. Krisen malde på och malde på, tvärsigenom 1930-talet.

Med andra världskriget inträdde full sysselsättning i landet, när det industriella mobiliseringsmaskineriet klickade till och drog igång. Först med strömmen av militära beställningar från Frankrike och Storbritannien som gav fabrikerna fullt upp. Sedan för Amerikas egen upprustning.

Under andra världskriget överlämnade praktiskt taget kongressen plånboken till militärerna. General Hap Arnold fick beskedet av senator Cabot Lodge att han skulle få allt han begärde. ”Det är bara att be om det.”

Försvarsmakten plockade upp blanco checken med ett brett flin. Flottan, under amiral King, beställde fartyg, långt utöver vad man behövde för att besegra Japan. Ja till och med fler än man kunde hitta sjömän åt.

Det började då. På den vägen har det fortsatt än idag. INGEN, inte ens de mest progressiva kongressledamöterna ifrågasätter försvarsanslagen eller försöker skära i dem.[ii]

Inför krigsslutet rådde en tyst ångest. Mängder av människor hade krälat i avgrunden av osäkerhet och fattigdom. De hade lyfts upp igen av krigsproduktionen och ett myller av goda tillverkningsjobb. Freden betydde visserligen att grabbarna skulle komma hem igen och demobiliseras… men sen då? Skulle de allihopa falla tillbaka ner igen avgrunden när försvarsproduktionen inte behövdes längre?

Det kalla kriget blev för dem, inte en börda utan närmast en räddande ängel. Arsenalerna måste fyllas på igen. Det behövdes ännu fler strategiska bombplan, örlogsfartyg och stående arméer. Med det kalla kriget blev mobiliseringen permanent. Efter alla stora amerikanska krig hade krigsmakten demobiliserats i rasande fart. Ja efter fredsslutet efter den amerikanska revolutionen hade på 1780-talet hade kolonisterna haft så bråttom att de praktiskt taget lade ner hela armén medan brittiska trupper fortfarande stod kvar i kolonierna.

En gång i tiden hade den amerikanska federationens grundare varnat för stående arméer och tilltrasslade allianser.

Nu gled båda igenom utan större protester från allmänna opinionen, massmedia eller det politiska etablissemanget.

Där har du EN mycket viktig faktor Lennart. Miljontals amerikaner är beroende av krigsmakten, bokstavligen. Den innebär bröd och smör på bordet för dem. Både försvarsindustrin och militärbaser är fördelade över nästan alla amerikanska delstater, med viss koncentration till sydstaterna. [iii] Och det hör till människans natur att om man är del av en verksamhet, ja då tenderar man att identifiera sig med den.

Försöker jag påstå att alltsammans bara handlar om krassa egenintressen? Nej, så enkelt är det inte. Många av de patriotiska militärentusiasterna tror själva säkert uppriktigt på Amerikas Unika Öde. Det är bara så att egenintressen och övertygelser är så tätt sammantvinnade att den enskilde inte kan avgöra var det ena slutar och det andra börjar.

officersutbildning på ett universitet

Nå under alla förhållanden kan man misstänka att om en amerikansk patriot förr i tiden framför allt skröt över sitt lands tekniska bedrifter så talar han idag om krigsmakten för hela slanten. Det gjorde de många av de amerikanska utbytesstudenter som jag träffade i Uppsala.

En normal, sund patriotism kan handla om kärlek till folket, naturen och kulturen, det kan handla om stolthet över kulturella och vetenskapliga bedrifter. Hos de flesta länder finns också ett militärt inslag i den nationella identiteten.

Det är normalt. Men något blir skevt när det militära inslaget i den nationella identiteten blir till en gökunge börjar tränga ut de övriga.

Kommer du ihåg Eisenhowers avskedstal? Den 17 januari 1961. Där han varnar för uppkomsten av det militärindustriella komplexet med dess stående krigsmakt och lika stående krigsindustri där båda är sammantvinnade? Han talar om:

”Det totala inflytandet, ekonomiskt politiskt, och till och med mentalt går igen i varje stad, varje stadshus och varje kontor hos den federala regeringen.” [iv]

Läs en gång till och begrunda: ” …ekonomiskt politiskt och till och med mentalt…”

Till sist börjar systemet äta sig in också i människornas sinnen.

En löjtnant i marinkåren noterade att för många av de fattiga rekryterna var militär värvning inte bara ett sätt att ordna sin försörjning. Det var en väg till självkänsla. Man var någon, man var soldat i marinkåren, eller armén eller flottist. Man hade en viktig roll att fylla: att försvara, och helst utvidga, Imperiet.

Officersskolan West Point

Gör ett tankeexperiment: Man lever i ett hörn av den utarmade landsbygden. Bruket på orten kan när som helst klappa igen. Jordbruket har drabbats av upprepade kriser.

Från detta finns alltid en utväg: att ta värvning. Livet som soldat är visserligen fattigt men det är en guldbeslagen misär. Även om man inte tänker ta värvning själv har man vänner och släktingar i styrkorna. Kanske är bruket, direkt eller indirekt beroende av försvarsbeställningar.

Lägg därtill att Amerika faktiskt inte har så många gemensamma institutioner. Försvaret har fått fylla den rollen. Nationaldagsfirandet brukar ha inslag av paraderande krigsveteraner på hedersplats. Man har då och då använt militären för olika federala projekt. (Det var arméns ingenjörstrupper som hade ansvaret för vallarna i New Orleans).

Utan några gemensamma nämnare riskerar hela federationen på lång sikt att spricka upp i en rad regionen och lokala identiteter som innerst inne tycker illa om varandra.

Budskapet blir att Fosterlandet: lika med krigsmakten.

Man reagerar bittert när någon angriper den gemensamma nationalsymbolen, källan för en försörjning och kanske också självkänsla och identitet. Själv är man minsann en redig helylleamerikan som hyllar fanan och… krigsmakten.

Försvaret också en av de få återstående institutioner i det amerikanska samhället där det fortfarande råder någotsånär lika möjligheter för gemene man att nå den högsta toppen. Det är frapperande hur många av generalerna själva har ganska anspråkslös bakgrund. Många av dem har kommit från små, fattiga gårdar, de har vuxit upp med ensamstående föräldrar. En kom från ett barnhem.

Generalerna och amiralerna kommer ofta från samma slags bakgrund som soldaterna de leder.

Det gör sitt till.

Går du några decennier tillbaka i tiden kunde man ofta skoja med militärväsendet i USA. Några av de fränaste var gamla krigsveteraner som Norman Mailer, Joseph Heller och Kurt Vonnegut. De kunde driva med militär byråkrati, militär disciplin, med korkade underofficerare och intrigerande generaler.

Sedan många år verkar militärfarsen i stort sett varit en död genre i USA och det mest slående när man följer amerikanska media är hur journalisterna skyggar som skrämda djur när det börjar dra ihop sig till kritik mot den egna krigsmakten. Det finns knappt en enda kår som inte har fått sin egen Hollywoodfilm. Till och med det klumpigaste och mest meningslösa fälttåg kan eleveras till episka nivåer.

En gång i tiden spelade försvaret närmast lilla askungens roll i Amerika. Något som man visserligen hyllade i högtidstalen men vars budget kongressen glatt skar ner varje gång en längre fredsperiod bröt ut.

Idag är den en helig ko.

Under 1950-talet fick istället president Eisenhower kämpa för att avvärja kongressens iver att hälla mer och mer av statsbudgeten över försvaret. Med andra ord fick en konservativ president med militär bakgrund försöka hejda de civila politikerna deras iver att bygga ut försvaret.

Varje antydan om nerskärning leder till ett ångestvrål från politikerna, även de mest progressiva.[v] Göran Rosenberg noterade att Barack Obama själv snarare talar om att öka arméns storlek.[vi]

Jag misstänker att den som säger något annat får svårt att bli omvald.

Den permanenta mobiliseringen under det kalla kriget har också militariserat delar styrelseskicket.

Bit för bit har presidenten förvandlats till en slags ”allra högste krigsherre”. (Det var vad kejsar Willhelm kallade sig själv.)

Studenter på sommarträning som i ROTC.

Det är något nytt. Under andra världskriget nöjde sig president Franklin D Roosevelt med att fastslå de politiska målen och överlämna åt general Marshall spika strategin. Under Vietnamkriget satt däremot president Lyndon B Johnson och grunnade närsynt över målkartorna över Nordvietnam. President Reagan började göra militär honnör i offentliga sammanhang. President George W Bush gör nästan alla sina viktigaste utspel inför paraderande trupper, iklädd militär fritidsjacka. Enligt en journalist med goda kontakter i kretsen kring George Bush har denne på förhand förklarat: ”En av hemligheterna bakom att bli betraktad som en Stor Ledare är att bli uppfattad som Överbefälhavare.”[vii]

En gång i tiden var den amerikanske presidentens titel som överbefälhavare, Commander-in-chief, just… en titel, en död bokstav, som knappt någon brydde sig om. Vare sig under första eller andra världskrigen föll det någon in att presidenten skulle fatta militära beslut eller sitta och peta i den militära planeringen. Idag tävlar de olika presidentkandidaterna om att framhäva sitt mannamod och sin beslutsamhet.

Det mesta tyder på att militärinterventionerna utomlands i stort sett har varit relativt populära hos gemene man.

Kanske kom inspirationen från Falklandskriget 1982.

En journalist som var engagerad som spökskrivare åt George Bush noterade hur fascinerade, i synnerhet republikanska, politiker blev av den vitamininjektion som den brittiska premiärministern Margret Thatcher fått av kriget.

”De var hänförda, helt trollbundna av scenerna när de segerrika trupperna paraderade vid hemkomsten, människor kastade blommor på Thatcher, hur hon fick applåder i parlamentet och höll de där underbara talen.”[viii]

Kanske var det där och då som Amerikas politiska elit på allvar förälskade sig i krig som redskap i det inrikespolitiska spelet. Efter den betan skulle, republikanska och demokratiska regeringar fyra av den ena interventionen efter den andra, när de ville skörda poäng hos väljarna, mot Grenada, Panama, till dess de körde fast i Irak.

●●

Det förekommer nästan ingen kritisk granskning av försvarsbudgeten, med undantag för alternativpressen.

En siffra publiceras i (623 miljarder dollar för år 2008). Det är mer än alla andra ledande industriekonomier tillsammans.

Den siffran täcker fortfarande inte utgifterna för krigen i Irak och Afghanistan. Den täcker heller inte CIA:s och utrikesdepartementets paramilitära aktiviteter. Inte heller täcker den de federala forskningsanslag som har militär anknytning.[ix]

Man har sagt att det är nästan helt omöjligt att ha en forskarkarriär i Amerika utan att då och då dras in i militärt anknutna projekt.

En del mycket skarpa hjärnor har försökt att bena upp USA:s försvarsbudget och få veta exakt VAD alla miljarderna går till.

Det går inte. Alltsammans är hopplöst hopkrånglat och rotigt. En sak är säker: den är vanvettigt slösaktig. Försvarskostnaderna är höga och stigande, samtidigt som antalet förband, örlogsfartyg och flygplan sakta men säkert krymper.

Och till sist går det inte ihop.

Sedan Vietnamkriget har USA:s export tynat bort. Handelsunderskotten bara växer. Vid tiden för Irakkrigets utbrott noterades att Amerika behövde ett inflöde av utländskt kapital i en takt av en miljard dollar om dagen bara för att hålla sig flytande.

Man skulle göra ett av två saker.

Antingen höjer man skatten.

Det är politiskt omöjlig.

ELLER så måste man skära ner på försvarsbudgeten och minska sina internationella ambitioner.

Det är OCKSÅ politiskt omöjligt. Det VILL man helt enkelt inte göra.

Alltför mycket är investerat i krigsmakten. Alltför många är beroende av den för sin försörjning, för sin samhällsställning, för sin självkänsla. Det finns kopplingar mellan soldaterna, deras anhöriga, försvarsindustriarbetarna, deras underleverantörer men också de stora skarorna av forskare, skribenter och tjänstemän. Människor som tjänar grova pengar på konsult- och styrelseuppdrag. Alla vill de att se strömmen av guld fortsätta. Kring alla dessa finns dessutom ett moln av släktingar och vänner.

I det valet verkar den amerikanska eliten föredra att låtsas som om ingenting och att det bara är att ostört fortsätta som tidigare.
_________________________
[i] ”Röd koloss på larvfötter” av Lennart Samuelson, SNS Förlag, Stockholm 1999. Sid 80.

[ii] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[iii] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[iv] ”Dwight D Eisenhower Farewell Adress” 17 januari 1961.

[v] ”Why We Fight” Dokumentär av Eugene Jarecki, 2005.

[vi] “ Imperiets kulisser” av Göran Rosenberg, Dagens Nyheter 19 oktober 2008

[vii] “Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, GNN-tv 28, oktober 2004.

[viii] “Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker, GNN-tv 28, oktober 2004.

[ix] ”The Pentagon Strangles Our Economy: Why the U.S. Has Gone Broke” av Chalmers Johnson, Le Monde diplomatiqe, 26 april 2008. Återges på Alternet.

Amiral Mike Mullen

I ett tydligt tecken på att USA:s försvarsminister Robert Gates nu har börjat inse att president Bushs dagar i Vita Huset nu är räknade så har han skickat försvarsstabschefen amiral Mike Mullen till Helsingfors för samtal med Rysslands nytillträdde generalstabschef Nikolai Makarov.

Mullen har redan, som Pamela Constable har skrivit i Washington Post, besökt Pakistan för att dämpa känslorna efter flera amerikanska bombangrepp Mullen Visits Pakistan as U.S. Raids Stir Tensions och hans Helsingforsbesök går i samma anda.

Det här är ett viktigt möte inte minst för att det visar att USA är berett att minska spänningen med Ryssland och inte, som Carl Bildt och den svenska högern verkar föredra, starta ett nytt kallt krig.

Thom Shanker skriver i New York Times om chefen för USA:s försvarsstab Mike Mullens samtal i Finland med den ryske generalstabschefen Gen. Nikolai Makarov: Top Military Officers Talk in U.S.-Russia Conference - NYTimes.com

The United States and Russia sent their top military officers to this neutral capital, with its resonant legacy of cold-war-era talks, for a secretly arranged meeting on Tuesday to try to push their strained relations back on track, American officials said.

It was the first time that Adm. Mike Mullen, chairman of the Joint Chiefs of Staff, had met his counterpart, Gen. Nikolai Makarov, since the Russian was appointed chief of the General Staff this summer. However, the two had spoken by telephone multiple times during the brief August war between Russia and the former Soviet republic of Georgia.

The conflict ” in which much of the West sided with Georgia and its claims to two breakaway enclaves ” worsened relations between Moscow and Washington, particularly after the enclaves declared their independence with Russia’s backing. ‘I think it’s important that we talk when there isn’t a crisis, Admiral Mullen said after the meeting.

USA är idag en skadeskjuten stormakt medan Ryssland är på offensiven bl.a. uppe i Nordkalotten. De neokonservativa befinner sig redan på historiens skräphög och näste USA-president måste utarbeta en helt ny säkerhetspolitik.

Om jag vore Fredrik Reinfeldt skulle jag avskeda Carl Bildt och ersätta honom med en mindre histrionisk utrikesminister som är mer förenlig med USA:s mer moderata, om ni ursäktar den dåliga vitsen, politik, speciellt om Barack Obama skulle vinna presidentvalet.

Hamnen i Acre.

Israel laddar idag, som Yaakov Katz skriver i Jerusalem Post, upp med vapenköp i USA som aldrig förr Israel leads ME in approved arms purchases

For the first time in years and in the face of Iran’s nuclear drive, Israel surpassed Saudi Arabia in arms purchases in 2008, reaching just over $20 billion, The Jerusalem Post has learned.

Israel is the first country outside the US to receive approval to buy the Lockheed Martin F-35 Joint Strike Fighter.

Last year, the US Department of Defense approved plans to sell Israel that amount of arms, including stealth fighter jets, transport aircraft, state-of-the-art missile ships and satellite-guided “smart bombs.”

Total deals approved by the US to all countries surpassed $60b.

Samtidigt, som nyhetsmedierna har meddelat, så fortsätter Israel att behandla den palestinska befolkningen inne i själva Israel, som andra klassens medborgare: Livni urges calm after Arabs, Jews clash in Israel

Berlinmuren

Trouble started in Acre after dark on Wednesday when an Arab drove into a Jewish district, disturbing the start of 24 hours in which Jews abstain from using cars and other machinery. As word spread from mosque loudspeakers of Jewish youths stoning the car, Arab crowds responded angrily.

Vad som sker i Gazaremsan och på Västbanken vet vi redan. Även om det som regel inte rapporteras i den svenska pressen så brukat Jinge följa utvecklingen där på sin utmärkta blogg.

En explosiv situation m.a.o. Ett allt starkare Iran, ett försvagat USA och därför också ett försvagat Israel.

För Wall Street-krisen har, som Jay Solomon och Sioban Gorman skriver i Wall Street Journal plötsligt försvagat USA:s stormaktsposition i världen: Financial Crisis May Diminish American Sway - WSJ.com

WASHINGTON — The financial crisis could further undermine the U.S.’s role as the world’s only superpower and affect the reshaping of international institutions such as the United Nations Security Council that have defined the post-World War II era, officials say.

America’s historic economic shock in the past month came as its ability to project influence globally was already being challenged by emerging powers such as China and India, as well as oil-producing Russia and Iran. The limits to U.S. power have become apparent in the Bush administration’s final year, as it has struggled to end Tehran’s nuclear program and failed to safeguard Georgian sovereignty during the Russian incursion in August. Secretary of State Condoleezza Rice canceled a trip to a democracy forum in Abu Dhabi this week to gauge the geopolitical impact of the financial crisis and help to fashion an American response, her aides said.

Palestinamuren

Ingenstans kommer det att märkas mer än i Mellanöstern där en konservativ version av Islam nu håller på att bli lika viktig som de konservativa religiösa rörelserna i både USA, och Israel: Ultraconservative Islam on rise in Mideast

Israel och USA har två möjligheter. Antingen, om John McCain kommer till makten, att bomba bomba Iran, eller också att sluta fred. Men hur och med vem?

Det ryktas nu att Israel är berett att förhandla om Den Saudi Arabiska fredsplanen vilket är vad Shlomo Ben-Ami som var Israels utrikesminister från 2000-2001 också skriver i en intressant recension av Benny Morris bok. 1948: A History of the First Arab-Israeli War som jag har liggande på skrivbordet, och han skriver bl.a.:

… any future resolution of the broader Arab-Israeli conflict will depend on a final settlement of the Palestinian question. Israel has already managed to force the entire Arab world to accept the legitimacy of its 1967 borders prior to the Six-Day War — as evidenced by the peace plan offered by the Arab League in 2002.

It must now belatedly seize this unique opportunity and negotiate peace agreements with Syria, Lebanon, and the Palestinians for a return to the June 4, 1967, lines — essentially the same borders established in the aftermath of Israel’s crushing 1948 victory.

Men man talar fortfarande fortfarande om “en två-statslösning” som endast fungerar så länge som USA och Israel kan behålla sin stormaktsställning i Mellanöstern och så länge som man kan hålla det muslimska Mellanöstern kvar på en låg teknisk och ekonomisk nivå.

Västbanken.

Efter fiaskot i Irak och på Wall Street är det knappast troligt. Alla de gamla Europeiska kolonierna i Nordafrika som etablerades i kölvattnet på det Ottomanska väldets fall har nu fallit utom ett, Israel.

Precis som den franska Algeriet så kommer även Israel på sikt att falla - om man inte först förvandlar sig till en multietnisk stat av typ Sydafrika. Dvs Israels enda chans att överleva är att precis som DDR öppna muren och slänga ideologin.

Vad USA behöver är sin egen Michail Gorbatjov, kanske i form av Barack Obama, som kan förklara för de Israeliska ledarna att historien inte är nådig mot den som försöker sätta sig emot historiens gång. Det var det som Michail Gorbatjov försökte förklara för Erich Honecker strax innan muren föll 1989.

Palestinamuren kommer också att falla, om inte Israel först själv river den och förvandlar sig själv till ett multietniskt samhälle av Sydafrikansk modell.

Precis som i Sydafrika och Tyskland så är en “tvåstatslösning” inte längre ett alternativ. Alternativen är en enstatslösning eller en upplösning, vad vi än kan tycka om saken.

Annars kommer historien att ta sin egen gång.

Klicka på bilden

De har namn som American Enterprise Institute, Hudson Institute och Hoover Institute, de politiska tankesmedjorna spelar en oerhört viktig roll för att befästa republikanernas och högerns dominans i dagens USA. Speciellt American Enterprise Institute är nära allierad med Bush-regeringen som ofta anlitar den för att få politiserade alternativ till t.ex. USA:s politik i Mellanöstern.

Men de här tankesmedjorna har precis som den svenska Timbro ingenting med forskning eller objektivitet att göra. De är helt och hållet politiska påtryckargrupper, fyllda av bindgalna tokhögeragitatörer som George Bushs vildsinte FN-ambassadör John Bolton för vilka frågan inte är om utan när USA skall ockupera nästa land. Deras uppgift: att placera falsk-flaggade och till synes akademiskt objektiva påtryckar-artiklar i USA:s mest inflytelserika tidningar.

Men det var inte alltid så. Strax after Andra Världskriget grundades den välkända RAND Corporation som ett fristående civilt forskningsinstitut för USA:s flygvapen med pengar från bl.a. Ford Foundation. Den främsta forskningsuppgiften på den tiden kretsade kring atombomber och atomkrig.

Idag är två-tredjedelar av RANDs forskningsprojekt Pentagon-relaterade. Forskningen delas in i Project Air Force, the Arroyo Center för Armèn och the National Defense Research Institute som utför forskningsuppdrag för USA:s försvarsminister, generalstaben och olika delar av det gigantiska amerikanska militäretablissemanget bl.a. underrättelsetjänsterna. I dagens svenska politiska språk: massavlyssningsteknologi som bl.a. används av FRA.

Men RAND forskar också på civila områden som sjukvårdsfrågor, utbildning, rättsfrågor, och ekonomi. Och den forskningen läggs ut in toto på webben helt gratis.

RAND Corporation

Man har hela 1 600 anställda på fyra platser: högkvarteret i Santa Monica här i Kaliforniien, i Arlington, Virginia, Pittsburgh, Pennsylvania nära Carnegie Mellon-universitetet och University of Pittsburgh, i Cambridge i England och slutligen i Bryssel i Belgien.

Det finns också mindre kontor, bl.a. RAND Gulf States Policy Institute i Jackson i Mississippi och i New Orleans. Man har också ett RAND-Qatar Policy Institute i Doha i Mellanöstern.

Herman Kahn, RAND-forskaren och världens fetaste futurist som stod modell till Dr. Strangelove och som uppfann begreppet “eskalering”.

Alex Abella är en litet udda person att skriva en sån här bok, han har tidigare skrivit thrillers och en sensationell bok om hur Hitler skulle ha planerat en terrorkampanj i USA. Men Abella har fått tillgång till dokument och information från RAND och boken verkar vederhäftig om kanske inte sådär speciellt djuplodande.

Jag har bläddrat i den och upptäcker idel gamla bekanta (som jag dock inte har träffat) som de inflytelserika Albert och Roberta Wohlstetter och givetvis världens fetaste futurist, den prålige Herman Kahn, som sedermera grundade Hudson institute.

RAND.

Det finns en underbar historia, som dock inte finns med i den här boken, om när Herman Kahn höll ett anförande om atomkrig där han på sitt typiska sätt kom in på något helt ovidkommande som han inte hade den minsta aning om, nämligen den japanska belägringen av Shanghai i år 1937.

“Min herre” skriker en pensionerad militär som stället sig upp i salongen. “Det ni säger är helt fel, det är helt lögn, inte ett ord är sant”.

“Och hur vet ni det” frågar den förvånade Herman Kahn. “Sir”, dånar den argsinte militären, “I was there”.

“That bothers me”, svarar Kahn, “but only a little”, och så fortsätter han som om ingenting hade hänt.

En av de riktigt stora, på alla sätt, showmännen.

Rand Rorporation är fortfarande utomordentligt inflytelserikt inom den militära forskningen eftersom man ofta kan originella infallsvinklar på komplicerade problem som: Meeting America’s Security Challenges Beyond Iraq

Det viktigaste med Alex Abdellas bok är att den påminner oss om att USA:s supermaktsställning till en stor del är kunskapsbaserad och att även de stora amerikanska universiteten är viktiga kuggar i Pentagons väldiga hjul genom sin militära forskning.

En forskning som svenska universitet även deltar i genom hemliga Pentagon-finansierade forskningsprojekt som vi får anta att regeringen Reinfeldt ytterligare har utökat från sossarnas tid i sina försök att “stärka det transatlantiska sambandet”

En viktig bok om ett viktigt ämne m.a.o.

Man kan undra om det blir Nordpolsisarna eller Palestina som kommer att försvinna först, sanningen är väl att båda försvinner ungefär samtidigt.

Det här är ett fall där så gott som alla politiska partier från den Kristna Högerns Sarah Palin till Barack Obama och Joe Biden i USA för att inte tala om de svenska Folkpartisterna står sida vid sida med de Israeliska “bosättarna”.

Men samtidigt som Palestina smälter under den snabbt utvidgade israeliska koloniseringen, som verkar vara huvudmålet för Bush-regeringens “fredssträvanden” så publiceras faktiskt en del böcker om det döende Palestina här i USA.

Saree Makdisi, han är amerikan trots namnet, är engelsk-lärare på det prestigefyllda UCLA, alltså University oc California at Los Angeles.

Han har skrivit en mycket bra bok som tar upp frågor som systematiskt mörkas i Sverige, för att inte tala om USA, som den här, sid. 116:

Things took a turn for the worse in 2003, when the Israeli parliament enacted a law which,on a renewable temporary basis, prohibits Palestinian residents of the occupaied terrirories who are married to Israeli citizens or Jerusalem residents from acquiring Israeli citizenship or residency status; thus it denies them the right to live with their spouses and children in Israel or Jerusalem. The law does not affect Jewish residents of the occupied terrories (i.e. settlers) , or immigrant Jewish spouses of Israeli citizens, who are eligible for instant citizenship…

Delinda C. Hanley recenserar Palestine Inside Out. An Everyday Occupation i Washington Report on Middle East Affairs.

Just dealing with the occupation requires an inordinate amount of work, he pointed out. Palestinians’ interior lives, their personal lives, are policed and regulated by occupation. Makdisi proceeded to read gut-wrenching examples, including a passage about Fareed, a 39-year-old father of two who is stopped for hours at a checkpoint with his family for no reason. Another passage describes Samira’s dilemma as she tries to renew her residency permit to stay in her birthplace, Jerusalem. If she were Jewish she’d be granted immediate residency, Makdisi noted. “One population is being removed and another being moved in.”

Gazans are being starved and no one is talking about it, Makdisi added. Israel refuses to allow the import of paper, ink, and other vital school supplies. One out of three textbooks are missing. West Bank children are rattled by the time they get to school through the checkpoints, and Gazans are so hungry they are unable to concentrate. There is no room in Gaza’s universities for all its young people.

Det är svårt att läsa en sån här bok utan att förlora hoppet för hela mänskligheten. Den Israeliska ockupationen är, som Saree Makdisi visar så vidrig, så rent sadistisk att man snart inser att vi lika gärna kunde befinna oss i 1930-talets Nazityskland.

Och när man frågar vårt eget Forum för levande historia om varför de inte tar upp den här vidriga ockupationen som ju faktiskt är något som svenska skobarn borde känna till så får man inget svar. De verkar inte ha hört talas om Palestina.

Hur Många Gånger Kan Man Döda En Man? skrev Raymond Paredes-Ahlgren i en skakande skildring om sin far som mördades av Salvador Allende i Chile. Hur många gånger kan man döda ett folk? Svaret, om vi bryr oss, kan vi se i dagens Palestina, i alla fall om vi läser Saree Makdisis skakande Palestine Inside Out.

Bilden har ingenting med den amerikanska insatsen i Pakistan att göra.

Kriget Mot Terrorismen började som med att USA ockuperade Afghanistan och har sedan expanderat till ett näranog globalt krig som idag utkämpas från Pakistan till Somalia. Det är ett krig som redan har skördat hundratusentals dödsoffer och som alltmer liknar ett medeltida religionskrig.

Faran just nu är att både Barack Obama och John McCain säger sig vilja fortsätta president Bushs missriktade försök att krossa inhemska religiösa och politiska rörelser med vapenmakt.

Tragedin med Kriget Mot Terrorismen är att västvärlden skulle ha betydligt större framgångar mot de riktiga terroristerna om man använde traditionella polismetoder.

Amerikanska trupper mot Taliban i Afghanistan.

Nu kommer den oroväckande nyheten att Bush-regeringen ar beslutat sig för att sätta in amerikanska trupper i Pakistan, något som betyder att ännu en ny front öppnas i Kriget mot Terrorismen. Det är i det sammanhanget värt att påpeka att Pakistan faktiskt har en befolkning på på 172 miljoner människor.

Kyberpasset

Pir Zubair Shah, Eric Schmitt och Jane Perlez skriver i New York Times om Bush-regeringens eskalering: NATO Accused of Civilian Deaths Inside Pakistan - NYTimes.com

Helicopter-borne American Special Operations forces attacked Al Qaeda militants in a Pakistani village near the border with Afghanistan early Wednesday in the first publicly acknowledged case of United States forces conducting a ground raid on Pakistani soil, American officials said.

Until now, allied forces in Afghanistan have occasionally carried out airstrikes and artillery attacks in the border region of Pakistan against militants hiding there, and American forces in ‘hot pursuit of militants have had some latitude to chase them across the border.

But the commando raid by the American forces signaled what top American officials said could be the opening salvo in a much broader campaign by Special Operations forces against the Taliban and Al Qaeda inside Pakistan, a secret plan that Defense Secretary Robert M. Gates has been advocating for months within President Bush’s war council.

Det är svårt att se hur den annars så försiktige Gates har kunnat ge sig in på något så dumdristikt, om inte läget i Afghanistan är betydligt värre för USA än man hittills har erkänt.

Kriget mot Terrorismen sprider sig och liknar nu allt mer ett regelrätt världskrig. Ett världskrig som Bush-regeringen med stöd från regeringen Reinfeldt försöker vinna genom att döda som många av “fienden” som möjligt, oberoende av om de är civila eller inte.

Kriget håller på att utvecklas till ett gammaldags religionskrig av nästan medeltida proportioner, och det är ett krig som USA inte kommer att kunna “vinna” annat än om man är beredd att döda miljoner människor.

Den svenska pressen om den amerikanska eskaleringen i Pakistan:

DN.se - Världen om USA-anfall in i Pakistan dödade elva:

Amerikanska soldater från styrkorna i Afghanistan dödade minst elva människor, bland dem kvinnor och barn, i norra Pakistan på onsdagen, uppgav säkerhetsstyrkor och vittnen.

SvD - Senaste nytt om Amerikansk räd i Pakistan :

Perspektiv. Ett mordförsök på premiärministern och en amerikansk flygattack. Situationen i Pakistan är mycket instabil.

SvD - Utrikes om USA-anfall i Pakistan dödade elva :

Amerikanska soldater från styrkorna i Afghanistan dödade elva människor, bland dem kvinnor och barn, i norra Pakistan på onsdagen, uppgav säkerhetsstyrkor och vittnen. (TT)

SvD - Utrikes om Nya protester i Pakistan :

Tusentals jurister protesterar i dag runtom i Pakistan mot presidentkandidaten Asif Ali Zardaris vägran att återinsätta domare som avskedades av förre presidenten Musharraf. (TT)

Mer fred och demokrati i Afghanistan.

En av orsakerna till att FRA och den svenska regeringen vill massavlyssna svenska folket är att man vill få fram mer information om gerillan i Afghanistan.

Vilket man säkert kommer att få nu när det är fritt fram att massavlyssna i gerillafästen som Wilhelmina och Jokkmokk.

Som Michael Odenberg skriver i Dagens Nyheter om FRA-spioneri mot utlandet berör inte vår integritet

Men varför finns det överhuvudtaget en gerilla i Afghanistan? En orsak är ockupationsmaktens brutala och helt hänsynslösa bombkrig mot civilbefolkningen som helt

Några Afghanska civila far till himmelen.

M. Karim Faiez och Laura King skriver om det upprappade bombkriget mot civilbefolkningen i Afghanistan:Karzai denounces U.S. airstrike that killed civilians

President Hamid Karzai today denounced an airstrike by U.S.-led forces that his office said killed at least 70 civilians.

Civilian deaths and injuries are an extremely sensitive subject in Afghanistan, where the government has repeatedly pleaded with Western troops to exercise greater care to avoid hurting and killing noncombatants. Karzai broke down in tears during one such appeal.

Afghans still generally support the presence of foreign troops who are fighting Taliban insurgents, but accidental civilian deaths inflame public fury against the Western coalition and the Karzai government.

The American military initially put the number of dead in a remote part of Herat province, on Afghanistan’s western border, at 30, describing all of those killed as Taliban militants.

Som Sten Tolgfors säkert skulle säga, om man vill laga omelett så får man vara beredd att krossa ägg. Det är bara det att när Afghanistan en gång har befriats så kommer det inte att finnas några Afghaner kvar.

Men i Afghanistan gäller tydligen samma regler som för svenska huliganer. Det är ju ingen vits med att ge sig på unga starka män som kan försvara sig. Man skall givetvis anfalla de svaga och värnlösa, och alla helst, de helt oskyldiga.

Det är också intressant att se att alla övergrepp mot civilbefolkningen alltid sägs vara “misstag”, trots att det är långt ifrån säkert att det behöver vara så. Det finns nämligen en viss sjuk logik som säger att om man bombar tillräckligt många civila så kommer folket att vända ryggen mot gerillan.

Det är rätt skrämmande att inse att svenska regeringen är med på det här kriget, utan att vad jag vet säga det minsta lilla pip om de dokumenterade övergreppen mot civilbefolkningen.