Operaälskare i Silicon Valley har tillgång till San Francoiscoperan, en av USA:s och världens stora operor.

Men det finns också en annan opera, Opera San Jose i San Jose i södra ändan av Silicon Valley, Silicon Valleys Norrköping om an så vill. Även om San Jose är betydligt större än det mer välkända San Francisco.

Opera San Jose grundades så nyligen som 1984 och anlitar unga operasångare som ännu inte har slagit igenom och därför inte kan begära de stora gager som världsartisterna får.

År 1988 bildade Opera San José ett bolag med lovande operasångare som får hyresfritt boende i operaägda bostäder.

De får årskontrakt och coaching och förväntas fylla ledande roller i operans produktioner. Opera San Joses program har som förebild liknande program i tyska regionala operahus.

Klicka på bilden och gör din egen skylt.

Ja det är inte lätt. Vad gör du när Den Kristna Högern, för att inte tala om KD, hatar din blogg?

Står det verkligen i Första Moseboken i gamla testamentet, som Göran Hägglund påstor, att Gud hatar just bloggen det Progressiva USA?

Som vi kan se på bilden ovan är det tvärt om. Gud älskar den här bloggen som bara attan. Mer än Carola, mer än Sarah Palin, t.o.m. mer än Den Kristna Högern.

Så ni får gärna sjunga med i den här hyllningslåten till bloggen.

What a friend we have in Jesus.

Och ja för den som undrar, gud är givetvis en kvinna, hon ser ut ungefär som Meryl Streep fast utan kläder.

Sex sätter krydda på livet sägs det men på Kungliga Operan verkar det ha gått litet väl långt. I alla fall om man får tro pressen.

Tydligen har Anders Franzén som är teaterchef på Operan varit extra observant för att kolla att inga osunda tankar har frodats i Verdis och Puccinis skugga. Trots det verkar han ha missat vad alla andra på hela Operan och antagligen hela det operakunniga Stockholm tydligen har känt till.

Annika Hamrud skriver i DN: Operan skakas av sextrakasserier :

– Marc Ribaud har fungerat på ett bra sätt i många avseenden. Han är väsentligen en bra balettchef och eftersom det var jag som rekryterade honom har jag varit extra observant. Den atmosfär som fanns tidigare och som kan beskrivas som kontroversiell är nu lugnare.

Hur ser du på att stämningen inom baletten nu är så ansträngd?

– Att det skulle vara dålig stämning är en nyhet för mig, säger ­Anders Franzén.

Skyddsombudet Magnus Kyhle säger till DN att man inom den fackliga kretsen har arbetat med arbetsmiljöproblemen under hela hösten.

Så i stort sett hela operan har jobbat med det här problemet utan att den extra vaksamme teaterchefen ens har känt till att något har gått snett.

Fast åtminstone finns det inga rapporter om att man vare sig super eller slåss, utom på scenen förstås, så allt hopp är inte förlorat.

Och nu för att avsluta måndagens bloggande och i väntan till en historisk dag här i Silicon Valley, litet Gospelmusik från Garrison Keillors fina program A Prarie Home Companion med Garrison Keillor, den legendariska Willie Nelson och den lika legendariske, Chet Atkins, Johnny Gimble och Peter Ostroushko

A Prarie Home Companion är något av det mest amerikanska som finns och alla programmen finns på webben på länken ovan.

Lyssna och njut.

Smartphonen håller på att revolutionera världen på precis samma sätt som persondatorn på 1980-talet.

Allteftersom elektroniken miniatyriseras så blir det möjligt att proppa in allt mer funktionalitet i en allt mindre pryl. Vi har gått från rumsstora stordatorer till garderobsstora minidatorer, till persondatorer som man kan ha på ett skrivbord, till bärbara datorer och nu till smartphones som vi lätt kan stoppa i fickan.

En smartphone är en telefon, en dator, en MP3-spelare, en kamera och videokamera, en GPS, en ebokläsare och nu även ett musikinstrument, allt i en liten mobiltelefon som vi lätt kan stoppa i fickan eller hålla i handen.

Claire Cain Miller och Miguel Helft skriver i New York Times om hur den helt seriösa Stanford Mobile Phone Orchestra skapar musik på iPhonen: From Pocket to Stage, Music in the Key of iPhone :

From the earliest days of the iPhone, applications that mimic musical instruments have topped the download charts. But the Stanford Mobile Phone Orchestra, with its avant-garde compositions and electronic renditions of popular songs like Led Zeppelin’s “Stairway to Heaven,” is trying to push the frontiers of the four-decade-old field of computer music.

While computer music composers once spent hours programming giant mainframes to synthesize a single sound, advances in hardware and software have brought powerful and easy-to-use music tools to personal computers and now, to smartphones.

Claire Cain Miller och Miguel Helft skriver vidare att Ge Wang som är musiklärare på Stanford och som leder den två-åriga Stanfordgruppen, det här är alltså inte ett skämt utan något helt seriöst, säger att iPhonen kan komma att bli det första musikinstrumentet elektroniskt eller akustiskt, som miljontals människor kommer att kunna bära i fickan. Och som de alltså inte bara kommer att kunna använda för att lyssna på musik med, utan också för att komponera och spela musik.

Ännu en orsak till att köpa en smartphone till Jul alltså.

Nina Kitade.

Japan är ett av mina favoritländer. Jag spelar det japanska brädspelet Go, äter japansk mat , har läst Zen-buddistiska böcker inte minst, har studerat japanska på Princeton. Och sist men inte minst, jag ser massvis med japanska filmer.

Akira Kurosawa givetvis, Juzo Itamis fantastiska Tampopo och charmiga Shall We Dance,

Min svärfar och svärmor växte upp i ett japanskt hem, var flytande i japanska och studerade i Japan i många år.

Shonen Knife.

Min dotter har växt upp i den japanska kulturen, gått i japanska pluggskolor och har haft sitt flickrum fylt med Hello Kitty och andra japanska figurer.

Även om den 22:åriga Nina Kitade, 北出 菜奈, inte är så speciell så representerar hon, som ni kan se på bilden ovan, en mycket speciell typ av japanska tjejer.

Då är den japanska tjejgruppen Shonen Knife litet bättre. Som i deras lustiga version av Daydream Believer ovan.

Litet ovanlig musik för en måndagsmorgon alltså.

Harmony Orchestra Sint-Katharinavrienden Choir Vokalis (prep. Kristel Verpoten) conductor Tom De Haes

Det här är tydligen en Holländsk kör vilket påminner mig om att jag har faktiskt blivit arresterad i Holland. Ja det var egentligen min fru som blev arresterad.

Vi var nygifta och på väg med tåg från Tyskland till Holland och alldeles på gränsen kom ett par artiga holländska militärpoliser in i vagnen. De tog en titt på min frus pass och bad oss båda artigt att följa med ner på plattformen.

Sen förklarade de inte kunde släppa in oss i Holland och satte oss utan förklaring på tåget tillbaks till Tyskland.

Någon gång i framtiden skall vi försöka göra om resan.

Säkert kommer vi då att träffa på ett par medelålders militärpoliser på samma tåg som, 30 år senare säger, “inte nu igen…”.

Den absolut bästa versionen av When the Saints Go Marching In, en gammal amerikansk gospelsong, är Kingston Trios inspelning. Tyvärr finns den inte på nätet.

Ni kan få en liten aning om den här.

Alec Templeton skrev Bach Goes to Town för Benny Goodman och det finns ett arrangemang av Goodman på nätet.

Men den här versionen är betydligt bättre och passar mycket bra till en höstdag i början av November.

Seattle i all ära men Sverige har sitt eget Seattle och det heter Norrtälje.

Perry Comos gamla och helt humorlösa låt om Seattle har blivit en hyllningslåt till den romantiska framtidsstaden Norrtälje.

Jag reser i rus ända från Örbyhus, till Norrtälje

Nu kanske inte Norrtälje ännu har en lika utbyggd IT-industri som Seattle, men vem vet, med en sån låt är allt möjligt, i Norrtälje.

Det är ledsamt att så många av Povel Ramels visor har dött med honom.

En av de superba och enaståent rytmiska visor som borde återupplivas är den underbara Svante Svante larvig, den lilla grabben som inte tycker om krusbär för att dom sticker i munnen. Vilket ju är alldeles sant.

En annan är Min Fars Fabrik som någon borde rippa och lägga ut på youtube.

San Franciscoperan, en av USA:s och världens stora operar har fått en ny “artistic director”, om någon kan ge mig det svenska ordet vore det roligt, den 48:årige italienaren Nicola Luisotti

Han började med i helgen en smäll får man väl säga med en bejublad föreställning i Golden Gate Park inför 17 000 operaälskare: SAN FRANCISCO / Opera in the Park draws 17,000

Nu spelas Verdis Il Trovatore. Den som vill se hammarkören från San Franciscoperan måste klicka på den här länken.
Tyvärr använder operan en helt kass inbäddningsteknologi som gör det omöjligt att bädda in eller ens länka direkt till videon.

Not för operakunniga: Stycket ovan heter Anvil Chorus på engelska. Jag har översatt det med hammarkören vilket är fel. Det skulle egentligen vara städ-kören, eftersom ett anvil är ett städ. Är det någon operakunnig som vet vad det heter på svenska?

Karl Gerhard och Evert Taube var samtida, Gerhard föddes 1891 och Taube 1890. Båda var mycket omtalade i mina föräldrars generation.

Själv har jag liksom Povel Ramel, som jag tyder det, alltid tyckt att det vilar något av ett löjets skimmer över den självupptagne Evert Taube och jag har skrivit om det här Uppsalaminnen.

Povel gjorde mot slutet av livet en oerhört elak parodi på den falsksjungande Taube som jag hoppas kommer att sparas till eftervärlden och hans Balladen om Eugen Kork visar att Povel tidigt hade blandade känslor om nationalskalden.

Det var först när jag kom hit till USA som jag upptäckte den genialiske Karl Gerhard, som man nu även kan hitta på Youtube.

Jag blev helt överraskad över de superba och väldigt underhållande texterna när jag började lyssna på den Karl Gerhard-CD som jag hittade på Arlanda vid ett Sverige-besök och har sen lyssnat på allt jag har kunnat komma över.

Karl Gerhards Den ökända hästen från troja visar ju också att han hade hjärtat på rätt ställe.

En annan av de många favoriter är den magnifika En katt bland hermelinerna, Karl Gerhards egen Lady Bracknell för den som mins Oscar Wildes The Importance of Being Earnest.

Med tanke på att Karl Gerhard skrev sina egna kupletter och producerade hela 4000 så är kvalitén helt fenomenal.

Som många artister, inklusive Povel Ramel och till en förvånande del också Evert Taube så lever hans visor med få undantag, bara kvar i hans egen tolkning. Magnus Uggla har fört några av Karl Gerhards kupletter vidare.

Ofta är det ett antingen eller mellan Taube och Gerhard. Och för mig är det alltså Karl Gerhard som gäller.

Men botanisera på YouTube och njut.

Robert Scoble har just skrivit om hur viktigt det är att uppgradera till den senaste versionen av Wordpress

Så sagt och gjort. Det tog en halvtimme och det verkar ha fungerat. Säg till om det är nått som inte funkar.

En varm sommarnatt här i Silicon Valley. Alldeles tyst utanför det öppna fönstret. Ja förutom vad som verkar vara tusentals cikador vill säga.

Och i den trolska kaliforniska sommarnatten sjunger Brogrens John Denvers Take Me Home, Country Roads.

Jag har väl berättat att när vi skulle börja lära oss engelska i skolan i Uppsala så skakade fröken Mässling på huvudet och sade “det där klarar du aldrig lille vän“, så jag fick lära mig skånska istället.

Den svenska hiphop-gruppen Movits! är helt suverän och förbluffande okänd bland de USA-svenskar som jag känner.

Nu har gruppen uppträtt på Colbert Report, en enorm framgång för killarna från Luleå, som man hoppas bör hjälpa dom att också slå igenom på den amerikanska marknaden.

Grymt bra jobbat helt enkelt. Inte minst imponerande är deras mycket avancerade musikvideon, som Fel Del av Gården här ovan.

När jag för första gången lyssnade på ABBAs Hasta Mañana så var min engelska allt annat än bra, det är den ännu inte. Jag har redan berättat att när vi började med engelska i fyran så fick vi ta en intelligenstest och när hon fick se resultatet så skakade min älskade lärarinna fröken Mässling på huvudet och suckade och jag fick gå i specialklass och lära mig skånska istället för engelska.

Jag får fortfarande använda simultantolk när jag pratar med lokalinnevånarna här i Silicon Valley.

Men tillbaks till ABBAs vackra om än litet monotona Hasta Mañana. Texten, som jag uppfattade den då, och än idag, gick så här, lyssna får ni höra:

Where is the dream we were dreaming
And all the mice we shared
Where did they go?
I just don’t know
And I can’t tell you just how much I miss you
Hasta Manana ’til we meet again

En rörande visa om ett par som älskade varandra och visade sin kärlek genom att byta möss. Konstigare saker har hänt, kanske de var laboratorieassistenter? Sedan rymde alla mössen och deras kärlek med den. Where did they go, I just don’t know, och killen försvann tydligen med mössen.

Men visan måste uppdateras:

Time to forget, send me a letter Say you forgive, the sooner the better

Ingen skulle förstå vad det betyder att skicka ett brev idag. Inte mina barn i alla fall. Så alltså

Time to forget, send me a tweet…..

Jag bara undrar hur det gick med alla mössen?

Jag har säkert berättat om hur min äldste son skrämde livet ur sin första amerikanska barnvakt. De satt ute i trädgården och Nille som just hade börjat prata skrek “majs, majs, majs” och pekade på vår lilla majsodling. Barnvakten tog in honom i huset och när vi kom hem igen frågade hon om vi visste att vi hade möss i trädgården. Where did they go, I just don’t know…

Och för den som älskar råttor så är Silicon Valley ett paradis, för hela dalen är nedlusade av miljoner äckliga “norska råttor”. Ingen aning om varför de heter så.

Sofia Karlsson sjunger Ulla Sjöbloms odödliga Jag Står Här På Ett Torg från 1958. Boris Vians Le Déserteur med text av Lars Forsell.

Svenska föräldrar som kommer hit med sina barn upptäcker snart hur barnen indoktrineras i den amerikanska tokpatriotismen. De tvingas svära trohetseder i skolan till den amerikanska flaggan och den amerikanska nationen, eftersom de annars tydligen antas kunna störta regeringen redan i grundskolan. Eller kanske fly till Kanada eller Mexiko. Och när de sedan når 18 så ringer rekryteraren från Pentagon och försöker övertala dom att kasta bort hela livet och dö för George Bush eller Barack Obama.

Det hände min dotter och när jag tog emot det samtalet så måste jag erkänna att jag kände mig fysiskt illamående.

En vän till mig som flyttade till USA från Pakistan våndas idag över sin son som trots toppbetyg från Columbia University, ett av USA:s bästa universiet, idag är beredd att kasta bort hela livet för Barack Obama i Irak där hans jobb består av att bärga och sedan begrava döda gerillasoldater.

Amerikanerna har länge oroats över européernas brist på patriotism och krigslust – Americans are from Mars … Europeans are from Venus – och när man i Europa nu är beredda att minnas även de desertörer som avrättades i första världskriget så förfäras de högeramerikaner som liksom George Bush – och vår egen Jan Björklund – aldrig själva skulle gå i krig, men som gärna vill att de godtrogna fattiga gör det.

Michael B Oren förfäras över den europeiska fredligheten i The New Republic: Fleeing Moment

About 400,000 people, many of them children, annually tour the battlegrounds of Ypres, near the French border in Western Belgium, the scene of some of history’s most savage combat. …Sightseers can view the numerous monuments extolling the bravery of the dead … And now, they can see something else, something unusual for a battlefield turned tourist destination–a memorial not to those who fought, but, instead, to those who didn’t.

Michael B Oren skriver vidare att monumentet gäller en grupp franska desertörer som flydde mot de tyska linjerna år 1917.

Den nya monument består av en enda stav, som påminner om de stavar vid vilka desertörerna bands fast vid innan de sköts ihjäl. Omkring 1000 män på båda sidor mötte det här ödet under kriget. De dödades inte för att de var vapenvägrare – utan för att de deserterade.

Förr i tiden, skulle ett sånt monument utan tvekan ha utlöst protester från krigsveteraner.

.. Frågan blir mer komplicerad skriver Oren om vi börjar beundra desertering som en allmän praxis. Det finns anledning till oro sig för vad som sker – att monumenten i Belgien och Storbritannien är en symptom på en europeisk inställning till att inte bara första världskrigets soldater utan till alla soldater, även de som kämpar för rättvisa . Och om det är sant, så kan man fråga sig: Kan ett samhälle som hyllar sina desertörer överleva?

Min egen åsikt är att ett samhälle som är beredd att offra sina unga på meningslösa krig i Irak och Afghanistan knappast kommer att överleva speciellt länge.

Min äldste son som jobbar i Seattle tipsade mig om den här låten, mycket bra.

Måste dock erkänna att texten är litet svår att helt förstå.

Gruppen Movits som också har en sajt på MySpace kommer, enligt Wikipedian från Hertsön, en förort till Luleå, och beståer av bröderna “Johan Jivin’” och “Mördar-Anders” Rensfeldt, samt saxofonisten Jocke “One-Take” Nilsson.

Mycket fint jobbat!

Om någon vill tipsa om någon annan nutida musik så gör gärna det.

Olle Hemmingssons Trio och Sweet Georgia Brown, underbart vackert!

Technorati Tags: Olle Hemmingsson, Musik, Svensk Musik, Traktormusik, Swedish music, Music Sweden

Svenska bloggar om: Olle Hemmingsson, Musik, Svensk Musik, Traktormusik, Swedish music, Music Sweden

Metropolitan Opera

Opera brukade vara ett renodlat överklassnöje, något som var förbehållet de storstadsbor som kunde lägga ner pengar på en aftontoalett och en vickning efter La Traviata på operabaren.

Idag har Metropolitan Operas iniovativa The Metropolitan Opera Live in HD serie som sänds världen över gjort det möjligt för bönderna på landsorden att njuta av opera

Med den serien kommer också en ny generation operasångare som hjälper till att modernisera opera och göra den konkurranskraftig i dagens brutala mediasamhälle.

Damian Fowler skriver i Vanity Fair om dagens generation av unga operasångare och Metropolitan Operas innovativa operaprogram: Spotlight on Opera | vanityfair.com

San Francisco Opera

Since 2006, when the Met first broadcast live in high definition to selected movie theaters ‘now up to about 850 screens in 36 countries ‘audiences have been able to feel on intimate terms with world-class singers. ‘It’s like seeing somebody eye to eye, ‘ says the Australian-born soprano Danielle de Niese, whose performance this past January in Gluck’s Orfeo ed Euridice was beamed out to far-flung aficionados.

Given the new craze, it’s a pleasure to have artists who are as easy on the eye as on the ear. A clear leader is Russian soprano Anna Netrebko, whose vocal and physical charms will be staged and screened in the Met’s new production of Offenbach’s Les Contes d’Hoffmann in December, opposite Rolando Villazon, the dashing Mexican tenor.

Glöm Margit Nilsson och Jussi Björling alltså, länge leve Anna Netrebko och Rolando Villazon.

Den här visan hörde jag för första gången i ett SAS-plan på väg från Sverige till Kalifornien på 1990-talet. Vi befann oss någonstans över Island och jag satt och slölyssnade på en av musikkanalerna och så kom den här visan som liksom var riktad direkt till mig.

Låten är komponerad av Lars Borke och Örjan Englund och texten är av Ole Paus. Den passade liksom in i min melankoliska sinnesstämning. Den känsla av vemod jag alltid har när jag lämnar Sverige och Skandinavien på väg till USA.

Ett år senare befann jag mig i Oslo och köpte allt av Sissel jag kunde få tag på. Men den här är fortfarande hennes allra bästa.

Idag har jag upptäckt den ryska sopranon Anna Netrebko och Sissel Kyrkjebø känns kanske inte riktigt lika spännande längre.

Men den här låten är fortfarande superb.

Det var inte alltför länge sedan oliktänkande kunde få fängelse här i USA, frihetens förlovade land.

En man som dömdes till ett års fängelse för sina politiska åsikter var den store protestsångaren Pete Seeger som fyller 90 i år.

Pete Seeger

Michael Ybarra recenserar Alec Willinsons korta biografi över Pete Seeger i Wall Street Journal om Book Review: ‘The Protest Singer’ – WSJ.com

In August 1955 the House Un-American Activities Committee summoned folk singer Pete Seeger to testify about important matters of national security. Had he or had he not, the committee wanted to know, performed at a Communist May Day rally in 1948? Mr. Seeger, while professing his love for his country, declined to answer the question. The committee chairman suggested that answering the question would contribute to America’s preservation. “I feel that my whole life is a contribution,” Mr. Seeger replied. “That is why I would like to tell you about it.”

Seeger behövde aldrig avtjäna sitt fängelsestraff men han har aldrig förlåtits av den amerikanska högern.

En passande bok över en av USA:s oliktänkande.

Det finns faktiskt en del Svenskamerikaner som läser den här bloggen och för er spelar jag nu två underbara visor av Björn Afzelius. Köp hans CD:n.

Man träffar ibland rätt intressanta svenskamerikaner. Jag känner en som kom hit till USA som treåring och sedan återvände i tioårsåldern och gick i svensk skola i tre år.

Sen återvände han till sina föräldrar här i Silicon Valley. Det här var på 1950- och början av 1960-talet och han talar fortfarande mycket bra svenska, ungefär som Annika Östberg.

Men är helt bortkopplad från modern svensk kultur, som Björn Afzelius och Lars Demian som jag spelade för några dagar sedan.

När jag var liten minns jag hur jag gillade Per Myrbergs fina låt Trettiofyran som låg på svensktoppen i 39 veckor under 1964-1965.

Inget märkvärdigt med det givetvis, men när jag kom hit till USA upptäckte jag att Trettiofyran ursprungligen var amerikansk, skriven av låtskrivaren Stuart Hamblen som This Ole House.

Hamblen hade oturen att träffa den amerikanska kristna ikonen Billy Graham och eftersom Hamblen kanske inte var den mest sofistikerade av människor så lyckades Graham snabbt värva honom till kristendomen.

1954 skrev Hamblen This Ole House om en man som är på väg till himlen i expressfart, och ända sedan dess har sången varit mäkta populär bland amerikanska kristna, vilket i stort är nästan hela det amerikanska folket.

Men när Olle Adolphson tio år senare skapade vad som skulle bli Per Myrbergs svenska version av låten så slängde han helt sonika hela det amerikanska kristna bagaget överbord, det hade i varje fall varit helt oförståelig för svenska lyssnare, tack Olle, och resultatet blev en mycket fin och mycket svensk version, som jag tycker är betydligt bättre än originalet.

De två versionerna är en intressant studie i kontraster mellan två samhällen som än idag är betydligt mer olika än de flesta i Sverige tycks tro. I USA längtar hela jäkla folket till himlen, i Sverige slår man ner hyresvärden och krossar väggarna i HSB-lägenheten. Aaah, ljuva Sverige, det låter precis som när jag var liten.

Men kolla skillnaden. I den amerikanska versionen är det ägaren som skall dö, i Olle Adolphsons version är det kåken som skall till himlen. En rätt avsevärd skillnad.

Technorati Tags: Olle Adolphson, Per Myrberg, This Ole House, Billy Graham, Stuart Hamblen Kristen musik i USA, Swedish versions of American songs Swedish American songs

Svenska bloggar om: Olle Adolphson, Per Myrberg, This Ole House, Billy Graham, Stuart Hamblen Kristen musik i USA, Swedish versions of American songs Swedish American songs

Sverige är som vi alltid får höra ett litet land och vi har svårt att hävda oss mot den amerikanska kulturhegemonin.

Men det finns pärlor och en av de allra finaste är Lars Demian , även här, som egentligen heter Lars Bengtsson och som förbluffande nog sjunger på svenska.

Han sjunger inte bara på svenska, han sjunger om Sverige, om den svenska alldagen, det svenska samhället, ofta underifrån, låtar som tränger rakt in i själen.

Jag upptäckte Lars Demian helt av en slump under ett Sverigebesök för sådär en 10 år sen och under åren har jag köpt så gott som alla hans CD:n.

Han är originell och underhållande, han stimulerar, hans visor som Sökaren och Gammeldansk tränger rakt in i själen.

En liten fläkt av Sverige.

Klicka på bilden.

Klicka på länken för att komma till Los Pikadientes de Caborca hemsida på MySpace.

Klicka på länken för att lyssna

Josh Kuhn skriver i New York Times om Music – Mexican Bands Find Success via Cellphones – NYTimes.com

Los Pikadientes had no record label, but suddenly they were the digital darlings of regional Mexican music, with a hit on both sides of the border.

…
As most sectors of the music industry scramble to cope with the way the Internet and online stores like iTunes have changed how music is distributed and consumed, the regional Mexican industry is focused elsewhere, on the power of the cellphone as both a one-stop music source and a symbol of working-class immigrant identity.

Det här är ingen liten nyhet, med tanke på att regional mexikansk musik svarar för nära 60 procent av all försäljning av latinamerikansk musik i USA. Det här visar också att Internet ger musikbranschen många nya sätt att sprida sin musik och samtidigt tjäna pengar utan att behöva kriminalisera en hel generation som regeringen har gjort i Sverige.

Duetten O soave fanciulla från Giacomo Puccinis opera La bohèmemed radarparet Anna Netrebko och Rolando Villazon på Waldbühne i Berlin från 2006, bra musik för en fredagsmorgon.

Operan uppfördes första gången i Turin den 1:a Februari 1896 och tillhör standardrepertoaren även på svenska operor.

På tal om opera så verkar det inte finnas någon svensk eller nordisk operablogg vad jag vet. Om ni känner till någon så säg till i så fall.

Opera är grandiost och web 2.0-teknologin och de sociala medierna på webben kan hjälpa till att sprida kunskapen om opera som inte bara är stor underhålling utan också en viktig del av det europeiska kulturarvet.

Franz Lehar skrev sin Kina-inspirerade operett Das Land des Lächelns 1923.

Arian “Dein ist mein ganzes Herz” är utomordentligt välkänd och sjungs här på Waldbühne, den stora utomhusscenen i Charlottenburg i västra Berlin.

Sångarna, Placido Domingo, Anna Netrebkto och Rolando Villazón behöver ingen introduktion.

Ha en dröm i din ficka, nåja sångtexter har aldrig varit speciellt logiska.

Jag har just läst ut en av mina favoritböcker, Åke Holmbergs odödliga Ture Sventon och Isabella som min mamma köpte åt mig i Ludvika för många herrans år sedan. Där är texten inte bara logisk utan också djupt tänkvärd. Vad sägs om en pärla som “Distriktslantmästare Lundins huvud försvann från planket. Aldrig har en distriktslantmästare lämnat ett större tomrum efter sig på en vedgård”. (sid 116)

Om någon inom parentes vet var man kan få tag på resten av Holmbergs böcker så meddela gärna.

Åke Holmberg var rent suverän och hans böcker är ett intressant exempel på barnböcker som barn egentligen inte förstår helt innan de läser om dom som vuxna.

Inte minst intressant är Herr Omar som är arab från oasen Kaf i Saudi Arabien. Han är med stor säkerhet Salafimuslim och skulle knappast fungera i en svensk barnbok i dagens Sverige.

Skulle han ens få uppehållstillstånd i Sverige, knappast. Moderaten Elisabeth Svantesson skulle sätta åt honom och tvinga honom att ta av sig Fezen och sluta uppföra sig som en arab. Tiderna förändras.

Men här har vi en liten skönhetsfläck i Holmbergs annars så superba böcker för han kunde lätt ha lagt in några arabiska fraser i boken, Sventon talar ju faktiskt flytande arabiska, bl.a. till herr Omars kameldrivare, den ende svenske privatdetektiv som någonsin har gjort det var jag vet.

Men Holmberg tänkte inte i dom banorna och det blev ingen arabiska, i alla fall inte i de Sventonböcker som jag har sett. Det här är inte rent frivolt för hade det gjort det hade jag kanske blivit Arabist istället för Kina- och USA-kännare.

Sånt är livet, om man följer sin dröm.

Klicka på pilen för att lyssna på Anna Netrebko and Roberto Villazon sjunga La Traviata brindisi

Sokrates eller Jesus, höger eller vänster, konservativ eller liberal, popmusik eller klassisk musik, val som definierar oss och människorna i vår omgivning.

Det ena behöver inte utesluta det andra men ofta gör det det.

Wagner och Verdi är ett sånt där val som ofta säger mer om en människa än om man är höger eller vänster, tror på vetenskapen eller andliga väsen.

Luciano Pavarotti , Placido Domingo och Jose Carreras sjunger La donna è mobile från Verdis Rigoletto

Båda kompositörerna föddes samma år, 1813, och både blev med rätta världsberömda. Men där slutar likheterna. För medan Wagner var en innovatör och nydanare som kom att få ett inflytande långt utanför musiken, bl.a. på den unge Friedrich Nietzsche så var Verdi konservativ och helt oförmögen att uttrycka sig utom just i sin fantastiska musik.

Triumfmarschen från Verdis Aida.

Wagner

Verdi liknar i mångt och mycket filmskaparen Alfred Hitchcock. Precis som denne så baserade han sina verk på mer eller mindre kända böcker och överlät sedan till en expert att skriva dialogen eller på operajargong: librettot.

Verdis La Traviata är ett paradexempel. Den är baserad på Alexandre Dumas, fils bok Kameliadamen och librettot är skrivet av Francesco Maria Piave.

Wagners Festspielhaus i Bayreuth

Wagner som hade en ambition och en drivkraft som inte var av denna världen gjorde allt själv. Han skrev sitt eget libretto, skapade sina egna dramatiska historier från nordisk mytologi och byggde t.o.m. sitt eget operahus bara för att han inte var nöjd med de som redan existerade.

Wagners Walkürenritt

Wagner var inte bara en kompositör, han var också intresserad av filosofi och den kände engelske författaren Bryan Magee har skrivit en bok just om Wagner och filosofin, The Tristan Chord som är mycket läsvärd.

Giuseppe Verdi i New York

Verdi har ett ofantligt inflytande på eftervärlden, på kompositörer som Anton Bruckner och Hugo Wolf, César Franck, Henri Duparc, Ernest Chausson och Jules Massenet och andra.

Som Gustav Mahler sade, “Det finns bara Beethoven och Wagner”.

Verdis födelsehus

Verdi och andra sidan var, kan man kanske säga en gudabenådade visdiktare, en man som kunde sätta spännande och rörande historier till toner och förvandla dom till stora skådespel som Rigoletto, La Traviata, Aïda, Simon Boccanegra som gick här på San Franciscooperan tidigare i höstas och de två sista, Otello och Falstaff.

För mig är valet därför enkelt, trots Wagners stora talang och mäktiga musik så väljer jag Verdi, kanske för hans småskalighet, i alla fall i jämförelse med den grandiose Wagner.

Wreck of the Old 97 var ett berömt amerikansk posttåg som egentligen hette Fast Mail som körde av rälsen i Danville, Virginia den 27:e September 1903 i ett försök att komma fram i tid.

Om det var bolaget som tvingade föraren Joseph Broadey att riskera livet genom att köra för fort eller inte (han dog i olyckan) må vara osagt så här långt efteråt men balladen är berömd och är en del av en hel genre av järnvägsbalader som t.ex. I’ve been Working On The Railroad.

Fråga, finns det liknande svenska järnvägsballader från när man byggde Norrlands- och Inlandsbanan>

Rakoczy March, del 1 från Hector Berliozs La Damnation de Faust . Obs, inte från uppsättningen på Met.

Opera skall, som de flesta vet, vara stort och grandiost och Robert Lepage, en av Kanadas mest berömda regissörer och artister har satt up en helt unik högteknologisk uppsättning av Hector Berliozs La Damnation de Faust på Metropolitan Opera i New York med Marcello Giordani i titelrollen mot Susan Graham som Marguerite och John Relyea som Mephistopheles och dirigerat av James Levine.

Berlioz verk är givetvis baserat på Goethes Faust fast indirekt via Nervals översättning.

Lepage använda projektorer för att skapa unika ljuseffekter aldrig tidigare sett på operascener
och Daniel J Waikin skriver i New York Times om Robert Lepagess innovativa och högteknologiska uppsättning
Tecno-Alchemy at the Opera – Robert Lepage Brings His ˜Faust’ to the Met – NYTimes.com

Klicka på bilden.

A watery reflection ripples beneath a boat gliding along the stage. Soldiers march over a field of grass. The blades rustle. Fire flutters above the face of a soprano singing of the burning flame of love. Water, fire and field are all illusion, created by computers, infrared cameras, digital projectors and scrims.

These uncanny scenes play out in a production of Berlioz’s ‘Damnation de Faust’, which opens Friday night at the Metropolitan Opera and introduces an unprecedented level of technological stagecraft to the house.

Det nya är att sångarnas röster och orkesterns instrument kan starta och påverka ljusprojektorerna på samma sätt som Lepage gjorde i sin uppsättning av spektaklet KÀ för Cirque du Soleil i Las Vegas 2005 som kostade hela $165 mill att skapa.

På sikt kommer alla underhållningsformer att digitaliseras, något som vi ser allt fler tecken på här i Silicon Valley som alltmer utökar samarbetet med de stora filmstudiorna i Hollywood.

När våra barn var små brukade dom titta på Sesame Street och några år senare Mupparna.

En av deras absoluta favoriter var Rubber Duckie som jag spelade igår och givetvis den här klassikern Put Down the Duckie som jag själv brukar använda för att illustrera att om man verkligen vill bli bra på något så måste man fokusera, fokusera, och fokusera och slänga gummiankan.

Texten är underbar, t.ex. just what good are flying fingers if they’re wrapped around a duck? Vilket sammanfattar Barack Obamas presidentkampanj just nu.

I’ve learned a thing or two From years of playing in a band It’s hard to play a saxophone With something in your hand To be a fine musician You’re gonna have to face the facts

Though you’re blessed with flying fingers When you wanna wail, you’re stuck. What good are flying fingers
If they’re wrapped around a duck? Change the toy’s position If you wanna ace the sax!

Fem dagar kvar till valet och ett helt nytt USA.

Klicka på bilden.

En oerhört fuktig söndagmorgon. Augusto hade hämtat mig på hotellet i Joinville i Santa Catarina-provinsen i södra Brasilien och kört mig ut till det företag där jag jobbade som IT-konsult.

Det var andra gången i Brasilien och atmosfären den dagen var väldigt speciell. Den röda jorden, de ångande fälten med de osymmetriskt bygga byarna med vägar som gick rakt uppför bergssidorna, de låga fuktiga molnen, den tomma datorsalen med de öppna fönstren.

Augusto satte på en CD som jag aldrig hade hört, det var Keith Jarretts legendariska Köln-koncert. Keith Jarretts toner blandades med den Brasilianska atmosfären på ett helt oförglömligt sätt.

Sen dess har jag alltid förknippad just Kölnkonserten med just den söndagsmorgonen i Joinville.

Corinna Da Fonseca-Wollheim skriver om kultur i Wall Street Journal och hon har nu skrivit en synnerligen intressant artikel just om Keith Jarretts legendariska improviserade koncert i Köln: A Jazz Night to Remember – WSJ.com

It is the most successful solo jazz album of all time, but Keith Jarrett wants to see each of the 3.5 million copies of “The Köln Concert” stomped into the ground.

Recorded on Jan. 24, 1975, in front of a live audience in the Cologne opera house, the hauntingly lyrical free improvisation became as much a part of ’70s ambiance as the scent of pot and patchouli. In an interview with the German magazine Der Spiegel in 1992, Mr. Jarrett complained that the album had become nothing more than a soundtrack.

“We also have to learn to forget music,” he added. “Otherwise we become addicted to the past.” [the unique magic of keith jarrett's 'the koln concert'] Ryan Inzana But much as his admirers might like to honor Mr. Jarrett’s wishes, his “Köln Concert” is not likely to be forgotten any time soon. In fact, what makes the album extraordinary is that the music, created out of nothing over the space of an evening decades ago, has stood the test of time as a lasting work of art.

Far from being a memorial monument, the record gives the listener the opportunity to witness the act of creation itself, to participate in the making of art.

Klicka på pilen för att spela.

Klicka på pilen för att spela.

Lär hela artikeln, den är ett måste för alla som älskar Keith Jarretts Köln-konsert

Om operan och den klassiska musiken skall överleva så måste den moderniseras och anpassas till dagens allt kräsnare och tuffare marknad.

En person som har hjälpt till att göra opera och klassisk musik cool igen är den 36:årige mexikanska tenoren Rolando Villazón som ofta sjunger tillsammans med den ryska sångerskan Anna Netrebko.

Villazón är bosatt i Frankrike, ett land som han älskar och talar tyska, franska och engelska förutom sitt modersmål.

Villazón är en verklig superstar och har uppträtt på alla de stora operahusen i världen: Metropolitan Opera, Opera National de Paris, Royal Opera House Covent Garden, Berlin State Opera, Bavarian State Opera, Deutsche Oper Berlin, Teatro dell’Opera di Roma, Hamburg State Opera, Opéra de Lyon, Opéra de Nice, Berlin State Opera osv.

Han har också gått igenom det viktiga Merola-programmer här på San Franciscooperan.

Han sjunger Bellini, Bizet, Dinizetti, Offenbach, Piccini, Tchaikovski och Verdi, Verdi och återigen Verdi.

Villazón är oerhört extrovert och något av en clown med drag av Mr. Bean. Precis vad operavärlden behöver just.

Den som vill få en ide om honom som sångare bör lyssna på honom och Anna Netrebko i deras version av den klasiska dryckesvisan i Verdis La Traviata:

Eller varför inte i hans alldeles egen version av alla smörsångares favorit: O Sole Mio:

Villazon är också en skicklig tecknare

För ett år sedan tvingades Villazon ta time-out för att vila rösten men han är nu tillbaks, bättre än någonsin.

Jag har svårt att föreställa mig att Jussi Björling, även han tenor, skulle kunna ha uppträtt så här ledigt och humoristiskt.

Lyssna på Rolando Villazón om ni får en chans.

Giuseppe Verdi baserade sin grandiosa opera La Traviata på Alexandre Dumas, fils’ roman La dame aux Camélias från 1848. Den hade världspremiär på Teatro la Fenice i Venice år 1853.

Här i USA är den den tredje mest populära operan efter Madama Butterfly and La bohème.

Som de flesta säkert minns från musiklektionerna i grundskolan så börjar operan med att Violetta Valery, en berömd kurtisan, fixar en påkostad bjudning i sin Parissalong för att fira sitt tillfrisknande.

Anna Netrebko på en soffa i Salzburg. Se videon

Gastone, en greve och Östermalmstyp har tagit med sig sin vän, den unge adelsmannen Alfredo Germont som länge har beundrat Violetta på avstånd. Eftersom hon är kurtisan och han adlig så undrar man varför han har varit så himla blyg.

När de går in i salongen så berättar Gastone för Violetta att Alfredo älskar henne och att han kom till hennes hus varje dag under hennes sjukdom. Kanske för att låna hennes WiFi när hon låg och sov.

Alfredo går fram till de båda och erkänner sanningen. Om WiFi’et eller om sin kärlek, det är inte helt klart. Violetta säger “tack”. Som kurtisan delar hon gärna med sig av sitt WiFi.

En modern uppsättning med den fantastiska Anna Netrebko och den alls inte dumme Rolando Villazón med Konzertvereinigung Wiener Staatsoper Wiener Philharmoniker

Baronen väntar inte långt därifrån och eskortera Violetta till salongen. Hon går fram till honom och säger: “Du, baronen, du har aldrig brytt dig om mig så där mycket”. Baronen svarar, “jag men fan också jag har ju bara känt dig i ett år”. Baronen vet antingen inte ens vad WiFi är.

Anna Netrebko och Rolando Villazon

Violetta tittar drömmande på Alfredo och säger: “Ja men för sjutton han har ju precis träffat mig för en minut sedan!”

I salongen blir Baronen ombedd att utropa en skål, men surpuppa som han är så vägrar han och alla vänder sig nu till Alfredo som sjunger den berömda Libiamo ne’ lieti calici – dryckesvisan från La Traviata tillsammans med den mycket upphetsade Violetta. I alla fall i Anna Netrebkos glänsande tolkning.

Jag vet inte men men om jag skulle träffa Anna Netrebko skulle jag inte bara nöja med med WiFi, jag skulle gå direkt på bredband.

Den som vill se La Traviata med Anna Netrebko på San Franciscoperan får vänta till nästa Juni. Och den som inte kan vänta tills dess och vill lära sig mer om La Traviata kan göra så här: Opera: The A-to-Z of La Traviata

Broadway i New York mellan 42:a och 53:e gatan är New York och världens teaterdistrikt.

När man talar om USA som världens enda supermakt så är det inte endast eller ens mest om hangarfartyg, atombomber och Wall Street, eller vad som idag finns kvar av Wall Street man talar utan lika mycket om Hollywood och Broadway.

Broadway är fortfarande en trendsättare vad gäller teater och musikaler, som The Phantom of the Opera som har spelat oavbrutet sedan 1988, Cats som spelade från 1987 till 2003 och Beauty and the Beast från 1994 till 2007.

Broadway har med åren utvecklat en professionalism och teknisk briljans som är svårt att överträffa. Man tog den franska, tyska och österrikiska operetten och vidareutvecklade den till dagens megamusikaler som alla är gigantiska skådespel som alla New York-turister faktiskt måste se.

Hairspray är en av dagens Broadwaymusikaler som är en bearbetning av en udda och mycket underhållande film.

Tips till FRA-tjänstemän på väg till USA för att handla massavlyssningsutrustning, kolla Hairspray, skattebetalarna står så gärna för kostnaderna.

Eve Graham och The New Seekers sjunger Look what they’ve done to my song, Ma från 1970.

Det har inte blivit så mycket musik och än mindre mat den sista tiden men det har varit litet jäktigt. Förhoppningsvis blir det något mindre jäktigt framöver.

Under tiden en litet konstig men ändå trevlig låt.

Giuseppe Verdis opera Simon Boccanegra, baserad på en pjäs med samma namn av Antonio García Gutiérrez uppfördes första gången på Teatro La Fenice i Vendig 1857. En reviderad uppsättning följde på La Scala i Milano år 1881.

Även om den inte är en av Verdis största operor så är den synnerligen välkänd och uppförs nu av San Franciscoperan, en av världens stora operor med Dmitri Hvorostovsky i huduvrollen.

Klicka här för att titta och lyssna på en liten del av operan.

Anthony Thomasini recenserar San Franciscoperans uppsättning i New York Times:Music Review – San Francisco Opera – Hvorostovsky Brings His Russian Shadings to the Colors of Verdi’s Music – Review – NYTime

SAN FRANCISCO ” Dmitri Hvorostovsky may not be a classic Verdi baritone. But he certainly sings Verdi elegantly in his magisterial portrayal of the title role of ‘Simon Boccanegra, the composer’s flawed yet great opera, which I saw here at the San Francisco Opera on Friday night.

…
The San Francisco Opera’s production seems to have gone through more revisions than even ‘Simon Boccanegra. Originally created for an Elijah Moshinsky staging at Covent Garden in London in 1991, it was remodeled and reconceived by a new team, led by the director David Edwards, in 2001.

There have been further adaptations for this San Francisco staging. Though nothing special, the production is serviceable and comfortably traditional, with sets of towering stone columns, bare walls and costumes evoking the Renaissance. Mr. Hvorostovsky’s Boccanegra is the news.

Not every Verdi lover will embrace this performance. But at his best Mr. Hvorostovsky redefines what it means to be a Verdi baritone. ‘Simon Boccanegra

Det är intressant att trots att USA:s toppolitiker som George Bush och John McCain gärna framställer sig själva som helt kulturlösa bondläppar från bystan så finns det faktiskt hur mycket klassisk kultur som helst här i USA.

Klicka på pilen för att titta och lyssna på den odödlige Peter Alexander.

Världshuset Vita Hästen vid Wolfgangsee idag.

Ralph Benatzkys odödliga Världshuset Vita Hästen från 1930 är en av världens stora operetter.

Plus i litet snabbare takt:

Värdshuset Vita Hästen har under åren blivit en klassiker i Sverige med bl.a.Max Hansen, Nils Poppe och Thore Skogman i huvudrollen.

Men det är svårt att tänka sig den här Tysk-Österrikiska operetten i svensk eller engelsk tappning. Den är och förblir en produkt av den döende tyska Weimarkulturen.

Det är något alldeles speciellt med den tyska ölkulturen och med allsång som här med Fred Raymonds världsberömda Ich hab mein Herz in Heidelberg verloren från 1925.

Det var nära att jag bosatte mig i Tyskland istället för USA och jag har alltid varit svag för södra Tyskland bl.a. området kring Bodensee och Konstanz.

Hade livet tett sig en smula annorlunda kanske jag hade haft tre tyska barn, en massa läderbyxor och kylskåpet fullt med bratwurst nu.

Men det är intressant att båda områdena har mycket liknande sydländska vink- och bergkulturer.

Men den här allsången är typiskt tysk. Sånt finns inte här i Kalifornien.

Klicka på pilen för att lyssna på Robert Morese och Brotherhood of Man från musikalen How to succeed in business without really trying.

Vara vänner och hjälpa varandra? Nej sjutton varfördå?

Mikroblogga här. Vad gör du just nu? Läs fler inlägg om Musik

2008-09-03	Musik för en torsdagsmorgon: Puff the Magic Dragon
2008-08-12	Ryssland avväpnar Georgien. Den ryska och amerikanska bilden av kriget, nu till musik
2008-07-15	Innovativ kinesisk-amerikansk musik i USA: Abigail Washburn och Sparrow Quarter
2008-07-09	Musik för en torsdagsmorgon: president Bush vägrar att dra sig tillbaks från Irak.
2008-07-08	Musik för en stekhet onsdagsmorgon: This old house
2008-07-08	Musik för en tisdagseftermiddag: Johnny Cash. Men har han varit i Södertälje?

En av minafavoritvisor som vi brukade sjunga för våra barn när de var mindre.

Klicka på Orkanen Gustav.

Orkanen Gustav är ännu ett tecken på att den globala uppvärmningen håller på att förändra livet för miljoner amerikaner.

De “amerikanska” orkanerna bildas kring Azorerna och färdas sedan västerut in mot Karibiska havet och antingen in över Louisiana och Texas eller också upp utefter den amerikanska Atlantkusten.

Katrina: det översvämmade new Orleans.

Om Gustav fortsätter på sin nuvarande kurs så kommer New Orleans ännu en gång att hotas, tre år efter orkanen Katrina ödelade staden.

Det faktum att Bush-regeringen ännu inte har lyckats återuppbygga upp New Orleans tre år efter Katrina är en nationell skandal.

Robert Travis Scott skriver om förberedelserna för orkanen i den lokala The Times PicayuneWAITING FOR GUSTAV
CATEGORY 3 PREDICTED, EVACUATION URGED

He said more than 1,500 National Guard troops moved into New Orleans today, adding that he expects the state to deploy an additional 7,000 Guard soldiers to secure the areas that are evacuated.

“We don’t want folks worried about their property,” Jindal said at the state’s Emergency Operations Center in Baton Rouge. “We want people to be worried about their personal safety.”

State officials by Friday had noted a 400 percent increase in demand for gasoline, Jindal said. State officials had requested gas from Texas and from stored winter blends to ensure that fuel supplies hold up, he said.

Katrinakatastrofen förvärrades av det faktum att Bush-regeringen hade skickat viktiga enheter ur det lokala nationalgardet till Irak och helt sonika hade struntat i att förstärka vallarna mot havet i ett försök att spara pengar.

Nu kommer man alltså att sätta in över 8 000 trupper för att förhindra plundring av de övergivna husen i Louisiana.

Den som har rest runt litet i USA vet att stora delar av det väldiga landet är synnerligen sårbara för naturkatastrofer. Inte bara San Franciscoområdet med sitt väldiga och i Sverige nästan helt okända Sacramentodeltat men också Sydstaterna som de senaste åren har haft allt hetare somrar.

Men stigande energripriser och ett allt varmare väder är det inte ens säkert att det på sikt kommer att bli möjligt för miljoner fattiga amerikaner att bo kvar i sydstaterna.

Klicka på pilen för att lyssna till New Orleans superba jazzband Preservation Hall Jazz band spela Hindustan innan New Orleans förstörs ännu en gång.

Adam Nossiter och Shaila Dewan skriver i New York Times om Mandatory Evacuation Is Ordered in New Orleans – NYTimes.com

NEW ORLEANS ” City officials ordered everyone to leave New Orleans beginning Sunday morning ” the first mandatory evacuation since Hurricane Katrina flooded the city three years ago ” as Hurricane Gustav grew into what the city’s mayor called ‘the storm of the century on Saturday and moved toward the Louisiana coast. Mayor C. Ray Nagin said Gustav was larger and more dangerous than Katrina, and pleaded with residents to get out or face enormous flooding and life-threatening winds.

Thousands of residents left the city, with some boarding trains but most of them leaving by car, causing miles of backups on some highways. Many of the city’s less mobile residents were being ferried from the city aboard buses in a carefully planned evacuation. ‘I don’t want to be stuck like I was in Katrina, said Janice McElveen, who was waiting for a bus in the Irish Channel section, recalling being stranded on the Interstate 10 bridge for five days in 2005.

Axplock om orkanen Gustav från den svenska pressen:

DN.se – Världen om New Orleans invånare flyr undan “Gustav”:

Människor i Louisiana och Mississippi lämnar sina hem av rädsla för orkanen “Gustav”, som hittills krävt 85 liv i karibiska övärlden och tilltagit ytterligare i styrka. Gustav är nu uppgraderad till en kategori fyra-orkan.

DN.se – Världen om Orkanen Gustav stärkt till kategori tre-orkan:

Orkanen Gustav växer snabbt i styrka där den drar fram över de varma karibiska vattnen på väg mot västra Kuba och uppgraderades på lördagseftermiddagen till en orkan av kategori tre.

SvD – Utrikes om Olje- och gasriggar hotas av Gustav :

Orkanen Gustav försvagades till en storm över Haiti, men satte sedan kurs västerut mot Jamaica och Kuba. Över vattnet samlade den åter styrka. Nu hotas olje- och gasanläggningar i…

Sydsvenskan – Senaste Nytt om Gustav kraftigare än katastroforkanen Katrina:

Orkanen Gustav tilltar fortfarande. Strax innan den nådde Kuba uppgraderades den till kategori fyra med nära 64 meter per sekund – starkare än Katrina som ödelade New Orleans för tre år sedan.

Aftonbladet: Sveriges nyhetsport om Tobbe Trollkarl fastnade mitt i orkanen Gustav

hd.se om Gustav drog in över Kuba:

[CARRAGUAO] Den våldsamma orkanen Gustav drog på lördagen in över Kubas fastland nära staden Carraguao, tio mil sydväst om Havanna. På Ungdomens ö söder om fastlandet rapporterades stor förödelse efter orkanens framfart. (TT)

Efter invasionen av Georginen en passande låt, Sweet Home Alabama med Leningrad Cowboys och Red Army Choir. Njut.

Låten California Dreamin’ är en av de mest populära amerikanska låtarna någonsin och ligger på 89:e plats på Billboards lista över de 500 bästa låtarna i USA genom tiderna.

Den spelades in av gruppen the Mamas and the Papas redan 1965 och skrevs av den hemlängtande Michelle Phillips, en av gruppmedlemmarna, när hon bodde i New York.

En bra låt att börja lördagen med. Vi får gäster som vi bl.a. skall visa runt Stanford University, något som vi gör rätt ofta, det är en perfekt turistplats med mycket vacker arkitektur och stora strövområden.

Sedan ut till San Franciscobukten i Palo Alto, sedan förbi några av de berömda riskkapitalföretaget på 3000 Sand Hill Road, sedan en sväng förbi det europeiska Cafe Borrone i Menlo Park och till sist ner till det idylliska Los Altos.

Mer Paella

Till lunch, varför inte paella, den spanska nationalrätten? Den passar speciellt bra in här i området som är mycket spanskt och mexikanskt med ett klimat som mycket liknar det kring Sedelhavet.

Paella.

Samma natur, samma färger och liknande cuisine.

En soldränkt kalifornisk medelhavshelg alltså, med kalifornisk musik och spansk paella. Inte alltför dumt.

Den amerikanska vapenkulturen har alltid varit en av de allra sjukaste aspekterna av det amerikanska samhället. Under de senaste åren har vapnen blivit alltmer grovkalibriga och dödliga och dödandet bara fortsätter.

Parad med den intensiva amerikanska nationalismen och machokulturen får vi en synnerligen explosiv situationen som inte bara sätter sina spår i Irak utan i städer och samhällen över hela USA. Inte minst här i San Francisco Silicon Valley som har sett flera uppmärksammade mord och mycket gatuvåld de senaste månaderna.

Och när Högsta Domstolen nu i ett av sina mest bisarra domslut någonsin nu har förklarat lokala vapenförbud olagliga High court strikes down gun banså kommer vapenvåldet att eskalera över hela landet.

Nicholas Riccardi skriver i Los Angeles Times om hur vapenägare i Los Angeles och på andra ställen i USA har börjat bära sina vapen helt öppet som i den gamla Vilda Västern.
Packing in public: Gun owners tired of hiding their weapons embrace ‘open carry’

Police Chief John Greiner recalled that last year in Ogden, Utah, a man was openly carrying a shotgun on the street. When officers pulled up to ask him about the gun, he started firing. Police killed the man.

Greiner tells the story as a lesson for gun owners. “We’ve changed over the last 200 years from the days of the wild, wild West,” Greiner said. “Most people don’t openly carry. . . . If [people] truly want to open carry, they ought to expect they’ll be challenged more until people become comfortable with it.”

Och som Kenny Rogers-visan här ovan visar så finns det faktiskt en hederskultur i sydstaterna här i USA som har starka paralleller med den i Mellanöstern.

Även om de olika hederskulturerna inte är identiska så har de en hel del gemensamt och jag misstänker att kvinnor mördas varje år just i “hederssyfte” här i USA.

Här handlar det dock inte om bröder och fäder som mördar sina systrar och döttrar utan om män som, som Kenny Rogers sjunger, mördar sina fruar.

“Don’t take your love to town”, det är mannen som bestämmer, vapnen talar i världens friaste land.

Mount Shasta i Sierra Nevada i Kalifornien.

Mount Shasta, 4,322 m högt ligger i Cascade-bergen i Sierra Nevada 50 svenska mil nordost om Silicon Valley.

Mount Shasta är ett populärt turistmål här i Kalifornien och just nu i helgen har man hållit en litet annorlunda festival vid foten av bergert, nämligen En Taikofestival

Klicka på pilen för att spela. Obs inte från Shastayama-festivalen vid Mount Shasta.

Japanska Taikotrummor har blivit oerhört populära här i det japansk-influerade Kalifornien. Taikogrupper växer upp som japanska svampar ur marken. Det är en mycket bra hobby eftersom det krävs fysisk styrka att trumma och det kanske är av den anledning som man ofta ser grupper bestående av medelålders kvinnor.

Litet mer intressant än att gå på gymet.

Jag har frågat förut men aldrig fått något svar, finns det Taikogrupper även i Sverige? Om inte så borde någon starta en sån här grupp. Man håller sig fysiskt aktiv, det är socialt och man lär sig en massa om japansk kultur, om man vill.

K an man kombinera amerikansk Bluegrassmusik med traditionell kinesisk musik?

Ja om man heter Abigail Washburn och liksom alltfler amerikaner studerat kinesiska på universitetet, bott och jobbat i Kina och samtidigt är musikfrälst.

USA:s tragedi och det är en stor tragedi är att medan miljoner människor har sökt sig till USA så har väldigt få amerikaner i sin tur sökt sig ut till andra länder. Det har skapat en alltmer inåtblickande och steril kultur som nu i en helt bisarr utveckling för en traditionell invandrarnation, försöker skydda sig mot omvärlden genom att bygga en lång befäst mur mot Mexiko.

Men det finns tecken på att unga amerikaner har börjat upptäcka omvärlden. Flickvännen till en av mina söner har som första medlem av sin familj någonsin jobbat i Europa under ett år och vill tillbaks dit. Andra har börjat intressera sig för Kina och Arabvärlden.

Abigail Washburn är en 28:årig amerikanska som alltså studerade kinesiska på universitetet, jobbade i Kina och nu leder en kvartett som spelar högst originella mashups av amerikansk Bluegrass och klassisk kinesisk musik, både i Kina och USA och som snart kommer att spela under olympiaden i Beijing.

Brian Braiker skriver i Newsweek om Abigail Washburn och hennes band intressanta: Bluegrass With A Red Tint

The Sparrow Quartet’s album is perhaps the most weirdly wonderful to land at the top of the bluegrass charts. A student of Chinese culture and American-roots music, Washburn has combined her passions to create a gorgeous, joyful new sound.

“Banjo Pickin’ Girl,” a traditional bluegrass ditty, sits side by side with “Taiyang Chulai,” a folk song from Sichuan province, sung in Mandarin. Interspersed throughout are original tunes that both bridge the gap between the two distinct styles and, surprisingly, shine a light on their similarities. “Kangding Qinnge/Old Timey Dance Party,” another Sichuan song, is sung over a feverish Appalachian arrangement. Propulsive, funky jams give way to mini-suites with classical roots.

Den som är intresserad av Kina och amerikaner i Kina bör läsa Rachel DeWoskins underhållande självbiografi Foreign Babes in Beijing: Behind the Scenes of a New China .

Amerikanska ungdomar börjar bli alltmer intresserade av Kina och det är ett helt annat slags intresse än det som deras föräldrar hade för de “gamla länder” som deras föräldrar kom från i Europa när de studerade Franska och Tyska. Det var aldrig tal om att de skulle jobba i “Det Gamla Europa” som de enbart hörde negativa saker om, men för dagens ungdom lockar Kina lika mycket som det lockar svenska ungdomar.

Och det intresset leder alltså t.o.m. till innovativ ny musik.

Klicka på pilen för att spela.

Over There skrevs 1917 under Första Världskriget av George M. Cohan.

Att som DN skriver: General: USA “färdigt” i Irak 2009 är inte riktigt. Den irakiska regeringen har bönat och bett president Bush om en klar reträttplan men Bush vägrar. Även om Obama säger att han tänker dra tillbaks en stor del av den amerikanska armèn så kommer han med stor sannolik att lämna kvar betydande enheter och behålla kontrollen över flera baser.

Det är oerhört lätt att invadera ett land, det är betydligt svårare att dra sig tillbaks. USA har t.ex. ännu inte dragit sig tillbaks från Tyskland eller England, stater som knappast är hotade av främmande makt.

När en barsk rekryterare ringde hem hit och ville få min dotter att dö för George Bush så måste jag erkänna att jag kände mig illamående. Men många faller för locktonerna och den granna uniformen. “Make your daddy glad to have had such a lad…Make your mother proud of you”. Vad kan man säga?

Over there, amerkanska trupper kommer med stor säkerhet att bli kvar i en mängd med främmande länder under flera generationer framöver.

Klicka för att spela eller om du bara tycker om att leka med musen.

Ännu en värmebölja här i Silicon Valley. Antagligen ett tecken från Gud att jag inte borde ha varit så skeptisk mot FRA-lagen.

Antagligen är Gud Moderat och för FRA-lagen, i vilket fall Reinfeldt och Tolgfors kommer att vinna. Eller också bryr hon sig inte eftersom hon själv redan vet vad vi alla säger och tänker och skriver och har samlat all informationen i en gigantisk databas någonstans på Lovön.

Den som är intresserad av Gud och Kristendomen bör läsa David Van Biema och Tim McGirks i ntressanta artikel i Time Magazine om att Jesus uppstigande från det döda kanske var ett väletablerat sätt att uttrycka sig i Mellanöstern för 2000 år sedan: Was Jesus’ Resurrection a Sequel? – TIME

… If so, Jesus-era Judaism had begun to explore the idea of a three-day resurrection before Jesus was born.

This, in turn, undermines one of the strongest literary arguments employed by Christians over centuries to support the historicity of the Resurrection (in which they believe on faith): the specificity and novelty of the idea that the Messiah would die on a Friday and rise on a Sunday. “

Hur som helst, värmeböljan kommer att fortsätta i ytterligare några dagar men det bör bli något svalare till helgen.

Klicka för att spela.

På något sätt så tvivlar jag att han har varit i Södertälje, eller ens i Norrköping.

Men om Karl Rove har varit i Visby så kan man ju kanske inte vara helt säker.

En av världens vackraste visor är Povel Ramels Killarna som gjorde henne fet som kanske kan ses som en anspelning på det tokonsumerande amerikanska samhället.

Jag vet inte hur länge den ligger kvar så lyssna medan ni kan.

Njut.

Robert Morse med några kompisar med låten Brotherhood of Man från filmen How to Succeed in Business Without Really Trying.1967

Att vi alla har fiender är något som de flesta säkert tar för givet efter snart åtta år av Bush-styre.

Och nu när Fredrik Reinfeldt har gjort klart att han kommer att läsa min högst personliga epost så inser jag att jag tydligen också står högt på hans alldeles egen fiendelista.

Men kanske det trots allt är så att vi alla, som Barack Obama säger, har mer gemensamt än vad som skiljer oss?

Tänk om vi alla trots allt är bröder och systrar? Allihopa? Som jag tror det var Beppe Wolgers en gång skrev: när människorna har varandra bor de alla i samma land?

Nej för sjutton, då är det mycket roligare med fiender.

King’s Singers är en engelsk manskör som var väldigt populär för 20-30 år sedan.

Och när man ser och lyssnar till den här A cappella-versionen av Overtyren till Rossinis Barberaren i Sevilla från 1816 så förstår man varför.

Är det någon som vet om OD också har sjungit den här overtyren?

Inte alls dumt för en lördagsmorgon dagen efter Nationaldagen.

Klicka på San Franciscooperan

Alla som sysslar med Webben känner webbtänkaren Howard Rheingold som har skrivit många och stimlerande artiklar om Internet och dess inflytande på samhället som Look Who’s Talking. The Amish are famous for shunning technology. But their secret love affair with the cell phone is causing an uproar.

War Memorial Opera House i San Francisco.

Men för operaälskaren betyder “Rheingold” något helt annat, nämligen Wagners opera Rhenguldet som just nu spelar inför fulla hus i ett av världens stora operahus, både kvalitetsmässigt och rent fysiskt.

Som alla San Franciscoälskare vet så är San Francicos Beaux-Arts operahus platsen där Förenta Nationerna först möttes i slutet av Andra Världskriget och det har varit San Franciscooperans hemvist sedan 1932.

Mark Swed skriver i Los Angeles Times om San Francicooperans uppsättning av Wagners Rhenguldet: Wagner’s ‘Das Rheingold’ at the San Francisco Opera

En snutt från Rhenguldet men obs, inte från San Franciscooperan. Herbert von Karajan and Berliner Philharmoniker

The Metropolitan Opera brought a cycle from New York to Baghdad by the Bay in 1900. San Francisco Opera mounted its first “Ring” in 1935. Its most recent was in 1999. Pictures from 1935 reveal a laughably primitive staging. By 1999, Wagner’s epic of the creation of modern society had a pertinent post-apocalyptic appearance.

“Rheingold” begins in the river Rhine, where underwater maidens guard gold. In San Francisco on Tuesday, Alberich, a ‘49er with his pan, forswore love and stole the hoard. The gods were the idle rich of the Roaring ’20s, lounging on a veranda as Valhalla was being built. Fasolt and Fafner, the giants as oversized construction workers who looked like Popeyes with scissorhands, were lowered down on steel beams. Loge, the wily god of fire, became a magnificently deceitful lawyer. In Nibelheim, the dwarfs’ realm, child laborers mined coal. Was that a croquet mallet that Donner, the cream-suited dandy thunder-god, was swinging?

Rhenguldet är den relativt korta prologen (two och en halv timmar) till Wagners Nibelungens ring som omfattar fyra operor: Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och slutligen Ragnarök.

Den som har följt den utdragna valstriden mellan Hillary Clinton och Barack Obama vet vad en Wagneropera ser ut, så varför inte jämföra med originalet.

Lyckligtvis är det demokratiska partiets uppsättning av Ringen litet mer upplyftande än originalet. Där har just Brünnhilde avslutat sin valkampanj och Siegfried segrat.

Yes We Can!

Klicka på bilden om ni vill se flödet.

Jag håller på att utöka bloggen en smula och har bl.a. lagt till ett speciellt RSS-flöde för kommentarerna som kan ses till vänster om det här inlägget tillsammans med de andra RSS-flödena.

Eftersom den här bloggen täcker en hel del olika områden så kan den som t.ex. är helt ointresserad av det amerikanska valet men desto mer intresserad av IT bara prenumerera på IT-flödet.

Det här är inget märkvärdigt, Wordpress har redan RSS-flöden, men de är så onödigt komplicerade – som hela WordPress f.ö. – att jag beslöt mig för att skriva mitt eget flöde.

Om någon vill testa det vore det kul. Jag har ett mindre problem med flödets code page, kodsida. Jag använder ISO 8859-1 för att få fram de svenska bokstäverna eftersom min databas är i format latin1_swedish_ci.

Jag vet att jag borde använda utf-8 men då får jag problem med att konvertera de svenska bokstäverna trots att jag har försökt med PHP-funktionen utf8_encode och utf8_decode.

Jag skall fortsätta att joxa med det här men om någon redan skulle ha löst det här så hör gärna av er.

Och om ni läser den här bloggen en inte använder en RSS-läsare så kan jag rekommendera gratisläsaren Snarfer. Det finns många andra men det här är min favorit.

Den här låten har ingenting som helst med resten av inlägget att göra. Den är tacken för att ni läste så här långt.

Efter den demokratiska kompromissen i Washington tidigare idag lördag så kanske sången ovan passar in.

Jag tror faktiskt att om Obama bara kan bli kvitt den allt tröttsammare Clinton så kommer han lätt att besegra den åldrige krigshästen McCain och förena USA på ett sätt som det inte har varit förenat på mycket länge.

Egentligen inte sedan den radikala högern växte fram med Goldwater på 1960-talet, senare följd av Ronald Reagan. Nu befinner sig den radikala högern på defensiven och t.o.m. den fanatiska Kristna Högern håller på att genomgå en generationsförändring.

Bloks poem Natt, gata, lampa, apotek på en vägg i Leiden.

Om ett år kommer vi alla att undra varför George Bush, Dick Cheney och Condi Rice och de andra i skräckkabinettet inte slutade sina groteska karriärer i fängelse.

Из-под глыб, från under ruinerna var titeln på en samlingsbok som utgavs i Paris av ryska dissidenter 1974 och som finns på nätet på länken ovan.

Det börjar även spira under ruinerna efter den brutala Bush-eran här i USA.

Nu får vi bara hoppas att Bush och hans anhängare snart ställs inför rätta för förbrytelser mot mänskligheten.

Nog bloggat idag. Nu skall jag ringa mina barn och sedan läsa den mästerlige ryske poeten Александр Блок som var samtida med vår egen Edith Södergran. Dom föddes f.ö. båda i St. Petersburg, Blok 1880 och Södergran 1892.

Jag fick tag på hans samlade verk på en bokrea i Cupertino för en vecka sedan. Ett rent fynd.

Här är ett av hans mest berömda poem, från 1903:

Alexandr Blok.

The girl was singing in a church choir,
About the weary abroad, far away,
About the ships in the sea, so dire,
And those who’d forgotten their happy day.

So sweet was her voice flying up into highness,
With shimmering beam on her shoulder of white,
And every one listened watching from darkness,
The way the white garment was singing in light.

And every one thought that the joy was there,
That the ships were all in a quiet bay,
And the weary people abroad, full of care,
Were now all blessed with a happy day.

The voice was sweet, and the beam was shining,
And only up there at the royal rack,
A child, conversant with secret, was crying,
That nobody, really, would ever come back.

Kanske Alexandr Bloks berömda poem De Tolv kan tjäna som en allegori på Bush-åren och den militanta Kristna Högern, inte helt olika de sovjetiska Bolshevikerna:

Our sons have gone
to serve the Reds
to serve the Reds
to risk their heads!

O bitter,bitter pain,
Sweet living!
A torn overcoat
an Austrian gun!

…
-To get the bourgeosie
We’ll start a fire
a worldwide fire, and drench it
in blood-
The good Lord bless us!

Det kunde lika gärna ha skrivit om de militanta Neokonservativa i George Bushs USA.

God natt!

Den berömda visan It’s a Long Way to Tipperary skrevs redan 1912 och blev världsberömd för sin nostalgiska hemlängtan under Första Världskriget.

Det finns många versioner av den här visan men den som jag själv tycker mest om är just den storslagna Röda Armèns version som även förekommer i Wolfgang Petersens mästerverk Das Boot.

De flesta krig har fått sine egna sånger. Andra Världskriget hade sin “Lili Marlene” och Vietnamkriget sin “Where have all the flowers gone”.

Bara Irakkriget har fått vara utan musik. Vad sjunger de amerikanska ockupationssoldaterna på sina baser runt om i landet? Sjunger de alls?

Att även de tänker på sina familjer hemmavid vet jag för jag har just fått reklam från Cell Phones for Soldiers som uppmanar mig att skänka gamla mobiltelefoner till amerikanska soldater i Irak så att de kan ringa hem.

Tydligen vill president Bush inte ge dom pengar till mobiler. Kanske är han rädd att det kommer att skada moralen.

Vad de ockuperade irakierna sjunger är det ingen som bryr sig om. Men vem vet, de kanske också skulle uppskatta It’s a long way to Tipperary, i alla fall när den amerikanska ockupationsarmèn har lämnat landet och Irak en gång blir fritt, utan amerikanska baser.

Men det är långt dit.

Det finns två Spoletofestivaler, den i Spoleto i Italien som startades av Gian Carlo Menotti 1958 och den i hamnstaden Charleston i South Carolina som startades 1977, också den av Gian Carlo Menotti.

I båda fallen rör det sig om opera, teater, dans och musik i en pittoresk miljö.

Årets Spoletifestival i Charleston går av stapeln 200 år efter det att USA förbjöd importerandet av slavar och mitt under den valkampanj som antagligen kommer att ge USA sin första afroamerikanske president.

Steven Spielbergs film om slavupproret på slavskeppet La Amistad

En av de operor som uppförs på Spoletofestivalen är Anthony Davis’ Amistad om det beryktade slavskeppet La Amistad och det historiska domslut som blev följden av att de afrikaner som hade förts ombord på skeppet gjorde revolt mot slavhandlarna.

View Larger Map

Charleston i South Carolina

Att operan uppförs just i Charleson är fully av symbolik eftersom staden var en av huvudhamnarna i den amerikanska slavhandeln.

Charleson i South Carolina.

Säg inte att opera inte kan vara socialt relevant.

Daniel J. Wakin skriver i New York Times om Spoletofestivalen och Anthony Davis opera: At Spoleto Festival, Revisiting a Fateful Chapter in Slavery – NYTimes.com

Charleston i South Carolina.

The opera is based on historical events involving a Spanish slave ship, La Amistad, in 1839-41. A group of West Africans ” Mende and Temne people from what is now Sierra Leone ” were seized and taken to Cuba for sale as slaves. As the ship moved on to another Caribbean island, they rose up, killed most of the crew and sought to return home, but the ship’s navigator tricked them into sailing toward the United States.

They were captured on Long Island and put on trial in Connecticut, which was deemed more sympathetic to slavery. Abolitionists took up their cause. John Quincy Adams, a former president, defended them, and the Supreme Court eventually ruled that the Africans should be considered free people. Most returned to Africa; some stayed in America. One young woman learned English and graduated from Oberlin College in Ohio. In interviews blacks in the audience used ‘resonate  often to describe the Charleston production.

Man spelar också Rossinis opera La Cenerentola, Askungen, och mycket annat intressant på Spoletofestivalen i Charleston.

Rossinis La Cenerontola, Askungen med Cecilia Bartoli från 1994

Och den som är intresserad av opera och inte kan ta sig Charleston kan i alla fall trösta sig med Fina Torres nu klassiska film Celestial Clockwork om opera och klassisk musik och Paris, allt i en salig blandning.

Nästan som Spoletofestivalen i ett nötskal.

Och den som vill följa festivalen i detalj kan läsa Spoletos egen blogg.

Vill ni ha det här dokumentet, jag har flera kopior säger den söta tjejen på IT-mötet i Florida. Jag sträcker fram handen och får ett ex efter att tjejen har placerat en stor fet låska på framsidan.

Hon tillhör den där typen av människor som kan vara hur trevliga, kultiverade och rumsrena som helst men som alltid när de tummar igenom en bunt papper eller bläddrar igenom en bok eller DITT dokument på skrivbordet först måste slicka pekfingret.

Inte undra på att vi får epidemier som dödar miljontals människor.

Nåja, fingerslickare är en sak, men korta män är flera magnituder värre. Korta män skrämmer livet ur mig måste jag erkänna. Man vet aldrig var man har dem, man ser dom inte, och gud vet vad de har för sig där i skymundan. De är om något ännu värre än fingerslickare och fågelskådare.

Som Randy Newman sjunger sin klassiska visa: Short people got no reason to live från 1977.

Faktum är att en av de absolut värsta människor jag någonsin har tvingats jobba ihop med var en mycket kort och djupt störd IT-ingenjör som var fingerslickare och just hade fågelskådning som hobby.

Den här visan är till dig Joe Z.

Njut och begrunda nu på lördagsmorgonen.

King’s Singers sjunger Randy Newmans Short People.

Det är lördagmorgon efter en kvävande värmebölja här i Silicon Valley.

Snart blir det vattenransonering som kommer att förvandla alla trädgårdar inklusive vår egen till en öken.

Under tiden kan vi njuta av a capellagruppen King’s Singers och deras version av Randy Newman’s klassiska Short People.

När jag först kom till USA var det här en landsplåga och även om man inte hör de så ofta nuförtiden så är den ändå kul att lyssna på, speciellt nu i kvällshettan här i Silicon Valley.

Technorati Tags: Musik, Musik i USA, Amerikansk musik, Populärmusik, Popmusik, USA-musik, Popmusik i USA

Svenska bloggar om: Musik, Musik i USA, Amerikansk musik, Populärmusik, Popmusik, USA-musik, Popmusik i USA

Läs fler inlägg om Musik

2008-05-12	Musik för en tisdagsmorgon: Rapture: Dancing cheek to cheek
2008-04-16	Musik för en onsdag: Rossini i regnet. Berlinerfilharmonikerna spekar overtyren till Vilhelm Tell
2008-04-10	Musik för en fredsagsmorgon: Mr. Bassman och damen som aldrig rest utomlands.
2008-04-03	MySpace konkurerar med Apples iTunes. Köp och lyssna på musik på MySpace
2008-01-26	Kalifornisk Guldrushmusik för en söndagsmorgon: Stephen Fosters Oh Susannah
2007-12-29	Musik för en söndagsmorgon: Tokyo Stompers – I’ve Been Working on the Rail

Irving Berlins God Bless America framförd ombord på hangarfartyget USS Harry S Truman av Celene Dion.

It isn’t over until the fat lady sings brukar man säga här i USA och den feta tanten var Kate Smith och sången var en av Irving Berlins mindre lyckade låtar, schablonsången God Bless America som han skrev redan 1918 och som sedan har kommit att definiera den inåtvända gudfruktiga vapenskramlande amerikanska nationalismen så som man ännu träffar på den på den inom det republikanska partiet och ute bland Bush och Hillary Clintonväljarne ute på bystan i Pennsylvania och West Virginia.

Det är en syn på USA som har varit speciellt i ropet under George Bushs groteska maktmissbruk de senaste åtta åren.

Men den bilden av USA kanske håller på att få konkurrens av en helt annan syn på USA, den som sattes till musik av Woody Guthrie 1940 som svar på Berlins och Kate Smiths hötorgsdrapa: This Land is My Land

För Hillary Clintons nederlag mot Barack Obama och de bättre utbildade demokratiska väljarna går hand i hand med en historisk förnyelse här i USA.

Det traditionella amerikanska samhället så som vi har sett det sedan slutet på Andra Världskriget, baserat på billig olja, lågutbildad arbetskraft, en stark ekonomi och militärdominans har nått vägs ände.

Woody Guthrie sjunger sin odödliga This land is my land

De unga välutbildade amerikanerna kring Barack Obama som representerar IT-industrin, vetensapen och biotekhindustrin har en helt annan syn på USA och omvärlden än deras föräldrar och farföräldrar bland 30: och 40:talisterna.

När Kaliforniens Högsta Domstol avkriminaliserar könsneutrala äktenskap är det ännu ett steg bort från Bibeln och Den Kristna Högern, bort från George Bushs och Hillary Clintons USA.

För framtidens USA håller på att växa fram i IT-samhällen som Seattle och Silicon Valley, Research Triangle Park och Boston och det är alltmer likt Kista, Dublin, Krakow och München.

Årets presidentval har visat oss Irving Berlins och Kate Smiths USA i rostbältet i Pennsylvania och Indiana och de gamla kolgruvorna i West Virginia, men det har också visat oss ett helt annat USA, framtidens USA, ett USA som inte vänder sig till vapen och Gud och en ohämmat nationalism – utan som mer och mer ser ut den omvärld som amerikanerna hittills har struntat i.

År 2008 kommer att bli ett historisk år här i USA, ett år när USA genomgick den generationsväxling man aldrig fick 1967.

Den feta tanten har förhoppningsvis sjungit för sista gången. Det gamla amerikanska Boersamhället har nått vägs ände.

2008, ett historiskt år. Yes We Can.

Houston Grand Operas innovatina uppsättning av Enleveringen ur Seraljen , som i den här uppsättningen intressant nog utspelas på Orientexpressen

När den amerikanska högern vill ta till storsläggan mot den kristne Barack Obama så anklagar de honom för att vara Muslim, samtidigt som de kritiserar hans kristne pastor för att göra opatriotiska uttalanden.

Islamofobin florerar inte bara i Sverige utan även i kristna kretsat i USA, som böcker som Lee Harris’ The Suicide of Reason visar.

Medan vi inte har några problem med fundamentalistisk Kristendom, som vi inte ens har en term för, vare sig i Sverige eller USA, så är det en helt annan sak med “Islamism” som bl.a. Hillary Clinton har anspelat på i sin nu ökända valpropaganda mot Barack Obama ” Kl är 3 på morgonen, telefonen ringer i Vita Huset…”.

En uppsättning av Enleveringen ur Seraljen.

Men Europa har haft flera århundraden på sig att betrakta Islam och en av de många som har lämnat sin syn på Islam och Muslimer är ingen mindre än Mozart i sin berömda opera Enleveringen ur Seraljen.

Corinna Da Fonseca-Wollheim skriver mycket intressant artikel i Wall Street Journal just om Mozarts opera och om hans syn på Islam och Muslimer:
Mozart’s ‘Personal Enlightenment’. In ‘The Abduction From the Seraglio,’ Europeans Emerge Broadened and Deepened From an Encounter With Islam

The opera, about the liberation of a group of European captives from a Turkish harem, had been commissioned for the new German National Theater in Vienna, an institution founded three years earlier by Emperor Joseph II in order to create an operatic tradition that could rival those of Italy and France. Before Mozart took on the genre, the Singspiel had been mere spoken theater with musical numbers inserted to liven up the action.

In 1782, with “The Abduction From the Seraglio,” Mozart raised it to an art form in which the glorious virtuosity of Italian song was fused with the expressive authenticity of the German lied — where depth of feeling and rational thought created characters that were more real than any seen before in opera.

…
Only Osmin remains unchanged. He is the face of fundamentalist Islam: suspicious of outside influences, hypersensitive to slights on his honor, misogynistic. He is fond of gruesome violence: His favorite punishment consists of beheading, hanging, impaling, burning, flogging and drowning — all of the above, in sequence.

Janissarerna sjunger.

Även om Mozart alltså även han gjorde sig skyldig till ett nidporträtt av den fundamentalistiske Osman, som är en komisk roll i operan, så är hans bild av europèerna inte helt okritisk som Corinna Da Fonseca-Wollheim också påpekar i sin intressanta artikel.

Och till slut så släpper faktiskt Osman de bortrövade Europèerna fria. Incidenten slutar fredligt.

Dagens bild av Islam och dess människor är tyvärr inte speciellt mycket mer nyanserad än den var när Mozart skrev sin opera år 1782.

Det är onsdag efter en litet småkall natt här i Silicon Valley.

Jag växte upp helt utan musik men nu kan jag inte leva utan att lyssna på allt från pop till klassisk musik.

Jag kan inte skriva ett enda inlägg utan att göra det till musik.

Så varför inte lyssna på Rossinis Guillaume Tell som först uppfördes i Paris 1929.

William Tell overture by Gioachino Rossini. Berliner Philharmoniker. Claudio Abbado, del ett

Hela operan varar i fyra timmar, nästan som en Wagner-opera. Men overtyren är värd att lyssna på

William Tell overture by Gioachino Rossini. Berliner Philharmoniker. Claudio Abbado, Del två

Den sista debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i Philadelphia i kväll amerikansk tid.

Den första gången jag lyssnade till Rossinis Barberaren i Sevilla var på ett litet s.k. Community College, alltså komvux, i New Jersey där jag studerade data programmering. Det var Fortran och Assembler.

Av en slump kom jag att lyssna på en skiva i biblioteket och det var just Overtyren till Rossinis Barberaren i Sevilla. Jag blev helt betagen och är det fortfarande.

Den här versionen är litet udda men kanske just därför litet speciellt. Musik för en tisdag.

Tjejen kan jag förstå, men varför måste han vänta tills det blir vår? Sitter han på kåken?

När det våras ibland bergen
får jag komma till dig då?
Och på nytt få läsa sagan
uti dina ögon blå.
Alla skogens fåglar sjunga
och vår lycka finnes där,
när det våras ibland bergen
hos den vän som jag har kär.

När det våras ibland bergen skrevs redan 1929 som When It’s Springtime In The Rockies av Mary Hale Woolsey och Milton Taggert och med musik av Robert Sauer.

Den blev sedan populär i Sverige där man dock ersatta Klippiga Bergen med berg i allmänhet.

När det våras i Kebnekajse?

När jag först hörde den här sången var jag tio, det var vinter i Uppsala, det snöade på Tegnergatan, parken låg vit och öde och från radion kom den här visan, igen och igen i vintermörkret.

Jag kunde för mitt liv inte förstå varför den här killen inte kunde resa och träffa sin tjej förrän det blev vår.

Det förblir ett mysterium, i alla fall för mig. Hade han inga skidor, ingen spark, ingen snöscooter. Kunde han inte få inresevisum ?

Om någon har svaret eller bor på något berg eller tycker om fåglar eller i varje fall har en gitarr så säg gärna till.

Det är fredag efter en vecka med kalla nätter här i Silicon Valley.

Skall jobba litet med bloggen i helgen och sedan skriva några inlägg som jag inte har hunnit med under den något jäktiga veckan.

Jag var bl.a. på ett IT-möte i Palo Alto där vi kom in på IT i olika länder och en mycket trevlig amerikansk kvinnlig IT-ingenjör i femtioårsåldern från North Carolina sade “jag har aldrig varit utomlands”.

Det underliga med miljoner amerikaner är de helt klart är välbärgade men trots det aldrig har varit utomlands. Inte för att de inte har kunnat utan för att de aldrig har haft det minsta intresse av att resa utomlands.

Varför inte? Det ligger på något sätt i den amerikanska kulturen, men tänk hur mycket dessa människor och hela det amerikanska samhället har förlorat på kuppen, hur mycket de har missat i livet.

Jag tror själv att den här svårförklarade amerikanska struts-inställningen till omvärlden är unik i västvärlden.

Förhoppningsvis kommer dagens unga här i USA att bli litet mindre inbundna.

Den sociala nätverkssajten MySpace har hamnat i skymundan av den mer välkända Facebook här i Palo Alto i Silicon Valley.

Ryan Kim skriver i San Francisco Chronicle om hur MySpace nu försöker tävla med Apple på musikområdet:Record companies join MySpace in online music venture

MySpace, som redan används för att skapa sociala webbsajter för tusentals musikband och artister, kommer att konkurrera med Apples iTunes genom att baka in en musiksajt direkt i MySpace.

In a move that will put it in direct competition with Apple’s iTunes, MySpace announced Thursday it is creating an online music store that will allow its legion of users to buy and stream millions of songs.

MySpace, the world’s largest social network, said it was forming a joint venture with three of the four largest music labels, who will power its beefed-up music platform called MySpace Music. MySpace officials said the joint venture is a natural extension of MySpace’s music heritage and a dramatic shift in the way consumers access musical content.

By embedding a store in a social network, officials hope to create a more dynamic connection between artist and
consumer, one that will ultimately lead to more robust sales of music and related items.

Jag kan inte låta bli att känna mig litet trött på de sociala sajterna. Facebook var enastående populärt i höstas men den verkar inte ha infriat förhoppningarna. Många som flockade dit har flyttat vidare till andra sociala sajter. Men om MySpace kan hjälpa till att öka konkurrensen på musikområdet så är det bara bra.

Och de sociala sajterna är här för att stanna och kommer att fortsätta att utvecklas i framtiden.

Klicka på Eureka Jazz Festival

Trött på den eviga amerikanska valkampanjen, intresserad av musik, vill dra nytta av den rekordlåga dollarn, målet är givet: Redwood Jazz Festival i Eureka i Kalifornien den 27:e till 30:e Mars.

Nej det här är inte Disneyland, det är Eureka i norra Kalifornien

Eureka kanske någon undrar, var ligger den? Jo 104 svenska mil norr om Los Angeles nära gränsen till Oregon. Kalifornien är en stor stat, nästan precis lika stor som Sverige.

Den gamla skogsbruksstaden Eureka har en befolkning 25,435 och ett rent sagolikt läge vid Stilla Havskusten. Men det finns också en hel del knarkare som i de flesta amerikanska städer f.ö. , och en litet väl skjutglad polis, så man får inte helt låta sig förföras av den storslagna naturen.

Pepparkakshus i Eureka.

Men festivalen verkar intressant och med dagens dollarkurs är det antagligen billigare att flyga dit och tillbringa en långhelg där än i Norrköping.

Eureka

Jazz och pepparkakshus i Eureka i Kalifornien alltså.

Pepparkakshus i Eureka.

SXSW eller South by Southwest är en stor musik och filmfestival i Austin i Texas som just har avslutats.

Idag är musik och film och all media digitala och som vi alla vet så kostar det inte ett öre att kopiera digital data och så gott som ingenting att lagra det.

Och kopiorna blir precis lika bra som originalet.

Även om vi skulle sätta tusentals unga svenskar i fängelse för att de laddar ner musik och film så kommer vi att misslyckas om vi inte är beredda att bygga upp ett censursystem som liknar dagens kinesiska eller kubanska.

Och även om regeringen skulle försöka så skulle de misslyckas, precis som regeringarna på Kuba och i Kina.

Så varför inte släppa musiken fri och finansiera den med reklam eller tjänster? Om Google kan släppa mjukvaran fri, varför kan medieföretagen inte göra det samma?

Joseph Weisenthal skriver om den intressanta debatten på bloggen Paid Content: SxSW: A Rowdy Discussion On Ad-Supported Music

Och Dan Mitchell skriver i New York Times om samma debatt Free Music? Only With a Fight

LIKE most purveyors of media, music labels are flailing about for a new business model even as their old one is quickly becoming outmoded.

One proposed solution — giving music away online, supported by advertising — was the subject of a panel discussion this week at the South by Southwest music conference in Austin, Tex. “Of course a panel on online music-business models was going to degenerate into a food fight,” wrote Joseph Weisenthal of paidContent.org.

The stew boiled over when Ted Mico, the head of digital strategy at Interscope/Geffen/A&M records, declared, “I need more marketing and promotion on the Internet like I need a root canal without anesthetic.”

He was responding to his fellow panelist, Peter Rojas, the founder of a new music blog, RCRD LBL (pronounced record label.) Mr. Rojas is one of many advocates of the idea that music shouldn’t really be “sold,” but rather used to promote other things, like advertised goods, with a portion of revenue going to artists.

On RCRD LBL, artists offer their music free, without restrictive digital rights management software. In return, the artists get a portion of the site’s ad revenue. Such blogs, he said, are “a huge force in music right now and in some ways more important than the labels because that is where bands are being broken.”

Sajter som RCRDLBL gör det möjligt för nya band att nå direkt ut till lyssnarna utan att behöva betala stora belopp till mediaföretagen.

Det här är egentligen en mycket enkel fråga. Vi kan antingen bygga upp en kopia av dagens Kuba eller vi kan låta marknadskrafterna styra.

Microsoft har för länge sedan insett att mjukvara eftersom den är digital på sikt kommer att bli helt gratis.

Hollywood och Medieföretagen har ännu inte kommit till den insikten. Debatten på SXSW visar att man ännu inte har förstått det.

Justitieminister Beatrice Ask

Om jag förstår det hela rätt så är regeringen på väg att svänga in bakom de stora mediaföretagen och börja ställa fildelare inför rätta.

Nu, som Stanfordprofessorn och Internet-mediaexperten Larry Lessig förklarar i föredraget ovan så är det oerhört viktigt att allmänheten har rätt att inte bara konsumera utan också modifiera och producera digital information på nätet.

Det att inte klart att Beatrice Ask och regeringen alls förstår vad de har gett sig in på, och att de hur som helst aldrig kommer att kunna bötfälla och fängsla de hundratusentals svenskar som fildelar. Men de oroväckande utvecklingen i bl.a. Japan på det här området: Japanese ISPs To Ban File Sharers kommer säkert att påverka dom.

Om Beatrice Ask och Justitiedepartementet gjorde en studieresa till kommunistregimen på Kuba så skulle de snabbt lära sig att de är praktiskt omöjligt att imitera den kubanska regimen och förhindra att svenskarna fildelar.

För data kommer att förbli fri vad makterna än tycker. På Kuba, som har ett censursystem som skulle få den svenska regeringen att salivera av avund så har medborgarna lärt sig att använda den senaste teknologin för att kringgå censuren och fortsätta fildelningen.

Metoden är enkel. Man använder lättgömda USB-diskar för att sprida illegalt material runt ön. Det är snabbt, effektivt och kommunistregimen kan inte göra något åt det.

Som Lawrence Lessig säger så håller den nya digitala eran på att förvandla oss alla från passiva konsumenter till aktiva producenter.

Illegal fildelning på bloggen. Javier Pratos I will Survive. Ok, Beatrice, sue me.

Mashups, the read-write web, user-generated content, allt det här är på ett eller annat sätt baserat på att man använder sig av digital information, modifierar den, lägger till sin lilla bit och sedan i sin tur skickar den vidare ut på nätet.

De stora medieföretagen ser det här som ett fruktansvärt hot mot sin maktställning och verkar nu ha intalat den svenska regeringen att rensa upp i det digitala träsket och slå hårt mot alla hundratusentals svenska fildelare.

Nu kanske Beatrice Ask säger att ja men det är inte mashups och the read write web vi är efter. Det är nedladdning av film och musik. Men det går till syvene och sist inte att dra en linje i sanden och säga att det här kommer vi att tillåta, som den fantastiska videon ovan, men det här, vad det nu är är illegalt.

Det kostar ingenting att duplicera digitalt media. Vi gör det alla varje dag när vi läser ett mejl eller skickar ett dokument, eller skriver ett inlägg på bloggen.

Nu finns det sätt att hantera det här men att förbjuda duplicering av digital information är inte en av dom för som vi har sett på Kuba så går det inte att genomföra.

Lär av Microsoft som har försökt ta betalt för mjukvara men nu tvingas kapitulera av Google.

Mjukvara kommer att bli fri om den inte redan är det men företag som MySQL kan öndå tjäna miljoner på tjänster. Liksom Steve Jobs med lednaddning av musik.

Mediaföretagen kommer att överleva på tjänster, inte genom att försöka förhindra distributionen av didgital information.

Om regeringen toge det här på allvar så skulle man bjuda in Lessig för att lära sig hur det här fungerar. Jag okså Raoul Castro förståss.

Den amerikanska folksången I’ve been working on the railroad är intressant nog mycket populär i Japan och det är inte speciellt förvånansvärt att det är en japansk banjoorkester, Tokyo Stompers , som framför den här.

Eftersom vi snart är inne på ett nytt år så är det dags att tänka på hur man skall förnya bloggen under 2008.
Fler kulturella inlägg, mer musik, mer mat och mer IT är några av de idéer som har flutit runt i huvudet de senaste dagarna.

En blogg som inte förnyas tynar snart bort, och detsamma tror jag gäller för människor i allmänhet.

Om allt går som det skall så kommer jag att befinna mig på vintersemester i Sverige under de tre sista veckorna i januari. Det skulle egentligen ha skett i oktober men jag fick för mycket att göra så det får bli januari istället.

Det verkar dock som om jag kommer att få tillgång till bredband även i Sverige så bloggen kanske kommer att få en litet mer svensk prägel då. Vilket inte skadar.

Under tiden kan vi njuta av den här japanska versionen av den gamla amerikanska klassikern I’ve been working on the railroad.

Colonel Bogey March skrevs redan 1914 och blev sedan världsberömd genom David Leans Bron över floden Kwai från 1957 med bl.a. Alec Guiness.

Men marschen finns redan med i Alfred Hitchcocks superba En Dam Försvinner från 1938 där den visslas av Michael Redgrave.

Musik för en blöt men inte alltför kall onsdagsmorgon alltså, Colonel Bogey.

Höst och regn och rusk, den perfekta tiden för att drömma sig bort till den eviga solens land.

All the leaves are brown
And the sky is grey
I’ve been for a walk
On a winter’s day
If I didn’t tell her
I could leave today
California dreamin’
On such a winter’s day

Jag minns hur jag flög till Toronto på ett IT-möte för kanske fem år sedan och chockades av hu grått och mörkt allt var.

Även om Silicon Valley och Kalifornien är betydligt ljusare och varmare än Sverige så är det ändå en stor skillnad på vintern här uppe i San Franciscområdet och nere vid kusten i Pismo Bay halvvägs ner till Los Angeles.

Vi hade hoppats fira julen där nere men det gick inte för min yngste son fick förhinder.

Så nu för vi fira julen här, och det går ju bra det också.

All the leaves are gone, and the sky is grey,… California Dreaming…

Ja snart så är det alltså Jul och affärerna här i USA är smockfulla av shoppare som alla har läst förra MUF-ordföranden Tove Lifvendahls bisarra skröna om att Konsumtion lyfter människor ur fattigdom.

Konsumera så blir du lycklig, konsumera så försvinner världens alla problem, köp slit och släng, du hjälper de fattiga genom att konsumera, mer och mer och mer.

SUV:n och stadsjeepar kommer körande med gigantiska julgranar på taket här i Silicon Valley, människor kommer utstapplande från mataffärerna med överfyllda matvagnar stora nog att föda ett medelstort afrikanskt land.

Shoppare alltså, och så julsånger förstås.

Jag frågar ibland varför folk läser den här bloggen. Svaret blir alltid detsamma: “vadfanvaddå läser, vi tittar på bilderna”!

Så till er kommer här en trevlig julsång från den engelska gruppen Girls Aloud. Ge gärnet tjejer!

Technorati Tags: Musik, Musik i USA, Amerikansk musik, Populärmusik, Popmusik, USA-musik, Popmusik i USA, Girls Aloud

Svenska bloggar om: Musik, Musik i USA, Amerikansk musik, Populärmusik, Popmusik, USA-musik, Popmusik i USA, Girls Aloud

Läs fler inlägg om Konsumtion

2007-12-09	Amerikanerna får upp ögonen för japansk mat och umami, den femte smaken.
2007-12-02	Silicon Valley ersätter Detroit som USA:s ekonomiska drivmotor. Välkommen till IT-samhället
2007-11-20	Silicon Valley blir grönt: solenergiföretagen växer. Följer resten av USA efter?
2007-11-16	Time Magazine artikel om dagens USA: America by the numbers
2007-11-15	Carl-Johan Bonnier och Sverige som ett företångsland eller ny Sovjetstat inom IT.
2007-11-14	Ännu en moderat på plats i Washington. Kommer Bush-regeringen verkligen att befatta sig med den globala uppvärmingen?