Det Progressiva USA

Gunnar Maräng i yngre år.

När jag var liten och bodde på Luthagen i Uppsala så hade Gunnar Maräng redan hängmage. Och det var länge sedan dess.

Sedan fortsatta det av bara farten, semlor, spättekakor, bakelser, pommes frites, Gunnar Maräng hade en plan och han utförde den med grym beslutsamhet.

Från sin lilla etta i hörnet av Tegnèrgatan och Sibyllegatan var Gunnar Maräng fast besluten att bli världens fetaste man.

I början var det lätt. Han vann tävligen “Luthagens Fetaste Man” sponsrad av Veckojournalen och Findus tre år i rad och uppträdde i Hylands Hörna där han utan att hicka åt tre kg leverpastej på lika många minuter.

Han hade stambord på Günters och Landings konditorier i Uppsala. Han blev sponsrad av Landstinget och folk slogs om att få bli fotograferad tillsammans med Gunnar Maräng, Luthagens Fetaste Man.

Men sen gick något snett, ingen vet riktigt vad. Han var självklar att vinna prestigetiteln Sveriges Fetaste Man 1963, det fanns inga konkurrenter, men han slogs ut, det talades om mutor och skandal. Gunnar Maräng var inte fet nog!

Gunnar Marängs försök att bli den fetaste mannen någonsin att vinna Vasaloppet misslyckades katastrofalt 1965 när han vurpade på en Dalkulla i Mångsbodarna och inte kunde komma upp.

I desperation försökte Gunnar Maräng sedan vinna titeln Mr. Fat i USA 1969 men den paranoida Nixon-regeringen vägrade honom turistvisum.

Men allteftersom tiden har gått har Gunnar Maräng återigen blivit ett av Uppsalas många folkkära original och idag på hans 90-årsdag finns det långtgående planer på att döpa om Sibyllegatan till Gunnar Marängs Gata.

Gunnar Marängs gata, ett bra monument över en av Uppsalas finaste och inte minst fetaste söner. Det låter fetbra tycker jag.

Senator Joe Biden

Två dagar innan det demokratiska konventet går av stapeln i Denver i Colorado så har alltså Barack Obama nu valt sin vicepresidentkandidat.

Ett defensivt och liket oinspirerat val som jag ser det men Obama har tappat rejält med mark mot McCain den sista månaden och allt fler väljare har accepterat McCains nidbild av Obama som en orutinerad politiker som helt saknar utrikespolitisk erfarenhet. Något som ju är precis lika sant om McCain.

Här är den svenska pressen om valet, notera ordet pratglad, det kommer att ge Obama stora problem framöver: SvD - Senaste nytt om Obama valde Joseph Biden :

Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt…

Sydsvenskan - Senaste Nytt om Obama valde Joseph Biden:

Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt från krisen i Georgien.

Adam Nagourney och Jeff Zeleny skriver i New York Times om Obamas val:Obama Chooses Biden as Running Mate - NYTimes.com

WASHINGTON ” Senator Barack Obama has chosen Senator Joseph R. Biden Jr. of Delaware to be his running mate, turning to a leading authority on foreign policy and a longtime Washington hand to fill out the Democratic ticket, Mr. Obama announced in text and e-mail messages early Saturday. Mr. Obama’s selection ended a two-month search that was conducted almost entirely in secret. It reflected a critical strategic choice by Mr. Obama: To go with a running mate who could reassure voters about gaps in his resume, rather than to pick someone who could deliver a state or reinforce Mr. Obama’s message of change.

Mr. Biden is the chairman of the Senate Foreign Relations Committee, and is familiar with foreign leaders and diplomats around the world.

Nu kommer de republikanska attackerna mot Biden.

Efter en dag fylld av rykten om vem som kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat så har vi just fått höra från två av de tre huvudkandidaterna, Indianasenatorn Evan Bay och Virginias Guvernör Governor Tim Kaine att de inte har fått klappen på axeln.

Det bör betyda att den 65:årige Delawaresenatorn och presidentkandidaten Joe Biden med stor säkerhet kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat.

Biden är ordförande i senatens viktiga Utrikesutskott men valet är ändå förvånande.
Biden saknar karisma, han pratar för mycket och har flera gånger tvingats be om ursäkt för oförsiktiga uttalanden och viktigast av allt, han kommer inte från en viktig delstat som Virgina.

Men jag tror ändå att jag förstår Obamas val. Obamas största svaghet, speciellt efter den ryska invasionen av Georgien, är att folk anser att han saknar utrikespolitisk erfarenhet. Det är för att täta det hålet som han tvingas välja Biden istället för den mer dynamiske Kaine som hade kunnat hjälpa honom vinna Virginia.

Jag tror dock att man får ta Bidens utrikespolitiska expertis med en viss nypa salt. Han har aldrig varit bosatt utomlands och talar inte vad jag vet något annat språk än engelska. Hans förmåga att se på omvärlden med annat än konventionella amerikanska ögon tror jag är starkt begränsad.

Rykten under fredagen att en kongressledamöt från Texas, Chet Edwards skulle vara en av toppkandidaterna är sannolikt inte sanna.

Vi får se på lördag morgon amerikansk tid. En intressant nyhet är att Obama först kommer att skicka ut namnet till sina anhängare i ett SMS och Twittermeddelande. Eftersom jag är med på Obamas lista så bör jag också få meddelandet då.

Som Peter Nicholas skriver i Los Angeles Times så har Obama lyckats bygga upp sen feberaktig pänningen kring vad som trots allt är en rätt obetydlig post och samtidigt samtidigt samlat in tiotusentals epostadresser och mobilnummer från alla som vill vara först om att få hans meddelande i morgon, lördag: VP nail-biter shows Obama’s skill at political theater

Senaste nytt är att Secret Service har skickat agenter till Bidens hem för att skydda honom, så det blir Biden.

Anne E. Kornblut, Michael D. Shear och Anita Kumar skriver om det i Washington Post: Va.’s Kaine Out of Obama VP Hunt

ABC News reported late Friday that the Secret Service has dispatched a protective detail to assume Biden’s immediate protection, a further indication that Obama is looking Biden’s way. Biden stayed out of public sight all day.

Jag har redan skrivit om den bjärta kontrasten mellan tantiga amerikanska politikerfruar och deras europeiska och kanske främst franska medsystrar: Carla Bruni eller varför är amerikanska politikers fruar så tantiga?

Nu har Sameer Reddy i Newsweek också upptäckt Carla Bruni, den franske presidentens fru och skriver i Newsweek om hur omöjligt det vore för en amerikansk president att ha en sådan fru.

Dagens högteknoligiska USA har aldrig kunnat skaka sig fri från den puratinism som drev hundratusentals kristna fundamentalister hit till USA på 1600 och 1700-talet.

Carla Bruni och prinsessan Diana skulle fortfarande vara helt omöjliga i USA och vem skulle kunna tänka sig president Bushs tantiga fru iförd en röd parisisk klänning på taket av Vita Huset? Eller en presidentfru som hade en egen musikkarriär och sjöng ekivoka sånger? Hon skulle spärras in på närmaste mentalsjukhus eller möjligtvis stenas till döds med biblar av den Kristna Högern.

Sameer Reddy skriver i Newsweek om How U.S. Political Wives Compare to Carla Bruni-Sarkozy | Newsweek Culture | Newsweek.com

On her new album, “Comme Si de Rien N’etait” (As if Nothing Had Happened), Bruni is in no danger of being compared to the virginal cartoon character.

She sings, presumably in reference to her husband, French President Nicholas Sarkozy, lyrics that would make Tammy Wynette blush if she were alive: “You need to understand, you are my lord, you are my love, you are my orgy.”

Her music has also referred to heroin and polyandry ”one can be reasonably sure that the only kind of cookies she might bake would have psychotropic qualities.

The Italian-born Bruni-Sarkozy, with her penchant for unforgettable metaphor, has been embraced by the notoriously nationalistic French, but in America, she never would have had a chance. Never mind her enthusiasm for group sex; she’s just too darn beautiful.

Nu finns det moderna kvinnor även i USA, som Jennifer Siebel som är nygift med Sam Franciscos borgmästare Gavin Newsom, men det är San Francisco som inte riktigt hör hemma i USA.

Men i resten av det politiska USA är den politiska moralen fortfarande skrämmande lik den i Iran och Saudi Arabien. En av de största amerikanska politiska frågorna är ju fortfarande om kvinnan skall ha rätt till arbort och ens till ppiller.

Om man tänker sig mardrömmen att John McCain skulle vinna presidentvalet och sedan komma på statsbesök till Frankrike. Vad skulle hans fru Cindy McCain ha för gemensamma samtalsämnen med Carla Bruini, eller med den ett år äldre Ségolène Royal? “Hur många länder har din man bombat?” Det skulle bli som när Nina Khrushchev träffade Jackie Kennedy.

Och med tanke på den nationella mediastorm som har brutit ut om John Edwards utomäktenskapliga affär för två år sedan så kommer vi antagligen att få vänta i åtskilliga århundraden innan USA kommer till rätta med kvinnas ställning i det amerikanska samhället. Edwards Admits to Extramarital Affair

Jag växte upp med de ryska dissidenterna s.a.s. och blev djupt påverkad av dom. Jag har läst mycket av vad Alexandr Solzhenitsyn har skrivit - i original. Den av hans böcker som jag själv tycker bäst om och som jag har läst många gånger är Den Första Cirkeln.

Till skillnad från Fyodor Dostoevskys ryska som är busenkel och som man kan läsa som om det vore DN så är Solzhenitsyns oerhört knepig. Han använder sig av fånglägerslang och ofta rätt arkaisk ryska så även om man har ett bra lexikon så hittar man ofta inte orden.

Den som vill bekanta sig med honom idag bör absolut börja med den mästerliga Den Första Cirkeln och sedan läsa En dag i En dag i Ivan Denisovits liv.

När jag först kom hit till USA med mitt ryska intellektuella och emotionella bagage så var det lätt att falla för den antikommunistiska kretsen kring Bill Buckley och National Review för att inte tala om vad som skulle komma att bli den Kristna Högern.

Även om Ronald Reagan hjälpte till att få Irina Ratushinskaya, som bl.a. skrev Grå är Hoppets Färg, friad, säkert utan att ha minsta aning om vem hon var, det är tvivelaktigt om Reagan någonsin läste en bok i sitt liv, så skulle de amerikanska antikommunisterna visa sig vara nästan lika dogmatiska och odemokratiska som de sovjetiska kommunisterna. Även om de då ännu inte hade hunnit bli lika våldsamma.

Och helt ointresserade av Ryssland utom som en bricka i det strategiska spelet mellan USA och USSR.

Trots att de stödde de ryska dissidenterna så engagerade de sig t.ex. inte mot förtrycket av USA:s afroamerikanska befolkning och deras politik lade grundvalarna till ett hänsynslöst angrepp på det öppna liberala USA och till George Bushs och de neokonservativas brutala politik ett par decennier senare.

Michael T. Kaufman skriver Alexandr Solzhenitsyns runa i New York Times: Solzhenitsyn, Literary Giant Who Defied Soviets, Dies at 89 - Obituary (Obit) - NYTimes.com

Aleksandr Solzhenitsyn, whose stubborn, lonely and combative literary struggles gained the force of prophecy as he revealed the heavy afflictions of Soviet Communism in some of the most powerful works of the 20th century, died late on Sunday at the age of 89 in Moscow.

… Mr. Solzhenitsyn had been an obscure, middle-aged, unpublished high school science teacher in a provincial Russian town when he burst onto the literary stage in 1962 with ‘A Day in the Life of Ivan Denisovich.

The book, a mold-breaking novel about a prison camp inmate, was a sensation. Suddenly he was being compared to giants of Russian literature like Tolstoy, Dostoyevski and Chekhov.

Over the next five decades, Mr. Solzhenitsyn’s fame spread throughout the world as he drew upon his experiences of totalitarian duress to write evocative novels like ‘The First Circle and ‘The Cancer Ward and historical works like ‘The Gulag Archipelago.

Idag måste USA brottas med Abu Ghuraib, Guantanamo, tortyr, utländska krig och massavlyssning. Saker som jag i min ungdomliga idealism aldrig kunde ana skulle komma att växa fram från den som det verkade frihetsälskande amerikanska antikommunismen.

Men ingen kan ta ifrån Alexander Solzhenitsyn och de ryska dissidenterna deras oerhörda mod och deras rörande frihetsepos. Att det samhälle som Solzhenitsyn eftersträvade inte heller var liberalt och öppet visar väl bara att han var en superb profet men inte en samhällsbyggare. Vilket sannerligen inte var dumt som det var.

Det är något som behövs inte bara i USA utan också i dagens FRA-Sverige.

Pravda har en runa över mannen som blev en av Rysslands stora författare.

Amerikanska politikerfruar skall för det allra mesta vara tysta tanter som står i bakgrunden och ler.

Eller också kanske de besöker skolor i gåriktiga skor och läser högt för barnen. George Bush d.ä.:s lätt förvirrade fru Barbara påminde mest om Nikita Chrusjtjovs fru Nina. Ronald Reagans kommunicerade med andar och vad Richard Nixons fru olyckliga fru Pat sysslade med tror jag inte det är någon som vet.

John McCains fru Cindy framstår, precis som hennes man, som en 50:tals kreation.

Carla Bruni

Det här gäller inte bara politikerfruar. När Hillary Clinton ställde upp i presidentvalet var det endast i byxor för att visa hur maskulin och redo att bli “överbefälhavare” hon egentligen var.

Att en presidentkandidat kan vara både kvinna , modemedveten och auktoritär som Segolene Royal tror jag inte någon i USA skulle förstå.

Skulle en amerikansk president kunna ha en fru som den franske presidentens fru Carla Bruni, en självständig kvinna som inte ens lär vara fransk medborgare. En kvinna som komponerar och sjunger poplåtar om sex och droger och som är mäkta populär i Frankrike, trots eller kanske på grund av de nakenbilder på henne som finns på Webben?

Nakenbilder på president Bushs fru Laura, själva tanken skulle få de flesta amerikaner att sätta i vrångstrupen.

Det amerikanska samhället ligger säger 50 år eller mer efter det Europeiska, och ingenting illustrerar det bättre än just de tantiga politikerfruarna.

Carla Bruni

Independent har en osignerad artikel om Frankrikes presidentfru Carla Bruni Call me Jackie… OK Carla - but does that make Sarko the new JFK?

for an exclusive photo shoot by Annie Leibovitz forVanity Fair magazine, which hits the stands on 1 August, Carla Bruni-Sarkozy climbs onto the roof of the Elysée Palace in a stunning, blood-red, strapless dress. She is portrayed, beautiful as ever, her hair trailing in the Paris breeze, the Eiffel Tower in the distance, sauntering sexily down the stepped roof of the palace as if she were on the catwalk, or the stage at a pop concert. Tante (Aunt) Yvonne de Gaulle, it is fair to assume, rarely climbed onto the roof of the Elysée Palace. It is doubtful too that she ever wore a blood-red, strapless dress.

Carla Bruni-Sarkozy continues to take French public life into startlingly new territory – some might say alarmingly new. Her third folk-pop album, now in its third week at the top of the French charts, contains explicit references to sex and drugs of a kind which would have been banned in France two decades ago. This summer, the words of “Tu es ma came” (You are my dope) can be heard on every beach and in every camping site and traffic jam in France – sung by the President’s wife.

Visst, det finns undantag, San Francisco-borgmästaren Gavin Newsoms fru Jennifer Siebel och Barack Obamas fru Michelle kunde nästan vare Europeer. Men på det stora hela, och på riksplanet så är USA fortfarande ett 1950-talssamhälle, i alla fall vad beträffar president- och politikerfruarna.

San Franciscos borgmästare Gavin Newsom och hans brud Jennifer Siebel.

San Franciscos 40:årige borgmästare Gavin Newsom har just gift sig med sin flickvän en rätt okända 33:åriga Hollywoodskådespelerskan Jennifer Siebel.

Det här är Newsoms andra äktenskap men trots det och trots att Newsom, som har basat över San Francisco sedan 2004, hade en del mindre problem för ett tag sedan är han fortfarande omåttligt populär.

Han har infört allmän sjukförsäkring och blev rikskänd för sin kamp för könsneutrala äktenskap för fyra år sedan.

Villie Brown skriver i San Francisco Chronicle om Gavin Newsoms och Jennifer Siebels societetsbröllop i Montana: Bitterroot’s sweet with S.F.’s cowboy mayor, bride

Newsom och Siebel i årets Prideparad i San Francisco

I’m up here in Montana’s Bitterroot Valley at the family ranch of Gavin Newsom’s new bride, Jennifer Siebel. The place has to be at least six times bigger than Golden Gate Park and just as beautiful in its own way.

It’s a working horse ranch, but the accommodations are cleaner than most airports. The place is located about two hours outside of Missoula, Mont., where a bunch of us flew in Wednesday for the Saturday night wedding. The group I came with flew in on one of Google’s

Newsom väntas ställa upp i det kaliforniska guvernörsvalet år 2010 och hade kunnat spela en viktig roll i Barack Obamas presidentkampanj. Men när Obama vägrade att bli fotograferad tillsammans med Newsom just på grund av hans stöd för könsneutrala äktenskap så stödde Newsom istället Hillary Clinton. F.ö. precis som en annan viktig Kalifornisk lokalpolitiker: Los Angeles borgmästare Antonio Villaraigosa.

Bland bröllopsgästerna märktes Sergei Brin och Larry Page från Google, Representanthusets ordförande Nancy Pelosi och en stor del av San Franciscosocieten.

Vi kommer med stor säkerhet att höra mer om både Gavin Newsom och Antonio Villaraigosa i framtiden.

Att president Bush inte tycker om Barack Obama och kommer att göra allt han överhuvudtaget kan för att förhindra att denne blir USA:s näste president är något han redan har gjort klart, men att Tysklands Angela Merkel skulle gå på Bushs linje och försöka stoppa Obama från att tala framför Barndenburger Tor i Berlin är minst sagt förvånansvärt.

Det är inte speciellt smart att stöta sig med kommande amerikanska presidenter, men Merkel är tydligen så rädd för Bush att hon inte vågar annat än att lyda fogsamt lyda honom, eller också tycker hon helt enkelt inte om Obama.

Angela Merkel, George Bush och McCains bästa vän?

Tony Paterson och Leonard Doyle skriver i Independent om Angela Merkels oförklarliga motstånd mot Barack Obamas önskan att hålla ett tal vid Brandenburger Tor: Bush blamed for Merkel opposition to Brandenburg date for Obama

Ms Merkel managed to divide German political opinion earlier this week after she expressed strong reservations about Mr Obama’s plans.

However, evidence emerged yesterday which suggested that Ms Merkel could have been pressured into objecting to Mr Obama’s plans by the Bush administration. A report in Germany’s conservative Frankfurter Allgemeine Zeitung newspaper said that one of Ms Merkel’s top advisers had been criticised by a member of the Bush team over the planned Obama visit during the G8 summit in Japan.

“Christoph Heusen, the Chancellor’s foreign policy spokesman, was approached by an adviser from the Bush team and ticked off about Obama’s plans,” the paper wrote. Ms Merkel’s government refused to comment on the allegations yesterday, but opposition politicians went on the offensive. Klaus Wowereit, Berlin’s governing Social Democrat mayor, who favours an Obama speech at the gate, warned: “Ms Merkel must be careful not to let herself be used as a pawn. It might be that she received directions from President Bush in Japan.”

Der Spiegel skriver givetvis också om det nya slaget om Brandenburger Tor: Union streitet über Obama-Auftritt

Det här är ju oerhört oprofessionellt och väldigt klumpigt av Angela Merkel som inte ens är den som bestämmer över vem som får och inte får tala i Berlin. Det beslutat fattas av lokalregeringen där.

Men det verkar onekligen som om Jürgen Trittin, de Grönas vice partiledare har rätt när han säger att Merkel agerar för att stödja Bush och John McCain, vars krigiska politik hon tydligen föredrar.

Martha Nussbaum filosoferar

Jaj måste erkänna att jag gnuggar mig i ögonen och blir lätt chockad när jag slår upp DN nu på morgonen och hittar Ulrika Kärnborgs intervju med en av USA:s mest kända filosofer, Martha Nussbaum på Sverigebesök.

Har jag hamnat fel, nej tydligen inte, den vanligtvis så filmstjärne- och kändisfixerade svenska pressen har, kanske på grund av nyhetstorkan nu under sommaren, ovanligt nog släppt in en artikel om en synnerligen viktig men knappast Hollywood-glamorös medelålders amerikansk dam som alla USA-intresserade bör läsa och känna till.

Martha Nussbaum är som sagt en av USA:s mest kända filosofer, med fokus på klassisk filosofi, speciellt Aristotle. Hon är Ernst Freund Distinguished Service Professor of Law and Ethics vid University of Chicago och hon har också ett djupt intresse för den indiska civilisationen.

Det sistnämnda som gör henne unik bland amerikanska filosofer och det är kanske mest den indiska vinkeln som gör henne speciellt intressant i dagens globaliserade värld.

Ulrika Kärnborg i DN har intervjuat Martha Nussbaum på Sverigebesök Den passionerade filosofen

I motsats till många utilitarister och liberaler brukar Nussbaum hävda att “funktionerna” är lika viktiga, eller viktigare, indikationer på välstånd än ekonomisk tillväxt.

Sett från ett svenskt perspektiv verkar det föga radikalt. Till skillnad från svenska socialdemokrater nämner Nussbaum sällan arbete och skulle aldrig tala om rätten till arbete som en självklarhet. Men i det amerikanska sammanhang där hon lever och verkar anses Nussbaum stå en bra bit ut på vänsterkanten, dock alltid med liberala förtecken. …

Och frågan om hon möjligtvis hoppas på Barack Obama som USA:s nästa president besvarar hon med ett hest och brakande ja: - Åh, vi går på samma gym och brukar jogga tillsammans. Han var min kollega på Harvard, som du kanske vet. Och jag brukade skryta om honom långt innan han blev någon. Ja, nu känner folk förstås till vem han är.

Som alla forskare håller Amerikanska filosofer vanligtvis en högre profil än sina svenska kollegor. Torbjörn Tännsjö och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman är undantagen.

Filosoferna på Berkeleyuniversitetet har utmärkt sig som USA:s och världens filosofiska medvetande och jag har själv läst och påverkats av bl.a. Paul Feyerabend som jag rekommenderar för alla som vill läsa något mer än ännu en bloddrypande deckar i hängmattan nu på sommaren.

Filosofi och filosofer fortsätter att vara oerhört viktiga i ett Sverige där hela Alliansen utan att tänka en enda tanke röstar fram den integritetskränkande FRA-lagen. Att tanka fritt är stort, att tänka rätt är större som det står ovanför entrèn till Uppsala universitets aula, eller kanske ett mer passande citat i FRA-stridens Sverige, från Exodus 23:2 Thou shalt not follow the multitude to do evil.

Nussbaum har bl.a. skrivit The Fragility of Goodness, Frontiers of Justice och nu senast Liberty of Conscience: In Defense of America’s Tradition of Religious Equality.

Klicka på boken.

Svenska politiker skiljer sig från sina amerikanska kollegor såtillvida att de för det allra mesta är helt helt otänkande får som följer partilinjen utan något eget personligt engagement.

FP:S Camilla Lindberg var t.ex. den enda av Alliansens alla riksdagsmän som inte lydigt röstade för att införa massavlyssning i Sverige nyligen.

Dennis Kucinich med fru Elizabeth Kucinich

Det finns lydiga får även i kongressen här i USA, men eftersom USA till skillnad från Sverige är ett utpräglat gräsrotssamhälle så finns det också politiker som faktiskt tänker själva.

En sådan politker är den progressive kongressledamoten från Cleveland i Ohio Dennis Kucinich som nu gör något så ovanligt som att försöka ställa president Bush inför riksrätt.

Kucinich som växte upp i en fattig katolsk familj med sju barn i Cleveland i Ohio brukar ställa upp i presidentvalen mest för att ge demokratiska väljare ett alternativ från de förutsägbara demokratiska och republikanska presidentkandidaterna.

Det är ett namn man bör känna till och hans bok The Courage To Survive som handlar om Kucinichs uppväxt i Cleveland på 1950-talet under mycket svåra förhållanden är definitivt värd att läsa för alla som vill få en personlig inblick i hur det ofta hårda livet här i landet formar människor.

Den som är intresserad av Kucinich politiska åsikter bör läsa hans A Prayer for America.

Kucinichs bok är en tidsbild av hur det var att växa upp i det Ohio som idag är en del av det konservativa och förbittrade rostbältet i Mellanvästern.

Den är djupt gripande även om den inte är lika poetisk som Kan man sakna Krylbo? Melissa Holbrook Pierson: Din barndoms stad finns inte kvar, som också den handlar om att växa upp i just Ohio där jag själv har tillbringat två somrar i min ungdom..

Så här skriver Kucinich om hur hans farbror Lenny en gång gav honom några små trummor att leka med. Kucinich som inte hade många leksaker älskade de där trummorna och spelade dom så ofta han kunde. Hans släktingar sade att den lille pojken skulle bli lika stor som trummisen Gene Krupa.

God, then I was going to be a drummer. I began practicing every night upstairs at 1377 E. 30th street. I must have played too late one night. Dad came from his bedroom shouting “Jesus Christ what is this, World War Two. Jesus Christ I fight the war and I come home to this noise!?”

But dad I am going to be another Gene Krupa, Uncle Lenny said so.

Hey piss on Gene Krupa, piss on Uncle Lenny”, he said, he took the drumsticks from me. When the hell am I going to get some sleep. I have to go to work in the morning, Gene Krupa, my ass”.

Later that week, Mom gave the drums back to uncle Lenny..” (sid 23-24)

Det här är som levande, personlig bok som, det är viktigt att påpeka idanens medievärld, faktiskt är skriven av Kucinich själv. EWtt exempelt på hur brokigt det amerikanska samhället faktiskt ännu är trots George Bush och republikanernas försök att göra om det till ett västerländskt Iran.

En viktig och högst levande beskrivning av livet i det amerikanska rostbältet i Mellanvästern är Richard Longworths Caught in the Middle.

Den som är intresserad av Kucinich bör kolla The Green Party, det amerikanska parti som är mest Europeiskt.

Frågan idag är hur och ens om det amerikanska rostbältet kommer att förnyas och införlivas i det amerikanska IT- och bioteknologiska samhälle som växer fram på väst- och östkusten. Hur lång tid kommer det att ta och kommer den intensiva religiositeten att svalna allteftersom människorna där får bättre tillgång till högre utbildning?

Vi vet inte men den utvecklingen, hur den nu går, kommer att hjälpa till att definiera framtidens USA.