Att Hillary Clinton är vad man på engelska kallar en “bitch och wheels” är knappast en nyhet. Jag har bloggat om Ronald Kesslers skakande avslöjanden om Hillarys framfart i Vita Huset under Bill Clintons presidentperiod: Måste läsa: Sexualdårar, kristna fanatiker, skurkar och satkärringar i Vita Huset

Men Kesslers avslöjanden var inte oväntade. Det var däremot John Heilemann och Mark Halperins bok Game Change, som har slagit ner som en bomb i de kretsar i USA som länge har hyllat den cancersjuka Elizabeth Edwards, fru till förre presidentkandidaten John Edwards som något av ett helgon i den annars så¨hårdhänta politiska maegen häri USA.

John Edwards var inte bara otrogen mot sin trevliga och snälla helyllefru, han fick också fick ett barn med en annan kvinna medan Elizabeth kämpade mot sin svåra cancersjukdom.
Närmare så än helgedom är det svårt att komma.

Men John Heilemann och Mark Halperin vet att avslöja att bilden av den trevliga och vänliga Elizabeth Edwards var en Potemkinkuliss av stora mått. Hon visar sig enligt ett stort antal källor vara en synnerligen otrevlig och hätsk person, raka motsatsen till den bild hon så länge har kultiverat.

Judith Warner skriver i New York Times om avslöjandena om Elizabeth Edwards Elizabeth Edwards Teeters on Her Pedestal :

Elizabeth Edwards is portrayed as “an abusive, intrusive, paranoid, condescending crazywoman,” and nothing like her image as “St. Elizabeth.”

Mrs. Edwards was known to demean her husband (“She called her spouse a ‘hick’ in front of other people and derided his parents as rednecks”) and to bully his staff. “The nearly universal assessment among them,” the authors write of the long-suffering Edwards aides, “was that there was no one on the national stage for whom the disparity between public image and private reality was vaster or more disturbing.”

Det är alltså inte bara Tiger Woods som har vårdat ett anseende som har gått stick i stäv med verkligheten. Den allmänt beundrade Elizabeth Edwards står nu med rumpan bar inför en häpen amerikansk publik som inte riktigt kan fatta hur en så beundrad kvinna har kunnat dölja en så otäck personlighet så länge.

Larry Lessig.

Harvardprofessorn, juridik- och webbexperten Larry Lessig är alltså i Sverige för att förhoppningsvis få svenska folket att inse att den öppna read-write-webben måste tillåtas även i Sverige, om Sverige skall kunna förbli fritt bör vi tillägga.

Lessig har också satt fingret på en mycket viktig punkt i mediernas makt i USA när han säger att: – Utan att direkt ta emot mutor styrs många politikers agerande av förväntade belöningar från aktörer utanför det demokratiska systemet. Medie- och underhållningsindustrin hör till de flitigaste och mest framgångsrika lobbyisterna. Skulle Jan Björklund få höra det uttalandet skulle han omedelbart anklaga Lessig för USA-hat. Lyckligtvis finns det inga tecken på att Björklund ens vet vem Lessig är.

Lobbyisterna har nyligen visat sitt enorma inflytande i den amerikanska sjukförsäkringsdebatten och dominerar också debatten om den fria webben även i USA, även om dominansen kanske inte är lika massiv som i Sverige.

Mikhael Löfgren skriver i Dagens Nyheter om Lessig och hans besök i Sverige: ‘Reformera IT-galaxen ‘ – DN.se

ill Sverige har han inbjudits av riksdagsmännen Karl Sigfrid (M) och Lage Rahm (MP) samt Kungliga bibliotekets forskningschef, Pelle Snickars. Till föreläsningen i Riksdagshusets förs­takammarsal kom dock inte mer än en handfull folkvalda.

…För sin del ger trebarnspappan Lessig ett dubbelt skäl till sitt engagemang: det uppväxande släktet ska inte kriminaliseras och kulturen ska inte berövas kreativa möjligheter. Därmed inte sagt att yrkesverksamma konstnärer ska berövas sitt levebröd. … Ytterst handlar striden om framtiden för demokratin och rättssamhället. Numera ägnar han sin kraft åt vad han kallar den strukturella korruptionen i det amerikanska samhället: “

Efter regeringens och EU:s frossa i FRA-lagar, Telekom- och Stockholmspaket så är det bra att Larry Lessig kan hålla modet uppe på dom av oss som förespråkar en fri read-write webb.

Om regeringen kommer att lyssna är en helt annan sak. Jag tvivlar måste jag erkänna.

Den amerikanska pressen, från den ärkekonservativa Wall Street Journal till den progressiva The Nation är fylld med reportage och runor över Ted Kennedy, en av efterkrigstidens stora amerikanska senatorer.

Jach Newfield skriver om Ted Kennedt på The Nation:skriver i The Nation: The Senate’s Fighting Liberal :

Ted Kennedy looks like the best and most effective senator of the past hundred years. He has followed the counsel of his first Senate tutor, Phil Hart of Michigan, who told him you can accomplish anything in Washington if you give others the credit. Kennedy has drafted and shaped more landmark legislation than liberal giants like Robert Wagner, Hubert Humphrey, Estes Kefauver and Herbert Lehmann.

Frågan idag är vem om någon kan leda demokraterna framåt och kämpa för progressiva och liberala värderingar i ett alltmer högerdominerat USA.

Ted Kennedy påminde mycket om stora svenska socialdemokrater som Tage Erlander och Gustav Möller. Han kommer att bli djupt saknad.

South Carolinas guvernör Mark Sanford var en av de mest intensivt kristna politikerna i hela USA. Med en from fru och fyra fromma pojkar var han den ende av USA:s alla guvernörer som principfast vägrade att ta emot pengar från Washington för att hjälpa de fattiga i det mycket fattiga South Carolina, och få fart på lokalekonomin. Citerade han något så var det bibeln, jämförde han sig med någon så var det med en präst.

En potentiell presidentkandidat, en framtidens man i detta högmoraliska land.

Alla kring honom fick sig en slev av hans fromhet, hans kyskhet och hans kristna tro. En tro som hade lett honom till att rösta för att avsätta president Clinton för dennes vänsterprassel med Monica Lewinsky.

När det visade sig att Mark Sanford hade en älskarinna i Argentina så utbrast hans fromma fru att hon inte trodde att “hede de i sig” och att när de hade träffades för första gången så blev det inte kärlek vid första ögonkastet utan snarare kamratskap vid första ögonkastet. Den enda kärlek som någon av dom hade var deras kärlek till Jesus. Och i Mark Sanfords fall, även till en hel rad kvinnor.

Efter ett bisarrt framträdande framför TV-kamerorna för några dar sen verkade det som om Sanford trots allt skulle kunna sitta kvar som guvernör. Men när karln väl hade börjat sin syndabekännelse så kunde ingenting längre stoppa honom. Alla fördämningar hade brustit.

Han har fortsatt att bekänna ständigt fler synder tills det nu verkar som om han har tillbringat den största delen av sin tid som guvernör med ingen vet hur många kvinnor andra än sin fromma fru. Får man tro guvernören så har han gått omkring och tänkt okyska tankar om de flesta kvinnorna i hela South Carolina.

Roddie Burris, Clif Leblanc och Gina Smith skriver i om Sanford confidant Davis confers with Sanfords, staff – Sanford – The State

During an Tuesday interview, Sanford said he had ‘crossed lines ‘ with multiple women and added he actually visited his Argentine mistress on seven different trips dating back to 2001. DeMint said the further explanation was ‘not a wise thing to do in this business. ‘ ‘They say, when you are explaining, you are losing. And particularly on that subject, I think, he was, ‘ the senator said. ‘I’m concerned of whether or not he is in a position that he can continue to lead the state. ‘

Eftersom han efter egen utsago inte har haft sex med alla de nya kvinnorna som han har biktat sig om så undrar man vad det är de har haft för sig. Har han kanske läst snuskiga historier från Första Moseboken eller Lukasevangeliet?

Vi vet inte och vi vill helst inte heller veta, men Mark Sanford verkar vilja fortsätta sina bekännelser, medan han och frun går på ständiga bönemöten och han fortsätter att utbrista att hans argentinska väninna Maria Belen Chapur är hans enda själsfrände.

Kåta kristna republikanska politiker med fromma fruar från sydstaterna kan bäst jämföras med tickande bomber. När de exploderar så gör de det med besked. Inte ens Jesus kan rå på dom.

Harold Hongju Koh är ingen dumbom. Han är Dean and Gerard C. and Bernice Latrobe Smith Professor of International Law på Yale University och ett glödhett hatobjekt för hela den amerikanska högern och även avsevärda delar av den amerikanska vänstern.

Hillary Clinton har gjort en dundertabbe genom att försöka få Harold Koh godkänd som juridisk rådgivare på utrikesdepartementet.

För miljoner superpatriotiska amerikaner är Koh helt klart en radikal USA-hatare av den allra värsta schattering man kan tänka sig. Varför då kanske någon undrar? Jo Koh anser att USA skall följa internationell och då kanske speciellt europeisk lagstiftning och juridkiska konventioner!

Det här något som USA aldrig har gjort och säkert heller aldrig kommer att göra oberoende vem som är president.

När Anthony Kennedy i USA:s Högsta Domstol år 2005 motiverade förbudet mot att utmäta dödsstraff not barn i USA med att det strider mot internationell lag så höll högerdomaren Antonin Scalia på att få slaganfall.

Stuart Taylor Jr. och Evan Thomas skriver i Newsweek om den kontroversielle Harold Koh: At State, a Debate Over ‘Transnational’ Law | Newsweek National News | Newsweek.com

… But his rather abstruse views on what he calls “transnational jurisprudence” deserve a close look because ‘taken to their logical extreme ‘they could erode American democracy and sovereignty. Koh is “all about depriving American citizens of their powers of representative government by selectively imposing on them the favored policies of Europe’s leftist elites,” says Edward Whelan, a lawyer and head of the Ethics and Public Policy Center, a conservative Washington policy group.

Om den amerikanska regeringen plötsligt skulle börja tillämpa internationella lagar och förordningar både utom och inom landets gränser så skulle grundvalarna för hela det amerikanska samhället plötsligt dras undan. Det skulle t.ex. betyda att George Bush skulle kunna ställas inför krigsförbrytardomstolen i Haag, att man avskaffade dödsstraffet, att man tvingades ta itu med den globala uppvärmningen och att man tvingades undervisa skolbarnen i Texas om Darwins utvecklingslära och Den Stora Smällen.

USA har aldrig varit blyg om att ställa krav på andra länder, att “sprida demokrati” och utöka sina positioner i världen. Men ve det land som i sin tur ställer krav på USA och amerikanerna.

Med den glödheta patriotismen kommer ett förakt och ett rent hat mot resten av världen och dess institutioner och tankesätt som jag själv kan vittna om. Släpp ingen jävel över bron. Jag misstänker att Obama snart kommer att kasta Harold Koh till vargana och istället utse en traditionell högertyp till UD:s juridiska rådgivare.

Annika Östbergs plötsliga och helt oväntade hemkomst efter nästan 28 år i det brutala kaliforniska fängelsesystemet har inte bara välkomnats utan nu också kritiserats allt häftigare i den svenska pressen.

Det är inte helt oväntat för Annika Östberg och hennes öde i USA överensstämmer knappast med den officiella USA-bilden så som den har fostrats under de senaste decennierna i svenska medier.

Sverige har alltid varit USA-vänligt, men attityderna var betydligt mer nyanserade under Franklin D Roosevelts New Deal då det intressant nog var socialdemokratin som ägde tolkningsrätten till USA och inte den svenska högern. Tänk t.ex. på makarna Myrdal.

Kvinnofängelset i Corona i södra Kalifornien där Annika Östberg hölls fången utan permission i nära 28 år

Men ända sedan Ronald Reagan på 1980-talet började riva ner den amerikanska välfärdsstaten och lägga grunden till den katastrofala ekonomiska kollaps vi ser idag så har de borgerliga svenska partierna tagit över tolkningsrätten till det amerikanska samhället, med ständigt växande entusiasm.

San Quentinfängelset strax norr om San Francisco.

Och de senaste åren har de ideologiska renläriga riktat allt häftigare utfall mot svenska USA-journalister som de anser inte följer Timbro-linjen, som t.ex. Roland Poirier Martinsson histrioniska utfall efter Katrinakatastrofen： Svenska journalister saknar yrkesheder

Efter katastrofen som drabbade Louisiana har svenska medier iscensatt en av de värsta propagandakampanjer som landet har skådat. Genom att noggrant sila uppgifter i amerikansk press har en osann bild av USA som ett klassamhälle i kaos manats fram. Falska påståenden och hårdvinklingar har använts för politiska syften medan empatin med offren har lyst med sin frånvaro.
Det menar Roland Poirier Martinsson, författare och USA-kännare, som känner ett starkt obehag inför den svenska nyhetsrapporteringen från USA.

Anders Holmberg som till skillnad från Martinsson faktiskt hade besökt Lousiana, svarade i en mästerlig Expressenartikel: I vilken värld lever du, Poirier Martinsson?

Så när Annika Östberg nu kommer hem till Sverige efter att mirakulöst nog ha överlevt 28 år i det kaliforniska fängelsesystemet så för hon med sig en bild av USA och Kalifornien som helt strider mot den idealiserade bild som Timbro och dess akolyter har fört fram under så många år.

Det är inte undra på att just Ronald Martinsson knappast låter henne landa förrän han vill försäkra sig om att: Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis

En kvinna som han med stor säkerhet aldrig har träffat men om vilken han ändå säger veta: Enligt flera trovärdiga vittnesmål har Östbergs störda boarderlinepersonligheten (enligt professionella undersökningar) . “professionella undersökningar” som Timbro tydligen har analyserat med lupp för att vaska fram allt ofördelaktigt de överhuvudtaget kan.

Sanningen är den att om Annika Östberg hade haft pengar not att skaffa sig en bra advokat så hade hon fått ett betydligt mildare straff här i Kalifornien och hade den svenska regeringen då agerat som den gjort idag så hade hon varit hemma för länge sen.

Att hon nu plötsligt kommer neddimpandes, och till på köper i ett privatplan, den svenska avundsjukan når nya höjder, är irriterande för Timbro och den svenska högern som har investerat tid och pengar med att bygga upp en socker-söt Walt Disney-syn på dagens USA där brutala fängelser, ekonomiska katastrofer och miljoner arbetslösa utan socialt skyddsnät helt enkelt inte syns. Marknaden gör alla lyckliga, utom de som är lata och och bara vill leva på bidrag. Förlorar du jobbet är det ditt fel för att du är lat.

Och de som inte tror på den bilden hänger sig åt “falska påståenden och hårdvinklingar”.

Annika Östbergs liv i USA visar hur det kan gå för svaga och sköra individer i det hårda amerikanska samhället där ingen bryr sig, där dina problem inte är samhällets problem utan dina egna.

Om Annika Östberg inte hade räddats ur det kaliforniska fängelsesystemet så hade hon förr eller senare dött där på grund av brist på läkarvård. Att ha överlevt i nära 28 år är rena underverket.

Är den svenska mediebevakningen av fallet Annika Östberg verkligen okritisk?

Ja den är helt okritisk mot det amerikanska samhälle som kan skapa ett så brutalt fängelsesystem som det i Kalifornien. Som låser in människor i decennier i överfulla fängelser utan att ge dom en enda dags permission, utan att ge dom adekvat läkarvård, utan att ge dom rehabiliteringshjälp.

John Omfret skriver i Washington Post California’s Crisis In Prison Systems A Threat to Public
Longer Sentences and Less Emphasis On Rehabilitation Create Problems

NORCO, Calif. — This is what conditions are like at one of California’s best prisons, the California Rehabilitation Center: Built to hold 1,800 inmates, it now bulges with more than 4,700 and is under nearly constant lockdown to prevent fights. Portions of the buildings, which date to the 1920s, are so antiquated that the electricity is shut off during rainstorms so the prisoners aren’t electrocuted. The facility’s once-vaunted drug rehab program has a three-month-long waiting list, and the prison is short 75 guards.

It is even worse throughout the rest of California’s 32 other prisons, which make up the second-largest system in the nation after the federal Bureau of Prisons. Despite a vow from Gov. Arnold Schwarzenegger (R) to cut the prison population, it has surged in recent months to more than 173,000, the worst overcrowding in the country, costing taxpayers more than $8 billion a year. More of those inmates return to prison because the state has the nation’s highest recidivism rate.

Att Timbro-högern inte vill ha Annika Östberg i tevesofforna där hon kan påminna om sanningshalten i deras USA-bild är inte förvånande.

Men kanske svenska tevetittare trots allt skulle vilja lyssna på en idag medelålders kvinna som kom till USA som tioåring med sin mamma. Som kom in i knarkträsket i San Francisco, var delaktig i två brutala mord, överlevde nära 28 år i västvärldens mest brutala fängelsesystem för att sedan tack vare svenska UD:s hjälp och mot alla odds kunna återvända till sitt hemland.

Ett hemland som hon helt klart älskar och som vars språk hon förunderligt nog fortfarande talar.

Axplock från den nordiska pressen:

Annika Östberg framställs som oskyldig “ det är hon inte | Nyheter | Aftonbladet

SvD – Senaste nytt: Okritisk bevakning av fallet Östberg

SvD – Mest lästa : ?Jag kommer alltid känna ilska mot Annika?

SvD – Startsidan: ?Känner ilska mot Annika?

Sydsvenskan – Nyhetsdygnet: Okritisk bevakning av fallet Östberg

Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Överföringen av morddömda Annika Östberg från USA till Sverige en dyr historia

Annika Östberg kom hit till USA som ung tonåring med sin mamma som hade gift sig med en amerikan hon träffat i Sverige.

Sedan gick allt snett. Hon kom in i knarkträsket i San Francisco kring the Summer of Love år 1967 och var sedan med om två mord som begicks av hennes pojkvän 1981 för vilka hon dömdes till fängelse på 25 år till livstid, alltså livet ut.

Det inhumana kaliforniska fängelsesystemet.

Hade den kaliforniska ekonomin inte kollapsat samtidigt med att det brutala kaliforniska fängelsesystemet, ett av västvärldens allra grymmaste hade gått bankrutt, så hade hon med stor säkerhet suttit kvar livet ut och om några år, som så många andra fångar, dött i förtid på grund av brist på läkarvård.

Kalifornien har 173 000 fångar i 33 fängelser som är avsedda för 81 000

Men även om hon hade släppts hade det inte hjälpt om inte Annika Östberg hade gjort något som de flesta svenskar som kommer knappast skulle tänka på att göra.

Hennes mamma var här, Annika var mycket ung, hon återvände aldrig till Sverige, men hon behöll trots det sitt svenska språk, som hon ännu talar förbluffande bra, och förunderligt nog, hon behöll sitt svenska pass!

Hade hon tagit ut amerikanskt medborgarkap och avsagt sig sitt svenska pass som tiotusentals USA-svenskar (av totalt 45-50 000), så hade Sverige omedelbart upphört att intressera sig för henne och hon hade aldrig ens släppts in i Sverige idag, utom som turist.

Som tiotusentals andra fångar här i Kalifornien hade hon släppts med några dollar på fickan vid närmaste busshållplats utan några möjligheter att överleva i det oerhört tuffa kaliforniska samhället.

Visst, det finns halfway houses, men utan bil, utan körkort, allt sånt som hon borde ha fått lära sig i fängelset men inte fick, så hade hon snabbt gått under.

Att hon trots allt kommer att överleva beror alltså enbart på att hon var så fäst vid Sverige att hon trots sina många år här i USA behöll sitt svenska medborgarskap. En papperslapp som räddade hennes liv och som förhoppningsvis kommer att göra det möjligt för henne att leva många och förhoppningsvis också lyckliga år i Sverige. Och kanske också hjälpa några unga svenskar till ett bättre liv.

Som Sydsvenskan skriver, Humama Sverige, Inhumana USA. Något att begrunda.

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt: Reinfeldt tyst om Östberg

SvD – Senaste nytt: Annika Östberg släppt från USA

Sydsvenskan – Nyhetsdygnet: Inhumana USA, humana Sverige

Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Annika Östberg sitter nu enligt uppgift i ett flygplan – på väg hem till Sverige

Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Uppgifter till Aftonbladet: Annika Östberg har lämnat häktet i New York

hd.se – Startsidan: Östberg har flyttats från fängelse

Pentagon i Washingtn D.C.

Klas Sandberg bloggar som de flesta vet vid det här taget på Vindkupan, sveriges i särklass bästa säkerhetspolitiska blogg. Han mikrobloggar också på Vindskupan.bloggy.se.

Som Klas skriver så pågår det ett veritabelt rävspel kring Obamas planer för en reträtt i Irak och en storsatsning i Afghanistan. Ett rävspel som inte har fått någon återspegling i den svenska pressen.

Till vad Klas skriver om början till en republikansk dolkstötslegend mot Obama kan jag bara tillägga att vicepresident Dick Cheney redan har varnat för förändringar av Bush-regeringens misslyckade “Krig mot Terrorismen”.

I december 2008 klämde den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer ur sig en otroligt underlig kolumn.

Han skrev att det avtal som USA skrivit under med den irakiska regeringen innebar en total triumf och att USA nu vunnit Irak en regional allierad.

Den totala segern med andra ord.[i]

Kolumnen föranledde en del tomma blickar från min sida. SOFA avtalet (Status of Forces Agreement) innebär rimligen raka motsatsen. Amerika kommer av allt att döma att få lov att dra sig ur Irak utan att kunna uppfylla några av ambitionerna från invasionen.[ii]

Antingen försöker karln förvandla natt till dag…

… eller….

…kanske…

…ja kanske det finns en tanke bakom trots allt.

Det kan tänkas att man från neokonservativt försöker bereda vägen för den stora republikanska dolkstötslegenden.

Vad menar jag nu?

Tja det måste erkännas att Bushepoken inte direkt kastar något positivt ljus över vare sig de neokonservativa eller republikanernas påstådda strategiska tankeförmåga. Det är pinsamt, snudd på olidligt för en grupp människor som trots allt betraktar sig som en skara utrikespolitiska genier.

Under sin sista tid valde George Bush att satsa alla resurser på sin såkallade Surge, tillströmning, troligen för att slippa behöva erkänna att alltsammans varit ett misslyckande.

I nästan alla tidskrifter och webbsajter som står de neokonservativa nära har det ständigt trummats för The Surge och hur den påstås ha vänt bladet, förvandlat nederlag till seger, varit ett genidrag, etc. etc.

Nu säger alltså Krauthammer att man står inför en slutlig seger.

General Ray Odierno. USA:s ÖB i Irak vars son har dödats i Irak.

Tänk om tanken är att kunna lägga skulden på Barack Obama för det slutliga nederlaget? I sinom tid kan man hamra in i den allmänna opinionen allt hela kriget var en gigantisk republikansk, konservativ och neokonservativ framgångssaga som skulle resulterat i en gigantisk geopolitisk vinst… om bara inte de där eländiga liberalerna tappat nerverna och dragit sig ur, kört kniven i ryggen på trupperna, förrått fosterlandet.

I princip samma nummer som de kreerade efter Vietnamkriget.

Ganska smart i så fall eller hur? Obama och Demokraterna kommer att få skulden för deras felräkningar och en ny republikansk och neokonservativ epok kan inledas.

Där kan också generalerna Petraeus och Odiernos propåer om att behålla trupperna i Irak spela in.

De borde båda veta att det helt enkelt inte går att genomföra. Den amerikanska armén håller på att slitas ut och läget i Afghanistan håller på att bli allt farligare. Det skulle tvinga Obama att avskeda general Petraeus och simsalabim så har det Republikanska partiet både en martyr och en prima presidentkandidat till 2012.

Tycker du det verkar spekulativt? General Petraeus har faktiskt släppt små antydningar om att han skulle kunna tänka tanken på sig själv i det Ovala rummet. När allt kommer omkring har amerika haft mer än sin beskärda del av generaler på presidentposten, från George Washington till Dwight Eisenhower. En irakisk tjänsteman frågade Petraeus på skämt om han tänkte ställa upp i presidentvalet 2008.

- Nej, det skulle vara för snart, blev svaret.[iii]
_____________________
[i] ” Milestone in Baghdad” av Charles Krauthammer, I Washington Post, 5 december 2008.

[ii] Se ”Betydelsen av ett avtal” av.. hm, mig, i Vindskupan, 21 november 2008.

[iii] ”President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, The Independendent, 13 september 2007.

From Kommer generalerna att göra revolt mot president Obama?, 2009/02/04 at 11:06 AM

Trots allt tal om förändringar och “Change” så spelar Barack Obama ändå Michail Gorbatjov mot George Bushs Konstantin Tjernenko. Dvs han är en nydanare men endast inom den starkt normbundna konservativa amerikanska traditionen.

Leif Lewin har skrivit i DN om Obamas traditionellt amerikanska framtoning: Varning för Obamas omogna stormaktsdröm

Barack Obama står, som så många andra amerikanska politiker, för en religiös retorik som kan verka främmande. När han försvarar dödsstraffet ger han uttryck för värderingar som många finner ovärdiga. Hans protektionism är oroande. Hans stormaktsdrömmar verkar omogna. Vi bör vara vaksamma när det gäller hans planer för Afghanistan.

Vem kommer efter Obama? En möjlig kandidat är San Franciscos borgmästare Gavin Newsom som fyllda 41 har gjort sig känd som en förkämpe för att öppnare samhälle genom sitt stöd för könsneutrala äktenskap här i Kalifornien.

Skillnaden mellan Newsom och Obama kan ses i det faktum att Obama vägrade att låta sig fotograferas med Newsom för ett par år sedan just på grund av Newsoms stöd för könsneutrala äktenskap.

Newsom har en nästan europeisk framtoning och saknar t.ex. Obamas extremt kristna framtoning, Medan Obama knappast skulle kunna vara en svensk politiker, i så fall skulle han vara placerad längst ut på KD:s högerflygel så skulle Newsom enkelt kunna smälta in i svensk politik.

Gavin Newsom med sin filmstjärnefru Jennifer Siebel.

I det gamla USA skulle ett ställningstagande för könsneutrala äktenskap leda till en snabb politisk död men USA håller på att förändras och om åtta år kan Newsom mycket väl ha en chans på Vita Huset. Om han först kan bli Kaliforniens näste guvernör.

Jonathan Darman skriver om Gavin Newsom i Newsweek: Hoping That Left Is Right. Gavin Newsom, a vocal supporter of gay marriage, is betting his future on the fact that social attitudes are growing more liberal.

But Newsom hasn’t gotten any less ambitious. In the next six months, he is widely expected to announce a run for governor of California, replacing the term-limited Arnold Schwarzenegger in 2011. His advisers say his high visibility on gay marriage will be an asset in a Democratic primary where a large majority of voters opposed Proposition 8.

Should he win his party’s nomination, Newsom claims his stance on the issue will appeal even to voters who disagree with him. “They’ll know that what most politicians claim, I actually do,” Newsom tells NEWSWEEK. “I act on my principles, whether they’re popular or not.” He is a young-enough man to look at demographic data showing young voters are more likely to support gay marriage than their parents and grandparents, to envision a moment when his position on the issue is neither an asset nor a liability. He can imagine a moment when gay marriage is not an issue at all.

Gav for President om åtta år alltså.

Kicka på bilden för att läsa en recension av Ayaan Hirsi Alis bok.

När jag kom hit till USA så kändes det naturligt att jag kontaktade kretsen kring Bill Buckley och högertidskriften National Review. Jag hade växt upp med de ryska dissidenterna och Buckley och Ronald Reagan var rättframt antikommunistisk på ett sätt som Olof Palme t.ex. aldrig kunde vara.

Det var först senare som jag kom underfund med att den amerikanska högerns antikommunism var baserad på ett religiöst och ofta katolskt fundament som jag själv aldrig kunde acceptera. För allt sitt prat om frihet så kunde den antikommunistiska amerikanska högern t.ex. inte ta avstånd från förtrycket av afroamerikanerna nere i sydstaterna eller från regimer som Pinochets i Chile. De ville inte ha ett öppet samhälle i Ryssland utan ett traditionellt katolskt. Min fiendes fiende var inte min vän.

Det är på samma sätt med två f.d muslimska kvinnor som mycket liknar varandra, Ayaan Hirsi Ali här i USA och Dilsa Demirbag-Sten i Sverige. De är födda med en månads mellanrum i slutet av 1969, Ayaan Hirsi Ali i Somalia och Dilsa Demirbag-Sten i Turkiska Kurdistan.

Dilsa Demirbag-Sten

Båda har gått över på högerkanten: Hirsi Ali i den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute och Demirbag-Sten i svenska Timbro där hon tillhör kretsen kring Johan Norberg och hans fru Sofia Nerbrand och i förlängningen Per Ahlmark.

Orsaken till att jag nämner det här är att jag via Jinges blogg ser att min gode vän eller i varje fall bloggarkollega Ali Esbati nu kritiserar Dilsa Demirbag-Sten i Aftonbladet för att hon seglar alltför nära invandringsfientliga kretsar i Sverige .

För min del visade det sig att en del i kretsen kring Bill Buckley som t.ex. James Burnham, var tidigare kommunister som hade funnit samma fundamentalistiska tro inom den katolska kyrkan.

Att just kvinnor som växer upp i muslimska länder och får chansen att flytta till ett öppen västerländskt samhälle bryter med sin tidigare lära är inte konstigt. Litet mer konstigt är kanske när de vänder 180 grader och omfamnar något som i fallet neokonservatismen, är en spegelbild av vad de ursprungligen tog avstånd ifrån.

Här tror jag att Halal TV har gjort en mycket bra insats i Sverige genom att sätta bild på något som många svenskar säkert finner hotande och skrämmande, nämligen muslimska kvinnor i Sverige.

Detta samtidigt som vi t.ex. inte har några problem med Carola eller fundamentalistiskt kristna kvinnor i Livets Ord som ju är “några av oss”

Frågan hur vi hanterar fundamentalistiska läror är djupt personlig. Dilsa Demirbag-Sten och Ayaan Hirsi Ali har gått en väg. Men faran är som Ali Esbati skriver i Aftonbladet att de lätt kan hamna i sällskap med människor som inte skiljer sig mycket från de fundamentalister de en gång bröt med.

En kall Decemberdag i Kalifornien. Mark Twain skulle känna igen den, han skrev en gång att han aldrig hade frusit så mycket som en sommardag i San Francisco.

Sitter och läser vad som måste vara Bill Buckleys sista bok, Flying High om Barry Goldwater, mannen som startade den högertrend som gav USA och världen Ronald Reagan, George Bush men också Carl Bildt, FRA-lagen, Fredrik Reinfeldt – och Carl Bildts förre svärfar Gösta Bohman, en nära samtida med Goldwater.

Goldwater och Bohman, det är konstigt att de inte har jämförts, för de är samtida och kommer från samma konservativa högertradition.

Gösta Bohman levde 1911 till 1997, Goldwater 1909 – 1998, närmare kan man knappast komma. Även om deras ideologier skilde sig åt så hade de mycket gemensamt, inte minst en kärlek till naturen. Goldwater föddes i Phoenix i Arizona där han levde större delen av sitt liv, en delstat känd för sin storstilade natur. Han var också generalmajor i reserven, litet högre än Bohman kom.

Efter att ha varit i det närmaste bortglömd blev Goldwater åter aktuell under Bush-åren som spirituell anfader till den allt mer extrema högerfalang som Bush och de neokonservativa representerade.

Det var i sitt tal där han accepterade den republikanska nomineringen som presidentkandidat i Cow Palace här i San Francisco 1964 som Barry Goldwater startade den högerrörelse som via Richard Nixon och Ronald Reagan skulle kulminera i den groteska George Bush.

Den bok som spöskrevs i Goldwaters namn The Conscience of a Conservative kom också att påverka bl.a. Ronald Reagan och står säkert många svenska Moderaters bokhyllor.

Buckleys bok om Goldwater är kort, 208 sidor med index, välskriven och mycket personlig, i högsta grad en vänbok. Den handlar om Buckleys många möten med den färgstarke Goldwater, bl.a. på sydpolen.

Goldwater var en man som representerade den extrema individualism som man ofta träffar på i västra USA. Men det fanns också en mörkare sida hos både Goldwater och den katolske Buckley som alltför länge stödde senator Joe McCarthys häxjakt på förmenta kommunister. Goldwater röstade också emot 1964 års medborgarrättslag som skulle ge alla amerikaner, oavsett hudfärg fulla medborgerliga rättigheter, trots att han hade röstat för liknande lagförslag både 1957 och 1960. Han sade sig vara beredd att sätta in taktiska atombomber för att skära av Ho Chih-min-stigen.

Goldwater framstår som en betydligt öppnare och mer frifräsande person än Bohman, även om båda på olika sätt kom att sätta sin stämpel på högerpolitiken i sina respektive länder.

Buckley beskriver hur han kommer resande till Goldwaters hem i Phoenix och har med sig den senare rätt kände författaren George Gilder som skall intervjua Buckley och som just har skrivit “The Party That Lost Its Head”, en mycket kritisk bok om Goldwaterextremismen.

När Gilder ber Goldwater att släppa av honom vid det hotell där han skall bo så erbjuder Goldwater honom omedelbart att bo hemma hos sig och när Buckley senare litet försiktigt förklarar för Goldwater vem Gilder är och vilken bok han har skrivit, en bok som Goldwater som sades aldrig ha läst en bok i sitt liv, aldrig hade hört talas om, så svarar Goldwater helt kort “han verkar trevlig” och så var det med det.

Under den extrempolitiska ytan var Goldwater inte bara en mycket charmig man han var också en inbiten kortvågsentusiast, storresenär och allmänt fascinerad av ny teknololgi. Till skillnad från John McCain, också han från Arizona, som inte ens vet hur man använder en dator.

Det vore onekligen intressant om någon tog sig tid att göra en mer djupgående jämförelse mellan svensk och amerikansk högerpolitik med utgångspunkt från just Bohman och Goldwater. En allt mer extrem Kristendom har alltid skilt den amerikanska högern medan motståndet mot arbetarklassen och speciellt fackföreningarna har förenat dom. Goldwater sade t.ex. att United Autoworkers, den stora fackföreingen i Detroit och dess chef Walter Reuther utgjorde ett större hot mot USA än Sovjetunionen och Sputnik. (Flying High, sid. 60). Ett uttalande som han senare skall ha ångrat.

Tragedin är väl att idag har den rörelse som Goldwater startade lett till vägs ände och en pånyttfödelse av den mer progressiva amerikanska traditionen under Obama.

I Sverige verkar högertsunamin ännu vara på gång med ett alltmer extremt avlyssningssamhälle, allt i frihetens namn.

Gunnar Maräng i yngre år.

När jag var liten och bodde på Luthagen i Uppsala så hade Gunnar Maräng redan hängmage. Och det var länge sedan dess.

Sedan fortsatta det av bara farten, semlor, spättekakor, bakelser, pommes frites, Gunnar Maräng hade en plan och han utförde den med grym beslutsamhet.

Från sin lilla etta i hörnet av Tegnèrgatan och Sibyllegatan var Gunnar Maräng fast besluten att bli världens fetaste man.

I början var det lätt. Han vann tävligen “Luthagens Fetaste Man” sponsrad av Veckojournalen och Findus tre år i rad och uppträdde i Hylands Hörna där han utan att hicka åt tre kg leverpastej på lika många minuter.

Han hade stambord på Günters och Landings konditorier i Uppsala. Han blev sponsrad av Landstinget och folk slogs om att få bli fotograferad tillsammans med Gunnar Maräng, Luthagens Fetaste Man.

Men sen gick något snett, ingen vet riktigt vad. Han var självklar att vinna prestigetiteln Sveriges Fetaste Man 1963, det fanns inga konkurrenter, men han slogs ut, det talades om mutor och skandal. Gunnar Maräng var inte fet nog!

Gunnar Marängs försök att bli den fetaste mannen någonsin att vinna Vasaloppet misslyckades katastrofalt 1965 när han vurpade på en Dalkulla i Mångsbodarna och inte kunde komma upp.

I desperation försökte Gunnar Maräng sedan vinna titeln Mr. Fat i USA 1969 men den paranoida Nixon-regeringen vägrade honom turistvisum.

Men allteftersom tiden har gått har Gunnar Maräng återigen blivit ett av Uppsalas många folkkära original och idag på hans 90-årsdag finns det långtgående planer på att döpa om Sibyllegatan till Gunnar Marängs Gata.

Gunnar Marängs gata, ett bra monument över en av Uppsalas finaste och inte minst fetaste söner. Det låter fetbra tycker jag.

Senator Joe Biden

Två dagar innan det demokratiska konventet går av stapeln i Denver i Colorado så har alltså Barack Obama nu valt sin vicepresidentkandidat.

Ett defensivt och liket oinspirerat val som jag ser det men Obama har tappat rejält med mark mot McCain den sista månaden och allt fler väljare har accepterat McCains nidbild av Obama som en orutinerad politiker som helt saknar utrikespolitisk erfarenhet. Något som ju är precis lika sant om McCain.

Här är den svenska pressen om valet, notera ordet pratglad, det kommer att ge Obama stora problem framöver: SvD – Senaste nytt om Obama valde Joseph Biden :

Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt…

Sydsvenskan – Senaste Nytt om Obama valde Joseph Biden:

Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt från krisen i Georgien.

Adam Nagourney och Jeff Zeleny skriver i New York Times om Obamas val:Obama Chooses Biden as Running Mate – NYTimes.com

WASHINGTON ” Senator Barack Obama has chosen Senator Joseph R. Biden Jr. of Delaware to be his running mate, turning to a leading authority on foreign policy and a longtime Washington hand to fill out the Democratic ticket, Mr. Obama announced in text and e-mail messages early Saturday. Mr. Obama’s selection ended a two-month search that was conducted almost entirely in secret. It reflected a critical strategic choice by Mr. Obama: To go with a running mate who could reassure voters about gaps in his resume, rather than to pick someone who could deliver a state or reinforce Mr. Obama’s message of change.

Mr. Biden is the chairman of the Senate Foreign Relations Committee, and is familiar with foreign leaders and diplomats around the world.

Nu kommer de republikanska attackerna mot Biden.

Efter en dag fylld av rykten om vem som kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat så har vi just fått höra från två av de tre huvudkandidaterna, Indianasenatorn Evan Bay och Virginias Guvernör Governor Tim Kaine att de inte har fått klappen på axeln.

Det bör betyda att den 65:årige Delawaresenatorn och presidentkandidaten Joe Biden med stor säkerhet kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat.

Biden är ordförande i senatens viktiga Utrikesutskott men valet är ändå förvånande.
Biden saknar karisma, han pratar för mycket och har flera gånger tvingats be om ursäkt för oförsiktiga uttalanden och viktigast av allt, han kommer inte från en viktig delstat som Virgina.

Men jag tror ändå att jag förstår Obamas val. Obamas största svaghet, speciellt efter den ryska invasionen av Georgien, är att folk anser att han saknar utrikespolitisk erfarenhet. Det är för att täta det hålet som han tvingas välja Biden istället för den mer dynamiske Kaine som hade kunnat hjälpa honom vinna Virginia.

Jag tror dock att man får ta Bidens utrikespolitiska expertis med en viss nypa salt. Han har aldrig varit bosatt utomlands och talar inte vad jag vet något annat språk än engelska. Hans förmåga att se på omvärlden med annat än konventionella amerikanska ögon tror jag är starkt begränsad.

Rykten under fredagen att en kongressledamöt från Texas, Chet Edwards skulle vara en av toppkandidaterna är sannolikt inte sanna.

Vi får se på lördag morgon amerikansk tid. En intressant nyhet är att Obama först kommer att skicka ut namnet till sina anhängare i ett SMS och Twittermeddelande. Eftersom jag är med på Obamas lista så bör jag också få meddelandet då.

Som Peter Nicholas skriver i Los Angeles Times så har Obama lyckats bygga upp sen feberaktig pänningen kring vad som trots allt är en rätt obetydlig post och samtidigt samtidigt samlat in tiotusentals epostadresser och mobilnummer från alla som vill vara först om att få hans meddelande i morgon, lördag: VP nail-biter shows Obama’s skill at political theater

Senaste nytt är att Secret Service har skickat agenter till Bidens hem för att skydda honom, så det blir Biden.

Anne E. Kornblut, Michael D. Shear och Anita Kumar skriver om det i Washington Post: Va.’s Kaine Out of Obama VP Hunt

ABC News reported late Friday that the Secret Service has dispatched a protective detail to assume Biden’s immediate protection, a further indication that Obama is looking Biden’s way. Biden stayed out of public sight all day.

Jag har redan skrivit om den bjärta kontrasten mellan tantiga amerikanska politikerfruar och deras europeiska och kanske främst franska medsystrar: Carla Bruni eller varför är amerikanska politikers fruar så tantiga?

Nu har Sameer Reddy i Newsweek också upptäckt Carla Bruni, den franske presidentens fru och skriver i Newsweek om hur omöjligt det vore för en amerikansk president att ha en sådan fru.

Dagens högteknoligiska USA har aldrig kunnat skaka sig fri från den puratinism som drev hundratusentals kristna fundamentalister hit till USA på 1600 och 1700-talet.

Carla Bruni och prinsessan Diana skulle fortfarande vara helt omöjliga i USA och vem skulle kunna tänka sig president Bushs tantiga fru iförd en röd parisisk klänning på taket av Vita Huset? Eller en presidentfru som hade en egen musikkarriär och sjöng ekivoka sånger? Hon skulle spärras in på närmaste mentalsjukhus eller möjligtvis stenas till döds med biblar av den Kristna Högern.

Sameer Reddy skriver i Newsweek om How U.S. Political Wives Compare to Carla Bruni-Sarkozy | Newsweek Culture | Newsweek.com

On her new album, “Comme Si de Rien N’etait” (As if Nothing Had Happened), Bruni is in no danger of being compared to the virginal cartoon character.

She sings, presumably in reference to her husband, French President Nicholas Sarkozy, lyrics that would make Tammy Wynette blush if she were alive: “You need to understand, you are my lord, you are my love, you are my orgy.”

Her music has also referred to heroin and polyandry ”one can be reasonably sure that the only kind of cookies she might bake would have psychotropic qualities.

The Italian-born Bruni-Sarkozy, with her penchant for unforgettable metaphor, has been embraced by the notoriously nationalistic French, but in America, she never would have had a chance. Never mind her enthusiasm for group sex; she’s just too darn beautiful.

Nu finns det moderna kvinnor även i USA, som Jennifer Siebel som är nygift med Sam Franciscos borgmästare Gavin Newsom, men det är San Francisco som inte riktigt hör hemma i USA.

Men i resten av det politiska USA är den politiska moralen fortfarande skrämmande lik den i Iran och Saudi Arabien. En av de största amerikanska politiska frågorna är ju fortfarande om kvinnan skall ha rätt till arbort och ens till ppiller.

Om man tänker sig mardrömmen att John McCain skulle vinna presidentvalet och sedan komma på statsbesök till Frankrike. Vad skulle hans fru Cindy McCain ha för gemensamma samtalsämnen med Carla Bruini, eller med den ett år äldre Ségolène Royal? “Hur många länder har din man bombat?” Det skulle bli som när Nina Khrushchev träffade Jackie Kennedy.

Och med tanke på den nationella mediastorm som har brutit ut om John Edwards utomäktenskapliga affär för två år sedan så kommer vi antagligen att få vänta i åtskilliga århundraden innan USA kommer till rätta med kvinnas ställning i det amerikanska samhället. Edwards Admits to Extramarital Affair

Jag växte upp med de ryska dissidenterna s.a.s. och blev djupt påverkad av dom. Jag har läst mycket av vad Alexandr Solzhenitsyn har skrivit – i original. Den av hans böcker som jag själv tycker bäst om och som jag har läst många gånger är Den Första Cirkeln.

Till skillnad från Fyodor Dostoevskys ryska som är busenkel och som man kan läsa som om det vore DN så är Solzhenitsyns oerhört knepig. Han använder sig av fånglägerslang och ofta rätt arkaisk ryska så även om man har ett bra lexikon så hittar man ofta inte orden.

Den som vill bekanta sig med honom idag bör absolut börja med den mästerliga Den Första Cirkeln och sedan läsa En dag i En dag i Ivan Denisovits liv.

När jag först kom hit till USA med mitt ryska intellektuella och emotionella bagage så var det lätt att falla för den antikommunistiska kretsen kring Bill Buckley och National Review för att inte tala om vad som skulle komma att bli den Kristna Högern.

Även om Ronald Reagan hjälpte till att få Irina Ratushinskaya, som bl.a. skrev Grå är Hoppets Färg, friad, säkert utan att ha minsta aning om vem hon var, det är tvivelaktigt om Reagan någonsin läste en bok i sitt liv, så skulle de amerikanska antikommunisterna visa sig vara nästan lika dogmatiska och odemokratiska som de sovjetiska kommunisterna. Även om de då ännu inte hade hunnit bli lika våldsamma.

Och helt ointresserade av Ryssland utom som en bricka i det strategiska spelet mellan USA och USSR.

Trots att de stödde de ryska dissidenterna så engagerade de sig t.ex. inte mot förtrycket av USA:s afroamerikanska befolkning och deras politik lade grundvalarna till ett hänsynslöst angrepp på det öppna liberala USA och till George Bushs och de neokonservativas brutala politik ett par decennier senare.

Michael T. Kaufman skriver Alexandr Solzhenitsyns runa i New York Times: Solzhenitsyn, Literary Giant Who Defied Soviets, Dies at 89 – Obituary (Obit) – NYTimes.com

Aleksandr Solzhenitsyn, whose stubborn, lonely and combative literary struggles gained the force of prophecy as he revealed the heavy afflictions of Soviet Communism in some of the most powerful works of the 20th century, died late on Sunday at the age of 89 in Moscow.

… Mr. Solzhenitsyn had been an obscure, middle-aged, unpublished high school science teacher in a provincial Russian town when he burst onto the literary stage in 1962 with ‘A Day in the Life of Ivan Denisovich.

The book, a mold-breaking novel about a prison camp inmate, was a sensation. Suddenly he was being compared to giants of Russian literature like Tolstoy, Dostoyevski and Chekhov.

Over the next five decades, Mr. Solzhenitsyn’s fame spread throughout the world as he drew upon his experiences of totalitarian duress to write evocative novels like ‘The First Circle and ‘The Cancer Ward and historical works like ‘The Gulag Archipelago.

Idag måste USA brottas med Abu Ghuraib, Guantanamo, tortyr, utländska krig och massavlyssning. Saker som jag i min ungdomliga idealism aldrig kunde ana skulle komma att växa fram från den som det verkade frihetsälskande amerikanska antikommunismen.

Men ingen kan ta ifrån Alexander Solzhenitsyn och de ryska dissidenterna deras oerhörda mod och deras rörande frihetsepos. Att det samhälle som Solzhenitsyn eftersträvade inte heller var liberalt och öppet visar väl bara att han var en superb profet men inte en samhällsbyggare. Vilket sannerligen inte var dumt som det var.

Det är något som behövs inte bara i USA utan också i dagens FRA-Sverige.

Pravda har en runa över mannen som blev en av Rysslands stora författare.

Amerikanska politikerfruar skall för det allra mesta vara tysta tanter som står i bakgrunden och ler.

Eller också kanske de besöker skolor i gåriktiga skor och läser högt för barnen. George Bush d.ä.:s lätt förvirrade fru Barbara påminde mest om Nikita Chrusjtjovs fru Nina. Ronald Reagans kommunicerade med andar och vad Richard Nixons fru olyckliga fru Pat sysslade med tror jag inte det är någon som vet.

John McCains fru Cindy framstår, precis som hennes man, som en 50:tals kreation.

Carla Bruni

Det här gäller inte bara politikerfruar. När Hillary Clinton ställde upp i presidentvalet var det endast i byxor för att visa hur maskulin och redo att bli “överbefälhavare” hon egentligen var.

Att en presidentkandidat kan vara både kvinna , modemedveten och auktoritär som Segolene Royal tror jag inte någon i USA skulle förstå.

Skulle en amerikansk president kunna ha en fru som den franske presidentens fru Carla Bruni, en självständig kvinna som inte ens lär vara fransk medborgare. En kvinna som komponerar och sjunger poplåtar om sex och droger och som är mäkta populär i Frankrike, trots eller kanske på grund av de nakenbilder på henne som finns på Webben?

Nakenbilder på president Bushs fru Laura, själva tanken skulle få de flesta amerikaner att sätta i vrångstrupen.

Det amerikanska samhället ligger säger 50 år eller mer efter det Europeiska, och ingenting illustrerar det bättre än just de tantiga politikerfruarna.

Carla Bruni

Independent har en osignerad artikel om Frankrikes presidentfru Carla Bruni Call me Jackie… OK Carla – but does that make Sarko the new JFK?

for an exclusive photo shoot by Annie Leibovitz forVanity Fair magazine, which hits the stands on 1 August, Carla Bruni-Sarkozy climbs onto the roof of the Elysée Palace in a stunning, blood-red, strapless dress. She is portrayed, beautiful as ever, her hair trailing in the Paris breeze, the Eiffel Tower in the distance, sauntering sexily down the stepped roof of the palace as if she were on the catwalk, or the stage at a pop concert. Tante (Aunt) Yvonne de Gaulle, it is fair to assume, rarely climbed onto the roof of the Elysée Palace. It is doubtful too that she ever wore a blood-red, strapless dress.

Carla Bruni-Sarkozy continues to take French public life into startlingly new territory – some might say alarmingly new. Her third folk-pop album, now in its third week at the top of the French charts, contains explicit references to sex and drugs of a kind which would have been banned in France two decades ago. This summer, the words of “Tu es ma came” (You are my dope) can be heard on every beach and in every camping site and traffic jam in France – sung by the President’s wife.

Visst, det finns undantag, San Francisco-borgmästaren Gavin Newsoms fru Jennifer Siebel och Barack Obamas fru Michelle kunde nästan vare Europeer. Men på det stora hela, och på riksplanet så är USA fortfarande ett 1950-talssamhälle, i alla fall vad beträffar president- och politikerfruarna.

San Franciscos borgmästare Gavin Newsom och hans brud Jennifer Siebel.

San Franciscos 40:årige borgmästare Gavin Newsom har just gift sig med sin flickvän en rätt okända 33:åriga Hollywoodskådespelerskan Jennifer Siebel.

Det här är Newsoms andra äktenskap men trots det och trots att Newsom, som har basat över San Francisco sedan 2004, hade en del mindre problem för ett tag sedan är han fortfarande omåttligt populär.

Han har infört allmän sjukförsäkring och blev rikskänd för sin kamp för könsneutrala äktenskap för fyra år sedan.

Villie Brown skriver i San Francisco Chronicle om Gavin Newsoms och Jennifer Siebels societetsbröllop i Montana: Bitterroot’s sweet with S.F.’s cowboy mayor, bride

Newsom och Siebel i årets Prideparad i San Francisco

I’m up here in Montana’s Bitterroot Valley at the family ranch of Gavin Newsom’s new bride, Jennifer Siebel. The place has to be at least six times bigger than Golden Gate Park and just as beautiful in its own way.

It’s a working horse ranch, but the accommodations are cleaner than most airports. The place is located about two hours outside of Missoula, Mont., where a bunch of us flew in Wednesday for the Saturday night wedding. The group I came with flew in on one of Google’s

Newsom väntas ställa upp i det kaliforniska guvernörsvalet år 2010 och hade kunnat spela en viktig roll i Barack Obamas presidentkampanj. Men när Obama vägrade att bli fotograferad tillsammans med Newsom just på grund av hans stöd för könsneutrala äktenskap så stödde Newsom istället Hillary Clinton. F.ö. precis som en annan viktig Kalifornisk lokalpolitiker: Los Angeles borgmästare Antonio Villaraigosa.

Bland bröllopsgästerna märktes Sergei Brin och Larry Page från Google, Representanthusets ordförande Nancy Pelosi och en stor del av San Franciscosocieten.

Vi kommer med stor säkerhet att höra mer om både Gavin Newsom och Antonio Villaraigosa i framtiden.

Att president Bush inte tycker om Barack Obama och kommer att göra allt han överhuvudtaget kan för att förhindra att denne blir USA:s näste president är något han redan har gjort klart, men att Tysklands Angela Merkel skulle gå på Bushs linje och försöka stoppa Obama från att tala framför Barndenburger Tor i Berlin är minst sagt förvånansvärt.

Det är inte speciellt smart att stöta sig med kommande amerikanska presidenter, men Merkel är tydligen så rädd för Bush att hon inte vågar annat än att lyda fogsamt lyda honom, eller också tycker hon helt enkelt inte om Obama.

Angela Merkel, George Bush och McCains bästa vän?

Tony Paterson och Leonard Doyle skriver i Independent om Angela Merkels oförklarliga motstånd mot Barack Obamas önskan att hålla ett tal vid Brandenburger Tor: Bush blamed for Merkel opposition to Brandenburg date for Obama

Ms Merkel managed to divide German political opinion earlier this week after she expressed strong reservations about Mr Obama’s plans.

However, evidence emerged yesterday which suggested that Ms Merkel could have been pressured into objecting to Mr Obama’s plans by the Bush administration. A report in Germany’s conservative Frankfurter Allgemeine Zeitung newspaper said that one of Ms Merkel’s top advisers had been criticised by a member of the Bush team over the planned Obama visit during the G8 summit in Japan.

“Christoph Heusen, the Chancellor’s foreign policy spokesman, was approached by an adviser from the Bush team and ticked off about Obama’s plans,” the paper wrote. Ms Merkel’s government refused to comment on the allegations yesterday, but opposition politicians went on the offensive. Klaus Wowereit, Berlin’s governing Social Democrat mayor, who favours an Obama speech at the gate, warned: “Ms Merkel must be careful not to let herself be used as a pawn. It might be that she received directions from President Bush in Japan.”

Der Spiegel skriver givetvis också om det nya slaget om Brandenburger Tor: Union streitet über Obama-Auftritt

Det här är ju oerhört oprofessionellt och väldigt klumpigt av Angela Merkel som inte ens är den som bestämmer över vem som får och inte får tala i Berlin. Det beslutat fattas av lokalregeringen där.

Men det verkar onekligen som om Jürgen Trittin, de Grönas vice partiledare har rätt när han säger att Merkel agerar för att stödja Bush och John McCain, vars krigiska politik hon tydligen föredrar.

Martha Nussbaum filosoferar

Jaj måste erkänna att jag gnuggar mig i ögonen och blir lätt chockad när jag slår upp DN nu på morgonen och hittar Ulrika Kärnborgs intervju med en av USA:s mest kända filosofer, Martha Nussbaum på Sverigebesök.

Har jag hamnat fel, nej tydligen inte, den vanligtvis så filmstjärne- och kändisfixerade svenska pressen har, kanske på grund av nyhetstorkan nu under sommaren, ovanligt nog släppt in en artikel om en synnerligen viktig men knappast Hollywood-glamorös medelålders amerikansk dam som alla USA-intresserade bör läsa och känna till.

Martha Nussbaum är som sagt en av USA:s mest kända filosofer, med fokus på klassisk filosofi, speciellt Aristotle. Hon är Ernst Freund Distinguished Service Professor of Law and Ethics vid University of Chicago och hon har också ett djupt intresse för den indiska civilisationen.

Det sistnämnda som gör henne unik bland amerikanska filosofer och det är kanske mest den indiska vinkeln som gör henne speciellt intressant i dagens globaliserade värld.

Ulrika Kärnborg i DN har intervjuat Martha Nussbaum på Sverigebesök Den passionerade filosofen

I motsats till många utilitarister och liberaler brukar Nussbaum hävda att “funktionerna” är lika viktiga, eller viktigare, indikationer på välstånd än ekonomisk tillväxt.

Sett från ett svenskt perspektiv verkar det föga radikalt. Till skillnad från svenska socialdemokrater nämner Nussbaum sällan arbete och skulle aldrig tala om rätten till arbete som en självklarhet. Men i det amerikanska sammanhang där hon lever och verkar anses Nussbaum stå en bra bit ut på vänsterkanten, dock alltid med liberala förtecken. …

Och frågan om hon möjligtvis hoppas på Barack Obama som USA:s nästa president besvarar hon med ett hest och brakande ja: – Åh, vi går på samma gym och brukar jogga tillsammans. Han var min kollega på Harvard, som du kanske vet. Och jag brukade skryta om honom långt innan han blev någon. Ja, nu känner folk förstås till vem han är.

Som alla forskare håller Amerikanska filosofer vanligtvis en högre profil än sina svenska kollegor. Torbjörn Tännsjö och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman är undantagen.

Filosoferna på Berkeleyuniversitetet har utmärkt sig som USA:s och världens filosofiska medvetande och jag har själv läst och påverkats av bl.a. Paul Feyerabend som jag rekommenderar för alla som vill läsa något mer än ännu en bloddrypande deckar i hängmattan nu på sommaren.

Filosofi och filosofer fortsätter att vara oerhört viktiga i ett Sverige där hela Alliansen utan att tänka en enda tanke röstar fram den integritetskränkande FRA-lagen. Att tanka fritt är stort, att tänka rätt är större som det står ovanför entrèn till Uppsala universitets aula, eller kanske ett mer passande citat i FRA-stridens Sverige, från Exodus 23:2 Thou shalt not follow the multitude to do evil.

Nussbaum har bl.a. skrivit The Fragility of Goodness, Frontiers of Justice och nu senast Liberty of Conscience: In Defense of America’s Tradition of Religious Equality.

Klicka på boken.

Svenska politiker skiljer sig från sina amerikanska kollegor såtillvida att de för det allra mesta är helt helt otänkande får som följer partilinjen utan något eget personligt engagement.

FP:S Camilla Lindberg var t.ex. den enda av Alliansens alla riksdagsmän som inte lydigt röstade för att införa massavlyssning i Sverige nyligen.

Dennis Kucinich med fru Elizabeth Kucinich

Det finns lydiga får även i kongressen här i USA, men eftersom USA till skillnad från Sverige är ett utpräglat gräsrotssamhälle så finns det också politiker som faktiskt tänker själva.

En sådan politker är den progressive kongressledamoten från Cleveland i Ohio Dennis Kucinich som nu gör något så ovanligt som att försöka ställa president Bush inför riksrätt.

Kucinich som växte upp i en fattig katolsk familj med sju barn i Cleveland i Ohio brukar ställa upp i presidentvalen mest för att ge demokratiska väljare ett alternativ från de förutsägbara demokratiska och republikanska presidentkandidaterna.

Det är ett namn man bör känna till och hans bok The Courage To Survive som handlar om Kucinichs uppväxt i Cleveland på 1950-talet under mycket svåra förhållanden är definitivt värd att läsa för alla som vill få en personlig inblick i hur det ofta hårda livet här i landet formar människor.

Den som är intresserad av Kucinich politiska åsikter bör läsa hans A Prayer for America.

Kucinichs bok är en tidsbild av hur det var att växa upp i det Ohio som idag är en del av det konservativa och förbittrade rostbältet i Mellanvästern.

Den är djupt gripande även om den inte är lika poetisk som Kan man sakna Krylbo? Melissa Holbrook Pierson: Din barndoms stad finns inte kvar, som också den handlar om att växa upp i just Ohio där jag själv har tillbringat två somrar i min ungdom..

Så här skriver Kucinich om hur hans farbror Lenny en gång gav honom några små trummor att leka med. Kucinich som inte hade många leksaker älskade de där trummorna och spelade dom så ofta han kunde. Hans släktingar sade att den lille pojken skulle bli lika stor som trummisen Gene Krupa.

God, then I was going to be a drummer. I began practicing every night upstairs at 1377 E. 30th street. I must have played too late one night. Dad came from his bedroom shouting “Jesus Christ what is this, World War Two. Jesus Christ I fight the war and I come home to this noise!?”

But dad I am going to be another Gene Krupa, Uncle Lenny said so.

Hey piss on Gene Krupa, piss on Uncle Lenny”, he said, he took the drumsticks from me. When the hell am I going to get some sleep. I have to go to work in the morning, Gene Krupa, my ass”.

Later that week, Mom gave the drums back to uncle Lenny..” (sid 23-24)

Det här är som levande, personlig bok som, det är viktigt att påpeka idanens medievärld, faktiskt är skriven av Kucinich själv. EWtt exempelt på hur brokigt det amerikanska samhället faktiskt ännu är trots George Bush och republikanernas försök att göra om det till ett västerländskt Iran.

En viktig och högst levande beskrivning av livet i det amerikanska rostbältet i Mellanvästern är Richard Longworths Caught in the Middle.

Den som är intresserad av Kucinich bör kolla The Green Party, det amerikanska parti som är mest Europeiskt.

Frågan idag är hur och ens om det amerikanska rostbältet kommer att förnyas och införlivas i det amerikanska IT- och bioteknologiska samhälle som växer fram på väst- och östkusten. Hur lång tid kommer det att ta och kommer den intensiva religiositeten att svalna allteftersom människorna där får bättre tillgång till högre utbildning?

Vi vet inte men den utvecklingen, hur den nu går, kommer att hjälpa till att definiera framtidens USA.

Via Jinges blogg FRA framgång för – Piratpartiet ser jag att Fredrik Federley, den svenska politikens egen mediesensation nu har öppnat en ny front i svensk politik.

Som vi alla säkert minns så är Federley mästare på att förvandla svensk och utländsk politik till små jippon med sig själv som huvudfigur.

Vaddå era jävla skitjävlar?

Han skickar pengar till den Israeliska armèn så att man skall bomba Beirut bättre, han köper sin egen salladsbar som snabbt går i konkurs och som liberal frihetsälskare vill han stoppa, nej rösta igenom, nej stoppa, nej rösta igenom FRA-lagen. Miljoner svenskar sitter gastkramade framför Federleys blogg, hur kommer han att rösta?

Nu har Federley platsat i nyheterna igen, hur gör han, har han sin egen PR-konsult? David Nannini Nilsson skriver Aftonbladet om Federleys nya PR-grej, att säga fula ord: ”Nu städar vi ut lite luder”

”Ja fy fan. Nu tar vi nya tag och städar ur lite luder ur garderoben.”

Är formuleringen okej för en riksdagsman tillika offentlig person? Aftonbladet.se ringde Fredrick Federley för att få hans syn på saken.

– Alltför många har råkat ut för otrohetsaffärer och så vidare. Jag tror inte man behöver namnge folk men man behöver få ut sin frustration någonstans, säger han.

Hade du några betänksamheter kring ordvalet?

– Nej inte just då, jag skrev i affekt och var fly förbannad. Jag kan komma på 150 000 tillfällen då jag använt mycket grövre ord än så.

Det mest bisarra är att Federley tydligen håller räkning på alla gånger han säger fula ord. Och när han talar om fula ord så är det tydligen MYCKET FULA ORD.

Låt oss se, fyllda 30, enligt Wikipedian, så har han redan sagt 150 000 fula ord. Som han minns. Antagligen har han en liten bok som gör en anteckning varenda gång han säger ett nytt fult ord.

Eländet är alltså 30 år. Om vi antar att han började köra med fula ord som tioåring så har han sagt 150 000 ord på 7 300 dagar.

Det betyder att han säger 20.5 fula ord per dag. Men vänta, med det perfekta minne han har så kan han komma ihåg 150 000 TILLFÄLLEN då han har använt “mycket grova ord”. Dvs det handlar inte om individuella ord utan om tillfällen när han förlorat fattningen och sagt eller kanske mer sannolikt vrålat hela ramsor med fula ord.

Eftersom han tydligen har lika kort stubin som John McCain här i USA så låt oss anta att han vräker ur sig omkring 10 fula ord i minuten och att varje attack varar i tio minuter. Det skulle betyda att Federley har stått för flera miljoner fula ord under de senaste tjugo åren.

Jag undrar om det var därför hans salladsbar gick bankrutt: “vad fan djävlar skitjävlar skall du ha för nån djävla skitsallad din djävla skitjävel?”

Och det var bara ingressen eftersom det här som Federley själv säger handlar om “mycket grova ord”. Undrar vilka.

Det kanske är enda sättet att rädda svenska språket, att lägga till så många nya svenska svärord som möjligt, eller vem vet, kanske Fräcke Fredrik svär på engelska?

Efter den demokratiska kompromissen i Washington tidigare idag lördag så kanske sången ovan passar in.

Jag tror faktiskt att om Obama bara kan bli kvitt den allt tröttsammare Clinton så kommer han lätt att besegra den åldrige krigshästen McCain och förena USA på ett sätt som det inte har varit förenat på mycket länge.

Egentligen inte sedan den radikala högern växte fram med Goldwater på 1960-talet, senare följd av Ronald Reagan. Nu befinner sig den radikala högern på defensiven och t.o.m. den fanatiska Kristna Högern håller på att genomgå en generationsförändring.

Bloks poem Natt, gata, lampa, apotek på en vägg i Leiden.

Om ett år kommer vi alla att undra varför George Bush, Dick Cheney och Condi Rice och de andra i skräckkabinettet inte slutade sina groteska karriärer i fängelse.

Из-под глыб, från under ruinerna var titeln på en samlingsbok som utgavs i Paris av ryska dissidenter 1974 och som finns på nätet på länken ovan.

Det börjar även spira under ruinerna efter den brutala Bush-eran här i USA.

Nu får vi bara hoppas att Bush och hans anhängare snart ställs inför rätta för förbrytelser mot mänskligheten.

Nog bloggat idag. Nu skall jag ringa mina barn och sedan läsa den mästerlige ryske poeten Александр Блок som var samtida med vår egen Edith Södergran. Dom föddes f.ö. båda i St. Petersburg, Blok 1880 och Södergran 1892.

Jag fick tag på hans samlade verk på en bokrea i Cupertino för en vecka sedan. Ett rent fynd.

Här är ett av hans mest berömda poem, från 1903:

Alexandr Blok.

The girl was singing in a church choir,
About the weary abroad, far away,
About the ships in the sea, so dire,
And those who’d forgotten their happy day.

So sweet was her voice flying up into highness,
With shimmering beam on her shoulder of white,
And every one listened watching from darkness,
The way the white garment was singing in light.

And every one thought that the joy was there,
That the ships were all in a quiet bay,
And the weary people abroad, full of care,
Were now all blessed with a happy day.

The voice was sweet, and the beam was shining,
And only up there at the royal rack,
A child, conversant with secret, was crying,
That nobody, really, would ever come back.

Kanske Alexandr Bloks berömda poem De Tolv kan tjäna som en allegori på Bush-åren och den militanta Kristna Högern, inte helt olika de sovjetiska Bolshevikerna:

Our sons have gone
to serve the Reds
to serve the Reds
to risk their heads!

O bitter,bitter pain,
Sweet living!
A torn overcoat
an Austrian gun!

…
-To get the bourgeosie
We’ll start a fire
a worldwide fire, and drench it
in blood-
The good Lord bless us!

Det kunde lika gärna ha skrivit om de militanta Neokonservativa i George Bushs USA.

God natt!

Clintons kampanjchef Maggie Williams.

Efter kompromissen i Washington tidigare idag, där Obama gav Clinton fler delegater i Michigan än han behövde, så hotar nu Maggie Williams, Clintons kampanjchef med att överklaga kompromissen och föra Clintons valkampanj hela vägen till konventet i Denver:

Decision on Florida and Michigan

Today’s results are a victory for the people of Florida who will have a voice in selecting our Party’s nominee and will see its delegates seated at our party’s convention.

The decision by the Rules and Bylaws Committee honors the votes that were cast by the people of Florida and allocates the delegates accordingly.

We strongly object to the Committee’s decision to undercut its own rules in seating Michigan’s delegates without reflecting the votes of the people of Michigan.

The Committee awarded to Senator Obama not only the delegates won by Uncommitted, but four of the delegates won by Senator Clinton. This decision violates the bedrock principles of our democracy and our Party.
We reserve the right to challenge this decision before the Credentials Committee and appeal for a fair allocation of Michigan’s delegates that actually reflect the votes as they were cast.

Det återstår att se om Clinton verkligen vågar gå till krig mot det parti som fram till lördagen var hennes och Bills men som idag är Barack Obamas.

Det är mycket oroväckande att hon inte som Obama accepterar kompromissen men samtidigt är det litet för tidigt att klart veta om hon kommer att försöka splittra det demokratiska partiet enbart i syfte att försöka förhindra att Obama kan besegra John McCain.

Vi kommer att veta mer på onsdag, dagen efter det sista primärvalet. Skulle jag gissa så tror jag att hon kommer att fortsätta på ett eller annat sätt.

Det är bara några timmar kvar till den stora bärsärkargången mellan Hillary Clinton och Barack Obama i Washington på lördan.

Hillary Clinton lovar demonstrationer utanför det hotell i Washington där den demokratiska regelkommiten kommer att mötas.

Allt fler indicier visar att Clinton inte har några som helst avsikter att avsluta sin valkampanj under de närmaste dagarna.

Istället är det mest troliga att hon nu kommer med den brända jordens taktik för att med alla till buds stående medel förhindra att Barack Obama väljs till demokraternas presidentkandidat.

Vi kommer att veta betydligt mer om 24 timmar, men klart är att Nancy Pelosi, Representanthusets ordförande nu framstår som den enda politiker som kan stoppa paret Clinton från att bränna ner det demokratiska partiet till grunden om de inte får som de vill.

Carla Marinucci skriver i San Francisco Chronicle om hotet från Hillary Clinton och hennes fanatiska anhängare: Clinton’s Last Stand; Challenges for Obama, McCain

Ge järnet Nancy!

Pelosi directly responded to Clinton supporters who have vowed to take the New York senator’s fight to the floor of the convention, which the speaker chairs. “I admire the enthusiasm of those who want to take this to the limit,” Pelosi said. “But it will harm our party’s chances to win in November. Their enthusiasm is wonderful … but it’s a luxury I can’t afford.”

Pelosi stressed again that “a June timetable is one that we (party leaders) all share” to resolve the issue of seating delegates from Florida and Michigan.

Nancy Pelosi från San Francisco och Representanthusets första kvinnliga ordförande. Om någon kan stoppa Hillary Clinton så är det Nancy Pelosi.

Orsaken är att hon kontrollerar de demokratiska medlemmarna i Representanthuset på samma sätt som Harry Reid basar över medlemmarna i Senaten och om de inte lyder Nancy så skulle det betyda att Hillary Clinton och hennes supportrar med berått mod har startat ett uppror mot den demokratiska ledningen. Och det skulle betyda ett politiskt inbördeskrig inom det demokratiska partiet.

Det är som en grupp asfulla och tungt beväpnade vikingar som går bärsärkargång mot varandra.

Ett passande slut på paret Clintons presidentkampanj.

En modern Djingis khan, fast utan skägg.

Nu på lördag samlas den demokratiska Rules and Bylaws Committee i Washington för att avgöra frågan om hur man skall behandla delegaterna från de regelstridiga primärvalen i Michigan och Florida.

Hillary Clinton vill räkna sig till godo rösterna och delegaterna från Michigan, där Obama inte ens ställde upp, och Florida, för att sedan kunna säga att hon har vunnit flest röster (det är delegater on inte röster som räknas) och på det sättet fortsätta sin valkampanj till partikonventet i Denver i slutet av Augusti i hopp om att kunna besegra Obama under själva kontentet och, bör vi tillägga, orsaka honom så stor skada att John McCain vinner presidentvalet och ger Clinton en chans att komma igen om fyra år och samtidigt behålla makten över det demokratiska partiet.

Men det verkar inte som om Clinton kommer att få det som hon vill, trots att hon har bett sina anhängare demonstrera utanför mötet på lördan i ett desperat försök om att pressa delegaterna att ge vika för hennes krav.

Julie Bosman skriver i New York Times om Clintons planerade demonstrationer utanför mötet:　Protests Planned for Rules Committee Meeting

Supporters of Senator Hillary Rodham Clinton are organizing to march and then gather on the street outside the panel’s meeting, scheduled for Saturday morning at a hotel in Northwest Washington.

“They’re coming up on buses, they’re taking the train, they’re Metro-ing, they’re coming up with friends,” said Allida Black, a professor at George Washington University and an event organizer. “We’re trying to flood it.”

Katharine Q. Seelye skriver i New York Times om hur det antagligen kommer att gå i lördagens storkrig i Washington: Florida and Michigan May See Delegates Halved

An analysis by lawyers for the Democratic Party says party rules call for Florida and Michigan to lose at least half their delegate strength at the party’s convention in August, an outcome that could close off Senator Hillary Rodham Clinton’s last opportunity to cut significantly into Senator Barack Obama’s lead in delegates.

The legal analysis, sent late Tuesday to the party’s rules committee, is expected to guide a meeting this weekend where the committee will try to settle one of the most contentious issues remaining in the Democratic presidential race: what to do with delegates from Florida and Michigan, which violated party rules by moving up their primaries ahead of Feb. 5.

Mrs. Clinton had hoped for the full Florida and Michigan delegations to be seated, and for their votes to be apportioned according to the results in their primaries, which she won. But the lawyers’ analysis said that as punishment for the primaries’ being held early, party rules allowed the states nothing more than that their delegations be cut in half, or that the full delegations be seated with each delegate getting only half a vote.

Det här är utomordentligt farligt för Obama för det betyder att Clinton antagligen kommer att överklaga beslutet till nästa instans, den demokratiska kreditivkommittèn som inte möts förrän i Juli eller t.o.m. kanske i Augusti, och sedan därifrån till konventet i slutet av Augusti.

Jag har väldigt svårt att se Clinton ge upp när hon har kommit så här långt. Hon har ingenting att gå tillbaks till, som Jay Newton-Small skriver i Time Magazine：Can Hillary Readjust to the Senate? där hon bara kommer att bli en av 100 senatorer utan speciell status och vi vet att hennes anhängare gör allt för att finansiera hennes fortsatta valkampanj, som Carla Marinucci skriver i San Francisco Chronicle:Clinton gets deep-pockets boost from loyalists

Susie Tompkins Buell, a longtime friend of Clinton’s and – along with her husband, Mark Buell – one of the country’s most generous Democratic donors, is one of the forces behind the WomenCount political action committee.

Since its formation earlier this month, the group has spent at least $140,000 to publish full-page ads in newspapers around the country in support of Clinton, according to the organization’s papers on file with the Federal Elections Commission.

The committee’s ads, headlined “Not So Fast,” urge that the votes of women – who make up 51 percent of the American electorate – be fully counted in the 2008 presidential election.

Det mest troliga som det ser ut just nu att Clinton överklagar till kreditivkommittèn i Juli. Frågan är då om demokraterna kan tvinga henne att ge upp utan att samtidigt göra hennes anhängare fly förbannade.

Det faktum att Obama kommer att ha vunnit nog med delegater för att kunna utropa sig till segrare nästa vecka betyder ingenting om inte Clinton samtidigt ger upp.

Jag misstänker att hennes egentliga mål helt enkelt är att göra allt hon kan för att förhindra att Obama vinner mot mcCain utan att göra det alltför uppenbart att det är det hon är efter.

Vi får se. Om hon har gett upp om en vecka så har jag fel. Men jag tvivlar på det.

Den här bärsärkargången kan komma att vara i ytterligare tre månader!

President Bushs nuvarande pressekreretare Dana Perino

Scott McClellan, President Bushs f.d. pressekreterare har skakat om rejält i Washington med sin tuffa kritik mot Bush och hans närmaste män som Karl Rove i boken: What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception

Boken är på allas läppar nu på onsdagen här i USA och vi kan vänta oss att intresset bara kommer att stegras på måndag när boken släpps.

Precis som Hillary Clinton så sätter George Bush ett mycket stort värde på personli lojalitet och Texasbon Scott McClellan var en av de allra trognaste av Bushs medarbetare.

Att han nu har valt att kritisera Bush och att göra det så öppet och så hårt kommer inte bara att skada det lilla anseende som Bush har kvar utan även att skada John McCain och inte minst Hillary Clinton som stödde Bush och hans Krig mot Terrorismen i Irak utan att protestera. Tills de demokratiska gräsrötterna tvingade henne att ändra kusr.

Elisabeth Bumiller och Anahad O’connor skriver i New York Times om White House Reacts Angrily to Former Aide’s Book – NYTimes.com

Dana Perino, the current White House press secretary, had harsh words for Mr. McClellan, calling him ’sad  and suggesting that he mischaracterized his years in the West Wing to sell books. ‘Scott, we now know, is disgruntled about his experience at the White House,  she said. ‘For those of us who fully supported him, before, during and after he was press secretary, we are puzzled.

It is sad. This is not the Scott we knew.  … A theme in the book is that the White House suffered from a ‘permanent campaign  mentality, and that policy decisions were inextricably interwoven with politics. He is critical of Secretary of State Condoleezza Rice for her role as the ’sometimes too accommodating  first term national security adviser, and what he calls her deftness at protecting her reputation. ‘No matter what went wrong, she was somehow able to keep her hands clean,  Mr. McClellan writes, adding that ’she knew how to adapt to potential trouble, dismiss brooding problems, and come out looking like a star. 

Den ende politikern som verkligen kan gotta sig år boken är Barack Obama som är en av de få amerkanska politiker som inte har kapitulerat inför Bushs sjuka krigs-, avlyssnings och tortyrpolitik.

Scott McClellan med sin arbetsgivare

Scott McClellans bok om sin tid i Vita Huset som George Bushs pressekreterare platsar på tidningarnas förstasidor idag här i USA: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception

McClellans bild av president Bush är brutal, speciellt med tanke på att han, som infödd Texasbo, länge har tillhört presidentens allra innersta och mest lojala cirkel.

Michael D Shear skriver i Washington Post om McClellans bok Ex-Press Aide Writes That Bush Misled U.S. on Iraq

The criticism of Bush in the book is striking, given that it comes from a man who followed him to Washington from Texas.

Bush is depicted as an out-of-touch leader, operating in a political bubble, who has stubbornly refused to admit mistakes.
McClellan defends the president’s intellect — “Bush is plenty smart enough to be president,” he writes —
but casts him as unwilling or unable to be reflective about his job.

“A more self-confident executive would be willing to acknowledge failure, to trust people’s ability to forgive those who seek redemption for mistakes and show a readiness to change,” he writes.

In another section, McClellan describes Bush as able to convince himself of his own spin and relates a phone call he overheard Bush having during the 2000 campaign, in which he said he could not remember whether he had used cocaine. “I remember thinking to myself, ‘How can that be?’ ” he writes.

George Bush är unik i USA:s historia i att han är en revolutionär som har brutit mot alla de oskrivna och skrivna reglerna i Washington. Han har infört tortyr, han har invaderat främmande länder, han har spionerat på landets medborgare, han har brutit mot nationella och internationella lagar.

Det här är första gången i USA:s historia som man har ställts inför en genuint kriminell politiker, kriminell på ett helt annat sätt än småskurken Richard Nixon, och resultatet har varit en politisk härdsmälta i landet.

Ingen har vågat sätta sig emot presidenten, allra minst demokraterna.

En bok att läsa och begrunda. Jag skall recensera den mer utförligt när jag får tag på den. Den släpps i handeln nästa vecka.

Den idag blott 40-årige Scott McClellan var president Bushs pressekreterare och en av hans mest lojala medarbetare i sex år och hans pressekreterare i tre år. Han var även Bushs pressekreterare under presidentvalet år 2000.

Född och uppvuxen i Texas, presidentens egen hemstad, brilljant, humoristisk, slagfärdig och framför allt lojal har han räknats han till presidentens innersta och mest lojala cirkel.

Han avgick som pressekreterare i April 2006.

Han har nu skrivit en bok om sina år i Vita Huset och trots att det redan finns dussintals böcker om George Bush och hans tid vid makten så kommer McClellan bok att skaka om inte bara bland Bushlojalisterna av vilka det fortfarande finns miljoner här i USA, utan också bland de amerikanska väljarna i årets presidentval.

Eliabeth Bumiller har läst boken, som släpps nästa vecka, och recenserar den i New York Times: In Ex-Spokesman’s Book, Harsh Words for Bush

Scott McClennan

Mr. McClellan writes that top White House officials deceived him about the administration’s involvement in the leaking of the identity of a C.I.A. operative, Valerie Wilson. He says he did not know for almost two years that his statements from the press room that Karl Rove and I. Lewis Libby Jr. were not involved in the leak were a lie.

“Neither, I believe, did President Bush,” Mr. McClellan writes. “He too had been deceived, and therefore became unwittingly involved in deceiving me. But the top White House officials who knew the truth — including Rove, Libby, and possibly Vice President Cheney — allowed me, even encouraged me, to repeat a lie.”

He is harsh about the administration’s response to Hurricane Katrina, saying it “spent most of the first week in a state of denial” and “allowed our institutional response to go on autopilot.”

Det var känt att McClellan höll på att skriva en bok om sin tid i Vita Huset, men ingen hade väntat sig att boken skulle bli så kritisk och så avslöjande.

Boken kommer átt påverka presidentvalet och skapa problem för John McCain som inte kan vinna utan Bush-lojalistera men som samtidigt måste markera sin distans till den idag utskämde presidenten.

Samtidigt är det kanske på sin plats att undra varför McClellan inte bröt med presidenten tidigare utan väntade tills det inte längre var farligt att bryta med honom.

Även om Sveriges och USA:s historia inte är dess ledares så speglar de politiska ledarna ändå det samhälle som väljer dom.

Att det ungdomliga, framåtblickande och innovativa amerikanska samhället skulle komma att domineras och till slut helt kvävas av en bakåtblickande kristenkonservativ politisk ideologi under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet är något som framtida generationer kommer att få oerhört svårt att förklara.

Med facit i handen vet vi idag att just den epoken nästan precis sammanföll med supermakten USA:s nedgång och fall. Från Barry Goldwater och hans ursinniga attack mot Franklin D. Rooselevelts New Deal och det traditionella liberala amerikanska samhället via Richard Nixon, Ronald Reagan och fram till det kataklysmiska slutet och George W Bush.

Av dessa män är den idag helgonförklarade och helt osannolike skådespelaren Ronald Reagan en unik galjonsfigur, en man utan vilken den konservativa rörelsen aldrig har varit så framgångsrik som den nu blev.

Reagan var en man som liksom Goldwater aldrig läste en bok i hela sitt liv, som föredrog att titta på gamla Hollywoodfilmer istället för att plugga på inför statsbesök men som samtidigt hade en sällsam förmåga att kommunicera med folket och få dom att dela hans ytliga politiska ideologi.

Även om hans retorik är torftig i jämförelse med Barack Obamas så kunde han fånga en stämning och situation på ett sätt som den betydligt intelligentare Olof Palme t.ex. aldrig kunde: “Mr. Gorbachev, tear down this wall!”.

Miljoner demokrater röstade på honom och det är just dessa nostalgiska “Reagandemokrater” i det gamla rostbältet som idag flockar till Hillary Clinton.

Att Reagan kom från mediastaten Kalifornien spelade säkert en viktig roll och det var där han fick sin politiska start som guvernör. Men hur kunde en så begränsad man vid så hög ålder väljas till USA:s president och sedan återväljas, trots sviktande mental hälsa och högst tvivelaktig politik?

Princetonprofessorn Sean Wilentz har skrivit en viktig bok om Reagan och hans period och Douglas Brinkley recenserar den i New York Times: The Long Shadow

What makes “The Age of Reagan” so appealing is Wilentz’s skill at juggling the back pages of American history and the au courant. For example, he authoritatively invokes Alexander Hamilton and the Internet in the same sentence without overreaching. With the exception of gratuitously shoehorning in Bob Dylan lyrics (even titling one chapter “New Morning”), he makes very few false steps.

The reader can, however, discern a tone of glee that George Will, National Review and Commentary all misread Mikhail Gorbachev’s negotiating motives in their 1980s editorials.

While Clinton fares significantly better than the other presidents who served between 1974 and 2008, Wilentz says some people thought his “New Democrat” sloganeering and triangulating were essentially shell games — Reaganism in drag.

One does get the distinct impression that while Wilentz was charmed by Reagan’s humor and Clinton’s wonkishness, these affections don’t transfer to George W. Bush, who is largely written off as a failed president practicing “a radicalized form of Reaganism.”

Wilents bok är inte den första om den här viktiga perioden i amerikansk politik. James T. Pattersons RESTLESS GIANT. The United States From Watergate to Bush v. Gore. är ett annat mästerverk som bör läsas sida vid sida med Wilentzs.

Den finns f.ö. i urval på den här länken

Reagan var mannen som rev ner den amerikanska välfärdsstaten och som skapade den politiska allians av värdekonservativa, krigsivrare, kristna fundamentalister och skattesänkare som kom att överleva fram till George Bushs andra mandatperiod men som idag är helt splittrad.

Reagans tragedi är att han var helt ointresserad av de krafter som höll på att förvandla USA från ett klassiskt industrisamhälle till ett globaliserat informationsamhälle; ett samhälle som skulle flytta miljoner amerikanska jobb utomlands och skapa dagens rostbälte i Mellanvästern med förbittrade Reagandemokraterna i Pennsylvania och Ohio och angränsande delstater med sin Gud och sina vapen.

Idag håller USA äntligen på att vända ryggen mot Reagan och hans föråldrade ideologi. Det nya USA, IT-samhällets och bioteknologins USA har en ny ledare i Barack Obama. Också han karismatisk, också han en sällsynt talare. Men oerhört mycket smartare än Reagan.

Om vi vill försöka förstå dagens USA och dagens amerikanska samhälle så är det här en viktig bok. Inte minst med tanka på att Reagan även är en hjälte för många inom den svenska regeringen.

Robert Rauschenberg, en av USA:s stora efterkrigskonstnärer är död. Han influerades av Marcel Duchamp, Kurt Schwitters, Joseph Cornell och andra och skapade en helt unik konsttil som inte bara omfattade måleri utan också skulptur och dans.

Han har spela en stor roll inom det amerikanska popmålerit.

Hans död uppmärksammas i alla de stora amerikanska tidningarna liksom även Time Artist Robert Rauschenberg Dies och Newsweek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.

Robert Rauschenberg

Michael Kimmelman skriver i New York Times om Robert Rauschenberg, Titan of American Art, Is Dead at 82 – New York Times

He died of heart failure, said Arne Glimcher, chairman of PaceWildenstein, the artist’s gallery in Manhattan.

Mr. Rauschenberg’s work gave new meaning to sculpture. ‘Canyon,  for instance, consisted of a stuffed bald eagle attached to a canvas.

‘Monogram  was a stuffed Angora goat girdled by a tire atop a painted panel. ‘Bed  entailed a quilt, sheet and pillow, slathered with paint, as if soaked in blood, framed on the wall. They all became icons of postwar modernism.

Peter Plagens skriver mer om Robert Rauschenberg och hans konst i NewsWeek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.

Historically, Rauschenberg got us from Abstract Expressionism to Pop Art—one of the greatest stylistic leaps ever—by introducing those bits of the readymade and the already-seen into the meaty coherence of such abstract “action painters” as Willem de Kooning. With a restless creative energy to rival Picasso’s he then crunched, stretched, pounded and exploded the combination of objects and paint into a kind of art full enough and big enough to go way beyond what the critics first called his art—”Neo-Dada”—and to almost get its own “ism”: Rauschenbergism.

(But we won’t call it that, because Rauschenberg hated categorical boxes.) Finally, there was a time, from about 1964, when he was the first American ever to win the grand prize at the Venice Biennale, to the mid-1970s, when just about every ambitious young artist was imitating Rauschenberg’s techniques (such as putting solvent on a newspaper photograph and rubbing the image into a drawing, or chaining a found object to the frame of a painting) or his look (the orderly randomness of a sock drawer).

And when you look around today and see Damien Hirst’s rectangular tanks containing pickled animals, Chris Burden’s agglomeration of street lamps, Jeff Koons’s “Easy Fun” paintings or Ann Hamilton’s cavernously melancholic installations, what you’re seeing is actually, in the lingo of cable television sports, X-treme Rauschenberg.

Erik Sidenbladh uppmärksammar Rauschenbergs död i SvD: Robert Rauschenberg död
Skapade ”Geten” på Moderna museet och även DN skriver om den viktiga Rauschenberg i en osignerade artikel: Robert Rauschenberg död

USA har länge dominerat film och TV, men man har också haft en dominerande ställning inom den moderna konsten med namn som Rauschenberg, Edward Hopper Jasper Johns Willem de Kooning Jackson Pollock, och Grant Wood, för att inte tala om Andy Warhol.

Jag har skrivit om några av USA:s konstnärer och dess syn på USA och det amerikanska samhället: Fyra målare ser på USA

Man kan fråga sig varför USA har varit så dominerande just inom modern konst. Film, TV och musik kanske man kan förklara med Hollywood och den amerikanske TV-industrin, men modern konst?

Ledsamt att vi inte längre kan glädja oss över Robert Rauschenbergs sprudlande konst.

Houston Grand Operas innovatina uppsättning av Enleveringen ur Seraljen , som i den här uppsättningen intressant nog utspelas på Orientexpressen

När den amerikanska högern vill ta till storsläggan mot den kristne Barack Obama så anklagar de honom för att vara Muslim, samtidigt som de kritiserar hans kristne pastor för att göra opatriotiska uttalanden.

Islamofobin florerar inte bara i Sverige utan även i kristna kretsat i USA, som böcker som Lee Harris’ The Suicide of Reason visar.

Medan vi inte har några problem med fundamentalistisk Kristendom, som vi inte ens har en term för, vare sig i Sverige eller USA, så är det en helt annan sak med “Islamism” som bl.a. Hillary Clinton har anspelat på i sin nu ökända valpropaganda mot Barack Obama ” Kl är 3 på morgonen, telefonen ringer i Vita Huset…”.

En uppsättning av Enleveringen ur Seraljen.

Men Europa har haft flera århundraden på sig att betrakta Islam och en av de många som har lämnat sin syn på Islam och Muslimer är ingen mindre än Mozart i sin berömda opera Enleveringen ur Seraljen.

Corinna Da Fonseca-Wollheim skriver mycket intressant artikel i Wall Street Journal just om Mozarts opera och om hans syn på Islam och Muslimer:
Mozart’s ‘Personal Enlightenment’. In ‘The Abduction From the Seraglio,’ Europeans Emerge Broadened and Deepened From an Encounter With Islam

The opera, about the liberation of a group of European captives from a Turkish harem, had been commissioned for the new German National Theater in Vienna, an institution founded three years earlier by Emperor Joseph II in order to create an operatic tradition that could rival those of Italy and France. Before Mozart took on the genre, the Singspiel had been mere spoken theater with musical numbers inserted to liven up the action.

In 1782, with “The Abduction From the Seraglio,” Mozart raised it to an art form in which the glorious virtuosity of Italian song was fused with the expressive authenticity of the German lied — where depth of feeling and rational thought created characters that were more real than any seen before in opera.

…
Only Osmin remains unchanged. He is the face of fundamentalist Islam: suspicious of outside influences, hypersensitive to slights on his honor, misogynistic. He is fond of gruesome violence: His favorite punishment consists of beheading, hanging, impaling, burning, flogging and drowning — all of the above, in sequence.

Janissarerna sjunger.

Även om Mozart alltså även han gjorde sig skyldig till ett nidporträtt av den fundamentalistiske Osman, som är en komisk roll i operan, så är hans bild av europèerna inte helt okritisk som Corinna Da Fonseca-Wollheim också påpekar i sin intressanta artikel.

Och till slut så släpper faktiskt Osman de bortrövade Europèerna fria. Incidenten slutar fredligt.

Dagens bild av Islam och dess människor är tyvärr inte speciellt mycket mer nyanserad än den var när Mozart skrev sin opera år 1782.

Obama, valets David…

Tala om David mot Goliath, i det här fallet två av de största och mest hänsynslösa Goliater som USA någonsin har sett.

Barack Obama och hans lilla gerillaband har slagit Bill och Hillary och hela det demokratiska etablissemanget i en dramatisk valkampanj som kommer att gå till historien som en av de stora vattendelarna i efterkrigstidens USA.

I det närmaste pank och utan någon som helst chans att slå Obama så visar Hillary Clinton nu att hon inte är en statsman som sätter partiet först. Istället fortsätter hon sin valkampanj med rent rasistiska uttalanden som detta:

“I have a much broader base to build a winning coalition on,” she said in an interview with USA TODAY. As evidence, Clinton cited an Associated Press article “that found how Sen. Obama’s support among working, hard-working Americans, white Americans, is weakening again, and how whites in both states who had not completed college were supporting me.”

Sic Transit Gloria Mundi, det är skrämmande att se hur lågt paret Clinton har fallit i sina desperata försök att återinta Vita Huset.

Karen Tumulty skriver i Time om Hillary och Bill Clintons fem stora misstag i presidentkampanjen: The Five Mistakes Clinton Made – TIME

For all her talk about “full speed on to the White House,” there was an unmistakably elegiac tone to Hillary Clinton’s primary-night speech in Indianapolis. And if one needed further confirmation that the undaunted, never-say-die Clintons realize their bid might be at an end, all it took was a look at the wistful faces of the husband and the daughter who stood behind the candidate as she talked of all the people she has met in a journey “that has been a blessing for me.”

mot valets mörka Goliat…

Clinton kommer att vinna West Virgina den 13/5 och Kentucky den 20/5 med stor majoritet men förlora Oregon samma dag.

Sedan följer primärvalen i Puerto Rico den 1/6 och Montana och South Dakota den 3/6 och sedan är den demokratiska primärvalssäsongen äntligen över.

Clinton väntas göra ännu ett försök att vinna i den demokratiska regelkommiténs möte den 31/5 men pressen på henne att avsluta sin valkampanj ökar dag för dag.

Frågan har nu ställt om paret Clinton fortsätter sin valkampanj i hopp om att tvinga Obama att utse den påstridiga Hillary till sin Vice President. Det är knappast troligt eftersom det skulle garantera att han skulle förlora mot John McCain och få en Blair-Brown situation i Vita Huset.

Samtidigt är det viktigt att inse att Obama inte är en vänsterpolitiker, i alla fall inte enligt svenska mallar.

Jo Becker och Christopher Drew skriver i New York Times om hur Barack Obama har förflyttat sig mot höger: Obama’s Pragmatic Politics, Forged on the South Side – New York Times

He moved from his leftist Hyde Park base to more centrist circles; he forged early alliances with the good-government reform crowd only to be embraced later by the city’s all-powerful Democratic bosses; he railed against pork-barrel politics but engaged in it when needed; and he empathized with the views of his Palestinian friends before adroitly courting the city’s politically potent Jewish community.

To broaden his appeal to African-Americans, Mr. Obama had to assiduously court older black leaders entrenched in Chicago’s ward politics while selling himself as a young, multicultural bridge to the wider political world.

Om man skulle försöka klassificera Obama på en svensk politisk skala skulle han hamna någonstans i Kristdemokraterna.

Clinton är ännu inte ute ur valet och Obama får under inga omständigheter underskatta hennes och Bills förmåga att sätta käppar i hjulet på honom nu när de har förlorat allt, både kontrollen över det demokratiska partiet och chanser att återinta Vita Huset

Chelsea Handler

Den som känner till Helen Fieldings gigantiska bestseller Bridget Jones Diary vet att tjejböcker eller chic lit, speciellt de som skriv för och om tjejer i 20-30-årsåldern är oerhört populära på båda sidor Atlanten.

Títta bara på vår egen Kajsa Ingermarsson.

Orsaken till att jag nämner det här är att den 33:åriga amerikanskan Chelsea Handlers bok Are You There, Vodka? It’s Me, Chelsea nu ligger etta på New York Times bestsellerlista, vilket inte alls är dumt.

Chelsea Handler är känd som komiker och TV-personlighet och nu alltså även som författarinna. Det här är f.ö. hennes andra bok. Den fördsta: My Horizontal Life: A Collection of One-Night Stands handlade mest om alkohol och sex, liksom den här f.ö.

Hon verkar fördjupa sig i livets verkligt existentiella frågor, som Edward Lewine skriver i New York Times om sin interju med henne: Laugh Inn

Tabloid culture: My whole life is reading tabloid magazines. It’s really sad, because that’s what my show is all about — what is going on with celebrities. So I have to know everything.

Favorite possession: My margarita blender. It’s big. It’s lime green. You have to follow the directions exactly, otherwise it doesn’t taste like it is supposed to. We only have margaritas on weekends, so I know when I hear that sound it’s happy hour.

Possession that reminds her of herself: My lemon tree. It’s sweet and sour at the same time. It sits out on one of our balconies. It is my new favorite thing.

Top tab: For gossip, Us Weekly is the best, because it is the fine line between People and National Enquirer. People has real stories, and it is not as much fun. Us Weekly is not as unreliable as the National Enquirer.

Den som vill läsa första kapitlet kan göra så här.

The idea that showing up at school in a piece of sh*t jalopy led to me looking like a dog didn’t make much sense in my mind. It really irked me that had to be punished because my father thought he was a used car dealer and insisted on driving us around in the cars that he couldn’t sell.

I wanted to tell my classmates that I didn’t like his cars either, and I certainly didn’t like being called a dog. I hadn’t had a low opinion of myself before then, but after being called the same nickname for six months straight, you start to look in the mirror and see resemblances between yourself and a German shepherd.

Att döma av min dotter och hennes kompisar så är den svenska och amerikanska tjejkulturen rätt lika, även om den amerikanska livsstilen är betydligt mer konservativ. Det är t.ex. oerhört ovanligt att amerikanska tjejer tar ett sabbatsår och reser ut i världen och att de jobbar utomlands.

Men sex och alkohol flödar i båda kulturerna och det är egentligen litet ironiskt att en sån här bok kan platsa på New York Times bestseller lista i ett så kulturkonservativt land som USA.

Skillnaden mellan ungdomar i USA och Sverige är annars mest att amerikanska ungdomars gränser är USA:s gränser och den populärkultur de lever i är det egna landets, inte utlandets. Det gör svenska ungdomar betydligt mer världsmedvetna och internationellt präglade, något som jag tror ger dom ett stort försprång i det globala kunskapssamhället.

För den som vill läsa den allra senaste chic lit – bestsellern på New York Times bestsellerlista så är Chelsea Handlers bok alltså boken att köpa. Men kom ihåg att läsa Kajsa Ingermarsson efteråt.

Philipp von Boeselager

Hur kom det sig att Adolf Hitler och vad som trots allt var en relativt liten skara fanastiska våldsmän kunde ta makten i stormakten Tyskland, den tidens främsta kultur-, industri och vetenskapsnation?

Hur kom det sig att inte fler människor protesterade mot vad de trots allt måste ha insett var en kriminell våldsregim?

En som gjorde motstånd och som deltog i överstelöjtnant Claus Schenk von Stauffenbergs misslyckade 20:e Julikupp mot Hitler 1944 var Philipp Freiherr von Boeselager och hans två år äldre bror George

Philipp, som just gick bort var den siste av de hjältar som försökte döda Hitler och på så sätt stoppa hans kriminella regim.

De båda bröderna var närvarande vid Hitlers besök på Fältmarskalk von Kluges högkvarter i Smolensk på den ryska fronten 13/3/1943 där överste Henning von Tresckow och bröderna Boeselager planerade att döda Hitler.

Men Hitler hade oväntat med sig en vaktstyrka på 50 beväpnade SS-män och planerna gick om intet. Inte heller den bomb som de lyckades smyga ombord Hitlers flygplan exploderade. Och Kluge, som aldrig kunde bestämma sig, vägrade att stödja kuppen.

Tyska Stern skriver om
Philipp von Boeselager och hans liv:

Er war der letzte noch lebende Vetraute des Hitler-Attentäters Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Den NS-Schergen entkam Philipp Freiherr von Boeselager nur, weil die Mitverschwörer selbst unter Folter seinen Namen nicht preisgaben. In der Nacht zum Donnerstag verstarb der Widerstandskämpfer.

Philipp Freiherr von Boeselager, letztes Mitglied des innersten Kreises der Hitler-Attentäter vom 20. Juli 1944, ist tot. Er starb in der Nacht zum Donnerstag im Alter von 90 Jahren. Ein entsprechender Bericht der “Frankfurter Allgemeinen Zeitung” wurde der Deutschen Presse-Agentur am Abend aus der Familie bestätigt. Freiherr von Boeselager hatte zuletzt im rheinland-pfälzischen Altenahr gelebt.

Hjältarna kring 20:Julikuppen ansågs i många år efter kriget vara landsförrädare och det var förrän in på 1960-talet som folkopinionen svängde.

Et si omnes ego non, Philipp von Boeselages valspråk är detsamma som den Britiskt filosofen Bertrand Russells, “you shall not follow a multitude to do evil”.

“Et si omnes ego non”, “även om alla andra, inte jag”, lätt att säga, mycket svårt att följa. Vilket är orsaken till att vi idag alla bör skänka en tanke till Philipp von Boeselager, Claus Schenk Graf von Stauffenberg och männen som försökte stoppa Hitler.

Der Spiegel skriver mer om den siste krigshjälten

Ibland ser man något som på en enda bild, på ett enda ögonblick, fångar den milsvida skillnaden mellan dagens EU och dagens USA.

Bilden ovan av Spaniens 37:åriga försvarsminister Carmen Chacón som tillika är i sjunde månaden är ett sånt exempel.

En försvarsminister som är en ung tjej, inte en galen krigsivrare och tortyrentusiast som Donald Rumsfeld eller en gammal ärrad republikansk realpolitiker som Robert Gates.

I USA tar man sina krig på allvar och försvarsministrar skall syssla med att döda, inte med att skapa det.

Det finns och har funnits många progressiva och smarta amerikanska kvinnliga politiker, men idag är det medelålders tanter som Hillary Clinton som helt dominerar.

Hon orerar ständigt om sin “tro”, hon dricker whiskey på krogar över hela Mellanvästern och skryter om hur mycket hon älskar vapen och att skjuta.

Det är något visst med europeiska kvinnliga politiker som Ségolène Royal och Carmen Chacón, de är moderna, de har klass och stil på ett sätt som man sällan ser här.

För att inte tala om den franske presidentens skandalomsusade nya fru Carla Bruni.

Man kan tänka sig hur amerikanerna skulle reagera om George Bush plötsligt gifte om sig med en 40:årig sångerska med nakenbilder på nätet. Eller om demokraterna företräddes av en kvinna som hade “utomäktenskapliga” barn. Det är helt omöjligt, Inte än på säkert 100 år.

Idag är det EU som står för det moderna och USA för det traditionella, det gamla.

Lawrence Lessig

Det är alltid intressant att se om de människor man känner något för i sin tur känner något för varandra.

Två personer som jag själv känner en hel del för är Barack Obama och Stanford-professorn Lawrence Lessig. Lessig är specialist på de juridiska aspekterna på Internet och Webben och känd för alla som är intresserade av den moderna Webbteknologin.

Nu visar det sig att Lessig kommer att uppträda tillsammans med Obama Me @ Obama Rally @ UPenn”>på University of Pennsylvania nu på lördag.

Den som har tid och möjlighet bör absolut bege sig dit. Och den som inte har det bör lyssna på Lessig superba presentation om varför han stöder Obama och inte Clinton.

Det är ovanligt att höra en så genomträngande analys av varför Barack Obama är bättre, och t.o.m. mycket bättre än Hillary Clinton.

Förhoppningsvis kommer Lessig att ge Obama litet draghjälp i Pennsylvania.

De flesta amerikanska presidenter flyttar in i Vita Huset utan någon större exekutiv och administrativ erfarenhet och de flesta saknar helt utrikespolitiska meriter.

Hillary Clintons säger sig vara unit i amerikansk historia på grund av sina “35 års erfarenheter”. Hon har redan tillbringad åtta i Vita Huset där hon bl.a. hjälpte till att skapa fred i Nordirland. Hon är redo “från första dagen”.

Det skulle göra henne ett säkrare kort än män som John Kennedy, Lyndon Johnson, Richard Nixon, Ronald Reagan, Franklin D. Roosevelt, Harry Truman som alla saknade de den gedigna erfarenhet som Hillary Clinton säger sig ha.

Det enda problemet är att mycket litet av det är sant. Inte om Nordirland och inte om hennes andra insatser i Vita Huset heller. Utom hennes katastrofala försök att införa allmän sjukförsäkring.

Som alla andra presidentfruar var hennes roll rent symbolisk. Ja, hon reste på officiella statsbesök med sin man, hon var i Kossovo och på Nordirland, och hon pratade med politiker där. Men det är en sak att vara med och en helt annan sak att vara officiell beslutsfattare.

Det är inte så litet underligt att pressen inte har uppmärksammat den här grundläggande lögnen som ligger bakom Clintons presidentkampanj. Ja hon har sju års erfarenhet som senator, men det är en helt annan sak än de 35 år hon påstår sig ha.

Nu har hon tvingats offentliggöra sitt schema från sina år i Vita Huset och det kommer att ge John McCain mängder med ammunition om Clinton mot förmodan skulle bli demokraternas presidentkandidat.

Don Van Natta Jr. och John M. Broder skriver i New York Times om reaktionerna på att Hillary Clintons schema i Vita
Huset nu har offentliggjorts, med många raderingar: Clinton’s Schedules Offer Chance to Test Assertions – New York Times

Senator Barack Obama’s campaign has seized on the schedules to accuse Mrs. Clinton of exaggerating her role in substantive matters. Obama aides and supporters say the documents demonstrate that her claims of broad influence on policy are hollow.

Gregory B. Craig, who was a senior State Department official in the Clinton administration and is now a policy adviser to Mr. Obama, said Friday that the White House records showed that Mrs. Clinton was absent when critical foreign policy decisions were made and that her trips abroad were largely ceremonial.

“The fact is, and this was established by the White House schedules, that she did not attend N.S.C. meetings or routinely meet with the secretary of state or the national security adviser,” said Mr. Craig, a lawyer who represented Mr. Clinton in his 1998-99 impeachment and trial. “She did not routinely get briefed by the intelligence community, and there is no evidence that she participated or asserted herself in any of the crises that took place during the eight years of the Clinton presidency.”

Men hur hon än försöker så har allt fler bedömare här i USA nu börjat inse insett att Clinton helt enkelt inte kommer att kunna ta sig förbi Barack Obama annat än om han och hans presidentkampanj drabbas en en kosmisk katastrof.

Clintons erfarenhet är en enda gigantisk rökridå för att förhindra att väljarna uppmärksammar hennes ömmaste punkt, det faktum att hon och Bill Clinton redan har suttit åtta år i Vita Huset och nu försöker skapa USA：s andra politiska dynasti rakt efter Bush-dynastin.

Det kommer inte att hända vad hon än tror.

Det spekuleras nu om att Hillary Clinton skulle kunna sluta sin karriär som majoritetsledare i senaten eller som domare i högsta domstolen. Uppgifter som hon säkert skulle sköta met stor skicklighet. Men att hon och Bill Clinton skulle kunna återvända till Vita Huset är inte troligt.

Du kan göra hur många V-tecken som helst Hillary, du kommer ändå inte att vinna.

Det mest fascinerande med att följa det amerikanska valet är att se hur vinden plötsligt slår om och ändrar riktning.

Det påminner precis om hur de brittiska och amerikanska meterologerna kunde se hur stormarna i Atlanten ändrade riktning före Normandieinvasionen under Andra Världskriget. Ytterst små förändringar som tyskarna som saknade väderskepp kring Grönland inte kunde se.

The Guardian och DN har båda haft artiklar om valet i helgen som ännu inte har snappat upp de ytterst små och nyanserade förskjutningarna i ställningen mellan Obama och Clinton som amerikanska bedömare redan har lagt märke till.

Först fick Clintons en tsunami i ryggen genom sina segrar i Ohio och Texas, segrar som kan ha hjälpts av att tiotusentals republikaner i Texas tydligen röstade på Clinton som de anser vara den enklare att besegra i presidentvalet.

Sedan kom Obamas pastor och medierna talade inte om något annat. Men i skuggan av Clintons triumfatoriska framgångar så vann Obama-sidan i all tysthet två storsegrar som helt förändrade ställningen i valet.

Tack vare ett utomordentligt skickligt fotarbete lyckades Obamas kampanjorganisation under David Plouffe förhindra att Clinton drev igenom nyval i Michigan och Florida. Det var en synnerligen viktig seger som vida överskrider de fördelar som Clinton fick av pastorn. Och man agerade så skickligt att Clinton sidan inte kunde skylla sitt nederlag på Obama.

Och utan nyval i Florida och Michigan så har två dörrar slängts igen i paret Clintons ansikte och deras manöverutrymme har minskat dramatiskt.

Mark Halperin skriver i Time Magazine om Hillary Clintons växande problem: HALPERIN’S TAKE: Painful Things Hillary Clinton Knows — Or Should Know

1. She can’t win the nomination without overturning the will of the elected delegates, which will alienate many Democrats.
2. She can’t win the nomination without a bloody convention battle — after which, even if she won, history and many Democrats would cast her as a villain.
3. Catching up in the popular vote is not out of the question — but without re-votes in Florida and Michigan it will be almost as impossible as catching up in elected delegates.
4. Nancy Pelosi and other leading members of Congress don’t think she can win and want her to give up. Same with superdelegate-to-the-stars Donna Brazile.
5. Obama’s skilled, close-knit staff can do things like silently kill re-votes in Florida and Michigan and not pay a political price.

…

7. The Rev. Wright story notwithstanding, the media still wants Obama to be the nominee — and that has an impact every day.

8. Obama might not be able to talk that well about the new global economy, but she (and McCain) can’t either.

9. Many of the remaining prominent superdelegates want to be for Obama and she (and Harold Ickes) are just barely keeping them from making public commitments to him.

…

11. If she somehow found a way to win the nomination, she would have to offer Obama the veep slot, and she doesn’t want to do that.

12. This is a change election, and Bush-Clinton-Bush-Clinton can never truly be change.

Jim Vandehei och Mike Alllen ser situationen på samma sätt på bloggen Politico: Story behind the story: The Clinton myth

Paret Clinton är som en kapten för en gigantisk Boeing 676 som ser sin startbana krympa framför näsan tills den helt enkelt blir för kort.

Frågan är nu om Bill och Hillary på något sätt kan torpedera Obama och om de kommer att försöka att fortsätta sin bärsärkargång mot honom hela vägen till konventet i Denver i slutet av Augusti i ett allt mer desperat försök att till varje pris förhindra att han vinner även om de själva inte har någon chans.

Ingen vet hur de kommer att bete sig, men det är inte helt omöjligt att valet slutar i en klassisk grekisk tragedi. Sophokles skulle le igenkännande.

Den allra viktigaste utvecklingen de senaste dagarna är att MSM, dvs mainstream media, de etablerade amerikanska medierna nu har börjat skriva om det här. Och det kommer ytterligare att skada paret Clinton.

Min första Science Fictionbok blev Fred Hoyles magnifika Det Svarta Molnet som jag läste när jag var 15.

Sedan har jag läst Ray Bradbury och Isaac Asimov och Stanislaw Lem, speciellt hans mästerliga A Perfect Vacuum och andra författare men det är med science fiction som med deckare, jag tror att man växer ifrån dom efter ett tag.

Det blir lättare att upptäcka felen i boken, man blir mer kräsen, man förändras.

Men den britiske författaren Arthur C Clarke var en av de stora och hans 2001 Space Oddysey står sig ännu i konkurrensen.

Gerald Jonas skriver Arthur C. Clarkes runa i New York Times: Arthur C. Clarke, 90, Science Fiction Writer, Dies – New York Times

The author of almost 100 books, Mr. Clarke was an ardent promoter of the idea that humanity’s destiny lay beyond the confines of Earth. It was a vision served most vividly by “2001: A Space Odyssey,” the classic 1968 science-fiction film he created with the director Stanley Kubrick and the novel of the same title that he wrote as part of the project.

His work was also prophetic: his detailed forecast of telecommunications satellites in 1945 came more than a decade before the first orbital rocket flight.

Other early advocates of a space program argued that it would pay for itself by jump-starting new technology. Mr. Clarke set his sights higher. Borrowing a phrase from William James, he suggested that exploring the solar system could serve as the “moral equivalent of war,” giving an outlet to energies that might otherwise lead to nuclear holocaust.

Det svåra med science fiction är annars att göra vetenskapen trovärdig, och det är där som de flesta författare misslyckas, dom jag ser det.

En väldigt intressant författare i gränszonen till Science Fiction är den fantastiske Jorge Luis Borges som jag starkt kan rekommendera.

Barack Obamas mamma Stanley Ann Dunham på Hawaii

Trots att den svenska pressen följer det amerikanska presidentvalet som om det vore ett svenskt riksdagsval så är det många detaljer som saknas. Mycket som kan hjälpa oss förstå vad det är som håller på att hända men som liksom ligger gömt bakom kulisserna.

En jämförelse mellan den helt konventionella Hillary Clinton och den utomordentligt okonventionella unga kvinna som blev Barack Obamas mamma ger oss en synnerligen bra inblick i de djupare strömingarna bakom dagens valaffischer.

Stanley Ann Dunham som idag hade varit 66 år gammal kom från Kansas mitt i den amerikanska mellanvästern men utvecklades till en helt okonventionell kvinna som inte bara gifte sig med en afrikan i en tidsålder när det fortfarande var farligt utan bosatte sig sedan i Indonesien med sin andre man där hon hjälpte till att införa det idag så populära mikrokreditbegreppet till kvinnor i Tredje Världen.

Det var den kvinnan som formade Barack Obama och tack vare henne står han idag för ett modernt USA som mest skulle likna Kanada eller Sverige medan de konventionella Hillary Clinton och John McCain inte kan bryta sig loss från det traditionella USA, som de inte har distans nog till för att kunna se med kritiska ögon.

Janny Scott skriver i New York Times om Barack Obamas märkliga mamma A Free-Spirited Wanderer Who Set Obama’s Path

Kansas was merely a way station in her childhood, wheeling westward in the slipstream of her furniture-salesman father. In Hawaii, she married an African student at age 18. Then she married an Indonesian, moved to Jakarta, became an anthropologist, wrote an 800-page dissertation on peasant blacksmithing in Java, worked for the Ford Foundation, championed women’s work and helped bring microcredit to the world’s poor.

She had high expectations for her children. In Indonesia, she would wake her son at 4 a.m. for correspondence courses in English before school; she brought home recordings of Mahalia Jackson, speeches by the Rev. Dr. Martin Luther King Jr. And when Mr. Obama asked to stay in Hawaii for high school rather than return to Asia, she accepted living apart — a decision her daughter says was one of the hardest in Ms. Soetoro’s life.

“She felt that somehow, wandering through uncharted territory, we might stumble upon something that will, in an instant, seem to represent who we are at the core,” said Maya Soetoro-Ng, Mr. Obama’s half-sister. “That was very much her philosophy of life — to not be limited by fear or narrow definitions, to not build walls around ourselves and to do our best to find kinship and beauty in unexpected places.”

Skillnaden mellan Clinton och McCain är hårfin om den alls existerar medan skillnaden mellan den betydligt yngre Barack Obama och de två andra är gigantisk och det har vi hans idag avlidna mamma att tacka för.

Årets val är historiskt på många sätt. Det ger amerikanerna en chans att pensionera de gamla trötta 30- och 40-talisterna och genomföra den generationsväxling som USA så desperat behöver.

Varken John McCain eller Hillary Clinton kommer att få mer än en fotnot i framtidens historieböcker. Barack Obama däremot är redan en berömd stor författare, en stor talare och kommer kanske t.o.m. att bli en stor president.

Och det har vi den idag nästan helt okända Stanley Ann Dunham Soetoro att tacka för.

Det är förbluffande att nästan ingen journalist hittills har ifrågasatt Hillary Clintons bisarra påstående att hon har 35 års erfarenhet, inklusive åtta års erfarenhet av internationell politik i Vita Huset.

Vad Clinton säger är att hon och Bill i själva verket var dubbelpresidenter, något som bör göra de amerikanska väljarna mycket oroliga.

För om de regerade som dubbelpresidentet en gång så kommer de med stor säkerhet att göra så igen.

Nu är Clintons påstådda “erfarenheter” till största delen rent båg, som en del journalister nu börjar skriva om:

Susan Milligan skriver i Boston GLobe om hur Hillary Clinton förvränger och överdriver sin egen insats under Bill Clintons presidentperiod: Clinton role in health program disputed – The Boston Globe

In campaign speeches, Clinton describes the State Children’s Health Insurance Program, or SCHIP, as an initiative “I helped to start.” Addressing Iowa voters in November, Clinton said, “in 1997, I joined forces with members of Congress and we passed the State Children’s Health Insurance Program.” Clinton regularly cites the number of children in each state who are covered by the program, and mothers of sick children have appeared at Clinton campaign rallies to thank her.

But the Clinton White House, while supportive of the idea of expanding children’s health, fought the first SCHIP effort, spearheaded by Senators Edward M. Kennedy, Democrat of Massachusetts, and Orrin G. Hatch, Republican of Utah, because of fears that it would derail a bigger budget bill. And several current and former lawmakers and staff said Hillary Clinton had no role in helping to write the congressional legislation, which grew out of a similar program approved in Massachusetts in 1996.

Paret Clinton har redan suttit i Vita Huset i åtta år. De verkar nu tro att de kan armbåga sig tillbaka in oavsett om det splittrar det demokratiska partiet.

Jag är långt ifrån den ende i det här landet som har fått mer än nog av det självupptagna åldrande paret.

Hon är lika välgödd som ursinnig.

Den svenske pressen rapporterar i detalj från det amerikanska presidentvalet: Fördel Obama när Texas är klart och Obama vann i Texas.

Men vilka grupper är det egentligen som strider om makten?

Hillary Clinton och John McCain representerar USA:s 40 och 30-talister. De växte upp i efterkrigstidens USA, fick en betydligt bättre utbildning än sina depressions-drabbade föräldrar och genomlevde 60 och 70-talens kultur- och Vietnamnkrig.

Deras USA, det samhälle de växte upp i och som formade dom var ett USA med stålverk och fabriksindustrier, ett USA där de flesta amerikaner endast hade en åttaårig utbildning, där kvinnorna gifte sig tidigt och blev hemmafruar och var helt beroende av sina arbetande män.

Ett USA med ett hårt apartheidsamhällle i sydstaterna. Och där vita och svarta växte upp åtskilda även i nordstaterna. Den 72:åriga Clinton-supportern Geraldine Ferraro som gjorde ett synnerligen otrevligt rasistiskt påhopp i veckan och nu har avgått från Clintons organisation, är typisk för sin generation.

Obama på Google

Skillnaderna mellan Clinton och McCain är minimala. Men skillnaden mellan dom två och Obama och hans anhängare är milsvid.

Det är främst en skillnad i ålder och utbildning. Förutom de afroamerikanska väljarna så är Obamas väljare i 20, 30 och 40:årsåldern mot Clintons och McCains 50, 60 och 70-åriga väljare. Clintons latinamerikanska väljare är igen ett undantag.

Obamas anhängare är betydligt bättre utbildade och har ofta en masters. För dom är Vietnamkriget något man läser om i historieböckerna. De är IT ingenjörer och biotekniker. De är internationellt inriktade och utgör stommen i det amerikanska kunskapssamhället. Det samhälle som Clintons och McCains anhängare knappast ens vet vad det är.

Obamas anhängare reagarerar inte med chock som Clinton och McCain när Obama inte har en amerikansk flagga i kavajuppslaget för att visa sin patriotism. Eller när han inte lägger handen mot hjärtat för att salutera den amerikanska flaggan.

Eller när Michelle Obama säger att Wisconsinvalet var den första gången hon verkligen var stolt över USA.

Clintons tanter och McCains krigsivrare är djupt oroade över det nya USA som Obama och hans anhängare har växt upp i. Det USA som måste dela världsscenen med andra makter, som inte längre kan dominera världen, och som inte längre kan kräva att andra länder rättar sig efter USA.

För dagens unga är USA:s gränser inte världens gränser som de var för Hillary Clinton och hennes generation. Min andre sons flickvän har t.ex. som första person någonsin i sin familj jobbat i Europa i ett år och vill tillbaks dit.

Precis som skillnaderna mellan olika kulturer kan vara svårgenomträngliga så är jag övertygad om att generationsskillnader är minst lika dramatiska.

Man talar inte samma språk, har inte samma värderingar, umgås inte ens med varandra.

Och 30 och 40-talisterna tänker inte ge upp makten utan en strid på liv och död. Det är USA:s och världens tragedi.

Det verkar som om den svenska pressen redan har uppmärksammat den senaste sexskandalen här i USA.

New York-guvenör i prostitutionsskandal och Prostitutionsskandal i New York och Clintonvän i prostitutionshärva

Den Harvardiutbildade 48-årige demokraten och trebarnsfadern Spitzer har varit en omskriven och framgångsrik åklagare i New York och är känd över hela USA bl.a. för sin kamp mot korruption i New York, däribland mot prostitutionshärvor. Han har ansetts på väg uppåt i det demokratiska partiet.

Kanske t.o.m. en framtida president.

Spitzer har ännu inte avgått och hoppas tydligen kunna sitta kvar. Säga vad man vill om honom men han hade i alla fall det goda omdömet att inte gå till sängs med New York-senatorn Hillary Clinton.

Men så desperata är det nog få män som är.

DANNY HAKIM och WILLIAM K. RASHBAUM skriver i New York Times om guvernören och synden:
Spitzer Is Linked to Prostitution Ring

Gov. Eliot Spitzer, who gained national prominence relentlessly pursuing Wall Street wrongdoing, has been caught on a federal wiretap arranging to meet with a high-priced prostitute at a Washington hotel last month, according to a law enforcement official and a person briefed on the investigation.

The wiretap captured a man identified as Client 9 on a telephone call confirming plans to have a woman travel from New York to Washington, where he had reserved a hotel room, according to an affidavit filed in federal court in Manhattan. The person briefed on the case and the law enforcement official identified Mr. Spitzer as Client 9.

…

“I have acted in a way that violates my obligation to my family and violates my or any sense of right or wrong,” said Mr. Spitzer, who appeared with his wife Silda at his Manhattan office. “I apologize first and most importantly to my family. I apologize to the public to whom I promised better.”

De flesta amerikaner ser nu fram emot fler avslöjanden om vad som sägs är en internationell prostitutionshärva.

Men vi får anta att det mest blir demokrater som fångas. De strängt moraliska republikanerna verkar för det mesta enbart vara intresserade av män.

William F. Buckley eller Bill Buckley som han mest kallades dog alltså på nu på onsdagen, till omfattande förstasidesrunor i de flesta amerikanska tidningar.

Även om jag själv aldrig träffade honom så kände jag till honom och har faktiskt skrivit för hans tidskrift National Review, hur konstigt det än kan låta idag.

Buckley representerade en genuin katolsk-inspirerad konservatism som helt skiljer sig från dagens vulgära Bush-och Kristna Högern-politik.

Buckley debatterar Noam Chomsky på sitt berömda program Firing Line. Del 1

Medan dagens amerikanska analfabetiska högerbusar aldrig riktigt har lyckats ta sig upp från den rännsten de kommer från så var Buckley en intellektuell virtuos som skrev mängder med stimulerande och provocerande böcker.

Bill Buckley

Men han var samtidigt en man som faktiskt inte främst var intresserad av politik. Han hade mängder med andra intressen och var dessutom en framstående journalist, författare och TV-personlighet.

Men även Bill Buckleys mer civiliserade konservatism var inte problemfri. Han försvarade sydstaternas apartheidssystem och det var inte förrän ett tag efter det att Lyndon Johnson redan hade tvingat igenom desegrationen i sydstaterna som han långsamt ändrade mening.

Detta samtidigt som han tidigt kämpade emot den traditionella antisemitismen inom den amerikanska högern. Han hade ett liknande problem med Joesph McCarthys brutala kommunistjakt som han delvis försvarade i boken McCarthy and His Enemies.

Buckley debatterar Noam Chomsky på sitt berömda program Firing Line. Del 2

Sam Tanenhaus som är redaktör på The Times Book Review och Week in Review och som skriver en biografi över Buckley svarar på frågor om honom i New York Times:
Q&A on William F. Buckley

Q: I understand that in the 1960s Mr Buckley publicly backed Southern segregationists even though he crusaded against anti-Semitism. How did he reconcile this difference in his own mind? Did he ever formally renounce or apologize for his backing of the segrationists? —John Fuller

A: In the 1950s Buckley did indeed support segregationists in the South but later changed his views. He wept when he learned of the Birmingham church bombing that killed four black children. Later he became an admirer of Martin Luther King.

…

Q: Who in your — or perhaps Buckley’s estimation should you know it — carries on his legacy of intellectual conservatism? If you had to nominate someone to ascend to the lectern of Buckley, who would it be? —Japhy Grant

A: Frankly, there is no one. He was an American original. He had no true predecessor and no plausible heir. The columnist who most resembles him is Michael Kinsley (not surprising since Kinsley was involved for a period in Buckley’s TV debate program “Firing Line”). Kinsley comes closest to approximating Buckley’s style of dismantling arguments not by stating his emphatic disagreement by rather by highlighting the internal contradictions in what his adversary had said or written.

Det finns ingen svensk motsvarighet till Buckley, möjligtvis då Uppsalaprofessorn Stig Strömholm.

Den svenska konservatismen skiljer sig ifrån Buckleys genom att den inte hämtar sin inspiration från den katolska kyrkan utan en mer allmän europeisk värdekonservatism som jag tror eller kanske snarare hoppas är betydligt mindre kristen än dess amerikanska kusin.

Precis som Buckley inte har någon egentlig efterträdare i USA så tror jag inte heller att Strömholm har det i Sverige, utanför de renordlade högerbusarna som också finns i Sverige.

Men någon kanske kan tipsa om någon rumsren svensk konservativ tänkare.

Klicka på bilden

Bill Buckley blev 82

Nyhetsbyråerna rapporterar just att den välände högerikonen William F Buckley är död.William F. Buckley Jr. (1925-2008)

Buckley var en synnerligen vass debattör, en skicklig och flitig författare som t.o.m. skrev thrillers.

Han fick sitt genombrott med sin omdebatterade bok God and Man at Yale som förespråkade mer snarare än mindre kristen närvaro på amerikanska universitet

I’m devastated to report that our dear friend, mentor, leader, and founder William F. Buckley Jr., died overnight in his study in Stamford, Connecticut.

After year of illness, he died while at work; if he had been given a choice on how to depart this world, I suspect that would have been exactly it. At home, still devoted to the war of ideas.

As you might expect, we’ll have much more to say here and in NR in the coming days and weeks and months. For now: Thank you, Bill. God bless you, now with your dear Pat. Our deepest condolences to Christopher and the rest of the Buckley family. And our fervent prayer that we continue to do WFB’s life’s work justice.

Buckleys hela liv färgades av hans katolska tro som verkar allt mer otidsenlig för dagens fundamentalistiska Kristna Högertyper.

Hans tidskrift National Review lever kvar och man kommer att flagga på halv stång på MUF och kanske också på LUF och CUF idag.

Men vad man än kan tycka om Buckley så var han inte dum och vi kommer att sakna hans kritiska insikter, känsla för det engelska språket och inte mins hans elegans och humor.

DOUGLAS MARTIN tecknar Buckleys liv i New York TimesWilliam F. Buckley Jr. Is Dead at 82

Mr. Buckley’s winningly capricious personality, replete with ten-dollar words and a darting tongue writers loved to compare with an anteater’s, hosted one of television’s longest-running programs, “Firing Line,” and founded and shepherded the influential conservative magazine, National Review.

He also found time to write more than 45 books, ranging from sailing odysseys to spy novels to celebrations of his own dashing daily life, and edit five more.

The more than 4.5 million words of his 5,600 biweekly newspaper columns, “On the Right,” would fill 45 more medium-sized books.

Mr. Buckley’s greatest achievement was making conservatism — not just electoral Republicanism, but conservatism as a system of ideas — respectable in liberal post-World War II America. He mobilized the young enthusiasts who helped nominate Barry Goldwater in 1964, and saw his dreams fulfilled when Reagan and the Bushes captured the Oval Office.

Intervju med president Clintons förre pressekreterare DeeDee Myers

Med bara några dagar kvar innan de flesta observatörer anser att Hillary Clinton tvingas avsluta sin presidentkampanj så ställer sig några av hennes anhängare frågan om kvinnor hålls till en annan standard än män i politiken?

DeeDdee Myers som intervjuas ovan är en Clintonlojalist, så vi kan ta hennes åsikter med en rätt stor nypa salt.

Eftersom kvinnor inte har några som helst problem med att bli guvernörer, senatorer, domare, företagsledare och vad som helst här i USA så tror jag att vad som har stjälpt Hillary Clintons presidentkampanj inte har något att göra med det faktum att hon är kvinna.

Beviset, om ett sådant behövs, är ju att Barack Obama som afroamerikan har ett betydligt värre handikapp.

Jag tror istället att Clintons problem är att folk helt enkelt är hjärtligt trötta på henne efter hennes många år i rampljuset.

Tanken på att hon och Bill Clinton, som ju har spelat en synnerligen framträdande roll i kampanjen, skulle återinta Vita Huset efter att redan ha tillbringat åtta år där är frånstötande för många amerikaner.

Det betyder givetvis inte att en kvinnlig presdentkandidat inte måste definiera sin egen distinkta roll.

Något som Segolene Royal i Frankrike inte hade några problem med, men som är svårare i det mer traditionsbundna USA.

Om den snart 72:årige Arizonasenatorn John McCain skulle bli USA:s näste presidet skulle han kunna sitta till han är nära 80 och bli USA:s genom tiderna äldste statschef.

Han är en helt osannolik kandidat i detta den eviga ungdomens förlovade land och hans enda plus är det faktum att han satt fängslad i Nordvietnam långt innan dagens ungdomar ens var födda.

Men om han kan skrämma upp det amerikanska folket och få dom att ställa upp på fortsatt Krig mot Terrorismen så kan den gamle krigshjälten kanske ha en chans trots att han inte är kristen nog för den Kristna Högern.

Förra veckan briserade New York Times en bomb under den gamle krigshjälten som visade att kärleken fortfarande spirade i det åldrande hjärtat.

Och inte nog med det, kärleken till en lobbyist som McCain kan ha hjälpt som medlem i senatens viktiga Handelsutskott .

Svaret från McCain och högern blev ett brutalt angrepp på New York Times som tog andan av den redan rätt luttrade tidningen som högern sedan länge hatar med samma glödheta intensitet som radikala och teckningshämmade muslimer hatar Närikes Allehanda.

Men motangreppet kunde inte få anden tillbaks in i flaskan och nu skriver James V. Grimaldi och Jeffrey H. Birnbaum i Washington Post om att McCains resoluta nekande inte riktigt stämmer med sanningen: McCain Disputed On 1999 Meeting. Broadcaster Recalls Urging FCC Contact

Broadcaster Lowell “Bud” Paxson yesterday contradicted statements from Sen. John McCain’s presidential campaign that the senator did not meet with Paxson or his lobbyist before sending two controversial letters to the Federal Communications Commission on Paxson’s behalf.

Det här är oerhört farligt för McCain, för om man inte kan lägga locket på lådan så fortsätter såna här skandaler att växa. Och nu gräver mängder med journalister efter fler skandaler i McCains långa karriär.

McCain som kallar sig själv en straight talker är redan skadskjuten, inte mycket men tillräckligt mycket för att hans aura av heroism och omutlighet nu har börjat bli lätt solkig.

Det är fullt ös för USA:s kvinnor just nu.

Trots den Kristna Högerns försök att stänga in kvinnorna i hemmet så var det faktiskt den amerikanska feministen Margaret Sanger som på 1950-talet startade vad som skulle komma att bli den moderna feminismen genom att pusha på Gregory Pincus att uppfinna P-pillret.

Svenska feminister lärde från sina amerikanska medsystrar och startade den moderna feminismen i Sverige, något som FI-feminister som Gudryn Schyman kanske inte alltid är beredda att erkänna idag.

Idag är San Franciscos egen Nancy Pelosi ordförande i det amerikanska Representanthuset, Kaliforniens båda senatorer är kvinnor och kvinnor har höga positioner i mängder med stora amerikanska företag. Speciellt här i Silicon Valley.

Det är intressant att se hur amerikanska presidentfruar har utvecklats från tysta modeintresserade hemmafruar som den Barbieliknande Jacqueline Kennedy till dagens högutbildade kvinnor som den Princeton- och Harvard-utbildade Michelle Obama som nu pryder Newsweeks omslag.

Richard Wolffe skriver i Newsweek om Michelle Obama och hennes viktiga roll i Barack Obamas presidentkampanj: Barack’s Rock. She’s the one who keeps him real, the one who makes sure running for leader of the free world doesn’t go to his head. Michelle’s story.

Part of Michelle Obama’s appeal—she routinely draws audiences of 1,000-plus supporters even when she’s campaigning on her own—is that she comes across as so normal despite the withering glare of a national campaign. As a political spouse, she is somewhat unusual. She isn’t the traditional Stepford booster, smiling vacantly at her husband and sticking to a script of carefully vetted blandishments. Nor is she a surrogate campaign manager, ordering the staff around and micromanaging the candidate’s every move. She travels the country giving speeches and attending events (her mother watches the kids when she’s on the road), but resists staying away for more than one night at a stretch. When the couple catch up several times a day on the phone, the talk is more likely to be about their daughters than the latest poll projections. Michelle has made it her job to ensure that Barack, who now lives full time inside the surreal campaign bubble of adoring crowds and constant attention, doesn’t himself lose sight of what’s normal.

En kvinna nu har chansen att bli USA:s nästa president och USA har redan haft två kvinnliga utrikesministrar. Amerikanska kvinnor dör regelbundet i ockupationskriget i Irak och tusentals har lemlästats och fått men för livet.

Förändringarna här i USA under den senaste generationen på jämsställdhetsområdet har varit minst lika stora som i Sverige, trots alla den Kristna Högerns sabotageförsök.

Klicka på Göran.

Der är inte lätt att vara människa och leva helt lyckliga liv och alla som påstår motsatsen ljuger.

Det är inte heller lätt att vara människa i världen, att dras till mer än ett land och en kultur och en grupp vänner och alla som påstår det ljuger också. Livet är inte som ett pianolapiano som enbart spelar i dur. Ställ er i avgångshallen på Arlanda någon timme om ni inte tror mig.

Jag har just sträckläst Göran Rosenbergs djupt gripande och självbiografiska bok Det Förlorade Landet om den unge förstagenerationssvensken med det svenska förnamnet och det land som kom att forma hans liv nästan lika mycket som Sverige: Israel.

13 år gammal flyttade Göran Rosenberg till Israel med sin mamma och syster och förvandlades snabbt från en typisk svensk till en entusiastisk Israel.

För en så ung kille som kom från det lugna välvärdssverige till det färgsprakande Mellanöstern var det här det stora äventyret.

Från första kapitlet ur Det förlorade landet: Uppstigning

Inte heller sedan vi stigit i land, och husen fått en mera normalt grådaskig nyans, och den lätt irriterade trafikpulsen blivit märkbar, och människorna visade sig vara av alla de sorter, och det sandfärgade dammet yrde in genom den lilla folkvagnens öppna rutor när vi styrde söderut mot Tel Aviv, förlorade ankomsten ett uns av sin ursprungliga förtrollning. Det fanns ingenting som inte såg ut att stämma med min uppfattning av hur det borde vara.

Exempelvis var jag länge fullt övertygad om att anledningen till att israelerna körde som vildar på vägarna, vilket de gjorde redan då, var att landet stod under gudomligt beskydd. I Israel inträffade helt enkelt inga trafikolyckor. Vad annat mirakulöst som där skedde skulle jag tids nog ta reda på, men just den olycksfria trafiken blev en trossats som länge hölls vid liv av omständigheterna. Dels bevittnade jag faktiskt aldrig någon olycka, trots att jag såg åtskilliga som borde ha inträffat, dels kunde jag av naturliga skäl varken läsa eller lyssna mig till de åtskilliga som faktiskt inträffade.

Kanske ville jag inte heller. En annan föreställning jag levde med en kortare tid, var att det i Israel inte fanns några brottslingar. Man lurades inte, eller stal, eller mördade. Det fanns heller följaktligen inga fängelser. Jag minns ännu min skamset undertryckta häpnad när vi för första gången åkte förbi taggtrådsrullarna runt det stora fängelset i Atlit på vägen till Haifa. Så stora fängelser i ett så litet land?

Två år senare flyttade Rosenberg helt plötsligt tillbaks till Sverige, och precis varför han gjorde det finns vad jag kan se inte förklarat i boken.

Han engagerades i den svenska vänsterrörelsen och det var tydligen genom dess engagemang för fred, frihet och rättvisa i Mellanöstern som han kom att upptäcka det Israeliska dubbelspelet mot palestinierna och mot sitt eget folk.

Hans ungdomsdröm krossades och han förlorade för alltid det skinande vita Israel.

Det är intressant att jämföra den här boken med Jan Myrdals USA-skildring i En Annan Värld och Tolv på det Trettonde, och med Ann Kimmages underbara An Unamerican Childhood.

Göran Rosenberg gör något som Myrdal konstigt nog aldrig gav sig in på: han besöker sina gamla skolkamrater i Israel en generation senare och vi får de hur de har utvecklats.

En har blivit ultraortodox, andra har bott utomlands och sedan flyttat hem, de allra flesta har förlorat sina ungdomsdrömmar och oroas över hur landet har förvandlats från ett idealistisk vänstersamhälle med kollektivjordbruk och social rättvisa till ett hårdhögersamhälle vars hela existens verkar vila på ett allt brutalare förtryck av palestinierna.

Tragedin är givetvis att det förtrycket, den etniska rensningen, var en av staten Israels grundbultar från allra första början.

Och vad som gör Göran Rosenbergs skildring så mänsklig och viktig är att läsa hur han upptäckte sveket och dubbelnaturen i det samhälle han kom att älska, och hur han sedan under hela sitt liv har brottats med vad som kom att bli hans livs Koan.

Av alla hans gamla klasskamrater är det bara Shimon, den ultraortodoxe som inte har några tvivel.

Det här är en utomordentligt viktig bok som bör läsas av alla, oberoende av om de är intresserade av Israel och Mellanöstern.

Craig Venter framtr�der p� Ted Talks i Monterrey i Kalifornien i februari 2005. Klicka p� pilen f�r att spela.

Craig Venter är en av USA’s mest framstående entreprenörer. Men till skillnad från män som Bill Gates, Steve Jobs och Larry Page och Sergei Brin så jobbar Venter inte inom IT-industrin, han är genforskare.

Och nu har han och hans team skapat världens första syntetiska bakteriegenom.

Carin Bojs skriver i DN om Venters senaste projekt inom DNA-forskningen: att skapa nytt liv: Forskare nära skapa nytt liv

Amerikanska forskare har monterat ihop hela arvsmassan till en bakterie. Det är ett stort steg på vägen mot att skapa syntetiskt liv.

Nu återstår bara att sätta in den konstgjorda arvsmassan i en cellkärna. Sedan kan det nya livet kickas i gång. En liknande äverfäring gjorde samma forskargrupp redan för ett år sedan, så den tekniken är i princip klar.

Även om det är mycket långt kvar till slutmålet så är det här ett synnerligen viktigt framsteg på vägen till en svindlande möjlighet: nämligen att vi människor på sikt själva kommer att kunna skapa nytt liv genom att manipulera DNA:ets legoblock.

Craig Venter

Alice Park skriver i Time Magazine om Craig Venter och hans senaste framg�ngar:

Working with only the four basic nucleotides that make up all DNA � adenine, cytosine, guanine and thymine � he has assembled an entirely new chromosome for an entirely new one-celled creature. Insert that genome into a cell � like inserting a disc into a computer � and a new species of living thing will be booted up. Venter hasn’t done that yet, which is why even he won’t say that he has technically invented life. He has, however, already shown that a genome transplanted from an existing cell to another will shut down the host’s genetic programming and bring its own online. If that cellular body-snatching works with an ordinary chromosome, there’s little reason to think it won’t with a manufactured one. “The fact that this is even possible is mind-boggling to most people,” Venter says.

That’s not an overstatement. The genome in Venter’s lab in Rockville, Md., could revolutionize genetics, introducing a new world order in which the alchemy of life is broken down into the ultimate engineering project. Man-made genomes could lead to new species that churn out drugs to treat disease, finely tuned vaccines that target just the right lethal bug, even cells that convert sunlight into a biofuel.

Den som är intresserad av Venter bör kolla hans hemsida

Även om det säkert kommer att ta flera hundra år innan vi kan konstruera mer än mycket enkla bakterier så är Venters senaste genombrott historiskt.

Venter har även skrivit sina memoarer A Life Decoded. My Genome: My Life och Peter Dizikes har recenserat dom i New York Times: The Unraveling.

40:talisternas stadsjeep på bystan.

De amerikanska 40：talisterna röstar inte bara på den ordägliga Hillary Clinton och hennes sexsjuke man, de är också rika som aldrig förr. I alla fall de som det gick bra i livet för.

Dessa människor börjar nu tänka på att tackla av och köpa sig en liten pensionärsstuga för några miljoner. Men inte i någon storstad som New York eller San Francisco.

Nej de här människorna köper ofta minislott ute på den amerikanska bystan. Från vilka de kan hålla kontakt med sin släkt och sina vänner med bredband, mobiltelefoner, SUV:n och stadsjeepar.

Conor Dougherty skriver i Wall Street Journal om rika amerikanska pensionärer på bystan:The New American Gentry. Wealthy folks are colonizing rural areas, bringing cash, culture — and controversy

The word “gentrification” conjures up images of once-poor urban neighborhoods invaded by cappuccino bars and million-dollar condos. Now, broad swaths of rural America — from New England to the Rocky Mountain West — are being gussied up, too.

Affluent retirees and other high-income types have descended on these remote areas, creating new demand for amenities like interior-design stores, spas and organic markets. For many communities, it’s the biggest change since the interstate highway system came barreling through in the 1960s and 1970s.

With the Internet allowing people to work from almost anywhere, the distinction between first and second homes has become blurred. Many people are buying retirement property while they’re still employed. Millions of soon-to-retire baby boomers, say demographers, will propel this trend for years to come.

Genom att driva upp priserna i populära orter på bystan så blir de här människorna knappast populära bland lokalbefolkningen. Men eftersom de också för in pengar så får de väl finna sig i det.