Det Progressiva USA

Klicka på bilden.

Medan riktigt rika svenskar och sportstjärnor som systrarna Kallur söker sjukvård på privatsjukhus i USA så söker fattiga amerikaner i sin tur sjukvård i Mexiko.

Det är inte bara så att 47 miljoner amerikaner är oförsäkrade, ytterligare miljoner amerikaner är underförsäkrade. Obamas kommer visserligen att försöka införa allmän sjukförsäkring men det är långt ifrån säkert att han kommer att lyckas.

Han väntas utse en expert på området, demokraternas förre ledare i senaten Tom Daschle, till chef förUSA:s socialdepartement Daschle Offered Human Services Cabinet Post men det amerikanska sjukvårdssystemet lider av så många djupa strukturella problem att det kommer att ta generationer innan man kan komma till rätta med dom alla.

Det är mot den bakgrunden som allt fler fattiga amerikaner nu söker sig till amerikanska sjukhus i Mexiko. Och även till sjukhus i Asien f.ö.

Dorthea, 72, a retired bank teller, lives in Harlingen, Texas, a city of about 67,000 in the heart of the Rio Grande Valley. Like a lot of Texans, she’s crossed the border to Mexico a few times to buy cheap medication.

But she’d never considered undergoing complicated medical procedures there ”at least, not until she was quoted the prohibitive price of $30,000 for a gastric-band procedure, a treatment for obesity in which a band is placed around the stomach to limit food intake.

It wasn’t covered by her insurance, so Dorthea, who asked that her last name be withheld for privacy reasons, opted to drive south and pay less than $10,000 for the outpatient operation at an American-owned hospital in Reynosa, Mexico,

10 minutes over the border and about an hour from her home. The outpatient surgery was a success, and she’s planning on returning for follow-up care. “It was very good treatment,” she says. Medical tourism, which used to be mainly for elective surgery, and aimed at people who could afford weeklong trips to Brazil, is becoming an increasingly viable source of more basic health care for some of those sidelined by the insurance system in America, where 47 million people are uninsured and many millions are underinsured.

Smuggelmedicin från Kanada, sjukvård i Mexiko eller Asien, så är det alltså för miljoner amerikaner.

Som icke-religiös befinner man sig i en utomordentligt liten minoritet här i USA. Enligt en undersökning av Pew Forum on Religion and Public Life tidigare i år så svarade 71% av alla vuxna amerikaner att de är helt säkra på att Gud - eller något slags allmänt andeväsen - existerar, och ytterligare 17% svarade att de var ganska säkra på det. Endast 5% sade klart ut att de inte tror på några gudar eller andar.

Man får vara mycket försiktig för att inte tro på gudar och andar tas som ett bevis på att man inte är nationalistisk och patriotisk.

Samtidigt har två utlänningar, Christopher Hitchens med sin bok God is not Great, Richard Dawkins med sin The God Delusion skapat sensation genom att ifrågasätta USA:s extremreligiositet. Även två amerikaner, Sam Harris med sin Letter to A Christian Nation och Daniel Dennett med sin Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon har vågat ifrågasätta vad som idag uppfattas som det amerikanska samhällets grundvalar.

Organizers of such efforts generally say they aren’t trying to evangelize. Instead, they say their goal is to make the public more comfortable with the concept of atheism and give fellow nonbelievers a sense of community. In seeking the spotlight, the movement risks a backlash.

Some Christians find the billboards deeply offensive, especially at this time of year. In recent weeks, press releases from the religious right have accused atheists of “mocking” and “insulting” Christmas. In rural Chambersburg, Pa., one Christian group responded to an “Imagine No Religion” billboard with a giant sign of their own, asking: “Why Do Atheists Hate America?”

Even some who share common goals with nonbelievers are uneasy with the provocative nature of the ad campaign. “Atheists can act very much like Christian fundamentalists from time to time,” said James Webb, president of the Community of Reason in Kansas City, which includes both believers and skeptics. “It’s important not to be in-your-face with people.”

Konstigt nog verkar det som om USA kommer att bli mer tokkristet med Obama än under Bush. Om man går tillbaks till Nixon och Lyndon Johnson så spelade religionen ingen roll i amerikansk politik. Men idag är troendet glödhett och ve den politiker som inte - liksom Obama- har bibeln som sin favoritläsning.

Människor som Sarah Palin och Mike Huckabee blir alltmer rumsrena och presidentkandidatern framträder inför teleevangelisten Rick Warren för att bevisa hur kristna de är.

Samtidigt har de kristna Jihadisterna för det mesta misslyckats med att införa bibel-baserade Sharialagar i USA även om man har kommit nära. Som här i Kalifornien med förbudet mot fria äktenskap.

Svaret, som jag själv kan vittna om, är att man kan vara icke-religiös här i USA men man får komma ihåg att de allra flesta amerikaner har sina sociala nätverk baserade på kyrkan och den som inte tillhör en kyrka blir lätt socialt isolerad.

Klicka på¨bilden om du vill shoppa på Safeway

Jag var hos optikern för att be dom fixa mina läsglasögon som hade gått sönder.

Mitt emot ligger ett Safeway, en av Silicon Valleys många ICA-kopior om man så vill och medan sekreteraren kämpade med mina glasögonbågar, som hon faktiskt lyckades fixa efter femton minuters kamp, så tänkte jag på hur det är att bo här i USA rent praktiskt.

Skidåkning vid Lake Tahoe

Allt beror givetvis på vilken socialgrupp du tillhör. Om du och din svenska fru båda har fått jobb här så kan ni leva minst lika bra som i Sverige. Mycket beror ju på var man hamnar. Den som bosätter sig ute på vischan i Alabama eller Kansas befinner sig i en helt annan situation än den som jobbar här i Silicon Valley eller San Francisco eller i New York.

Waikiki Beach på Hawaii

Om man är nyanländ eller yngre eller båda så bor man antagligen i en flott insatslägenhet som t.ex. Oak Park i Cupertino. Man shoppar på Trader Joe’s och Whole Earth Foods och alltså inte på Safeways och varje morgon beger man sig till Starbucks för sitt morgonkaffe.

Ayso-fotboll i USA

På hösten, vintern och våren kör man upp till Sierra Nevada och Lake Tahoe för att åka skidor. Och på sommaren sticken man över till Hawaii och en vecka i sin time-share där (eller i Lake Tahoe) och på helgerna kanske upp till Napa-dalen för en vinprovning eller ut på San Franciscobukten med bästa kompisens yacht.

Är man kulturellt lagd åker man in till San Francisco och går på operan eller teatern och vill man riktigt smälta in i det amerikanska samhället spelar mannen golf på söndagsmorgonen och hejar på amerikansk fotboll på kvällen medan frun kör ner till Carmel ochr Monterey för att shoppa. Barnen måste givetvis ner till Disneyland och till Florida och Walt Disney World och på helgerna skall de köras i familjens stora SUV till fotboll och baseball.

Man kan dela in människorna här i Silicon Valley i tre socialgrupper. Socialgrupp ett är när frun i familjen svarar på frågan om vad hon själv jobbar med: “jobbar, vilket lustig fråga, snälla du min man tjänar så bra att jag inte behöver jobba, du menar inte att din fru måste jobba???”

Socialgrupp ett alltså. I socialgrupp två jobbar frun men man har en specialimporterad au pair som sköter barnen och som ibland visa sig förstå mannen ännu bättre än frun. Och när det är bjudning där, dvs i socialgrupp två, så samlas alla fruarna i ett hörn och klagar på sina au pairer. “Och du kan inte ana MIN au pair…”. Om man har fransk eller svensk au pair så vinner man lätt genom att räkna upp hur många använda kondomer man har hittat runt om i huset när au pairen har varit ensam hemma med sina kompisar medan familjen var på Hawaii eller Lake Tahoe.

I socialgrupp tre jobbar frun och man har ingen piga och inte ens en städhjälp. Vi har försökt bryta oss in i socialgrupp två min fru och jag eftersom vi båda faktiskt uppfostrades av au pairer i barndomen men det räknas inte. Jag undrar om vår präktiga piga Nina från Hanebo i Hälsingland vet vilken status hon gav mig som liten.

Det är och speciellt var ett förföriskt liv här i USA när man kunde köpa villalån för nästan ingenting och när USA-ekonomin gick som på räls.

Men prestationsångesten och de allt mer desperata jobbytena ligger alldeles under ytan och Jantelagen är precis lika utbredd här som i Sverige. “Jasså han hennes man har blivit VD, nåja, det vet ju alla hur pyttelitet det företaget är”.

Idag är den amerikanska modellen sönderkrossad och ingenting går på räls längre. Få liv är speciellt idylliska längre och de allt mer ansträngda leende och försäkringarna om att allt är underbart låter allt mer ansträngda. Förlorar man jobbet förlorar man sjukförsäkringen och det finns inget socialt
skyddsnät. Dans på styv lina utan skyddsnät, kul när det går, inte så roligt om man skulle trilla.

En amerikansk epok har gått i graven.

Klicka på bilden.

Macolm Gladwells bok The Tipping Point blev en gigantisk bästsäljare och lanserade en ny term “tipping point” för hur nya trender plötsligt exploderar på världsscenen på samma sätt som epidemier.

The Tipping Point är en sån där bok som man med glädje läser i hängmattan en sommarsöndag, litet format, 304 sidor, välskriven och mycket lättläst - och stimulerande.

Sedan kom Blink om vikten av intuition, av att inte överanalysera innan man fattar beslut, om hur man ofta fattar beslut på ett ögonblick.

Den var litet krystad i min mening och även om det mesta som Gladwell skriver är intressant så är hans senaste bok Outliers: The Story of Success också litet krystad eller i varje fall självklar. Han slår in redan öppna dörrar.

De flesta har nog länge insett att framgångsrika människor ofta når sin framgång genom en god portion tur och inte enbart för att de är så mycket smartare eller duktigare än andra i sin omgivning och det är vad den här boken handlar om.

Jerry Adler recenserar Malcolm Gladwells bok i Newsweek och är förvånansvärt positiv:Maybe Geniuses Just Got Lucky. Malcolm Gladwell’s new book looks at why some succeed where others fail.

Malcolm Gladwell

“Outliers” opens with a typically Gladwellian puzzle: why are so many professional hockey players born early in the year? It turns out that Canadian youth leagues group players by age, based on a calendar year, so a player born in January will be the oldest on his team, enjoying a big difference in size and maturity. The early birds get more playing time and coaching, advantages that become self-reinforcing, spelling the difference between an NHL career and a job as a high-school coach. Life is unfair.

Similarly, Gladwell calculates that the best year for a software mogul to be born was 1955 … That is the year in which Bill Gates was born, as well as Steve Jobs.

Michiko Kakutani är betydligt mer skeptisk mot Gladwells bok i sin recension i New York Times Books of The Times - In ˜Outliers,’ Malcolm Gladwell, Author of ˜The Tipping Point’ and ˜Blink,’ Parses the World -

Much of what Mr. Gladwell has to say about superstars is little more than common sense: that talent alone is not enough to ensure success, that opportunity, hard work, timing and luck play important roles as well.

The problem is that he then tries to extrapolate these observations into broader hypotheses about success. These hypotheses not only rely heavily on suggestion and innuendo, but they also pivot deceptively around various anecdotes and studies that are selective in the extreme: the reader has no idea how representative such examples are, or how reliable ” or dated ” any particular study might be.

Men boken är som skräddarsydd för den amerikanska marknaden där Horatio Alger-syndromet säger att om du bara jobbar och sliter och släpar så kommer även du att bli rik och framgångsrik och lycklig.

Vilket alltså inte är hela sanningen. Och om Gladwells bok kan få amerikanerna att inse det så har Gladwell gjort en viktig insats. Och glöm inte. Gladwell skriver bra och underhållande så jag kommer att läsa boken så snart som jag får tag på den.

University Avenue i Palo Alto

Våldet är tillbaks i Oakland och San Francisco med mord och gaturån.

Våldsvågen började i Oakland och spreds sedan till San Francisco och därifrån har den nu nått den idylliska universitetsstaden Palo Alto med Stanford University ett par mil från där jag själv bor.

Don Kazak skriver i Palo Alto Online om de uppmärksammade gaturånen i Palo Alto:

Saying that “catching these guys is our number one priority,” Palo Alto Police Chief Lynne Johnson said late Thursday afternoon that the department has taken steps to stop a rash of strong-arm street robberies that have occurred since early September.

“We put a lot more people on patrol, both (in) marked and unmarked (cars),” Johnson said. The department is also working with Caltrain police and other agencies, including the San Mateo County Gang Intelligence Unit.

Caltrain police have been contacted because three of the street robberies occurred near train stations.

Palo Altos polischef Lynne Johnson har inte gjort saken bättre genom ett direktiv att polisen skall stoppa afroamerikaner på gatan i hopp om att hitta rånarna.

Kevin Fagan skriver i San Francisco Chronicle om reaktionen i Palo Alto på polischefens häpnadsväckande order: Palo Alto uproar over police chief’s remarks on questioning blacks

Palo Alto officials and civil rights leaders reacted angrily today to what appeared to be a directive from the city’s police chief that officers stop African Americans for questioning on the streets in hopes of finding suspects in a recent rash of robberies.
More Bay Area News

Police Chief Lynne Johnson, who is white, told several dozen people at a community meeting Thursday night that she had issued the stop-and-question orders, and some in the group were outraged.

However, this afternoon, her office said it was not Johnson’s intention that black people be stopped on the street at random. A spokesman said the chief would soon issue a statement clarifying what she meant.

Trots insatser i Oakland och San Francisco har våldet inte avtagit och om det nu sprider sig till Silicon Valley kan det ta åratal att få slut på det.

Det är värt att påpeka att det här området om något har varit säkrare än Sverige de senare två decennierna
Men nu är det alltså dags för alla som bor här i området att vara försiktiga.

Paradis eller vardag?

Nneka Amu har skrivit en artikel i Aftonbladet om familjen Birgerson från Växjö som flyttade till Barra do Cunhau i Rio Grande do Norte-provinsen ute vid Atlantkusten i norra Brasilien.

Man ser dom i en hängmatta, man ser deras swimmingpool och om jag bodde någonstans i den Norrländska obygden eller t.o.m. i Växjö så skulle jag tycka att aha, det är sådär som paradiset ser ut.

Nu bor jag faktiskt också om inte under vajande palmer så under enorma Redwoodträd i ett annat paradis, Kalifornien och jag har jobbat i Brasilien som jag precis som familjen Birgerson tycker mycket om.

Men som den här bloggen visar, och som familjen Birgerson också erkänner, så är varken Brasilien eller Kalifornien något paradis, Brasilien med sina gigantiska sociala problem minst av allt.

Och däri ligger tragedin. Vi kan fly från Växjö eller som i mitt fall från Uppsala i hopp om att nå ett bättre liv, ett paradis med vajande palmer, hängmatta och swimmingpool, men förr eller senare blir det vardag även i Brasilien och Kalifornien.

Så här skriver Nneka Amu i Aftonbladet om Vi bytte Växjö mot Brasilien

“ Första tiden i ett nytt land är smekmånad. Allt är nytt och häftigt och man har fullt upp med att sätta upp ett hem och komma igång och jobba. Andra året börjar man längta tillbaka. Då har det blivit vardag med allt som var härligt det första året och det är inte längre charmigt att försöka göra sig förstådd.

Man börjar förstå att man måste kämpa även här för att komma vidare. … De beskriver det som en förhöjd livskvalitet för hela familjen. Att få vakna utan väckarklocka. Gå en promenad på stranden varje morgon och komma hem till ett dukat frukostbord. Vardag och helg som flyter ihop. “ Att kunna ha en hushållerska som gör allt arbete i hemmet och en barnflicka som tar hand om barnen är förstås en enorm förmån, fortsätter Terese. … Att ha sina nära och kära på så långt avstånd är svårt. Men det kan vara härligt att få längta också. När vi träffas ser vi verkligen till att ta tillvara på varandra under den tid vi har, säger Terese.

Nu är det givetvis naturligt att man vill ut i världen och se sig om och både Brasilien och Kalifornien är definitivt värda att besöka och uppleva men som Jan-Ewert Strömbäck skrivit i en måste-läsa understreckare i SvD om den svenska emigrationen till USA så är historien om det framgångsrika svenska emigranterna i det stora landet i väster till stor den en ren myt: Karl Oskar var ingen typisk utvandrare och om hur

När immigranterna blev arbetslösa i stället för arbetare, eller arbetare istället för företagare, uteblev de stolta hälsningarna hem till Sverige.

Detsamma tycktes gälla de barn och barnbarn som inte heller hade lyckats förverkliga konstitutionens rätt till individuell lycka, utan fortsatte tillverka möbler i Jamestown eller montera bildelar i Detroit.

Just det där att emigranter ofta ljuger som borstbindare om sina framgångar till de där hemma, nästan lika mycket som propagandisterna på Timbro, tror jag är väldigt vanligt.

För den som älskar IT som jag själv gör så är Silicon Valley en rent underbar plats, men vad man lär sig efter ett tag är att om man försöker fly från det tråkiga och gråa Sverige till solen och swimmingpoolen i södern så hinner den gråa vardagen förr eller senare ikapp en, även i Brasilien och Kalifornien.

Det får inte hindra oss från att ge oss ut, men det bör påminna oss om att vi aldrig kan fly från den gråa vardagen, för den ligger inom oss och inte i Växjö eller Uppsala.

Wall Street eller vad som finns kvar av det

USA, det stora landet i väster har alltid varit framtidslandet. Det land som svenskar har sökt sig till ända sedan Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina.

Om man bara slet och strävade så blev man med tiden framgångsrik, t.o.m. mångmiljonär och kunde sedan komma tillbaks till Sverige på M.S. Gripsholm med fickorna fulla med dollarsedlar och med en stark amerikansk brytning: very very welcome home Mr. Swanson.

Idag är läget ett helt annat och i Finanskrisens USA har allt fler arbetslösa amerikaner börjat söka sig utomlands.

Ja, jag sade utomlands och jag sade USA. Det här är en del av en av de strömningar som vi inte hör så mycket av men som ändå är alldeles sann.

Executive recruiters say more professionals, especially those in finance, have been inquiring about opportunities abroad in the past few months.

Some undergraduate finance and M.B.A. students are refocusing their job searches from Wall Street to overseas. And in a number of cases, people with families say they would pull up roots for the sake of job stability. More financial professionals are looking overseas for work. Recent surveys from executive search firm Korn/Ferry International add to the idea.

One found that 53% of 438 respondents believe the best job opportunities are in developing economies like Brazil, Russia, India and China. Another showed that 20% of 718 respondents said they are more likely to accept an overseas work assignment now, in an economic downturn, than in a stable economy.

Finanskrisen här i USA kommer att förändra landet minst lika mycket som Den Stora Depressionen på 1930-talet. Med förbättrade kommunikationer kan dagens unga amerikaner nu söka sig till utlandet, något man inte kunde på 1930-talet.

En sådan omvänd migration skulle kunna öppna upp det hittills så inåtvända amerikanska samhället på ett helt nytt sätt.

Är vi människor riktigt kloka? Inte nog med att vi dödar och torterar varandra första chans vi får, titta bara på dagens Sverige där vår egen regering avlyssnar varenda djäkla medborgare.

Vi torterar också oss själva. Jag har t.ex. alltid vägrat bära slips eftersom jag har ett relativt stort adamäpple och det känns som om jag skulle strypas.

Kvinnor är om möjligt ännu värre, som Teri Agins skriver i Wall Street Journal om hur amerikanska kvinnor nu har börjat bära så höga skor att de ofta ramlar och slår sig gula och blå: Women Fall Head Over Heels for Shoe Makers’ Arch Designs. Six-Inch Spikes Are Painfully Hot Trend; A Balancing Act That Makes Models Cry.

Not so long ago, high heels were defined as 3 or 4 inches — a footnote to give a little height and a more appealing silhouette to the wearer. But this fall, shoes have been supersized with the proliferation of 5-, 6- and even 7-inch heels and platforms. The über-heels range from $100 versions sold by Steve Madden to deluxe pairs costing between $600 and $1,500 from designers such as Yves Saint Laurent, Marni, Manolo Blahnik and Christian Louboutin.

They come in an array of shapes, including spiky stilettos, tapered cones, sloping wedges and thick wooden posts. Exaggerated platforms have thick, elevated soles, as well as high heels, making for a superhero, rather than a Barbie-doll, look.

Såna här skor skadar givetvis också knäna, men tydligen är det OK för dessa kvinnor som förhoppningsvis alla tillhör den Kristna Högern och det republikanska partiet. Den bisarra Sarah Palin tar ofta på sig om inte så här extrema skor så i alla fall mycket höga skor.

När svenska USA-vänner blir riktigt uppretade på svenskar som vågar kritisera USA och det amerikanska samhället så ligger kardan och skällsord som “USA-hat” snart i luften.

Själv har jag alltid förknippat “USA-hat” med den chauvinistiska flaggviftande amerikanska nationalism som man tyvärr altför ofta stöter på här i landet och som går hand i hand med en aggressiv fientlighet mot allt utom-amerikanskt.

Det här är ett ämne man sällan hör diskuteras i Sverige. Det behövs en amerikan för att ens inse att amerikanernas utlandssyn är en förvånansvärt komplicerad.

Peter Mayers har tagit upp utmaningen och skriver initierat här på bloggen.

Peter Mayers lives in Örbyhus (north of Uppsala), and works as a translator. He grew up in Oakland here in California and originally came to Sweden in 1989. He divides his time roughly evenly between
Sweden and California.

Peter Mayers gästbloggar: An American in Sweden looks at Swedes and their election-year attitudes toward the United States

Dear Lennart,

That’s an interesting little transatlantic spat that’s been taking place over what Horace Engdahl said!

Now then, I must be cautious in pronouncing on this and related issues, since my own educational background has been heavy on the social-science side, and correspondingly light and thin when it comes to literature and the arts. (I must also say that, in my obsessive focus on matters political during those years, I sadly missed out on many important and fascinating things. Or so it seems to me now, two decades and more later.)

Rumsfeld spoke of “Old Europe”

I will venture, however, to say the following two things. First, pace Engdahl, the artistic and literary scene in the U.S. would appear to be rich and vital. That, at least, is the report from friends and acquaintances who are (unlike me) in a position to know.

Second, while I’m reticent to judge matters literary or artistic, I feel fairly confident of my ability to assess the general state of knowledge in the U.S. about affairs in the rest of the world, particularly with respect to geography, language, and history. You sized up the situation very well, I think, in a couple of sentences you wrote. I quote:

“Däremot vill jag ge Engdahl rätt i att USA är väldigt isolerat från omvärlden och att man inte läser utländsk litteratur ens i översättning lika mycket som man borde.

“USA har utvecklat en oerhört självupptagen kultur som inte riktigt kan erkänna att det finns något värt att upptäcka och lära sig utanför landets gränser.”

Yes indeed! This inward-turning quality is even evident, I might add, in the more modern and cosmopolitan sectors of U.S. society: i.e., along the two coasts and among the better educated. Not to the same degree, of course, as in the inland areas and among the less educated; yet the tendency is striking all the same.

How did this come to be? Well, some of the reasons are fairly obvious, I suppose:

First of all, of course, the country is enormous. As a result, from most points in it you can travel a good long ways from home, and still find yourself among people speaking the same language, and in more or less the same way.

Second, there are two vast oceans on either side. This doesn’t have the same practical meaning that it once did, but it still retains SOME practical significance; and, more to the point, its much greater practical importance once upon a time shaped the thinking of generations, leaving a critical legacy that lasts to this day.

Third, there’s the lopsided power relationship in world affairs. Maybe we can call this Russia-Finland Problem — i.e., Russians have probably tended to follow what Finland is doing far less closely than Finns have tended to follow what Russia is doing. So with Americans and the rest of the world. (This lopsided relationship may well be in the process, just now, of becoming quite a bit less lopsided. But that of course is a very recent development, and the purpose here is to explain a cultural pattern of long standing.)

Finally, of course, Americans speak the great global imperial tongue. Few among them, therefore, feel the need to learn any other.

These explanations — for the self-centered and inward-turning character of U.S. society and culture — are quite well-known, and many observers have called attention to them. There is one additional factor, however, which is I believe is quite important, and which has received rather less attention. It is what we maybe could call the “post-traumatic forgetfulness syndome.”

That is, a great many immigrants to the big country in the west had memories of the old country in which traumatic experiences figured prominently. Upon arriving in the new land, therefore, they sought to place such memories behind them, and to begin anew.

Makes you think of the haunting words of Bëor, leader of the first band of men encountered by the elves in Tolkien’s Silmarillion:

“But when Felagund questioned Bëor concerning the arising of Men and their journeys, Bëor would say little; and indeed he knew little, for the fathers of his people had told few tales of their past and a silence had fallen upon their memory.

“‘A darkness lies behind us,’ Bëor said; ‘and we have turned our backs on it, and we do not desire to return thither even in thought. Westwards our hearts have been turned, and we believe that there we shall find Light.’”

Of course, the memories borne by the newcomers to America were in fact mixed; far from all of them were bad. (Not only that; a great many immigrants eventually returned to their land of origin.) All the same, enough of these memories were bad as to leave a deep imprint, the effect of which was to encourage the immigrants — and their children all the more — to forget, and never to cultivate an interest in events happening anywhere else than in the new country in the new world. Most of the immigration waves over the centuries have featured this pattern, from the earliest Anglo-Saxon settlers to the most recent arrivals.

The pattern lasts far beyond the first generation, moreover. It crystallizes into family lore, and gets conveyed across the years. Many’s the time I’ve heard Americans say something like this: “Italy’s a terrible place! My grandfather told me about it; I’d never want to go back there!” I’ve heard that sort of thing said by friends and acquaintances; I’ve overheard it said by people on the bus, at a restaurant, and on the street. Perhaps you have too?

This is one big reason why many Americans have a picture of Europe which is about a hundred years out of date. Maybe you too have run across this? Maybe you’ve met Americans who seem to think the social and political practices of, say, Italy in the year 1900 still obtain today?

Tocqueville observed the United States.

I realize, finally, that a good many Americans have conceived — especially in recent decades — a strong desire to trace back the roots of the forebears to the old country. This impulse does indeed cut against what is otherwise the main trend of the culture, which is to forget past eras and to ignore other lands. (I might add that this is a fascination I share, although I have never acted upon it: I’m intrigued by the thought of one day tracing back the lines of my family to Ireland, Germany, and France; and establishing ties with such kin as I may have living there still.) Indeed, I suspect many Americans experience an extra thrill in digging up their roots precisely because so doing represents a recovery of lost memory, in a culture otherwise highly oriented to the present. Like discovering a fine old family heirloom in the attic that you didn’t know you had.

All right, enough speculating for one day. Just thought I’d share this little theory with you. Oh yes, I should also try my hand sometime at explaining the striking sensitivity and touchiness displayed by a good many Americans in the face of “European sophistication and high culture.” Sometimes this sensitivity takes the form of deference; sometimes that of resentment; and sometimes that of both. This too has deep historical roots. A sense of being culturally backward colonials — ignorant and peripheral provincials — still lingers among many Americans, notwithstanding the enormous shifts of fortune seen over the last two centuries. But that must be the subject of another missive.

Best,
Pete