Det Progressiva USA

McCain och Palin i Michican tidigare i år.

I en synnerligen viktig utveckling så får vi just nu höra att McCain ger upp sina försök att vinna i Michigan. (som f.ö. uttalas Mi-ki-gan som i Kina eller ki fick du. )

Michigan är en delstat som visserligen ligger i nordstaterna men det är samtidigt en stat som Hillary Clinton sade sig ha vunnit i de bittra primärvalen och så sent som för några veckor sedan så trodde republikanerna att de hade en chans att vinna där.

Adam Nagourney skriver i New York Times om McCain Pulls Out of Michigan - The Caucus Blog - NYTimes.com

John McCain’s decision to cancel a campaign event in Michigan next week was not a matter of scheduling: Mr. McCain is giving up his effort to take the state back into the red column, concluding that economic distress there has simply put the state out of reach, according to Republicans familiar with the decision.

Michigan had been one of Mr. McCain’s top targets for two reasons: evidence that Barack Obama was having trouble connecting with blue-collar voters (which presumably would be a problem there), and also because the Democratic candidates did not participate in the state’s primary after Michigan defied Democratic party rules and held it earlier than permitted.

Just nu befinner sig McCain på defensiven. Han har råkat i rejält blåsväder över sitt val av den oerfarna Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat och USA:s brutala finanskris har slagit hårt mot republikanerna i allmänhet och gjort de amerikanska väljarne mindre benägna att ställa upp bakom en gammal krigshäst som McCain som till råga på allt själv har sagt att han är ointresserad av ekonomiska frågor.

Debatten i kväll mellan Sarah Palin och Joe Biden kommer att visa oss om McCain mot all förmodan kan återta ledningen eller om det tvärt emot blir så att Obama får ännu mer vind i seglen.

Men vi får inte glömma att det här är de tvära kastens val och jag väntar mig till fullo att vi kommer att se minist ett par tvära kast till under de närmaste veckorna.

Den som eventuellt trodde att det skulle lugna ner sig på Wall Street när Representanthuset röstade om räddningspaket för den svårt drabbade amerikanska finansmarknaden trodde uppenbarligen fel.

I en häpnadsväckande utveckling röstade både 133 Republikaner och 95 Demokrater emot sparpaketet och USA står nu inför sin allvarligaste finanskris sedan den stora depressionen 30-talet.

Ingen vet hur det kommer att gå, ingen vet hur det kommer att påverka presidentvalet. Ingen vet hur svårt sårat USA är.

Det enda man kan tillägga så här på måndagseftermiddagen amerikansk tid är att amerikanerna helt klart saknar den politiska viljan att rädda sig själva.

Carl Hulse och David M. Herszenhorn skriver i New York Times om House Rejects Bailout Package, 228-205; Stocks Plunge - NYTimes.com

WASHINGTON ” In a moment of historic import in the Capitol and on Wall Street, the House of Representatives voted on Monday to reject a $700 billion rescue of the financial industry.

The vote came in stunning defiance of President Bush and Congressional leaders of both parties, who said the bailout was needed to prevent a widespread financial collapse. Senator Judd Gregg, Republican of New Hampshire, said of the new plan, ‘If we don’t pass it, we shouldn’t be a Congress.

The vote against the measure was 228 to 205, with 133 Republicans joining 95 Democrats in opposition. The bill was backed by 140 Democrats and 65 Republicans. Supporters vowed to try to bring the rescue package up for consideration again as soon as possible, perhaps late Wednesday or Thursday, but there were no definite plans to do so.

USA är idag ett land utan en fungerande regering, eller i varje fall utan en president som någon lyssnar på.

Svenska pressen om krisen: Kongressen sa nej till räddningsplanen, Många förlorare när förslaget röstades ned och USA:s krispaket nedröstat

Finns det något yrke som är så glamoröst som utrikeskorrespondetens? William L. Shirers reportage från Berlin i upprinnelsen till Andra Världskriget, Arne Thoren och Björn Ahlander på raspiga telefonlinjer från Washington och New York,, Åsne Seierstad från krigets Bagdad?

För mig är Alfred Hitchcocks klassiska Foreign Correspondent den perfekta bilden av den frifräsande utrikeskorren på spännande jakt bakom kulisserna efter den senaste storyn.

Alfred Hictchocks Foreign Correspondent.

Idag är det annorlunda. Tidningarna skär ner och många av utrikeskorrespondenterna är, liksom SvD:s Karin Henriksson här i USA och Cordelia Edvardson i Jerusalem inte utskickade korrespondenter på assignment utan fast bosatta på platsen.

Det här är både positivt och negativt. Samtidigt som den fast förankrade korrespondenten med åren får en allt djupare insikt i det land man täcker så förlorar man också distansen och fräschören till det land man bor i.

Svenska Dagbladets utrikeskorrespondenter är ofta i 50 och 60 årsåldern, och det märks på den makligare takten, på frånvaron av spännande och ofta kontroversiella intervjuer med uppstickare och nytänkare och på insiktsfull och inte minst frän kritik av ett samhälle som man redan är en del av.

Så var det inte förr när utrikeskorren var en ung man och ibland kvinna på jakt efter det senaste scoopet, läs Evelyn Waughs klassiska roman med just titeln Scoop för att få en doft av atmosfären.

Thomas L. Friedman.

Edward Price Bell (1869-1943) jobbade på Chicago Daily News som på sin tid var USA:s näst största tidning.
Han blev en av USA:s klassiska utrikeskorrar och hans minnen Journalism of the Highest Realm: The Memoir of Edward Price Bell, Pioneering Foreign Correspondent for the Chicago Daily News

Jag har bläddrat i boken som ger en bild av en nu svunnen värld före massflygets och massmedias dagar när en utrikeskorrespondent kunde få en intervju med i stort sätt vem han ville genom att visa upp sitt presskort.

Man lyssnade på eller läste Arne Thorèn, Torsten Ehrenmark, Buster von Platen och Lars Gunnar Erlandson på ett sätt som man t.ex. inte gör på Sveriges Radios annars utmärkta Ginna Lindberg.

Orsakerna är många. Idag har vi alternativ, vi kan titta och lyssna direkt på CNN och BBC, eller läsa New York Times och Economist. Vi kan läsa bloggar som även om de kanske inte alltid håller samma kvalitet ofta kan konkurrera på nya villkor.

Utlandskorren har också förlorat sin tillgång till beslutsfattare som George Bush, Robert Gates och Hank Paulson.

Jag tror dock att det här är ett yrke som kan återuppfinnas om man bara vill. DN:s USA-korrespondent Erik Ohlsson är ett bra exempel på att man kan föryngra och förnya utrikeskorren om man bara tänker i litet mer ambitiösa banor och inte bara sitter hemma utan ger sig bland folket ut i USA.

Man måste bli mer, inte mindre aktiv, det räcker inte längre med att rapportera kalla fakta, man måste tränga in bakom rubrikerna och ner på djupet och inte minst, man måste jobba som bara den med att bygga upp sitt eget sociala nätverk med kontakter till beslutsfattarna i landet.

Idag är det spetskunsaper i ekonomi, teknologi och vetenskap som gäller betydligt mer än att bara stå framför Vita Huset med en mikrofon.

New York Times-korrespondenten Thomas L Friedman är ett paradexempel på en framgångsrik korrespondent av den nya skolan. Med sin egen webbsajt, en rad insiktsfulla bestsellers blir dagens utrikeskorrespondent precis vad utrikeskorrespondenter alltid har varit, mediestjärnor. Det är bara det att medierna har förändrats.

Idag räcker det inte med att bara skriva tillfälliga artiklar. Dagens medier kräver en närvaro 7*24 . Man måste rapportera, skriva böcker, chatta, Twittra och blogga.

M.a.o. anpassa sig till dagens medievärld. Så som det f.ö. alltid har varit.

Med litet över 70 000 innevånare är Santa Fe, nio svenska mil nordost om Albuquerque i New Mexico en av USA:s idylliska småstäder för kultureliten.

Även om den amerikanska bystan för det mesta är ungefär lika intressant som några kvadratkilometer mygginfesterad skog i djupaste Norrland så finns det undantag och Santa Fe med bl.a. tankesmedjan och forskningsinstitutet Santa Fe Institute är ett av de mer välkända.

Santa Fe.

Santa Fe har attraherat författare och målare och idag har staden en stark kulturell prägel med mängder med konstgallerier och bla. det välkända Georgia O’Keeffe Museum och ett find Museum of Fine Arts.

Det finns t.o.m en Santa Fe Opera, inte dumt för vad som trots allt är en amerikansk småstad långt ute på bystan i New Mexico.

Men nu håller Santa Fe på att växa och gentrifieras och Candace Jackson skriver i Wall Street Journal om den senaste utvecklingen:

Santa Fe

Change Rolls In to Santa Fe Commercial flights and a new rail link trigger debate over a city’s image

Santa Fe’s distinctive adobe architecture is getting an infusion of corrugated metal and loft-style galleries. A flurry of development here has set off a debate about how best to reinvigorate a city that is deeply associated with its 400-year history and distinctive Southwestern architecture.

Santa Fe’s travel infrastructure is poised for a major upgrade. Train service with Albuquerque is slated to begin in December. And at least one commercial airline is seeking approval to fly direct into Santa Fe’s small airport; most visitors now have to fly to Albuquerque, then make the one-hour drive.

Kommer Santa Fe att kunna behålla sin speciellt prägel och sina band till sina indianska och Mexikanska anor nu när moderna tider med Starbucks och vem vet, kanske t.o.m. Wal-Mart stundar?

Klicka på bilden.

Fär några veckor sedan tänkte vi äta på en kinesisk muslimsk restaurang här i Cupertino ja det finns såna, så jag kollade på Yelp och fann ett par mindre entusiastiska recensioner från kunder, så vi bytte restaurang och körde ner till Milpitas istället.

Internet har gjort det möjligt för massan att samarbeta eller i varje fall tipsa varandra som aldrig förr. Något som vår egen Massavlyssnare Fredrik Reinfeldt har fått erfara.

Först kom James Surowiecki med The Wisdom of Crowds där han framförde den rätt kontroversiella tesen massan ofta är smartare än experterna.

Sedan kom Clay Shirky med Here Comes Everybody och nu kommer Wired-journalisten Jeff Howe med en bok om den smarta pöbeln för företagsledare. Den smarta företagspöbeln m.a.o.

Heather Green recenserar Jeff Howes bok i veckans BusinessWeek:Crowdsourcing: Why the Power of the Crowd is Driving the Future of Business By Jeff Howe

Jeff Howe is a Wired magazine writer who first analyzed the phenomenon from the outside and coined the word “crowdsourcing” for how business was enlisting the masses to help stoke a popular trend.

In a neat trick, he is now offering advice on how businesses can adapt. In Crowdsourcing: Why the Power of the Crowd is Driving the Future of Business, he explains how companies, from startups such as iStockphoto to established giants including Hewlett-Packard (HWP) and Dell (DELL), are embracing the digital herd.

OK, så är det här bara hajp eller är håller verkligen Web 2.0.-teknologin på att förändra världen på helt nya sätt? Jag tror att problemet är att det kommer att ta mycket längre än vi tror. Vi har haft bloggar i Sverige i minst fem år men det är först nu som bloggar börjar spela en viss roll i svensk politik.

Den avgörande faktorn tror jag är bredbandets utbyggnad, så ja, när vi alla får ett allt snabbare bredband så kommer massan verkligen att förändra samhället. De gamla maktpyramiderna kommer att falla och ersättas av helt nya strukturer.

Och tro mig, det finns inte ett företag här i Silicon Valley som inte är intresserad av Web 2.0. och hoppas kunna förvandla sina ofta passiva anställda till aktiva Web 2.0.-deltagare.

Om samhället kommer att bli bättre eller sämre återstår att se.

Läs Jeff Howes bok m.a.o..

Jag blir rädd, vettskrämd, panikslagen vid åsynen av feta kvinnor och män och för korta män.

Feta korta män får mig att svimma, vilket är orsaken till att jag alltid bär en syrgastub med mig i ryggsäcken. Jag svimmar även vid åsynen av vadmal, vilket jag tror jag är rätt ensam om.

En gång på Vadmalsmuseet i Trelleborg fick jag stora självan och idag har jag ett syndrom uppkallad efter mig, vadmals- eller Lennart-syndromet.

Mama Cass Elliot var den mycket feta stjärnan i bandet The Mamas and the Papas som tragiskt nog dog ung, fyllda 32 av en hjärtattack.

Men som den här videon visar så var hon mycket bra och även humoristisk.

Fredag i morgon, dan före en trevlig helg. Min son kommer hem från San Francisco i morgon och vi skall ut och skjuta en video till.

Sen litet jobb med bloggen kanske.

Under tiden, dream a little dream of den här bloggen.

Och glöm aldrig att oavsett var vi bor, hur mycket eller hur litet vi tjänar och oavsett vad vi jobbar med så har vi alla det gemensamt att vi är massavlyssnade av Fredrik Reinfeldt.

Ｍitt i solskenet i framtidslandet Kalifornien påminns vi om tragiska livsöden i den mörka baksida man alltid anar i USA.

Annika Östberg växte upp i Hässelby men flyttade Kalifornien med sin mamma på 1960-talet och sedan kom till San Francisco där knarket flödade.

Dömd för två mord 1981 varav ett på en polis kommer hon med stor säkerhet att dö i Corona-fängelset i södra Kalifornien.

Som svensk medborgare borde Annika Östberg ha överförts till Sverige men den svenska regeringen brydde sig inte och dagens svenska regeringen vill inte ens ta upp fallet med den kaliforniska guvernören som Fredrik Reinfeldt så beundrar, muskelknutten Arnold Schwarzenegger.

Eftersom de kaliforniska myndigheterna inte vågar trotsa brottsoffren och fängelsevakterna så kommer Annika Östberg att stanna i fängelset tills hon dör.

Stefan Lisinski skriver i DN om Annika Östbergs tragiska fall: Annika Östberg får nytt besked i dag

Klockan 08.30, kalifornisk tid (kl 17.30 i Sverige), får Annika Östberg Deasy en ny chans att ansöka om att få sitt straff tidsbegränsat. Förhandlingarna sker på anstalten California Institution for Women i Corona i Kalifornien. Sveriges generalkonsul i Los Angeles Nina Ersman kommer att följa förhandlingarna.

Det ironiska är att Kalifornien just nu har drabbats av en rent ofattbar budgetkris och Schwarzenegger därför lätt skulle kunna motivera ett utlämnande av ekonomiska skäl. Det kostar ofantliga belopp för Kaliforniens skattebetalare att hålla äldre fångar som Östberg vid liv i fängelserna och kostnaderna bara växer ju äldre de blir.

Men Reinfeldt har fullt upp att göra med att massavlyssna svenska folket och vill inte agera.

Precis som i Sverige och alla andra länder så finns det klara klasskillnader i USA. Ett sätt att observera de olika socialgruperna är att besöka de olika shoppingcentrumen här i Silicon Valley.

The Great Mall i det invandrartäta Milipitas är fylld med shoppare från lägre medelklassen, mest invandrare från Latinamerika och Asien, stora barnfamiljer med bastanta familjefäder i Cowbojhattar, fylliga fruar direkt från Guadalajara eller Tampico och svettiga och skrikiga barnsvärmar, precis som på outletten nere i Gilroy f.ö.

Det är människor som måste vända på slantarna, som skickar sitt tionde av lönen hem till fattiga släktingar och som har mycket små möjligheter att nå det mål som alla amerikaner törstar efter: ett toppenjobb inom IT- eller biotechindustrin, en flott villa i förorten med en blond högbröstad nordisk piga för barnen och ungarna i snobbiga toppenskolor i Palo Alto eller Menlo Park.

För den som vill observera bratsen och de rika välmanikyrerade hemmafruarna i socialgrupp ett så finns det ingen bättre plats än den supereleganta Stanford Shopping Center i Palo Alto, ett av USA:s flottaste, som får Biblioteksgatan i Stockholm att likna Rinkeby.

Bara för att markera att det här inte är för hoi polloi så ligger hela det mycket lyxiga shoppingcentret ute i friska luften och inte i ett jättelikt och rätt nedslitet hangar som the Great Mall.

En liten gata är gjord som en kopia av en fransk shoppinggata för i den här socialgruppen är Frankrike inte ett skällsord utan ett resmål och i ändan av den lilla gatan ligger Sigona’s Market framför ett litet torg där man kan sitta vid små bord och äta färsk frukt och grönsaker och små tokdyra ostbitar och dricka franska eller kaliforniska viner och låtsas att man befinner sig i Provence eller - som man ju gör, bland de ständigt iPhone-pratande rika i Silicon Valley.

Även om jag själv på en god dag som bäst kan tangera de lägre lagren av socialgrupp två så har jag alltid varit fascinerad av socialgrupp ett både i Sverige och USA, som den nu återigen aktuella Maria Borelius som ville hjälpa världens fattiga och höll barnflickor i källaren och inte hade råd att betala nån skatt om jag minns rätt: Ny skattesmäll för Maria Borelius.

Men det finns en poäng med att besöka Stanford Shoppingcenter och det är att i socialgrupp ett så finns det ingen skillnad mellan amerikanskt och svenskt. Där är alla väldigt lika, nästan helt utbytbara. De klär sig i identiska märkeskläder, har samma prylar, semestrar på samma lyxorter och talar samma engelska, för det är bara invandrarna i Sverige som skall lära sig prata svenska.

Och inte helt osympatiska heller för den delen, speciellt här framför Sigona’s Market på Stanford Shopping Center i Palo Alto.

Högsta Domstolen i Washington

Om jag skulle försöka sammanfatta det amerikanska samhället och de attityder som härskar här f.n. så skulle jag välja Göran Rosenbergs insikt om att i USA så är det frihet utan ansvar som gäller.

Jag har själv stött på just den utomordentligt barnsliga attityden här i USA jag vet inte hur många gånger och som vi har sett de senaste dagarna så genomsyrar den attityden även det livsviktiga finanssystemet här i landet.

Det är som ett helt självupptaget och omoget barn som endast vill konsumera tills det storknar och fan ta konsekvenserna. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha. Barnet är rent hysteriskt och vill bara ha mer och mer och mer.

Nu håller den här attityden på att även få resten av världen att storkna och ett bra exempel på det är att, som Adam Liptak skriver i New York Times USA:s Högsta Domstol nu får allt mindre inflytande världen över: Supreme Court’s Global Influence Is Waning

Judges around the world have long looked to the decisions of the United States Supreme Court for guidance, citing and often following them in hundreds of their own rulings since the Second World War.

But now American legal influence is waning. Even as a debate continues in the court over whether its decisions should ever cite foreign law, a diminishing number of foreign courts seem to pay attention to the writings of American justices.

“One of our great exports used to be constitutional law,” said Anne-Marie Slaughter, the dean of the Woodrow Wilson School of Public and International Affairs at Princeton. “We are losing one of the greatest bully pulpits we have ever had.”

… These days, foreign courts in developed democracies often cite the rulings of the European Court of Human Rights in cases concerning equality, liberty and prohibitions against cruel treatment, said Harold Hongju Koh, the dean of the Yale Law School. In those areas, Dean Koh said, “they tend not to look to the rulings of the U.S. Supreme Court.”

Det här är ännu en spik i kistan för det amerikanska inflytande för det är just bilden av USA som frihetens och demokratin båkfyr som har gjort landet så unikt i världen, hur vinklad och tillrättalagd den bilden än kan ha varit.

Självbedrägeriets mästare. Tillbaks til 1950-talet med McCain och Palin.

Göran Rosenberg återkommer med en ny och som vanligt mycket tankeväckande artikel om det amerikanska samhället som just tar upp amerikanernas förmåga till självbedrägeri om sig själva och sitt samhälle: : En overklig värld

Vad Sarah Palin snabbt har kommit att förkroppsliga är illusionen av ett Amerika så enkelt och okomplicerat att det i princip kan styras av en “hockeymamma” från Wasilla, Alaska, och därmed i princip av vem som helst; ett Amerika där staten, government, inte löser några problem utan är självaste problemet; ett Amerika där världen bortom bergen och haven ses som ett hot och inte som en förutsättning.

…Eller att hon vet hur världen ser ut (eftersom man kan se Ryssland från Alaska), när hon i själva verket ansökte om sitt första pass för två år sedan.

Med självbedrägeriet i Sarah Palins Alaska har Amerika förmodligen råd. Med självbedrägeriet i John McCains valkampanj förmodligen inte.

Hand i hand med självbedrägeriet går en vägran att låta sig påverkas av världen utanför USA:s allt mer hermetiskt slutna gränser. En av de mest extrema domarna i USA:s HD, Antonin Scalia anser t.ex. att USA överhuvudtaget inte bör låta sig påverkas av lagar i resten av världen.

Det är USA som gäller och fan ta resten av världen.

Nu finns det dock vissa indicier på att USA på sikt kan komma att böja sig för utländsk opinion, som t.ex. att man om än motvilligt erkänner EU-domstolens rätt att döma amerikanska företag som verkar i EU. Det är märkligt för de domsluten påverkar även amerikanska produkter inom USA. Och att man nu talar om att anamma de internationella revisionsregler man hittills har vägrat befatta sig med.

Det här är ett fascinerande och märkligt fall. Världens enda stormakt vägrar in i det sista att reformera och anamma s.k. best practices från resten av världen, som t.ex. metersystemet och Celciusskalan.

Frågan är vad som kommer att behövas för att man slall vakna upp och inse att det är betydligt senare än man tror.

Men jag tror inte heller att man kan lägga hela skulden på amerikanerna. När besökare som FredriK Reinfeldt och Carld Bildt kommer fjäskande så kan vi vara säker på de inte med ett enda ord nämner att det kanske är dags att ändra livshållning.

En helt annan fråga är om vi kommer att uppleva Kinas växande inflytande som mer positivt än det amerikanska.

Timbros Billy McCormack, tidigare känd som “Norton Tierra” på högerbloggen Stockholm Spectator håller upp, vad kan det vara, George Bushs samlade verk?

Det är svårt att riktigt förstå det glödheta hat med vilken Allianspolitiker som den helt onsannolika Cecilia Stegö Chilo har betraktat Sveriges public serviceföretag SR och SVT.

Även om Stegö Chilo inte hann krossa SR och SVT i ett enda ursinnigt dråpslag så jobbar en mycket udda grupp bävrar från tankesmedjan Timbro med att, med regeringens hjälp får vi anta, infiltrera SR och SVT inifrån.

Kärnan består av ett gäng från den högerradikala bloggen Stockholm Spectator som många inom bloggosfären minns som den tidiga svenska bloggosfärens Gossen Ruda..

Det är namn som Michael Moynihan som nu är “visiting fellow” på Timbro och Billy McCormack som då gick under namnet “Norton Tierra”.

Torsten Kälvemark har beskrivit den här gruppen i Aftonbladet: Har ni sett vad de skriver?
TORSTEN KÄLVEMARK om hur näringslivet låter tokliberalerna kidnappa mediepolitiken

“Jag hatar republikaner. Men jag hatar verkligen demokrater, som fan”. Det kärnfulla yttrandet är hämtat från en intervju i Dagens Nyheter med Billy McCormac, numera chef för Näringslivets Medieinstitut (NMI). Låt vara att citatet är ett lån och delvis ironiskt menat men det förefaller träffande om man nu vill ange McCormacs politiska position.

En kollega på NMI heter Mikael Nussdorf. …

Som bloggare under pseudonymen Alicio publicerade Nussdorf också närmast fascistoida bilder när han ville kritisera Åsa Linderborg för hennes artiklar i Aftonbladet. Helle Klein kallade han vid ett tillfälle för Hamas-Helle. Tydligen har han svårt för kvinnor som inte delar hans bisarra världsbild.

Den tredje “medieanalytikern” på NMI heter Michael Moynihan. Han har varit en Bush-kramande huvudbloggare på sajten Stockholm Spectator och är idag också knuten till det nyliberala magasinet Neo. Själv beskriver han sig som en libertarian som vill legalisera droger och ha låga skatter.

Det är också ett nytt stjärnskott, Roland Martinson som har bott i USA och mest är känd för att sitt makalösa utfall mot svenska journalister i Expressen under Katrinaorkanen: … eller att fattigdomsgränsen i staten ligger högre än medelinkomsten i Borå: Svenska journalister saknar yrkesheder

Efter katastrofen som drabbade Louisiana har svenska medier iscensatt en av de värsta propagandakampanjer som landet har skådat. Genom att noggrant sila uppgifter i amerikansk press har en osann bild av USA som ett klasssamhälle i kaos manats fram. Falska påståenden och hårdvinklingar har använts för politiska syften medan empatin med offren har lyst med sin frånvaro.
Det menar Roland Poirier Martinsson, författare och USA-kännare, som känner ett starkt obehag inför den svenska nyhetsrapporteringen från USA.

Anders Holmberg stack en nål i den uppblåste Martinson i en mästerlig Expressenartikel: I vilken värld lever du, Poirier Martinsson?

Roland Poirier Martinsson far med osanning när han förnekar att en del av USA:s befolkning lever i djup fattigdom.

Det anser SR-journalisten ANDERS HOLMBERG som i dag bemöter Poirier Martinssons generalangrepp på den svenska journalistkårens bevakning av katastrofen i södra USA.
Anders Holmberg skriver: “Louisiana är en av USA:s fattigaste delstater, så hur Poirier Martinsson där hittar en fattigdomsgräns som är dubbelt så hög som genomsnittet i landet är en gåta.”

Det är alltså de här figurerna som nu, med stöd från Alliansregeringens får vi anta, har slussats in på SR och SVT där de tydligen skall sprida Bush-regeringens gospel för inte ont anande svenska lyssnare, bl.a. som “USA-experter”.

Billy McCormac som alltså “hatar demokrater som fan” och som inte vad jag vet har några som helst meriter som USA-analytiker framträder nu alltså som “USA-expert” i SvT:

Billy McCormac recenserar John McCain i Gomorron Sverige.

Martinson framträder bl.a. i Filosofiska Rummet på SR och har även försökt förvandla sig till en objektiv “USA-expert”.

Die dummen Schweden, dom går på vad som helst.

Stiftesen Fritt Näringsliv som finansierar Timbro finansierar även tidsskriften Neo där Sofia Nerbrand bl.a. har förklarat sig vara republikan och stödja John McCain.

De här personerna som alla har anknytning till USA på ett eller annat sätt med undantag för Nerbrand är rätt udda med tanke på att det helt överväldigande flertalet av de amerikaner som bor i Sverige och är politiskt aktiva sympatiserar med det demokratiska partiet Democrats Abroad Sweden.

Hög tid för litet höststädning och en med nyanserad USA-syn i SVT och SR alltså.